Kapitel 19: Brinna (1) Kapitel 19: Verbrennung (1)

Smärtan var förbryllande. Der Schmerz war entsetzlich. The pain was puzzling.

Precis så – jag var förbryllad. Genau - ich war verblüfft. Just like that - I was puzzled. Jag förstod inte vad som hände. I did not understand what was happening.

Min kropp försökte stöta bort smärtan, och jag sögs om och om igen in i en svarthet som skar bort hela sekunder, kanske till och med minuter, av lidandet, och gjorde det mycket svårare för mig att uppfatta verkligheten. Mein Körper versuchte, den Schmerz wegzudrücken, und ich wurde immer wieder in eine Schwärze gesogen, die ganze Sekunden, vielleicht sogar Minuten des Leidens abschnitt und es mir viel schwerer machte, die Realität wahrzunehmen. My body tried to repel the pain, and I was sucked again and again into a blackness that cut off whole seconds, maybe even minutes, of the suffering, and made it much harder for me to perceive reality.

Jag försökte hålla isär begreppen. Ich habe versucht, die Konzepte getrennt zu halten. I tried to keep the concepts apart.

Icke-verkligheten var svart och gjorde inte lika ont. Nicht-Realität war schwarz und tat nicht so weh. The non-reality was black and did not hurt as much.

Verkligheten var röd och kändes som om jag blev avsågad, påkörd av en buss, nertrampad av tjurar och nersänkt i syra, allt på samma gång. Die Realität war rot und fühlte sich an, als wäre ich gleichzeitig abgesägt, von einem Bus angefahren, von Bullen zertrampelt und mit Säure übergossen worden. Reality was red and felt like I was being sawed off, hit by a bus, trampled by bulls and immersed in acid, all at the same time.

Verkligheten kände min kropp vända och vrida sig, trots att smärtan gjorde att jag inte kunde röra mig. Die Realität fühlte, wie sich mein Körper drehte und drehte, obwohl der Schmerz mich davon abhielt, mich zu bewegen. Reality felt like my body was turning and twisting, even though the pain made me unable to move.

I verkligheten visste jag att det fanns något som var mycket viktigare än den här tortyren, men jag kunde inte komma på vad det var.

Verkligheten hade kommit så fort. Reality had come so fast.

I ena ögonblicket var allt som det skulle vara. Jag var omringad av människor som älskade mig. Leenden. Leenden. Hur osannolikt det än var kändes det som om jag var på väg att få allt det jag kämpat för. As unlikely as it was, it felt like I was about to get everything I fought for.

Sedan hade en liten, obetydlig detalj gått snett. Dann war ein kleines, unbedeutendes Detail schief gegangen. Then a small, insignificant detail had gone wrong.

Jag hade sett min mugg välta, sett det mörka blodet rinna ut och fläcka ner det vita, och jag hade instinktivt böjt mig ner. I had seen my mug overturn, seen the dark blood flow out and stain the white, and I had instinctively bent down. Jag hade sett de andra, snabbare händerna, men fortsatt böja mig, sträcka mig efter muggen … Ich hatte die anderen, schnelleren Hände gesehen, aber ich bückte mich weiter, griff nach dem Becher ... I had seen the other, faster hands, but continued to bend, reaching for the mug…

Inuti mig hade något rört sig åt andra hållet. Inside me, something had moved in the other direction.

Något slets sönder. Something tore apart. Knäcktes. Cracked.

Mörkret hade tagit över, och sedan övergått i en våg av tortyr. The darkness had taken over, and then turned into a wave of torture. Jag kunde inte andas – jag hade nästan drunknat en gång tidigare, men det här var annorlunda, kändes för hett i strupen. I could not breathe - I had almost drowned once before, but this was different, felt too hot in the throat.

Delar av mig knäcktes, krossades, skars av … Teile von mir wurden gebrochen, zerquetscht, abgeschnitten... Parts of me were broken, crushed, cut off…

Mer mörker. Mehr Dunkelheit.

