image

Twiligt 4: Så länge vi båda andas, Kapitel 7: Oväntat (3)

Han torkade tårarna från mina kinder och mumlade i mitt öra mellan hårda, spända läppar: ”Hon insisterade på att lämna maten hon hade med sig – hon har lagat middag till oss.” Om han varit mindre spänd, mindre ursinnig, hade han himlat med ögonen. ”Det är bara en ursäkt – hon vill bara försäkra sig om att jag inte har dödat dig än.” Hans röst blev iskall på slutet.

Kaure smög nervöst runt hörnet med ett övertäckt fat i händerna. Jag önskade att jag hade talat portugisiska, eller att min spanska varit lite bättre, så att jag kunnat försöka tacka den här kvinnan som vågat reta upp en vampyr bara för att titta till mig.

Hennes blick fladdrade mellan oss. Jag såg henne betrakta färgen på mina kinder, tårarna i mina ögon. Hon mumlade något jag inte förstod och ställde fatet på bänken.

Edward snäste något åt henne – jag hade aldrig hört honom vara så oartig förut. Hon vände sig för att gå, och när hennes långa kjol fladdrade till bakom henne kände jag doften av mat. Den var stark – lök och fisk. Jag fick kväljningar och rusade mot vasken. Jag kände Edwards händer mot min panna, hörde hans lugnande röst över dånet i öronen. Hans händer försvann ett ögonblick och jag hörde kylskåpsdörren öppnas och stängas. Tack och lov försvann lukten med ljudet, och Edwards händer svalkade mitt heta ansikte igen. Det gick fort över.

Jag sköljde munnen under kranen medan han smekte min kind.

En prövande liten spark kändes i magen.

Det är okej. Vi är okej, tänkte jag.

Edward vände mig mot sig, tog mig i famnen. Jag lutade huvudet mot hans axel och lade instinktivt händerna på magen. Sedan hörde jag en flämtning och tittade upp.

Kaure stod kvar i dörröppningen, med händerna utsträckta som om hon varit på väg att hjälpa till. Hon stirrade storögt, chockat, på mina händer och gapade.

Sedan drog Edward också efter andan och vände sig hastigt mot kvinnan. Han föste mig bakom sig.

Plötsligt skrek hon åt honom – högt och ursinnigt. Hennes obegripliga ord flög genom rummet som knivar. Hon höjde en knuten näve i luften och tog två steg mot honom, men trots hennes raseri gick det inte att missta sig på rädslan i hennes ögon.

Edward tog också två steg framåt och jag grep tag i hans arm, rädd för kvinnans skull. Men när han avbröt hennes tirad blev jag överraskad av hans tonfall, särskilt med tanke på hur hård han varit mot henne när hon inte skrikit åt honom. Nu talade han lågt, vädjande. Dessutom var ljudet annorlunda, mer gutturalt, med en annan rytm. Det lät inte som om han talade portugisiska längre.

Ett kort ögonblick stirrade kvinnan förundrat på honom. Sedan rynkade hon ögonbrynen och skällde fram en lång fråga på samma främmande språk.

Jag såg hans ansikte bli sorgset och allvarligt, och han nickade en gång. Kaure backade ett steg och gjorde korstecknet.

Han sträckte ut handen mot henne, pekade på mig och lade sedan handen mot min kind. Hon svarade ilsket, viftade anklagande med händerna och gjorde en gest mot honom. När hon tystnade fortsatte han vädja med samma låga, angelägna röst.

Kaures ansiktsuttryck förändrades. Tvivlet syntes tydligt i hennes blick medan hon lyssnade på honom, och hon kastade oavbrutet blickar på mitt förvirrade ansikte. Edward tystnade och kvinnan verkade tänka efter. Hennes blick gled mellan Edward och mig. Sedan tog hon ett steg framåt, till synes omedvetet.

Hon gjorde en rörelse med händerna, formade en ballong framför magen. Jag ryckte till – inkluderade hennes legender om rovlystna blodsugare det här? Kunde hon möjligtvis veta något om vad som växte inom mig?

Hon tog ytterligare några steg framåt och ställde några snabba frågor, som han vaksamt svarade på. Sedan var det hans tur att ställa en snabb fråga. Kaure tvekade och skakade sedan långsamt på huvudet. När Edward talade igen lät han så plågad att jag chockerat tittade upp. Hans ansikte var förvridet av smärta.

Kaure svarade genom att långsamt gå framåt, tills hon stod så nära att hon kunde lägga sin lilla hand över mina, på min mage. Hon sa ett enda ord på portugisiska.

”Morte.”

Sedan suckade hon, vände sig om och lämnade rummet med krökt rygg, som om samtalet fått henne att åldras.

Jag kunde tillräckligt mycket spanska för att förstå vad hon sagt.

Edward stod som fastfrusen igen och stirrade efter henne med smärta i blicken. Några ögonblick senare hörde jag en båtmotor starta och puttra iväg tills ljudet försvann helt.

