Kapitel 41 Chapter 41

Välkomsthälsningen

Hon var kommen, den lilla flickan var kommen. She had come, the little girl had come. Det är svårt att finna ord för att beskriva en sådan storhändelse. Es ist schwierig, Worte zu finden, um ein so großes Ereignis zu beschreiben.

Hon kom inte förrän så långt fram på hösten, att passagerarbåtarna på Löven hade slutat med sina turer och sjöfarten uppehölls av bara ett par små lastångare. Sie kam erst im Spätherbst an, als die Passagierschiffe auf dem Löven ihren Betrieb eingestellt hatten und die Schifffahrt auf einige kleine Frachtdampfer beschränkt war. She didn't arrive until so late in the fall that the passenger boats on Löven had stopped their tours and shipping was maintained by only a few small cargo steamers. Men med dessa hade hon väl inte velat fara – eller kanske att hon inte en gång visste, att de fanns till, – utan hon hade tagit skjuts från järnvägsstationen till Askedalarna. Aber sie hatte nicht mit ihnen gehen wollen - oder vielleicht wusste sie nicht einmal, dass es sie gab - und hatte eine Mitfahrgelegenheit vom Bahnhof nach Askedalarna genommen. But she hadn't wanted to go with them - or maybe she didn't even know they existed - but she had taken a ride from the train station to Askedalarna. Jan i Skrolycka fick alltså inte ta emot henne vid Borgs brygga, där han hade väntat på henne nu i femton år. Jan in Skrolycka could not receive her at Borg's pier, where he had been waiting for her for fifteen years. För i femton år hade hon varit borta. Because for fifteen years she had been gone. I aderton år hade han ägt henne i sitt hem och fått glädja sig åt henne, och i närapå likaså lång tid hade han måst sakna henne. Achtzehn Jahre lang hatte er sie bei sich zu Hause gehabt und sie genossen, und fast ebenso lange hatte er sie vermissen müssen. For eighteen years he had kept her in his home and enjoyed her, and for nearly as long he had missed her.

Det föll sig inte en gång så väl, att Jan var hemma vid stugan och fick ta emot Klara Gulla, när hon kom. Es kam nicht ein einziges Mal vor, dass Jan zu Hause in der Hütte war und Klara Gulla empfangen musste, als sie ankam. It didn't happen once that Jan was at the cottage and had to receive Klara Gulla when she arrived. Han hade just då gått bort för att språka en stund med gammalmora i Falla, som nu hade flyttat ur boningshuset och bodde för sig själv på en kammare. He had just then gone away to talk for a while with the old mother in Falla, who had now moved out of the house and was living by herself in a chamber. Hon var en av de många ensamma gamlingarna, som kejsarn av Portugallien fick lov att gå och se om alltemellanåt och säga ett vänligt ord för att hålla dem vid gott mod. Sie war eine der vielen einsamen alten Menschen, die der Kaiser von Portugal von Zeit zu Zeit besuchen durfte, um sie mit einem freundlichen Wort bei guter Laune zu halten.

Det var bara Kattrina, som stod på tröskeln och tog emot, när den lilla flickan vände tillbaka till hemmet. Kattrina hade suttit vid spinnrocken hela dagen, och hon hade just hejdat hjulet för att vila ut ett tag, då hon hörde skrammel av åkdon borta på vägen. Det var en så pass ovanlig händelse, att någon åkande färdades genom Askedalarna, att hon gick fram till dörrn för att lyssna, och då märkte hon, att det inte var ett vanligt arbetsåkdon, utan en fjäderkärra. Och med detsamma började händerna darra på Kattrina. Und sofort begannen Kattrinas Hände zu zittern. Det var inte utan, att de ville göra det numera, var gång hon blev skrämd eller uppskakad. It was not without reason that they wanted to do it now, whenever she was scared or upset. Annars var hon rask och arbetsför trots sina två och sjuttio år. Ansonsten war sie trotz ihrer zweiundsiebzig Jahre gesund und arbeitsfähig. Otherwise, she was healthy and able to work despite her seventy-two years. Hon var bara ängslig för att den där darrhäntheten skulle ta till, så att hon inte mer blev i stånd att förtjäna födan åt Jan och sig själv, som hon hade kunnat göra allt hittills. Sie hatte nur Angst, dass diese zitternde Hand einsetzen würde, so dass sie nicht mehr in der Lage sein würde, das Essen für Jan und sich selbst zu verdienen, wie sie es bisher konnte.

