Kapitel 44 Kapitel 44 Chapter 44

Avskedsorden

Fram emot jul fick Klara Gulla bud, att Kattrina låg på sitt yttersta, och detta var äntligen i stånd att rycka henne från bryggan. Towards Christmas, Klara Gulla received word that Kattrina was at her worst, and was finally able to pull her off the dock.

Hon vandrade hem till fots, därför att detta var bästa färdesättet för den, som ämnade sig till Askedalarna, och tog den gamla vanliga vägen genom Lobyn och vidare uppöver storskogen och Snipahöjden.

När hon gick förbi gården, där den gamla Björn Hindriksson i Lobyn en gång hade bott, såg hon en stor karl med ett duktigt och allvarligt utseende stå vid vägen och laga en gärdsgård. As she walked past the farm where old Björn Hindriksson of Lobyn had once lived, she saw a big man with a handsome and serious look standing by the road, mending a fence. Han hälsade med en kort nick, när hon gick förbi, men sedan blev han stående och såg efter henne, och till slut skyndade han fatt henne.

– Det är visst Klara Gulla ifrån Skrolycka? sa han. Jag skulle med rätta ha talt ett par ord. I should rightly have spoken a few words. Jag är Linnart, son te Björn Hindriksson, la han till, då han märkte, att hon inte visste vem han var. I am Linnart, son of Björn Hindriksson, he added, when he realized that she did not know who he was.

– Tiden är allt så kort för mej, sa Klara Gulla, så kanske att det kan vara te en annan gång? Jag har fått bud, att mor håller på å dö. I have received a message that my mother is dying.

Men Linnart Björnsson föreslog i stället, att han skulle få följa henne framåt vägen en bit. Han hade flera gånger ämnat gå ner till bryggan för att träffa henne där, och nu ville han inte försumma det goda tillfället. Det var nog så nödvändigt, trodde han, att hon fick höra vad han hade att säga. It was necessary, he thought, for her to hear what he had to say.

Klara Gulla gjorde inga fler invändningar. Klara Gulla raised no further objections. Men hon märkte, att karlen hade svårt att komma fram med sitt ärende, så att hon väntade sig intet gott. But she noticed that the man was having trouble getting his point across, so she didn't expect anything good. Han harskade sig flera gånger och sökte efter ord.

– Jag tror inte, att Klara Gulla vet, att jag var den sista, som talte ve Klara Gullas far, kejsarn, som vi bruka kalla'n.

Klara Gulla svarade, att det hade hon inte vetat. Och på samma gång ökade hon på stegen. Hon tänkte nog, att det här samtalet var någonting, som hon helst hade velat undkomma. She probably thought that this conversation was something she would have preferred to avoid.

– Jag stog ute på gårn en dag i höstas å satte för en häst, därför att jag skulle åka te handelsbon, fortfor Linnart Björnsson, å då fick jag se kejsarn komma springande framåt vägen. Han hade stor brådska, det märktes nog, men han stanna i alla fall, när han fick syn på mej, för te å fråga om kejsarinna hade rest förbi. He was in a great hurry, it was obvious, but he stopped anyway, when he saw me, to ask if the Empress had passed by. Det kunde jag ju inte neka te, å då kom tårarna störtande ur ögona på'n. I couldn't deny him that, and then the tears came pouring out of his eyes. Han hade vart på väg te Bro, sa'n, men han hade känt en sån oro, så han hade vänt om. He had been on his way to the bridge, he said, but he had felt so anxious that he had turned back. Å när han kom hem, var stuga tom. Kattrina var också borta. Di skulle säkert fara mä ångbåten, å han visste inte hur han skulle komma ner te Borg i tid, innan di var resta.

Klara Gulla tvärstannade.

– Det gick väl så, att han fick åka med er? - He was able to go with you, wasn't he? sa hon.

– Ja, svarade bonden. Jan hade gjort mej e stor tjänst en gång i tiden, och nu ville jag gälda den. Det var kanske illa gjort åv mej, att jag hjälpte'n på väg?

– Å nej, allt felet ligger hos mej, sa Klara Gulla. Det var jag, som aldrig borde ha försökt å fara ifrån honom. It was I who should never have tried to leave him.

