Varför svenskar mikrochippar sig | Moa Petersén
Hej! Jag heter Moa Petersén och jag forskar i digitala kulturer.
Välkomna hem till mig.
Alltså vi är ju inte minimalister. Vi gillar grejer.
Sådana saker som är lite obehagliga och fula och skeva och så.
Det ursprungliga skräckkabinettet som är här då
Det har vi haft i 10 år, tror jag.
Det är fyllt med grejer som kanske andra inte tycker är otäcka
men som Kristian, min man, och jag uppfattar som otäcka.
Och som kanske blev otäcka när vi satte in det i kabinettet.
Här har vi min bästa väns visdomstand
Den har vi aldrig öppnat, den här burken.
Den luktar nog förfärligt.
Ja, det här är vår trädgård.
Det är ju mitt absolut största intresse.
Allting som har med djur och natur och
odling och växter att göra.
Det är det vi gör mest skulle jag säga.
Här inne har vi några krabater.
Det här är en sort som heter Ayam Cemani
som betyder svart höna på indonesiska.
De är svarta på hela insidan också.
Alla organ, köttet, allt är svart.
Det är bara blodet och äggen som är
rött respektive vita då.
Så de används ganska mycket i voodoo och så.
Det är lite roligt!
Varför tycker jag om saker som är märkliga?
Jag vet inte det.
Jag gör det.
Jag hade skrivit en del om "biohacking" i Sverige.
och intresserat mig för Biohacking-rörelsen
och hur den uppkom och såg ut liksom.
Då var den alldeles ny när jag började titta på den, 2015.
Och sen så blev det här med chipen en stor nyhet i världen, framför allt.
I England har det varit jättestort med svenskar
som sätter in mikrochip i sina händer
i en väldigt kritisk ton.
Så jag skrev den här "The Swedish Microchipping Phenomenon"
Varför svenskar mikrochipar sig.
Jag har länge arbetat med frågor om teknik
och vilken relation vi har till teknik.
Vad den gör med oss och vad den gör åt oss
Men också föreställningen om
hur teknik kan förändra våra liv
antingen till det bättre, eller till det sämre.
Och det intresserar mig också mycket varför
svenskar är så optimistiska till ny teknik.
Och det är det jag tänkte prata om idag:
varför svenskar är så teknikoptimistiska generellt.
Och varför vi sticker ut i jämförelse med andra länder på den punkten.
Och det tänkte jag göra genom att hänvisa till min senaste forskning
om svenskar som sätter in mikrochip.
Så, chipen som sätts in, de är
ungefär såhär stora, som ett riskorn.
Och det vanligaste stället
att placera dem är mellan tummen och pekfingret här
i den här delen av handen.
De är egentligen lite större. De är 12 mm
De sätts in med hjälp av en
lite mer än en decimeter lång nål.
Trenden att sätta in sådana här mikrochip
i kroppen
föddes i USA omkring år 2006.
Och då kan de antingen vara av typen NFC-chip
eller RFID-chip, beroende på vilken läsare
som läser av dem.
Så, till Sverige kom den här trenden 2015
och fram till dagens datum är det ungefär 6000 svenskar
som har satt in ett sådant här mikrochip.
Det är 0,0005% av Sveriges befolkning.
Så det är ingen jättestor grupp som har gjort detta men
det är inte i storleken på gruppen som det här fenomenet är riktigt intressant.
Utan det är intressant för att det har blivit en så stor nyhet i media
och att föreställningen runt om i världen har spridits om att Sverige är ett land där man sätter in chip.
Just att titta på mediabevakningen av olika saker ger ju en väldigt god bild av
hur diskursen kring ett fenomen ser ut.
Man kommer åt en viktig röst genom media
som influerar ett väldigt stort antal människor.
Så både svensk och utländsk media älskar den här idén med chip-implantat
och skriver fascinerat om den.
Men på olika sätt.
I utländsk media så målas, via den här chip-historien, svenskar upp som en befolkning
som är utan riskmedvetande, naiva
som bjuder in ett övervakningssamhälle
en Orwellsk mardröm
där integritet är utraderad.
Medan i Sverige är mediabevakningen ofta ganska positiv.