Vid det här laget hade nog Kattrina så gott som upphört att hoppas att någonsin mer få se dottern, och hon hade inte haft henne i tankarna på hela dagen. By this time Kattrina had almost given up hope of ever seeing her daughter again, and she had not thought of her all day. Men hon sa sedan, att från det ögonblicket, då hon hörde kärran, visste hon bestämt vem det var, som kom. Hon gick till dragkistan för att ta fram ett rent förkläde, men händerna skakade så, att hon inte kunde få in nyckeln i nyckelhålet. Sie ging zur Schublade, um eine saubere Schürze zu holen, aber ihre Hände zitterten so sehr, dass sie den Schlüssel nicht in das Schlüsselloch stecken konnte. Det blev henne inte möjligt att bättra upp klädseln, utan hon fick gå ut och ta emot, sådan hon gick och stod. It was not possible for her to improve her clothing, but she had to go out and receive, as she walked and stood.

Den lilla flickan kom inte i någon guldkaret, hon satt inte en gång uppe i kärran och åkte, utan hon gick till fots. The little girl did not come in a gold carriage, she did not even sit in the carriage and ride, but walked on foot. Vägen till Askedalarna var lika dålig nu som på den tiden, då Erik i Falla och hans hustru hade kört med henne till prästen för att få henne döpt, och nu vandrade hon och skjutskarlen på var sin sida om åkdonet och höll emot, för att ett par stora koffertar, som hon hade uppstaplade bakom sitsen, inte skulle skakas ner i diket. Die Straße nach Askedalarna war jetzt genauso schlecht wie damals, als Erik i Falla und seine Frau sie zum Pfarrer gefahren hatten, um sie taufen zu lassen, und jetzt gingen sie und der Kutscher auf beiden Seiten des Wagens und hielten sich fest, damit ein paar große Koffer, die sie hinter dem Sitz aufgestapelt hatte, nicht in den Graben geschüttelt wurden. The road to Askedalarna was just as bad now as it had been when Erik i Falla and his wife had driven her to the priest to have her baptized, and now she and the coachman walked on either side of the carriage, holding on so that a couple of large trunks, which she had piled up behind the seat, would not be shaken into the ditch. Större ståt var det inte, när hon kom, och mer var det kanske inte heller att begära. There was no greater celebration when she arrived, and perhaps no more could be asked for.

Kattrina hade just fått upp förstudörrn, när kärran stannade utanför grinden. Hon borde ju ha sprungit fram och öppnat den, men det gjorde hon inte. She should have run up and opened it, but she did not. Hon kände helt hastigt en sådan tyngd över bröstet, att hon inte mäktade ta ett steg.

Det var Klara Gulla, som kom, det visste hon, fastän hon, som nu sköt upp grinden, såg ut som en herrskapsmänniska. It was Klara Gulla who came, she knew that, although she, who now pushed open the gate, looked like a gentleman. Hon hade hatt med plymer och blommor och kläder av köptyg, men det var allt den lilla flickan ifrån Skrolycka i alla fall. Sie hatte einen Hut mit Federn und Blumen und Kleidung aus gekauftem Stoff, aber das war auch schon alles, was das kleine Mädchen aus Skrolycka hatte. She had a hat with feathers and flowers and clothes made of store-bought fabric, but that was all the little girl from Skrolycka had anyway.

Hon skyndade in på gården före åkdonet och kom fram mot Kattrina med utsträckt hand. Sie eilte in den Hof vor die Kutsche und kam mit ausgestreckter Hand auf Kattrina zu. Men Kattrina stod stilla och slöt ögonen. Det steg upp så mycket bittert i hennes sinne just i det ögonblicket. Hon tyckte, att hon inte kunde förlåta dottern, att hon levde och kom hem frisk och färdig, efter att hon hade låtit dem vänta förgäves på henne alla dessa år. She felt that she could not forgive her daughter for being alive and coming home safe and sound, after making them wait in vain for her all these years. Hon önskade nästan, att dottern aldrig hade brytt sig om att komma igen.

Hon måtte ha sett fallfärdig ut, för Klara Gulla slog med all hast armarna om henne och närapå bar henne in i stugan. Sie muss zerlumpt ausgesehen haben, denn Klara Gulla warf eilig ihre Arme um sie und trug sie fast in die Hütte.

– Kära ni mor, ni ska väl inte bli så förskräckt! sa hon. Känner ni inte igen mej?

