Kapitel 23
SOLVEIG TERNSTRÖM spelar huvudrollen i Farmor och vår herre.
Solveig Ternström.
Till och med hennes namn låter som teater.
Solveig Ternström.
Solveig Ternström.
Solveig Ternström.
Det är två kvinnor som är värdinnor. De har svarta värdinnekostymer på sig och kortklippta frisyrer i en rödlila ton.
De ser nästan likadana ut. När det blir min tur att visa upp biljetten rotar jag i min väska och säger bestört:
»Jag kan inte hitta min biljett!«
Det är min bästa strategi för att ta mig in till den åtråvärda salongen.
För att få ta del av det förbjudna scenrummet. För att få ta del av magin.
Jag håller på att bli specialist på att komma in på genrep.
Det är mycket lättare än vad man kan tro. Får inte ens ökad puls.
Har massa lögner att variera mellan. Exempelvis:
Jag var sjuk den dagen biljetterna delades ut i skolan och den klasskompis som skulle ta min biljett har lyckats slarva bort den.
Om det är en hård värd eller värdinna, som trots detta inte släpper in mig,
lägger jag huvudet på sned och ser sorgsen ut (jag är bra på att se sorgsen ut) och tillägger:
»Jag ska väl ändå inte straffas för att jag har varit sjuk?«
Nu står jag alltså och vänder ut och in på min fina tygväska och blottlägger mitt privatliv inför en halvfull Dramatenfoajé.
»Du måste ha en biljett«, säger den ena värdinnan.
»Annars kan vi inte släppa in dig«, fyller den andra i. »Sådana är bestämmelserna.«
Jag fortsätter att leta febrilt i väskan.
River upp lypsyl och gammalt godispapper, mobil och nycklar, anteckningsblock och tamponger.
Jag vänder ut och in på mina fickor, både de i jackan och de på mina jeans.
»Jag kan inte förstå var den har blivit av. Det här är inte klokt«, suckar jag.
»Du får ha bättre ordning på dina grejer.«
Värdinnorna ser inte bara likadana ut, de pratar likadant också.
Jag börjar nästan tro att de är samma. Dessutom har de likadana munnar. Sådana där rynkiga rökmunnar.
Munnar bittra över att de inte är unga längre. Över att de aldrig blev Solveig Ternström.
När jag nästan har gett upp hör jag någon bakom mig.
»Hon går i min klass. Ni måste släppa in henne.«
Det är Oskar.
»Låt gå för den här gången«, snäser en av dem.
Oskar verkar glad över att se mig.
Jag tackar för hjälpen.
»Ingen orsak«, säger han och skrattar.
Han verkar ha lätt för att skratta. Jag vet inte längre var jag har mig själv.
Vet bara att om jag inte hade haft jackan på mig,
skulle han sett hur mitt hjärta studsade runt där inne.
Jag undrar om sådant är farligt.
Om hjärtstuds på sikt kan leda till hjärtsvikt, hjärt- och kärlsjukdomar eller hjärtinfarkt.
Vi sitter bredvid varandra. Solveig Ternström gör entré.
Och man skulle kunna tro att jag och Oskar har kommit hit tillsammans.
Att vi hör ihop på något sätt.
