×

Nós usamos os cookies para ajudar a melhorar o LingQ. Ao visitar o site, você concorda com a nossa política de cookies.


image

Jag ska egentligen inte jobba här, Kapitel 27

Kapitel 27

JAG GLÄNTAR PÅ DÖRREN till C2:s rum.

»Hallå?«

Inget svar.

»Hallå?«

Jag kan tänka mig att se alla på Liljebacken döda.

Till och med Astrid.

Det är inte så otäckt som man kan tro.

Men jag kan inte tänka mig att se C2.

Är rädd att rummet ska vara fyllt med köttslamsor när aortan har sprängts.

Att magen ska vara uppfläkt.

Att det ska sippra ut blod genom ögonen och öronen.

Jag går in i rummet. Det är svalt och dunkelt.

Inga lampor är tända. Men persiennerna är uppdragna så vinterljuset utifrån lyser upp instängdheten.

C2:s ögon är halvöppna. Man ser bara vitorna.

I alla fall ifrån där jag står. En rysning drar igenom min kropp.

Jag går ut igen. Står utanför hennes rum tätt intill tvättvagnen.

Jag räknar till tre och går in.

Så ser jag ögonvitorna. Något som skälver inuti mig.

Jag tänder lampan i taket. Lampljuset blandar sig med vinterljuset utifrån.

Den här gången går jag ända fram till sängen. Hon andas. Tack och lov, hon andas.

C2:s kropp har blivit precis som A4:s. Alla blir så där magra och genomskinliga till slut.

Uttrycket skinn och ben har fått en bokstavlig innebörd.

Jag lägger in C2:s kläder i hennes garderob så fort jag kan.

Förutom hennes oregelbundna andetag är det alldeles tyst.

Jag ska precis trycka ner dörrhandtaget och gå därifrån när jag hör hur hon väser något.

Jag rycker till. Det är svårt att uppfatta vad hon säger.

Jag står alldeles stilla med ena handen på dörrhandtaget.

»Farväl, du människobarn som bäst förstår att leva.«

Jag blir kall. De brukar känna på sig när det är dags.

Nästan alla känner det på sig.

A4 redogjorde för vad hon skulle ha på sig i kistan bara några minuter innan hon somnade in.

»Den blåblommiga sommarklänningen,

jag vill ha den blåblommiga sommarklänningen när ni begraver mig

.« Och B7 berättade stilla att de snart är här nu.

»De kommer snart för att hämta mig.«

Sedan slöt hon ögonen. Sedan log hon. Sedan fanns hon inte mer.

Jag står kvar i hallen. Väntar på explosionen.

Slösar mina hjärtslag på ett oansvarigt sätt.

Går in mot rummet igen.

Kan inte påstå att jag gör det i någon imponerande hastighet.

Hon har öppnat sitt ena öga.

Det var några dagar sedan jag såg det.

Hon ligger på rygg, frikopplad från sin egen blick.

»Nu när jag går … i avskedsstunden,

hur stiger inte saknaden av det man älskat och ångern över det man brutit …«

Hon tystnar. Sluter ögat. Andas inte. Nu dör hon.

»Så är det då att vara människa.«

Hon kvider. För sin hand mot magen.

Jag vet varken vad jag ska säga eller göra.

Så jag står bara vid hennes sida. Förstenad.

»Man saknar även det man inte har värderat.«

Hon kvider igen. Försöker vända sig om.

Det kan hon inte själv. Det krävs draglakan och vårdbiträden för det.

Jag går fram till henne och håller en hand på hennes axel som bara är ben och pigmentfläckshud.

Min hand är stel och inte så där varm som det är meningen att den ska vara.

Hon sluter ögonen och andas mycket lugnt.

Sedan slutar hon ett tag som för att känna hur det känns.

Det känns antagligen inte något vidare. Hon återupptar andningen och somnar.

På Liljebacken har man inte rast.

Om man inte räknar med den obetalda lunchen förstås,

som Leena med två e kallar för den ideella timmen. Man får nämligen inte lämna Liljebacken om någon skulle larma.

Leena med två e brukar imitera Annika Bäcklund genom att snörpa ihop munnen, sträcka på nacken och höja upp tonläget

»Det förstår ni väl att ett äldreboende inte kan vara obemannat.