Kattrina slog upp ögonen och betraktade henne noga. Hon var en förståndig människa, och hon hade aldrig väntat, att den, som hade varit borta i femton år, skulle vara alldeles sig lik, som då hon for hemifrån, men hon blev ändå förskräckt för vad hon såg. She was a sensible person, and she had never expected that the one who had been away for fifteen years would be quite the same as when she left home, but she was still horrified by what she saw.

Den människan, som hon hade framför sig, såg mycket äldre ut, än hon borde göra, för hon var ju inte mer än några och trettio år, men det var inte för det, att håret hade vitnat vid tinningarna eller för att pannan var full av smårynkor, som Kattrina blev rädd, utan därför att Klara Gulla hade blivit ful. The person before her looked much older than she ought to have done, for she was not more than thirty-odd years old; but it was not because her hair had turned white at the temples, or because her forehead was full of small wrinkles, that Kattrina was afraid, but because Clare Gulla had become ugly. Hon hade fått en besynnerlig grågul ansiktsfärg, och det var något tjockt och grovt omkring munnen. Her face was a strange grayish-yellow color, and there was something thick and rough around her mouth. Hela vitögat hade gått över i grått och blivit blodsprängt, och under ögonen hängde skinnet ut i stora påsar. Das ganze weiße Auge war grau und blutunterlaufen, und unter den Augen hing die Haut in großen Säcken heraus.

Kattrina hade kommit ner på en stol, och där satt hon med händerna hårt knäppta om knäet för att hindra dem att skaka och tänkte på den unga, skinande adertonåringen i den röda klänningen. Sådan hade hon levat i hennes minne allt hittills. This is how she had lived in her memory until now. Hon undrade om hon någonsin skulle komma sig för med att bli glad över att Klara Gulla var vänd tillbaka. Sie fragte sich, ob sie sich jemals über die Rückkehr von Klara Gulla freuen würde. She wondered if she would ever get around to being happy that Klara Gulla had returned.

– Du skulle allt ha skrivit, sa Kattrina. Du skulle teminstingen ha skickat oss en hälsning, så att vi hade fått veta, att du fanns kvar i livet.

– Ja, det vet jag nog, sa dottern. Och rösten den hade hon kvar åtminstone, den var käck och glad som förr. Und wenigstens hatte sie noch ihre Stimme, sie war frech und fröhlich wie früher. Men jag råka illa ut då i början – – – Ja, det har ni kanske hört? Aber am Anfang hatte ich Schwierigkeiten - - - - Ja, das haben Sie vielleicht schon gehört? But I got into trouble in the beginning - - - - Yes, you may have heard that?

– Ja, så mycke vet vi, sa Kattrina och suckade.

– Det var fördenskull jag kom åv mej med skrivningen, sa Klara Gulla och skrattade till ett tag. - Deshalb habe ich angefangen zu schreiben, sagte Klara Gulla und lachte eine Weile. - That's why I started writing, said Klara Gulla and laughed for a while. Hon hade något kraftigt och duktigt över sig nu som förr. There was something strong and capable about her now as before. Hon var nog inte en av dem, som pinade sig med ånger och självrannsakan. Sie gehörte wahrscheinlich nicht zu denen, die sich mit Reue und Selbstbeobachtung quälten. She was probably not one of those who tormented herself with remorse and introspection.

– Tänk inte på det där nu, mor! sa hon, när Kattrina alltjämt teg. Nu har jag fått'et riktigt bra. Jag har varit restauratris, jag sköter om mathållningen, vill jag säja, på en stor ångbåt, som går mellan Malmö å Lybeck, å i höst har jag hyrt mej bostad i Malmö. I have been a restaurant manager, I take care of the food, I would say, on a large steamer, which runs between Malmö and Lybeck, and this fall I have rented a house in Malmö. Ibland tänkte jag nog på att jag borde skriva, men det var svårt å komma i gång igen. Sometimes I thought that I should write, but it was hard to get going again. Jag tyckte, att det fick vara, te dess jag var så långt hunnen, att jag kunde ta er å far te mej. Ich dachte, es müsste so sein, bis ich weit genug weg war, um dich zu mir zu bringen. I thought it would have to be, until I was so far along that I could take you to see me. Å nu, när jag har det ordnat, så att jag kan ta emot er, var det roligare å fara å hämta er själv än å skriva. Now that I have it arranged so that I can receive you, it was more fun to go get you myself than to write.

– Å du har ingenting hört om oss? - You haven't heard anything about us? sa Kattrina. Alla dessa upplysningar borde ju ha gjort henne glad, men hon kände sig alltjämt lika nertryckt. All diese Informationen hätten sie eigentlich glücklich machen müssen, aber sie fühlte sich immer noch genauso deprimiert. All this information should have made her happy, but she still felt just as depressed.

