Kapitel 79
CASSANO KUNDE BEHÖVA EN SPARK
Det var den sjunde maj 2011 på Stadio Olimpico i Rom.
Vi mötte Roma och fick vi bara en poäng
skulle scudetton vara vår. Jag var tillbaks på plan. Hur skönt kändes inte det?
Jag hade varit borta länge på grund av avstängningarna.
Men nu kunde jag få vara med och vinna ligan.
Det var en viktig match för båda lagen.
Vi slogs om ligatiteln och Roma om fjärdeplatsen.
Det är en stor sak, för som fyra får du
vara med i Champions League. Matchen blåstes igång kvart i nio, som vanligt.
Det var jag och Robinho på topp, och vi började bra.
Men i fjortonde minuten kom Romas Vučinić fri.
Det kändes som mål,
men vår målvakt Abbiati kanonräddade.
Det började kännas oroligt.
Roma hade slagit oss i senaste matchen. Vi slet på där uppe. Jag hade flera chanser
och Robinho sköt i stolpen. Prince Boateng
hade jordens läge men vi gjorde inte mål.
Klockan tickade och tickade.
Till slut hade det gått nittio minuter.
Det borde vara klart. Då säger de jävla domarna: Fem minuters tillägg!
Fem minuter som tickade alldeles för långsamt.
Sju år utan en scudetto är en lång tid för en klubb
som Milan, och nu var det nära.
Minns ni? Jag hade lovat att vi skulle vinna igen.
Det var det första jag sa när jag kom till San Siro. Okej, idrottsmän säger allt möjligt.
Men vissa, som Muhammad Ali,
höll vad de lovade. Jag ville höra till dem.
Jag ville snacka och prestera. Jag hade kommit till Milan med min galna vinnarskalle.
Svurit och lovat och kämpat och slitit.
Och nu ... nu räknades sekunderna ner.
Tio, nio, åtta, sju ... och där! Domaren blåste av och segern var vår.
Alla stormade in, på arenan vällde rök upp.
Folk skrek och sjöng. Det var vackert och hysteriskt.
Det var helt underbart. Tränaren Allegri kastades i luften.
En spelare sprutade ner alla med champagne.
Cassano intervjuades av teve och alla omkring mig
var helt tokiga. Det var mycket:
— Tack, Ibra, du höll vad du lovade. Vi var alla höga på adrenalin och Cassano
var en skön kille. Han kunde behöva en spark.
Jag gick förbi honom och teve-reportern
och drog till en fot i huvudet på Cassano.
Inte hårt förstås, men inte helt löst heller.
Killen ryckte till.
— Vad gör han? sa reportern. Cassano skrattade och svarade:
— Han är galen. Men en spelare som hjälper oss
att vinna ligan får göra vad han vill. Men han hade ont. Han gick runt med en ispåse
på huvudet efteråt. Det var lite hårdhänt kärlek, kanske. Så började partyt. Jag somnade inte i nåt badkar,
men det var vilt ändå. När jag tänker på det,
det var stort. Jag hade varit sex år i Italien
och vunnit scudetton varje år. Har någon annan
gjort något liknande? Jag tvivlar på det.
Vi vann inte bara ligan heller. Vi tog hem Supercupen,
mötet mellan ligavinnaren och cupvinnaren.
Vi åkte till Kina. Det var hysteri kring mig
där också. Jag gjorde mål och blev
man of the match, matchens lirare.
Jag var lycklig för allt, uppriktigt sagt.