Röster, den här gången, som skrek när smärtan kom tillbaka. Voices, this time, screaming when the pain returned.

”Placentan måste ha lossnat!”

Någonting skarpare än knivar skar genom mig – orden, som trängde igenom den obegripliga smärtan. Something sharper than knives cut through me - the words that penetrated the incomprehensible pain. Placentan hade lossnat – jag förstod vad det innebar. The placenta had come loose - I understood what it meant. Det innebar att mitt barn höll på att dö inuti mig.

”Ta ut honom!” skrek jag till Edward. Varför hade han inte gjort det än? ”Han kan inte andas! "He can not breathe! Gör det nu!”

”Morfinet …” "Morphine…"

Ville han vänta för att ge mig smärtstillande, medan vårt barn dog? Did he want to wait to give me painkillers while our baby died?

”Nej! Nu …” Jag kunde inte fortsätta.

Svarta fläckar flimrade framför ögonen när en kall punkt av ny smärta träffade mig i magen. Det kändes fel … Jag försökte instinktivt skydda min livmoder, min baby, min lille Edward Jacob, men jag var för svag. It felt wrong… I instinctively tried to protect my uterus, my baby, my little Edward Jacob, but I was too weak. Mina lungor värkte, syret var på väg att ta slut. My lungs ached, the oxygen was running out.

Smärtan bleknade bort, trots att jag försökte klamra mig fast vid den nu. The pain faded away, even though I was trying to cling to it now. Mitt barn, mitt barn höll på att dö … My child, my child was dying…

Hur lång tid hade gått? How long had it been? Sekunder eller minuter? Smärtan var borta. Jag var bedövad, kände ingenting. I was stunned, felt nothing. Jag såg ingenting heller, men jag kunde höra. I saw nothing either, but I could hear. Jag hade luft i lungorna igen, sträva bubblor av syre som skrapade i strupen. Ich hatte wieder Luft in meinen Lungen, grobe Sauerstoffblasen kratzten an meiner Kehle. I had air in my lungs again, striving bubbles of oxygen scraping my throat.

”Stanna kvar nu, Bella! "Stay now, Bella! Hör du mig? Stanna! Stay! Du får inte lämna mig! You must not leave me! Ditt hjärta måste fortsätta slå!” Your heart must keep beating! ”

Jacob? Jacob var kvar, försökte rädda mig. Jacob was still there, trying to save me.

Naturligtvis, ville jag säga till honom. Of course, I wanted to tell him. Naturligtvis skulle mitt hjärta fortsätta slå. Of course, my heart would keep beating. Det hade jag ju lovat dem båda. I had promised them both.

Jag försökte känna mitt hjärta, hitta det, men jag var så vilsen i min egen kropp. Jag kände inte det jag borde känna, och ingenting verkade sitta på rätt plats. I did not feel what I should feel, and nothing seemed to be in the right place. Jag blinkade och hittade min syn igen. I blinked and found my sight again. Jag såg ljuset. Det var inte vad jag letat efter, men det var bättre än ingenting.

Medan jag försökte fokusera blicken hörde jag Edward viska: ”Renesmee.” As I tried to focus my gaze, I heard Edward whisper, "Renesmee."

Renesmee?

Inte den ljusa, perfekta son jag hade fantiserat om? Not the bright, perfect son I had fantasized about? Jag kände ett styng av chock. I felt a hint of shock. Och sedan en våg av värme. And then a wave of heat.

Renesmee.

Jag tvingade mina läppar att röra sig, tvingade luftbubblorna att forma viskningar på min tunga, tvingade mina förlamade händer att sträcka sig. I forced my lips to move, forced the air bubbles to form whispers on my tongue, forced my paralyzed hands to stretch.

”Låt mig … Ge henne till mig.”