Edward rörde sig inte förrän jag började gå mot badrummet. Då lade han en hand på min axel. ”Vart ska du?” Hans röst var en plågad viskning.

”Borsta tänderna igen.”

”Oroa dig inte för vad hon sa. Det är bara gamla legender, gamla lögner för underhållningens skull.”

”Jag förstod ingenting”, sa jag, även om det inte var riktigt sant. Som om jag skulle kunna avfärda någonting bara för att det var en legend. Mitt liv var omgivet av legender från alla håll. Och alla var sanna.

”Jag har packat ner din tandborste. Jag ska hämta den åt dig.”

Han gick före mig mot sovrummet.

”Ska vi åka snart?” ropade jag efter honom.

”Så fort du är klar.”

Han väntade medan jag borstade tänderna och traskade rastlöst runt i sovrummet. Jag gav honom tandborsten när jag var klar, och han packade ner den igen.

”Jag bär ner väskorna till båten.”

”Edward …”

Han vände sig om igen. ”Ja?”

Jag tvekade och försökte komma på ett sätt att få några minuter i ensamhet. ”Kan du … packa lite mat? Om jag blir hungrig igen?”

”Självklart”, svarade han och hans blick blev plötsligt mjuk. ”Oroa dig inte för någonting. Om bara några timmar är vi hos Carlisle. Det här är snart över.”

Jag litade inte på min egen röst, så jag nickade bara.

Han gick ut ur rummet med väskorna.

Jag snurrade runt och tog upp telefonen han lämnat på köksbänken. Det var väldigt olikt honom att glömma någonting – han hade glömt att Gustavo skulle komma, han hade glömt telefonen på bänken. Han var så stressad att han knappt var sig själv.

Jag fällde upp telefonen och bläddrade igenom de inprogrammerade numren, rädd att han skulle upptäcka mig. Var han vid båten nu? Eller hade han redan kommit tillbaka? Skulle han höra mig från köket om jag viskade?

Jag hittade numret jag sökte, ett nummer jag aldrig hade ringt förut. Jag tryckte på knappen och höll tummarna.

”Hallå?” svarade en klingande röst.

”Rosalie?” viskade jag. ”Det är Bella. Snälla, du måste hjälpa mig.”



Want to learn a language?


Learn from this text and thousands like it on LingQ.

  • A vast library of audio lessons, all with matching text
  • Revolutionary learning tools
  • A global, interactive learning community.

Linguagem de Aprendizagem online @ LingQ

Han torkade tårarna från mina kinder och mumlade i mitt öra mellan hårda, spända läppar: ”Hon insisterade på att lämna maten hon hade med sig – hon har lagat middag till oss.” Om han varit mindre spänd, mindre ursinnig, hade han himlat med ögonen. ”Det är bara en ursäkt – hon vill bara försäkra sig om att jag inte har dödat dig än.” Hans röst blev iskall på slutet.

Kaure smög nervöst runt hörnet med ett övertäckt fat i händerna. Jag önskade att jag hade talat portugisiska, eller att min spanska varit lite bättre, så att jag kunnat försöka tacka den här kvinnan som vågat reta upp en vampyr bara för att titta till mig.

Hennes blick fladdrade mellan oss. Jag såg henne betrakta färgen på mina kinder, tårarna i mina ögon. Hon mumlade något jag inte förstod och ställde fatet på bänken.

Edward snäste något åt henne – jag hade aldrig hört honom vara så oartig förut. Hon vände sig för att gå, och när hennes långa kjol fladdrade till bakom henne kände jag doften av mat. Den var stark – lök och fisk. Jag fick kväljningar och rusade mot vasken. Jag kände Edwards händer mot min panna, hörde hans lugnande röst över dånet i öronen. Hans händer försvann ett ögonblick och jag hörde kylskåpsdörren öppnas och stängas. Tack och lov försvann lukten med ljudet, och Edwards händer svalkade mitt heta ansikte igen. Det gick fort över.

Jag sköljde munnen under kranen medan han smekte min kind.

En prövande liten spark kändes i magen.

Det är okej. Vi är okej, tänkte jag.

Edward vände mig mot sig, tog mig i famnen. Jag lutade huvudet mot hans axel och lade instinktivt händerna på magen. Sedan hörde jag en flämtning och tittade upp.

Kaure stod kvar i dörröppningen, med händerna utsträckta som om hon varit på väg att hjälpa till. Hon stirrade storögt, chockat, på mina händer och gapade.

Sedan drog Edward också efter andan och vände sig hastigt mot kvinnan. Han föste mig bakom sig.

Plötsligt skrek hon åt honom – högt och ursinnigt. Hennes obegripliga ord flög genom rummet som knivar. Hon höjde en knuten näve i luften och tog två steg mot honom, men trots hennes raseri gick det inte att missta sig på rädslan i hennes ögon.