Ni måste ha ett kundtänk.

« Men idag är det fredag och Eva har köpt en låda fabriksproducerade havreflarn som hon ställt på furubordet i det aprikosfärgade personalrummet.

Och kaffet är starkt och nybryggt och kostar fem kronor per mugg.

Förut hände det att huset bjöd på fikabröd. I alla fall på stormöten.

Men det är slut med det nu.

»Det är kunderna som ska prioriteras. Inte personalen.« förklarar Annika Bäcklund.

»Hitler«, säger Leena med två e när Bäcklund inte hör.

Vi står lutade mot diskbänken och knaprar på flarnen. Ingen pratar om Viktväktarna.

Alla äter utom Kokerskan,

för hon kan inte äta mer än väldigt små mängder åt gången

eftersom hon knappt har någon magsäck.

Leena med två e pratar, med hela munnen full av kaka,

om dokumentären på TV3. Den om fetma.

Hon förstår inte att man inte kan se sig i spegeln och ta sig i kragen.

Även om jag är osäker på om denna tjuvfika tillåts i sittande ställning,

sätter jag mig i den gröna fåtöljen.

Jag läser hellre några repliker i en pjäs än äter fler havreflarn.

Jag hinner knappt öppna boken förrän Leena med två e är hos mig med sina ögon.

»Den inbillade sjuke. Lite väl mossig?«

Jag förstår inte varför hon pratar om sådant som hon inte kan ett dugg om.

Vad det är för märkligt behov hon har av att lägga sig i.

Jag är egentligen inte heller så förtjust i den här sortens pjäser men jag behöver bredda mitt register.

Det är så jag ser på saken men det är ingenting som jag kan säga till Leena med två e, allra helst inte när Martina och Roy hör på.

»Kanske, men den är lite rolig ändå«, svarar jag.

Jag försöker vara trevlig.

Jag försöker verkligen vara trevlig,

för då kanske hon går härifrån och gör sådant som passar henne.

»Molière, komedins mästare.«

Jag vet inte vad jag ska svara. Förstår inte var hon får allt ifrån.

Skrattar besvärat och tittar ner i boken som är brun och gammal och luktar Stadsbibliotek, men jag kan inte koncentrera mig. Orden flyter ihop.

Raderna hoppar. Jag hör Leenas röst och Martinas skratt och Evas bläddrande i pärmen.

När kaffet är urdrucket går jag till hissen för att åka upp till andra våningen.

Jag blickar ut över samlingshallen.

Det är något sorgset med samlingshallen.

Något sorgset med den blommiga soffgruppen och de vita pappersdragen.

Det smittar av sig. Det sorgsna sprider sig i hela min kropp.

Jag är fullt upptagen med den känslan ända tills jag ser annonsen i Dagens Nyheter

när jag rensar ut tidningar hos Elna.

En oansenlig fyrkantig liten ruta.

Det är Socialstyrelsen som annonserar om en reklamfilm som ska spelas in.

Den riktar sig till tjejer mellan tjugo och tjugofem.

Jag blir upprymd. Känner en pust från någonting annat. Från verkligheten.

De vill att man skickar in ett kort på sig själv och ett personligt brev.

Därefter ska de välja ut ett antal tjejer som är välkomna att provfilma.

Jag river ut annonsen och stoppar den i fickan,

och jag hinner knappt komma innanför dörren när jag kommer hem,

förrän jag författar mitt brev och tar fram fotografierna på mig.

Jag har låtit ta några riktigt bra bilder för att ha just till sådana här tillfällen.

Jag köper ett frimärke på Ica.

Lägger brevet på lådan och känner att något stort är i antågande.


Kapitel 27 Kapitel 27 Chapter 27

JAG GLÄNTAR PÅ DÖRREN till C2:s rum. Ich schaue auf die Tür zu C2s Zimmer. I slam the door to C2's room.

»Hallå?«

Inget svar.

»Hallå?«

Jag kan tänka mig att se alla på Liljebacken döda.

Till och med Astrid.

Det är inte så otäckt som man kan tro. Es ist nicht so böse, wie Sie vielleicht denken.

Men jag kan inte tänka mig att se C2. Aber ich kann mir nicht vorstellen, C2 zu sehen.