Beskriver de här chipen som en framtidsmöjlighet
och någonting som har potential att göra livet bättre.
Och ett jättebra talande exempel på att det är så samhälleligt accepterat i Sverige
är fallet med SJ.
För 2017 så införde SJ möjligheten att
använda ett chip i handen som passageraridentifikation
om man var SJ prio-medlem.
Så att istället för att visa sin biljett så kunde SJ prio-medlemmar
låta konduktören läsa av handen istället.
Och SJ är ju ett statsägt företag
och hela det, att de accepterade detta och
skapade events kring detta också
där människor fick sätta in chip som SJ anordnade
hela det signalerar ju att den här tekniken har en godkänt-stämpel.
Den är accepterad och den är uppmuntrad.
Och ett sådant här event som SJ anordnade
där man fick tillfälle att chippa sig
det hölls i Almedalen 2017.
Och då var dåvarande
ordförande i trafikutskottet Karin Svensson Smith, miljöpartist, där och chippade sig
och hon blev sedan intervjuad i Aftonbladet
i en videointervju
där hon bedyrar hur fantastisk den här möjligheten är
att tågresenärer i framtiden
ska kunna ha ett chip i handen.
Det kommer göra tågresandet bekvämt och vi kommer öka
omställningen från biltrafik till tågtrafik, och så vidare.
Och så avslutade hon den där intervjun med att titta in i kameran och säga
"För vi måste våga prova ny teknik!"
Och då tänker jag ju såklart: "måste vi det?"
Varför det?
Och varför är det
helt okej och normalt att någon säger så i Sverige
som är en politiskt ledande figur?
Det är också spännande att det här skapade ingen som helst debatt i Sverige
Inte tillstymmelsen till.
Men i andra länder, där har det skrivits mycket om
att det statsägda SJ har infört den här tekniken.
Nu ska vi se här, när den spyr.
Ja, jag vill ha lite till.
Ja, jag säger ju det!
Och nu har vi kommit fram till punkten där jag ska förklara varför det har blivit såhär.
Och det finns ju såklart många förklaringar till detta
men jag tänkte ta upp tre stycken idag som jag har sett extra tydligt.
Om vi börjar med den historiska förklaringen.
Sverige var under 1800-talet ett mycket fattigt land.
På hundra år så lyckades
vi ta oss från att vara fattiga till att bli ett av världens rikaste länder.
Förklaringen till det brukar ofta ges
i de uppfinningar som svenska ingenjörer producerade
under den här tiden.
Och också i de entreprenörer som omgav
de här uppfinningarna och marknadsförde dem och gjorde dem stora, helt enkelt.
Vi har kullagret. Vi har säkerhetständstickan.
Vi har separatorn.
Jättestora uppfinningar som har fått svensk
den svenska nationen att bli väldigt högtekniskt i framkant.
Så, den här svenska självbilden
går långt tillbaka i tiden.
Också det faktum att Sverige byggdes upp
under de här åren, välfärdsstaten
byggdes upp med hjälp av högteknik
vilket dels har sin förklaring i att vi var
lämnade ifred under andra världskriget
och kunde bygga upp vårt land på ett annat sätt än
än vad många, till och med våra nordiska grannländer, kunde göra.
Det har såklart bidragit till att vi
tänker på teknik som någonting gott.
Det är någonting som har gjort våra liv bättre.
Och hoppar vi sedan fram till 1990-talet
så gjordes det då en stor satsning på
IT-infrastruktur i Sverige.
Det satsades mycket på att svenskar skulle kunna
skaffa en hemdator. De subventionerades.
Vi fick en hemdator på tidigt 90-tal hemma kommer jag ihåg.
Och det finns ett fint citat
som Carl Bildt skrev i ett betänkande från IT-kommissionen
1994 som jag tänkte läsa upp här.
Då skriver Carl Bildt att:
"Vår position som en ledande välståndsnation kommer i framtiden
att ännu mer än idag hänga samman med förmågan att utnyttja
en snabb kunskapsutveckling
och sörja för en effektiv informationsförsörjning."
Så där säger han ju direkt att
att vår ledande position
förvaltar vi genom att satsa
på den här digitala tekniken.