Ljuset dansade, studsade mot Edwards kristallhänder. The light danced, bounced against Edward's crystal hands. Ljusreflexerna skiftade i rött, av blodet som täckte hans hud. The light reflexes changed to red, from the blood that covered his skin. Och han hade något rött i händerna. And he had something red in his hands. Något litet, sprattlande, som droppade av blod. Etwas Kleines, Spritzendes, Bluttriefendes. Something small, splashing, dripping with blood. Han rörde vid mina svaga armar med hennes varma kropp, nästan som om jag höll henne. Er berührte meine schwachen Arme mit ihrem warmen Körper, fast so, als würde ich sie halten. He touched my weak arms with her warm body, almost as if I were holding her. Hennes våta hud var så het – lika het som Jacobs. Ihre nasse Haut war so heiß – so heiß wie Jacobs. Her wet skin was so hot - as hot as Jacobs'.

Jag fokuserade blicken och såg plötsligt allting kristallklart.

Renesmee grät inte, men hon andades i häftiga, snabba flämtningar. Renesmee did not cry, but she breathed in violent, rapid gasps. Hennes ögon var öppna, hennes blick så chockad att det nästan var komiskt. Her eyes were open, her gaze so shocked that it was almost comical. Det lilla, runda huvudet var täckt av ett tjockt lager kladdiga, blodiga lockar. The small, round head was covered with a thick layer of sticky, bloody curls. Hennes regnbågshinnor hade en välbekant – men överraskande – chokladbrun nyans. Her irises had a familiar - but surprising - chocolate brown hue. Under blodet var hennes hud blek, mjukt elfenbensvit. Under the blood, her skin was pale, soft ivory white. Allt utom hennes kinder, som blossade av färg. Alles außer ihren Wangen, die mit Farbe aufblitzten. Everything except her cheeks, which flared with color.

Hennes lilla ansikte var så perfekt att jag häpnade. Ihr kleines Gesicht war so perfekt, dass ich erstaunt war. Her little face was so perfect that I was amazed. Hon var till och med vackrare än sin far. Otroligt. Omöjligt.

”Renesmee”, viskade jag. ”Så vacker.”

Plötsligt log det omöjliga lilla ansiktet – ett brett, medvetet leende. Suddenly the impossible little face smiled - a wide, conscious smile. Bakom de rosa läpparna fanns en full uppsättning snövita mjölktänder.

Hon sänkte huvudet mot mitt bröst, pressade ansiktet mot det. She lowered her head against my chest, pressing her face against it. Hennes hud var varm och len, men gav inte efter på samma sätt som min gjorde. Her skin was warm and smooth, but did not give in in the same way as mine did.

Sedan smärta igen – en enda varm ilning. Then pain again - a single hot rash. Jag drog efter andan.

Och hon var borta. Min lilla ängel fanns ingenstans. My little angel was nowhere to be found. Jag såg henne inte längre, kände henne inte.

Nej! ville jag skrika. Jag vill ha henne!

Men jag var för svag. But I was too weak. Mina armar kändes som tomma gummislangar ett kort ögonblick, sedan kändes de inte alls. Meine Arme fühlten sich für einen kurzen Moment wie leere Gummischläuche an, dann fühlten sie sich überhaupt nicht mehr an. My arms felt like empty rubber hoses for a brief moment, then they did not feel at all. Jag kände dem inte. Jag kände inte mig. I did not feel.

Mörkret föll över mina ögon, tyngre än förut. Darkness fell over my eyes, heavier than before. Som en tjock ögonbindel, varm och snabb. Like a thick blindfold, warm and fast. Den täckte inte bara mina ögon, utan hela mitt jag, med en knäckande tyngd. Es bedeckte nicht nur meine Augen, sondern mein ganzes Wesen mit einem erdrückenden Gewicht. It covered not only my eyes, but my whole self, with a cracking weight. Det var utmattande att kämpa emot och jag visste att det vore så mycket lättare att bara ge upp, låta mörkret trycka ner mig, ner till en plats där det inte fanns någon smärta, trötthet, oro eller rädsla.