Är rädd att rummet ska vara fyllt med köttslamsor när aortan har sprängts. Befürchtet, dass der Raum mit Fleischschlamm gefüllt wird, wenn die Aorta geplatzt ist.

Att magen ska vara uppfläkt. Dass der Magen aufgeblasen werden sollte. That the stomach should be inflated.

Att det ska sippra ut blod genom ögonen och öronen.

Jag går in i rummet. Det är svalt och dunkelt. It is cool and dark.

Inga lampor är tända. Men persiennerna är uppdragna så vinterljuset utifrån lyser upp instängdheten. Aber die Jalousien sind hochgezogen, so dass das Winterlicht von außen die Begrenzung beleuchtet. But the blinds are drawn so the winter light from outside illuminates the confinement.

C2:s ögon är halvöppna. Man ser bara vitorna.

I alla fall ifrån där jag står. Zumindest von wo ich stehe. En rysning drar igenom min kropp.

Jag går ut igen. Står utanför hennes rum tätt intill tvättvagnen. Steht vor ihrem Zimmer in der Nähe des Wäschewagens. Standing outside her room close to the laundry cart.

Jag räknar till tre och går in.

Så ser jag ögonvitorna. Något som skälver inuti mig. Etwas, das in mir zittert.

Jag tänder lampan i taket. Lampljuset blandar sig med vinterljuset utifrån.

Den här gången går jag ända fram till sängen. Hon andas. Tack och lov, hon andas.

C2:s kropp har blivit precis som A4:s. Alla blir så där magra och genomskinliga till slut.

Uttrycket skinn och ben har fått en bokstavlig innebörd. Der Begriff Haut und Knochen hat eine wörtliche Bedeutung erhalten. The term skin and bone has taken on a literal meaning.

Jag lägger in C2:s kläder i hennes garderob så fort jag kan.

Förutom hennes oregelbundna andetag är det alldeles tyst.

Jag ska precis trycka ner dörrhandtaget och gå därifrån när jag hör hur hon väser något. I am about to push the door handle down and leave when I hear her hiss something.

Jag rycker till. Ich wichse. Det är svårt att uppfatta vad hon säger.

Jag står alldeles stilla med ena handen på dörrhandtaget.

»Farväl, du människobarn som bäst förstår att leva.« "Auf Wiedersehen, ihr menschlichen Kinder, die am besten verstehen, wie man lebt." "Farewell, child of man who knows best how to live."

Jag blir kall. De brukar känna på sig när det är dags. Sie fühlen normalerweise, wenn es Zeit ist. They usually know when it's time.

Nästan alla känner det på sig.

A4 redogjorde för vad hon skulle ha på sig i kistan bara några minuter innan hon somnade in. A4 erklärte, was sie wenige Minuten vor dem Einschlafen im Sarg tragen würde. A4 outlined what she would wear in the coffin just minutes before falling asleep.

»Den blåblommiga sommarklänningen, "The blue flowered summer dress,

jag vill ha den blåblommiga sommarklänningen när ni begraver mig I want the blue flowered summer dress when you bury me!

.« Och B7 berättade stilla att de snart är här nu. . «Und B7 sagte mir leise, dass sie bald hier sein werden. ." And B7 quietly told me that they are almost here now.

»De kommer snart för att hämta mig.«

Sedan slöt hon ögonen. Sedan log hon. Sedan fanns hon inte mer.

Jag står kvar i hallen. Väntar på explosionen. Warten auf die Explosion.

Slösar mina hjärtslag på ett oansvarigt sätt. Meinen Herzschlag auf verantwortungslose Weise verschwenden.

Går in mot rummet igen. Goes back into the room.

Kan inte påstå att jag gör det i någon imponerande hastighet.

Hon har öppnat sitt ena öga.

Det var några dagar sedan jag såg det.

Hon ligger på rygg, frikopplad från sin egen blick. Sie liegt auf dem Rücken, losgelöst von ihrem eigenen Blick. She lies on her back, detached from her own gaze.

»Nu när jag går … i avskedsstunden, "Now that I am leaving ... in the hour of departure,

hur stiger inte saknaden av det man älskat och ångern över det man brutit …« wie kommt nicht der Mangel an dem, was man geliebt hat und die Reue über das, was man gebrochen hat, auf… « how does the longing for what you have loved and the regret for what you have broken not rise..."