– Nej, svarade Klara Gulla och la till, liksom urskuldande: Jag visste ju, att ni skulle få hjälp, om det blev för illa. - Nein", antwortete Klara Gulla und fügte wie entschuldigend hinzu: "Ich wusste, dass Sie Hilfe bekommen würden, wenn es zu schlimm wird. - "No," replied Klara Gulla and added, as if apologizing, "I knew you would get help if things got too bad.

I detsamma måtte hon ha märkt hur händerna skakade på Kattrina, fastän hon höll dem hårt sammanknutna. Hon förstod, att de här hemma hade haft det svårare, än hon hade kunnat tro, och hon sökte förklara sig. She realized that they had had a harder time at home than she could have imagined, and she tried to explain herself.

– Jag ville inte skicka hem småsummor, som andra gör. - I didn't want to send home small amounts, as others do. Jag ville spara, te dess att jag fick ett riktigt hem å kunde ta er te mej. I wanted to save until I had a real home and could take you with me.

– Vi har inte behövt pengar, sa Kattrina. Det hade vart nog för oss, om du bara hade skrivit.

Klara Gulla sökte att rycka upp modern ur hennes sorgbundenhet, såsom hon hade brukat göra förr i världen. Klara Gulla tried to shake her mother out of her sadness, as she had done in the past.

– Inte ska ni förstöra den här stunden för mej, mor! sa hon. Nu är jag ju här igen. Kom nu, ska vi få in mina koffertar å packa opp dom! Det finns matvaror i dom. There are food items in them. Vi ska ställa te kalas, te dess att far kommer hem.

Hon gick ut för att hjälpa till med att flytta ner packsakerna från kärran, men Kattrina följde henne inte.

Klara Gulla hade inte frågat efter hur det stod till med fadern. Det föll henne inte in annat, än att han gick på arbete i Falla som förr i världen. It didn't occur to her that he was going to work in Falla as in the old days. Kattrina visste ju, att hon fick lov att tala om för henne hur han hade förändrats, men hon sköt upp och sköt upp. Kattrina wusste, dass sie ihr sagen konnte, wie er sich verändert hatte, aber sie schob es immer wieder auf. Kattrina knew that she could tell her how he had changed, but she kept putting it off and putting it off. Det hade ändå kommit friska vindar in i stugan med den lilla flickan. Hon drog sig för att genast göra slut på hennes glädje över att vara hemkommen. Es widerstrebte ihr, ihre Freude darüber, wieder zu Hause zu sein, sofort zu beenden. She was reluctant to immediately end her joy at being home.

Medan Klara Gulla hjälpte till att lassa av, märkte hon, att en sex, sju barnungar kom fram till grinden och tittade in på gården. De sa ingenting, bara skrattade, pekade på henne och sprang sin väg. They said nothing, just laughed, pointed at her and ran away.

Men om ett par ögonblick var de där igen, och denna gången hade de mellan sig en liten gubbe, som var gulnad och hopskrumpen, men gick uppstramad med tillbakakastat huvud och satte ner fötterna hårt i marken som en marscherande soldat. But in a few moments they were there again, and this time they had between them a little old man, who was yellowed and shrunken, but walked erect with his head thrown back, and put his feet firmly on the ground like a marching soldier.

– Det var en besynnerlig figur, den där, sa Klara Gulla till skjutskarlen, just som gubben och barnhopen trängde in genom grinden. Hon hade inte den minsta aning om vem han var, men hon kunde ju inte undgå att lägga märke till en karl, som var så grant utstyrd. She didn't have the slightest idea who he was, but she couldn't help noticing a man who was so well dressed. På huvudet hade han en hög läderkaskett med stor fjäderbuske, runtom halsen och långt ner på bröstet hängde stjärnor och kors av styvt guldpapper, hoplänkade till kedjor. Det såg ut, som skulle han ha burit en gyllene halskrage.

Barnungarna höll sig inte tysta nu längre, utan de ropade: ”Kejsarinna, kejsarinna!” allt vad de orkade. The children were no longer silent, but shouted: "Empress, Empress!". with all their might. Gubbstackarn tystade inte på dem. Han skred fram, som om de skrikande och skrattande ungarna skulle ha varit hans hedersvakt. He strode forward, as if the screaming and laughing kids were his guard of honor.

När skaran var nära nog framme vid stugdörrn, gav Klara Gulla till ett utrop och flydde in till Kattrina. When the crowd had almost reached the cottage door, Klara gave the Gulla an exclamation and fled to Kattrina.