Edward tog också två steg framåt och jag grep tag i hans arm, rädd för kvinnans skull. Men när han avbröt hennes tirad blev jag överraskad av hans tonfall, särskilt med tanke på hur hård han varit mot henne när hon inte skrikit åt honom. Nu talade han lågt, vädjande. Dessutom var ljudet annorlunda, mer gutturalt, med en annan rytm. Det lät inte som om han talade portugisiska längre.

Ett kort ögonblick stirrade kvinnan förundrat på honom. Sedan rynkade hon ögonbrynen och skällde fram en lång fråga på samma främmande språk.

Jag såg hans ansikte bli sorgset och allvarligt, och han nickade en gång. Kaure backade ett steg och gjorde korstecknet.

Han sträckte ut handen mot henne, pekade på mig och lade sedan handen mot min kind. Hon svarade ilsket, viftade anklagande med händerna och gjorde en gest mot honom. När hon tystnade fortsatte han vädja med samma låga, angelägna röst.

Kaures ansiktsuttryck förändrades. Tvivlet syntes tydligt i hennes blick medan hon lyssnade på honom, och hon kastade oavbrutet blickar på mitt förvirrade ansikte. Edward tystnade och kvinnan verkade tänka efter. Hennes blick gled mellan Edward och mig. Sedan tog hon ett steg framåt, till synes omedvetet.

Hon gjorde en rörelse med händerna, formade en ballong framför magen. Jag ryckte till – inkluderade hennes legender om rovlystna blodsugare det här? Kunde hon möjligtvis veta något om vad som växte inom mig?

Hon tog ytterligare några steg framåt och ställde några snabba frågor, som han vaksamt svarade på. Sedan var det hans tur att ställa en snabb fråga. Kaure tvekade och skakade sedan långsamt på huvudet. När Edward talade igen lät han så plågad att jag chockerat tittade upp. Hans ansikte var förvridet av smärta.

Kaure svarade genom att långsamt gå framåt, tills hon stod så nära att hon kunde lägga sin lilla hand över mina, på min mage. Hon sa ett enda ord på portugisiska.

”Morte.”

Sedan suckade hon, vände sig om och lämnade rummet med krökt rygg, som om samtalet fått henne att åldras.

Jag kunde tillräckligt mycket spanska för att förstå vad hon sagt.

Edward stod som fastfrusen igen och stirrade efter henne med smärta i blicken. Några ögonblick senare hörde jag en båtmotor starta och puttra iväg tills ljudet försvann helt.

Edward rörde sig inte förrän jag började gå mot badrummet. Då lade han en hand på min axel. ”Vart ska du?” Hans röst var en plågad viskning.

”Borsta tänderna igen.”

”Oroa dig inte för vad hon sa. Det är bara gamla legender, gamla lögner för underhållningens skull.”

”Jag förstod ingenting”, sa jag, även om det inte var riktigt sant. Som om jag skulle kunna avfärda någonting bara för att det var en legend. Mitt liv var omgivet av legender från alla håll. Och alla var sanna.

”Jag har packat ner din tandborste. Jag ska hämta den åt dig.”

Han gick före mig mot sovrummet.

”Ska vi åka snart?” ropade jag efter honom.

”Så fort du är klar.”

Han väntade medan jag borstade tänderna och traskade rastlöst runt i sovrummet. Jag gav honom tandborsten när jag var klar, och han packade ner den igen.

”Jag bär ner väskorna till båten.”

”Edward …”

Han vände sig om igen. ”Ja?”

Jag tvekade och försökte komma på ett sätt att få några minuter i ensamhet. ”Kan du … packa lite mat? Om jag blir hungrig igen?”

”Självklart”, svarade han och hans blick blev plötsligt mjuk. ”Oroa dig inte för någonting. Om bara några timmar är vi hos Carlisle. Det här är snart över.”

Jag litade inte på min egen röst, så jag nickade bara.

Han gick ut ur rummet med väskorna.

Jag snurrade runt och tog upp telefonen han lämnat på köksbänken. Det var väldigt olikt honom att glömma någonting – han hade glömt att Gustavo skulle komma, han hade glömt telefonen på bänken. Han var så stressad att han knappt var sig själv.

Jag fällde upp telefonen och bläddrade igenom de inprogrammerade numren, rädd att han skulle upptäcka mig. Var han vid båten nu? Eller hade han redan kommit tillbaka? Skulle han höra mig från köket om jag viskade?

Jag hittade numret jag sökte, ett nummer jag aldrig hade ringt förut. Jag tryckte på knappen och höll tummarna.

”Hallå?” svarade en klingande röst.

”Rosalie?” viskade jag. ”Det är Bella. Snälla, du måste hjälpa mig.”


×

Nós usamos cookies para ajudar a deixar o LingQ melhor. Ao visitar o site, você concorda com nossos política de cookies.