Hon tystnar. Sluter ögat. Andas inte. Nu dör hon.

»Så är det då att vara människa.«

Hon kvider. För sin hand mot magen. Legen Sie seine Hand auf den Bauch.

Jag vet varken vad jag ska säga eller göra.

Så jag står bara vid hennes sida. Förstenad.

»Man saknar även det man inte har värderat.«

Hon kvider igen. Försöker vända sig om.

Det kan hon inte själv. Det krävs draglakan och vårdbiträden för det.

Jag går fram till henne och håller en hand på hennes axel som bara är ben och pigmentfläckshud.

Min hand är stel och inte så där varm som det är meningen att den ska vara. Meine Hand ist steif und nicht so warm, wie es sein soll. My hand is stiff and not as warm as it is supposed to be.

Hon sluter ögonen och andas mycket lugnt.

Sedan slutar hon ett tag som för att känna hur det känns. Dann bleibt sie eine Weile stehen, als wollte sie fühlen, wie es sich anfühlt. Then she stops for a while to feel how it feels.

Det känns antagligen inte något vidare. Es fühlt sich wahrscheinlich nicht weiter an. It probably doesn't feel good. Hon återupptar andningen och somnar.

På Liljebacken har man inte rast. In Liljebacken gibt es keine Pause.

Om man inte räknar med den obetalda lunchen förstås,

som Leena med två e kallar för den ideella timmen. which Leena refers to with two e's as the volunteer hour. Man får nämligen inte lämna Liljebacken om någon skulle larma. You cannot leave Liljebacken if someone raises the alarm.

Leena med två e brukar imitera Annika Bäcklund genom att snörpa ihop munnen, sträcka på nacken och höja upp tonläget Leena with two e's imitates Annika Bäcklund by pursing her lips, stretching her neck and raising her voice.

»Det förstår ni väl att ett äldreboende inte kan vara obemannat.

Ni måste ha ett kundtänk. You must have a customer mindset.

« Men idag är det fredag och Eva har köpt en låda fabriksproducerade havreflarn som hon ställt på furubordet i det aprikosfärgade personalrummet. " But today is Friday and Eva has bought a box of factory-made oat flakes and placed them on the pine table in the apricot-colored staff room.

Och kaffet är starkt och nybryggt och kostar fem kronor per mugg.

Förut hände det att huset bjöd på fikabröd. In the past, the house used to offer snacks. I alla fall på stormöten. Zumindest bei großen Meetings. At least at large meetings.

Men det är slut med det nu.

»Det är kunderna som ska prioriteras. Inte personalen.« förklarar Annika Bäcklund.

»Hitler«, säger Leena med två e när Bäcklund inte hör.

Vi står lutade mot diskbänken och knaprar på flarnen. Wir stehen an der Spüle gelehnt und knabbern an den Flanken. We stand leaning against the sink, nibbling on the flakes. Ingen pratar om Viktväktarna.

Alla äter utom Kokerskan,

för hon kan inte äta mer än väldigt små mängder åt gången

eftersom hon knappt har någon magsäck. because she barely has a stomach.

Leena med två e pratar, med hela munnen full av kaka,

om dokumentären på TV3. Den om fetma. The one on obesity.

Hon förstår inte att man inte kan se sig i spegeln och ta sig i kragen. She doesn't understand that you can't look in the mirror and pull yourself up by your bootstraps.

Även om jag är osäker på om denna tjuvfika tillåts i sittande ställning, Obwohl ich nicht sicher bin, ob dieser Blick in sitzender Position erlaubt ist, Although I'm not sure if this poaching is allowed in a seated position,

sätter jag mig i den gröna fåtöljen. I sit down in the green armchair.

Jag läser hellre några repliker i en pjäs än äter fler havreflarn. Ich würde lieber ein paar Zeilen in einem Stück lesen, als mehr Haferflocken zu essen. I would rather read a few lines of a play than eat more oatmeal.

Jag hinner knappt öppna boken förrän Leena med två e är hos mig med sina ögon. I barely have time to open the book before Leena with two e's is with me with her eyes.

»Den inbillade sjuke. "The imaginary sick person. Lite väl mossig?« A bit too muddled?"

Jag förstår inte varför hon pratar om sådant som hon inte kan ett dugg om.