Om det bara hade gällt mig själv, hade jag inte orkat kämpa särskilt länge. Wenn es nur um mich gegangen wäre, hätte ich nicht lange kämpfen können. If it had only been for myself, I would not have been able to fight for very long. Jag var bara människa, med mänsklig styrka. Jag hade försökt hålla jämn takt med det övernaturliga för länge, precis som Jacob hade sagt. I had been trying to keep up with the supernatural for too long, just like Jacob had said.

Men det här handlade inte bara om mig. But this was not just about me.

Om jag gjorde det lätt för mig nu, lät den svarta tomheten radera mig, skulle jag såra dem. If I made it easy for myself now, let the black emptiness erase me, I would hurt them.

Edward. Edward. Mitt liv och hans var sammanflätade i en enda sträng. Mein und sein Leben waren in einem einzigen Strang miteinander verwoben. My life and his were intertwined in a single string. Brast en, så brast båda. Wenn einer kaputt ging, dann waren beide kaputt. If one broke, then both broke. Jag skulle inte överleva om han försvann. Och han skulle inte överleva om jag försvann. Och en värld utan Edward kändes fullkomligt meningslöst. Han måste finnas. He must exist.

Jacob – som sa farväl till mig om och om igen men alltid kom tillbaka när jag behövde honom. Jacob – der sich immer wieder von mir verabschiedete, aber immer zurückkam, wenn ich ihn brauchte. Jacob - who said goodbye to me over and over but always came back when I needed him. Jacob, som jag hade sårat så många gånger att det borde vara brottsligt. Jacob, who I had hurt so many times that it should be criminal. Skulle jag såra honom igen, på det värsta sättet hittills? Würde ich ihn noch einmal verletzen, auf die bisher schlimmste Art? Would I hurt him again, in the worst way so far? Han hade, trots allt, stannat kvar för min skull. Nu ville han bara att jag skulle stanna kvar för hans.

Men det var så mörkt här att jag inte kunde se deras ansikten. Ingenting kändes verkligt. Nothing felt real. Det gjorde det svårt att inte ge upp. That made it hard not to give up.

Men jag fortsatte, nästan instinktivt, att kämpa emot det svarta. Jag försökte inte lyfta bort det, jag bara höll emot för att inte låta det krossa mig fullständigt. I did not try to lift it off, I just resisted so as not to let it crush me completely. Jag var ingen Atlas, men det svarta kändes tungt som en hel planet – jag orkade inte bära den bördan på mina axlar. Allt jag kunde göra var att undvika att utplånas. All I could do was avoid being wiped out.

Det var som ett mönster i mitt liv – jag hade aldrig varit stark nog att handskas med saker utanför min kontroll, attackera fiender eller fly ifrån dem för att undvika smärtan. Es war wie ein Muster in meinem Leben - ich war nie stark genug gewesen, um mit Dingen fertig zu werden, die sich meiner Kontrolle entzogen, indem ich Feinde angriff oder vor ihnen weglief, um den Schmerz zu vermeiden. It was like a pattern in my life - I had never been strong enough to deal with things beyond my control, attack enemies or flee from them to avoid the pain. Eftersom jag var så mänsklig och svag hade jag bara kunnat fortsätta. Because I was so human and weak, I could only continue. Uthärda. Endure. Överleva.

Det hade varit tillräckligt, fram till nu. That would have been enough, until now. Det måste vara tillräckligt i dag också. Jag skulle uthärda det här tills jag kunde få hjälp. I would endure this until I could get help.

Jag visste att Edward skulle göra allt som stod i hans makt. Han skulle inte ge upp. Inte jag heller.

Jag höll ickeexistensens mörker på avstånd, om så bara nätt och jämnt. Ich hielt die Dunkelheit der Nichtexistenz in Schach, wenn auch nur knapp. I kept the darkness of non-existence at bay, if only just and evenly.