– Han grät som ett barn hela långa tiden, som han satt i kärra, sa Linnart Björnsson, å jag visste just inte vad jag skulle säja för å trösta'n, så att jag höll mej tyst. ”Vi hinner'na nog, Jan”, sa jag te sist. "We'll make it, Jan," I said at last. ”Du ska inte gråta så! Di här småbåtarna, som går på hösten, är inte så fortfärdiga åv sej.” Men knappt hade jag detta sagt, förrän han la sin hand på min arm å fråga mej om jag trodde, att di skulle bli hårda å svåra mot kejsarinna, di, som hade fört bort'na. These little boats, which go in the fall, are not so fast." But no sooner had I said this than he put his hand on my arm and asked me if I thought they would be hard and severe on the Empress, those who had taken her away.

– Di, som hade fört bort mej! - You, who had taken me away! upprepade Klara Gulla med undran i rösten.

– Jag blev förvånad, jag som Klara Gulla, å jag fråga'n vilka han mena. Jo, han mena dom, som hade legat på lur omkring kejsarinna, medan ho hade vart hemma. Well, he meant those who had been lurking around the Empress while she had been at home. Alla di fienderna, som Klara Gulla hade vart så rädd för, så ho inte hade vågat sätta på sej si gullkrona eller så mycke som tala om Portugallien, å som nu hade kastat sej över Klara Gulla å fört bort'na i fångenskap. All those enemies of whom Clare Gulla had been so afraid that she had not dared to wear her golden crown or even to speak of Portugal, and who had now thrown themselves upon Clare Gulla and carried her off into captivity.

– Jaså, på det sättet! - Oh, in that way! sa Klara Gulla.

– Ja, just på det sättet, Klara Gulla, sa Linnart Björnsson med eftertryck. Klara Gulla förstår, att hennes far inte grät, därför att han hade blitt övergiven å lämnad ensam, utan därför att han trodde, att Klara Gulla var i fara. Klara Gulla understands that her father was not crying because he had been abandoned and left alone, but because he thought Klara Gulla was in danger.

Linnart Björnsson hade haft litet svårt att få fram de sista orden. Linnart Björnsson had had some difficulty getting the last words out. De ville stocka sig i halsen på honom. Han tänkte kanske på gamla Björn Hindriksson och på sig själv. Det fanns nog det i hans egen historia, som gjorde, att han förstod vad värde man borde sätta på en kärlek, som aldrig svek. There was probably something in his own history that made him understand the value of a love that never fails.

Men Klara Gulla förstod det ännu inte. Hon hade bara tänkt på fadern med avsmak och förskräckelse, alltsedan hon kom hem. Hon mumlade för sig själv någonting om att far var en stolle.

Linnart Björnsson hörde vad hon sa, och det sårade honom.

– Jag vet just inte om Jan var så tokig, föll han in. - I just don't know if Jan was that crazy, he interjected. Jag sa te'n, att jag inga fångvaktare hade sett omkring Klara Gulla. I told him that I had not seen any prison guards around Klara Gulla. ”Såg inte min snälla Linnart Björnsson”, svara han då, ”hur di gick vakt omkring'na, när ho for härförbi? "Hat mein Freund Linnart Björnsson nicht gesehen", antwortet er, "wie du auf der Hut warst, als sie vorbeikam?". "Didn't my good Linnart Björnsson," he replies, "see how you walked around on guard when she passed by? Det var Högfärda å Hårdheta, det var Last å Lusta, det var alla di, som ho har te å kämpa emot där borta i sitt kejsarrike.” Es war der Stolz und die Härte, es war das Laster und die Lust, es waren all die, gegen die sie dort drüben in ihrem Reich zu kämpfen hat." It was Pride and Hardship, it was Vice and Lust, it was all those whom she has to fight against over there in her empire."

Klara Gulla stannade och vände sig mot honom.

– Nå? sa hon endast.

– Jag svara'n, att di fienderna hade jag också sett, genmälde Linnart Björnsson barskt. - Ich habe geantwortet, dass ich diese Feinde auch gesehen habe", erwiderte Linnart Björnsson barsch. - I answered that I had also seen those enemies," Linnart Björnsson replied harshly.

Klara Gulla skrattade till.