På så sätt kommer vi kunna hålla oss kvar i
den här framskjutna positionen.
Och så här med facit i hand så vet vi ju att den där satsningen
uppnådde sina syften. Den fungerade.
Många är rapporterna som kommer om att Sverige
är ett av de mest avancerade länderna när det kommer till digital export.
Och i en artikel från 2015 i Financial Times
så skriver reportern att det bara är Silicon Valley
som har fler så kallade "unicorns"
än vad Stockholm har per capita.
Och en "unicorn", det är ett företag som är värderat till mer än en miljard dollar.
Och den här liknelsen med Silicon Valley
har fått ett ganska stort genomslag i
i marknadsföringen av Stockholm, men också av Sverige
och svenskt företagarklimat
sedan den artikeln skrevs.
Jag har intervjuat svenskar som har mikrochip till min studie.
Och de flesta av informanterna uppger
att de tror att anledningen till att svenskar
så lättvindigt planterar in mikrochip i sig
har att göra med att svenskar generellt sett känner en
större tillit till stat och auktoriteter.
Än vad man gör i andra länder.
Och att svenskar kanske generellt känner sig så
trygga, att de inte är så speciellt rädda för frågan
om övervakning.
Samtidigt så säger samma informanter
att bio-hacking och utveckling inom bioteknik
har lett till att individen får ökad kontroll
över sin egen, till exempel, vårdsituation eller sin egen kroppsdata
och att det är någonting starkt positivt.
Och det är här som chipen säger någonting om vad som händer i Sverige just nu
För det finns en slitning mellan å ena sidan
en socialistisk, kollektivistisk ideologi eller idé om vad Sverige ska vara
och en individualistisk, libertarianistisk ideologi
som då sätter individen
i centrum på ett mycket tydligare sätt.
Så för att summera:
För att ha ett sådant här system där mikrochip kan fungera
så behöver det finnas en stark tillit till staten
samtidigt som man vill verka i annan riktning.
Så det är lite äta kakan och ha den kvar.
Så, vad är det du är rädd för, i och med denna nya tekniken med chipping?
Jag kan vara rädd för att vi
ger oss in i någonting som
vi inte har reflekterat tillräckligt mycket över
som vi inte har tillräckligt mycket kunskap kring, egentligen.
Ett paradigmskifte som
där vi kanske kastar ut mycket av det som vi har
byggt upp till föremål för ett annat typ av system.
Som kanske, liksom, följer med den här tekniken utan att vi egentligen kanske
omfamnar det ideologiskt i första hand.
Det kan jag känna lite oro inför. Absolut.
Och sedan kan jag också känna att
mycket utvecklingar i digital
teknik överhuvudtaget
minskar humanitära värden
humanistiska värden, på många sätt.
Och det skrämmer mig! Jättemycket.
Det är många som tänker sig att det ska bli
vi ska sammansmälta med tekniken på ett sätt.
Det behöver kanske inte vara dåligt, men
det finns en myriad av
etiska och moraliska frågor som vi måste diskutera innan det händer.
Och det händer ganska fort. Det är det som är grejen.
Det kan skrämma mig.
Ett sådant exempel på när teknik går svindlande fort framåt
är ju det är med SJ då, till exempel.
Dels gick det fort för SJ att implementera den här typen av teknik
och få det godkänt inom organisationen.
Det tog bara ett par veckor.
Sen står man på Almedalen och uppmuntrar folk
att chippa sig och redan nu, 2 år senare
så behöver man inte visa biljetter längre på tågen
utan konduktörerna går runt och
tittar, med sina egna ögon, vilka som sitter på vilka platser
och stämmer av med platsreservationen.
Jag tycker att det är jätteviktigt att vi
pratar om vart vi vill, vart vi är på väg.
Så att vi inte bara slänger ut det som har tagit jättelång tid att bygga upp.
Och som är en modell som har gett oss så fantastiskt mycket i Sverige.
Jävlar, vad svettig jag är.
Vi är sådana här fodervärdar
vilket då innebär att det är en kvinna som äger den här katten.
Och då ingår det i den dealen att man ska gå på kattutställningar.
Sa du att det var en burma?
Mm.