Men det räckte inte med min beslutsamhet. But my determination was not enough. Tiden gick och mörkret trängde sig allt närmare, och jag behövde hämta styrka någonstans. Time passed and the darkness crept ever closer, and I needed to get strength somewhere.

Jag kunde inte se Edward framför mig. Inte Jacob heller. Inte Alice, Rosalie, Charlie, Renée, Carlisle eller Esme … Ingenting. Det skrämde mig, och jag undrade om det var för sent. It scared me, and I wondered if it was too late.

Jag kände att jag började glida undan – jag hade ingenting att klamra mig fast vid.

Nej! Jag måste överleva det här. Edward behövde mig. Jacob. Charlie Alice Rosalie Carlisle Renée Esme … Renesmee.

Och trots att jag fortfarande inte kunde se någonting, så kände jag plötsligt någonting. And even though I still could not see anything, I suddenly felt something. Jag inbillade mig att jag kunde känna mina armar igen. Att jag höll något i dem, något litet och hårt och väldigt, väldigt varmt.

Min baby. Min lilla sparkare.

Jag hade klarat det. Mot alla odds hade jag varit stark nog att överleva Renesmee, hålla henne kvar tills hon var stark nog att leva utan min hjälp. Allen Widrigkeiten zum Trotz war ich stark genug gewesen, Renesmee zu überleben, sie zu halten, bis sie stark genug war, ohne meine Hilfe zu leben. Against all odds, I had been strong enough to survive Renesmee, holding her until she was strong enough to live without my help.

Det där varma byltet i mina inbillade armar kändes så verkligt. Diese warme Umhüllung in meinen imaginären Armen fühlte sich so echt an. That hot bundle in my imaginary arms felt so real. Jag höll det närmare intill mig, precis där mitt hjärta borde vara. Höll om det varma minnet av min dotter. Jag visste att jag skulle kunna bekämpa mörkret så länge jag behövde göra det. I knew I could fight the darkness for as long as I needed to.

Värmen intill mitt hjärta blev allt verkligare, allt varmare. Die Wärme neben meinem Herzen wurde immer echter, immer warmer. The warmth next to my heart became more and more real, more and more warm. Hetare. Hotter.

Hettan var så påtaglig att jag hade svårt att tro att jag bara inbillade mig. The heat was so palpable that I could hardly believe that I was just imagining it.

Hetare.

Obehagligt nu. Uncomfortable now. För varmt. Alldeles, alldeles för varmt. Far, far too hot.

Som att hålla i fel ände av en locktång – min instinktiva reaktion var att släppa det glödande föremålet i mina armar. Like holding the wrong end of a curling iron - my instinctive reaction was to drop the glowing object in my arms. Men jag höll inte i någonting. But I did not hold on to anything. Mina armar låg som döda föremål någonstans vid sidan av mig. My arms lay like dead objects somewhere next to me. Hettan fanns inom mig. The heat was inside me.

Och den fortsatte obevekligt att stiga, tills den överträffade allt jag tidigare känt. And it continued to rise relentlessly, until it surpassed anything I had ever known.

Jag började känna pulsen bakom elden som rasade i mitt bröst och insåg att jag hade hittat mitt hjärta igen, för att i nästa sekund önska att jag inte hade gjort det. I began to feel the pulse behind the fire raging in my chest and realized that I had found my heart again, only to wish in the next second that I had not done so. Önska att jag hade välkomnat mörkret medan jag fortfarande haft chansen. Wish I had welcomed the darkness while I still had the chance. Jag ville lyfta mina armar, slita upp mitt bröst och rycka ut mitt hjärta – vad som helst för att slippa undan den här tortyren. I wanted to raise my arms, tear open my chest and rip out my heart - anything to escape this torture. Men jag kunde inte känna mina armar, kunde inte lyfta ett finger.