Vad det är för märkligt behov hon har av att lägga sig i.

Jag är egentligen inte heller så förtjust i den här sortens pjäser men jag behöver bredda mitt register. I'm not really fond of these kinds of plays either, but I need to broaden my range.

Det är så jag ser på saken men det är ingenting som jag kan säga till Leena med två e, allra helst inte när Martina och Roy hör på. So sehe ich das, aber ich kann Leena nichts mit zwei E-Mails sagen, am besten nicht, wenn Martina und Roy zuhören. That's how I see it, but it's not something I can say to Leena with two e's, certainly not in front of Martina and Roy.

»Kanske, men den är lite rolig ändå«, svarar jag. "Maybe, but it's still kind of funny," I reply.

Jag försöker vara trevlig.

Jag försöker verkligen vara trevlig,

för då kanske hon går härifrån och gör sådant som passar henne. because then she might leave and do things that suit her.

»Molière, komedins mästare.« "Molière, the master of comedy."

Jag vet inte vad jag ska svara. Förstår inte var hon får allt ifrån. Verstehe nicht, woher sie alles bekommt. Can't understand where she gets it all from.

Skrattar besvärat och tittar ner i boken som är brun och gammal och luktar Stadsbibliotek, men jag kan inte koncentrera mig. Lacht ungeschickt und schaut auf das Buch, das braun und alt ist und nach Stadtbibliothek riecht, aber ich kann mich nicht konzentrieren. I laugh awkwardly and look down at the book, which is brown and old and smells like a city library, but I can't concentrate. Orden flyter ihop. The words flow together.

Raderna hoppar. The lines jump. Jag hör Leenas röst och Martinas skratt och Evas bläddrande i pärmen. Ich höre Leenas Stimme und Martinas Lachen und Evas Blättern durch den Ordner. I can hear Leena's voice and Martina's laughter and Eva flipping through the binder.

När kaffet är urdrucket går jag till hissen för att åka upp till andra våningen. Once the coffee is finished, I go to the elevator to go up to the second floor.

Jag blickar ut över samlingshallen. Ich schaue über die Aula. I look out over the assembly hall.

Det är något sorgset med samlingshallen. There is something sad about the assembly hall.

Något sorgset med den blommiga soffgruppen och de vita pappersdragen. Slightly sad with the floral sofa group and the white paper covers.

Det smittar av sig. Es ist ansteckend. It is contagious. Det sorgsna sprider sig i hela min kropp. The sadness spreads throughout my body.

Jag är fullt upptagen med den känslan ända tills jag ser annonsen i Dagens Nyheter I am fully occupied with that feeling until I see the advertisement in Dagens Nyheter.

när jag rensar ut tidningar hos Elna. wenn ich bei Elna Zeitungen ausräumte.

En oansenlig fyrkantig liten ruta. An inconspicuous square little box.

Det är Socialstyrelsen som annonserar om en reklamfilm som ska spelas in. The National Board of Health and Welfare is advertising a commercial to be filmed.

Den riktar sig till tjejer mellan tjugo och tjugofem.

Jag blir upprymd. I get excited. Känner en pust från någonting annat. Ein Seufzer der Erleichterung von etwas anderem. Feeling a breath of something else. Från verkligheten.

De vill att man skickar in ett kort på sig själv och ett personligt brev. Sie möchten, dass Sie eine eigene Karte und einen persönlichen Brief einschicken. They want you to send a photo of yourself and a personal letter.

Därefter ska de välja ut ett antal tjejer som är välkomna att provfilma. They will then select a number of girls who will be invited to audition.

Jag river ut annonsen och stoppar den i fickan,

och jag hinner knappt komma innanför dörren när jag kommer hem, und ich habe kaum Zeit, in die Tür zu kommen, wenn ich nach Hause komme,

förrän jag författar mitt brev och tar fram fotografierna på mig.

Jag har låtit ta några riktigt bra bilder för att ha just till sådana här tillfällen. I've had some really good pictures taken for just such occasions.

Jag köper ett frimärke på Ica. I buy a stamp at Ica.

Lägger brevet på lådan och känner att något stort är i antågande. Ich lege den Brief auf die Schachtel und spüre, dass etwas Großes bevorsteht. I put the letter on the box and feel that something big is coming.