– Men jag ångra strax, att jag hade sagt detta, fortsatte bonden. - Aber ich bereue sofort, dass ich das gesagt habe", fuhr der Landwirt fort. - But I immediately regret having said this," the farmer continued. För nu börja Jan gråta rent förtvivlat. ”Å, bed Gud, min snälla Linnart Björnsson”, sa han, ”att jag må kunna frälsa den lilla flicka från allt ont! Det gör detsamma hur det går mä mej, bara ho blir hjälpt.” Es ist egal, was mit mir passiert, solange ihr geholfen wird." It doesn't matter what happens to me, as long as she is helped."

Klara Gulla gick på än fortare, och hon svarade ingenting. Det var något, som började riva och slita inne i hjärtat, men hon tvang det till stillhet. Something began to tear and rip inside her heart, but she forced it to be still. Om det, som låg dolt där inne, skulle slippa löst, då visste hon inte hur hon skulle stå ut.

– Ja, det blev alltså liksom hans avskedsord, detta, sa Linnart Björnsson. Å sen dröjde det inte länge, innan han fick visa, att han mena vad han sa. Es dauerte dann nicht lange, bis er zeigen musste, dass er es ernst meinte, was er sagte. Then it was not long before he had to show that he meant what he said. Klara Gulla ska aldrig tro, att Jan sprang i sjön för te å komma ifrån si egen sorg. Klara Gulla should never think that Jan ran into the lake to escape his own grief. Det var bara för å rädda Klara Gulla från hennes fiender, som han kasta sej efter ångbåten. Nur um Klara Gulla vor ihren Feinden zu retten, stürzte er sich auf den Dampfer.

Allt fortare och fortare stormade Klara Gulla framåt. Schneller und schneller stürmte Klara Gulla vorwärts. All faderns kärlek från det första till det sista började uppenbara sig för henne. Men hon ville bara fly undan. Aber sie wollte einfach nur fliehen. Hon kunde inte bära den kunskapen.

– Vi håller allt lite reda på varandra i den här socken, fortfor Linnart Björnsson och följde henne utan minsta ansträngning. - Wir behalten uns in dieser Gemeinde gegenseitig im Auge", fuhr Linnart Björnsson fort und folgte ihr ohne die geringste Anstrengung. - 'We keep track of each other in this parish,' Linnart Björnsson continued, following her without the slightest effort. Det var mycken ovilja mot Klara Gulla i början, strax efter att kejsarn hade drunknat. Am Anfang, kurz nach dem Ertrinken des Kaisers, gab es viele Ressentiments gegenüber Klara Gulla. There was a lot of resentment towards Klara Gulla in the beginning, just after the Emperor drowned. Å jag för min del höll inte Klara Gulla värd å få höra hans sista ord å tankar. Ich für meinen Teil hielt Klara Gulla nicht für würdig, seine letzten Worte und Gedanken zu hören. For my part, I did not consider Klara Gulla worthy of hearing his last words and thoughts. Men vi har ändrat oss nu. Vi tycker om, att Klara Gulla står där nere på brygga å väntar på'n.

Klara Gulla stannade. Hon var röd på kinderna, och ögonen glänste av vrede.

– Jag står där, bara därför att jag är rädd för honom, sa hon. - I'm standing there, just because I'm afraid of him," she said.

– Klara Gulla har aldrig velat visa sej bättre, än ho är. - Klara Gulla has never wanted to look better than she is. Det vet vi. Men vi förstår kanske bättre än Klara Gulla själv vad det är, som ligger under den där väntan. Vi har också haft föräldrar. Å vi har inte handlat rätt mot dom, vi heller. And we haven't done right by them either.

Klara Gulla var så vred, att hon ville säga något förfärligt, men det blev ingenting av. Klara Gulla was so angry that she wanted to say something terrible, but nothing came of it. Hon ville stampa med foten åt honom för att få honom att tiga, men hon förmådde inte det heller. She wanted to stamp her foot at him to shut him up, but she couldn't do that either. Då såg hon sig ingen annan råd än att vända sig bort och springa sin väg.

Linnart Björnsson följde henne inte. Han hade sagt vad han ville säga, och han var inte missnöjd med den förmiddagens arbete.