James hade knäckt mitt ben. James had broken my leg. Det var ingenting. En mjuk bädd av dunfjädrar. A soft bed of down feathers. Jag hade hellre varit med om det igen, hundra gånger om, med tacksamhet. I would rather have been there again, a hundred times over, with gratitude.

Elden brann hetare och jag ville skrika högt, bönfalla någon att döda mig nu, innan jag behövde uthärda den här smärtan så mycket som en sekund till. The fire burned hotter and I wanted to scream out loud, begging someone to kill me now, before I had to endure this pain for as much as another second. Men jag kunde inte röra läpparna. Tyngden fanns kvar, pressade ner mig. The weight remained, pressed me down.

Sedan insåg jag att det inte var tyngden som pressade ner mig, utan min egen kropp. Så tung. Jag begravdes i lågorna som med förödande smärta spred sig från mitt hjärta, genom axlarna och magen, upp genom strupen till mitt ansikte.

Varför kunde jag inte röra mig? Varför kunde jag inte skrika? Så här gick det inte till i historierna jag hört. This is not how it went in the stories I heard.

Mina tankar var obarmhärtigt klara – skärpta av den intensiva smärtan – och jag visste svaret nästan i samma ögonblick som jag formulerade frågorna. My thoughts were relentlessly clear - sharpened by the intense pain - and I knew the answer almost the moment I formulated the questions.

Morfinet. Morphine.

Det kändes som en evighetsdöd sedan vi diskuterat det – Edward, Carlisle och jag. It felt like an eternal death after we discussed it - Edward, Carlisle and I. Edward och Carlisle hade hoppats att tillräckligt mycket smärtstillande skulle hjälpa mig att uthärda giftets plågor. Edward und Carlisle hatten gehofft, dass genügend Schmerzmittel mir helfen würden, die Schmerzen des Giftes zu ertragen. Edward and Carlisle had hoped that enough painkillers would help me endure the pains of the poison. Carlisle hade försökt med Emmett, men giftet hade hunnit före medicinen och förseglat hans ådror. Carlisle had tried Emmett, but the poison had reached the medicine and sealed his veins. Morfinet hade aldrig fått en chans att sprida sig i kroppen.

Jag hade hållit god min, nickat och tackat min sällsynta, lyckliga stjärna för att Edward inte kunde läsa mina tankar. Ich hatte ein gutes Gesicht bewahrt, nickte und dankte meinen seltenen Glückssternen, dass Edward meine Gedanken nicht lesen konnte. I had kept a good face, nodded and thanked my rare, happy star for not being able to read my mind.

För jag hade haft morfin och gift i blodet samtidigt förr, och jag visste sanningen. Denn ich hatte schon einmal gleichzeitig Morphium und Gift im Blut, und ich kannte die Wahrheit. Because I had had morphine and poison in my blood at the same time before, and I knew the truth. Jag visste att medicinens bedövande effekt fullständigt saknade verkan när giftet brände genom ådrorna. Ich wusste, dass die betäubende Wirkung des Medikaments völlig unwirksam war, da das Gift durch meine Adern brannte. I knew that the anesthetic effect of the medicine was completely ineffective when the poison burned through the veins. Men det tänkte jag förstås inte tala om. But of course I did not think to talk about that. Jag tänkte inte göra honom ännu mer motvillig att förändra mig. Ich wollte nicht, dass er sich noch mehr sträubt, mich zu ändern. I was not going to make him even more reluctant to change me.

Jag hade inte kunnat ana att morfinet skulle få den här effekten – att det skulle förlama och förstumma mig medan jag brann. I could not have imagined that the morphine would have this effect - that it would paralyze and silence me while I was burning.

Jag hade hört allas historier. I had heard everyone's stories. Jag visste att Carlisle hade lyckats hålla sig tyst nog att undgå upptäckt när han brann. Ich wusste, dass Carlisle es geschafft hatte, ruhig genug zu bleiben, um nicht entdeckt zu werden, während er brannte. I knew Carlisle had managed to stay quiet enough to escape detection when he burned.