– Vem är det? sa hon och såg alldeles förskrämd ut. Är det far? Is it Father? Har han blitt tokig? Has he gone mad?

– Ja, sa Kattrina. Hon började gråta i sin upprördhet och förde förklädet upp till ögonen. She started crying in her upset and brought the apron up to her eyes.

– Är det för min skull?

– Vår Herre ställde det så åv barmhärtighet, sa Kattrina. - Unser Herr hat es aus Barmherzigkeit so gemacht", sagte Kattrina. Han såg, att han hade det för svårt. He saw that he was having too much trouble.

Mer hann hon inte att förklara, för nu stod Jan på tröskeln, följd av hela barnhopen, som ville se hur detta möte, som de hade hört så många gånger beskrivas, skulle avlöpa i verkligheten. She had no more time to explain, for now Jan stood on the threshold, followed by the whole group of children, who wanted to see how this meeting, which they had heard described so many times, would unfold in reality.

Kejsarn av Portugallien gick inte ända bort till dottern. Der Kaiser von Portugal ist nicht bis zu seiner Tochter gegangen. The Emperor of Portugal did not go all the way to his daughter. Han stannade strax innanför dörrn och framsade sin välkomsthälsning. Er blieb kurz vor der Tür stehen und begrüßte sie.

Välkommen, välkommen, du Klara,

du Fina, du rika Gullborg!

De orden uttalade han med sådan där avmätt värdighet, som de högtstående visar i stora ögonblick, men på samma gång hade han riktiga glädjetårar i ögonen, och han hade svårt att hindra rösten från att darra.

Efter att den stora, väl övertänkta hälsningen var uppläst, stötte kejsarn tre gånger hårt i golvet med kejsarkäppen för att bjuda tystnad och uppmärksamhet, och så började han sjunga med en tunn, gnällig röst. After the great, well-considered greeting was read, the emperor tapped the floor three times hard with his imperial stick to invite silence and attention, and then he began to sing in a thin, whiny voice.

Klara Gulla hade ställt sig tätt vid Kattrina. Det såg ut, som om hon ville gömma sig, krypa undan bakom modern. It looked as if she wanted to hide, to crawl away behind her mother. Hittills hade hon tegat, men när Jan höjde rösten och sjöng, ropade hon till av förskräckelse och ville hejda honom. So far she had been silent, but when Jan raised his voice and sang, she cried out in horror and wanted to stop him.

Men då grep Kattrina henne hårt om armen.

– Låt'en vara! Han har glatt sej åt å få sjunga den här visa för dej, alltsen du blev borta för oss. He has enjoyed singing this song for you, ever since you were lost to us.

Då höll hon sig stilla och lät Jan fortsätta.

Kejsarinnans fader

är så hjärtans glader.

Som tidningen haver sagt.

Österrike, Portugal

Metz, Japan, som det var.

Bom, bom, bom, å rulla

bom, bom.

Men längre stod inte Klara Gulla ut. Hon rusade fram, fick ut ungarna i en hast och stängde dörrn efter dem. She rushed forward, got the kids out in a hurry and closed the door behind them.

Sedan vände hon sig mot fadern, och hon till och med stampade i golvet åt honom. Dann wandte sie sich an ihren Vater und stampfte sogar für ihn auf den Boden. Hon var ond på allvar. Sie war wirklich böse. She was seriously evil.

– Tyst med er för all del! - By all means, shut up! sa hon. Är det meningen å göra mej te ett spektakel å kalla mej för kejsarinna? Willst du ein Spektakel aus mir machen und mich Kaiserin nennen? Are you going to make a spectacle of me and call me the Empress?

Jan såg litet snopen ut, men det gick över i en blink. Jan schaute ein wenig verwirrt, aber das verging im Nu. Jan looked a little puzzled, but it passed in a flash. Hon var ju den stora kejsarinnan! She was the great empress! Allt, vad hon gjorde, var väl gjort. Everything, what she did, was well done. Allt, vad hon sa, var honung och balsam. Han hade rent glömt bort i glädjen att titta efter guldkronan och guldtronen och de guldklädda krigsöverstarna. He had purely forgotten in the joy of looking for the golden crown and throne and the gold-clad warlords. Om hon ville synas fattig och hjälplös, när hon kom, så var det hennes ensak. If she wanted to appear poor and helpless when she arrived, that was her business. Det var nog glädje, att hon hade kommit tillbaka till honom.