Filosofi: Arthur Schopenhauer
Likt många filosofer före honom försökte Schopenhauer förstå verkligheten, och det var en ond värld han såg.
Det djuriska livet föreföll honom fasansfullt; de flesta varelser lever på att jaga, döda och sluka andra –
livet var bokstavligen en kamp med näbbar och klor.
Hans syn på människan var ungefär densamma; våld och orättvisor överallt,
varje enskilt liv var en meningslös tragedi som slutar med döden.
Vi lever som slavar under våra begär och livet är en ständig rundgång mellan lidande och tristess.
Livet är meningslöst och det bästa hade varit att aldrig någonsin blivit född…
Arthur Schopenhauer föddes i den tyska staden Danzig (nuvarande Gdańsk i Polen)
och har föga förvånande kommit att betraktas som den store pessimisten bland filosoferna.
För att förstå Schopenhauer måste vi ta vår utgångspunkt i Immanuel Kant.
Schopenhauer höll på det stora hela med Kant,
men menade att denne hade gjort ett par felaktiga antaganden.
Schopenhauer försökte korrigera dessa och utveckla teorin.
Centralt i Kants transcendentala idealism är uppdelningen mellan den objektiva verkligheten
(noumenon eller tinget-i-sig) och vår mänskliga tolkning av densamma (fenomenvärlden eller tinget-för-mig).
Av dessa är det enbart den senare vi kan ha kunskap om.
Vad som ligger bortom den mänskliga upplevelsen kan vi aldrig veta.
Enligt Kant kan vi aldrig nå kunskap om den objektiva verkligheten,
men samtidigt måste den existera oberoende av oss.
Något (tinget-i-sig) måste ge upphov till det vi upplever (tinget-för-mig),
annars blir slutsatsen att våra upplevelser av världen uppstår ur ingenting – vilket vore ologiskt.
Vidare menade han att tid, rum och kausalitet (orsakssamband) enbart existerar i fenomenvärlden
då de är konsekvenser av hur vår hjärna och vårt medvetande fungerar.
Häri ligger Kants misstag, menade Schopenhauer. Om tid och rum bara är konsekvenser av vårt medvetande,
så kan vi dra ett par viktiga slutsatser om den objektiva verkligheten – om noumenon.
Utan tid och rum måste den objektiva verkligheten vara icke-materiell,
eftersom fysisk materia inte kan existera bortom dessa dimensioner.
Ytterligare en slutsats vi kan dra är att denna icke-materiella verklighet måste utgöras av ett singular.
För tar man bort tid och rum så tar man bort själva grundförutsättningen för något
att kunna vara skilt från något annat.
Även kausalitet är bundet till vår upplevelse av världen,
det är alltså inte något som existerar i den objektiva verkligheten.
Av detta drar Schopenhauer slutsatsen att vi omöjligen kan tala om att någonting i noumenon
orsakar det vi upplever i fenomenvärlden.
Därav följer att vi är samma sak som upplevelsen i sig.
Allt är egentligen ett och detsamma då ingenting inte kan existera i plural.
Detta betyder, enligt Schopenhauer, att allt vi uppfattar som verkligheten
egentligen enbart är mentala skapelser – att ”världen är min föreställning”.
Denna radikala inställning till världen gör Schopenhauer till en filosofisk idealist.
Allt är i grunden ett.
Detta icke-materiella ett är en enorm kraft, helt utan medvetande, intelligens eller avsikter.
Det som vi uppfattar som verkligheten är en manifestation av denna kraft.
Den är kärnan i allt som existerar, och uppenbarar sig i varje naturkraft,
i varje mänsklig handling, och det är den som driver världen.
Men vad kan vi då veta om denna kraft? Schopenhauer ansåg, i likhet med Kant,
att vi aldrig kommer nå kunskap om världen genom att använda våra sinnen.
Däremot kan vi utnyttja det faktum att det finns en sak i världen vi har direktkunskap om – vår egen kropp.
Skådar vi inåt och försöker skala bort den fysiska kroppen (då denna existerar enbart i fenomenvärlden)
finner vi en inre drift präglad av en rastlös strävan.
Denna driftkraft är som mest påtaglig under den sexuella akten eller när våra
överlevnadsinstinkter aktiveras, kallar Schopenhauer för ”viljan att leva” eller bara ”Viljan”.
Alla former av liv strävar efter fortplantning och överlevnad.
Schopenhauer drar därför slutsatsen att alla livsformer, likt oss, är manifestationer av ”viljan att leva”.
Det fanns heller ingen grundläggande skillnad mellan det vi kallar organiskt liv
(djur och växter) och det oorganiska (icke-levande ting).
Allt är manifestationer av Viljan, och allt är i grunden ett med allt annat.
Viljan driver oss att ständigt jaga mål och drömmar.
Vi tror att vi blir lyckliga om vi uppnår vad vi söker, men inom kort kommer glädjen ha försvunnit
och Viljan har siktat in sig på nya drömmar och mål. Sådant är livet.
Viljan driver oss vidare genom tron att vi kan uppnå varaktig lycka och tillfredsställelse.
När vi eftersträvar något gör vi det utifrån ett tillstånd av brist – vi saknar något.
Vi är missnöjda med den nuvarande situationen och längtar efter något som ännu inte är vårt.
Den flyktiga glädje vi ibland kan uppleva då vi uppnått ett mål är enligt Schopenhauer
inte positiv utan negativ då den indikerar övergången från en brist till en annan.
Efter att ha uppnått våra mål fylls vi snart av tristess.
Enda sättet att fly undan denna är att skapa nya mål i tron att dessa kommer leda till varaktig lycka.
Sådant är människans liv. Vi är alla slavar under den omättliga Viljan som är grunden till allt.
Som om inte detta var pessimistiskt nog menade Schopenhauer att det finns
ytterligare ett tragiskt kapitel i människans sorgsna existens.
För till skillnad från andra djur är vi medvetna om vad som väntar efter ett eländigt liv av strävan,
lidande och tristess – döden och det fullständiga tillintetgörandet av oss som individer.
En viktig inspirationskälla för Schopenhauer är ”Upanishaderna”, en av hinduismens heliga skrifter,
varför hans filosofi kan ses som en blandning mellan västerländsk och österländsk filosofi.
I princip höll han med hinduismen och buddhismen men trodde inte på karma, reinkarnation eller nirvana.
Likheterna blir tydliga om vi jämför Schopenhauers filosofi med buddhismens ”fyra sanningar”
som handlar om lidandets orsak och upphävande. De lyder som följande:
Det finns lidande i världen.
Orsaken till lidandet är begäret.
Begäret kan och måste utplånas.
Vägen till att släcka begäret är den Åttafaldiga vägen.
En filosof vars världsbeskrivning påminner om Schopenhauers var Baruch Spinoza.
Han företrädde en panteistisk världssyn och menade att allt i världen och universum var ett och detsamma
– ett andligt transcendent väsen, eller Gud.
Det senare tyckte Schopenhauer, som var ateist, var skrattretande.
Han menade att en panteist som öppnade ögonen för allt elände i världen ”måste erkänna att en Gud som
skulle förvandla sig själv till en värld som denna, oundvikligen måste vara plågad av djävulen”.
Istället för att vara en manifestation av Gud, menade Schopenhauer att världen var
en manifestation av Viljan, en kraft som måste anses vara ond.
Som manifestationer av Viljan strävar allt liv efter näring, fortlevnad och förökning.
Eftersom organismer måste livnära sig på andra organismer,
och alla organismer är manifestationer av Viljan, blir slutsatsen att
”Viljan måste leva på sig själv, för det finns ingenting förutom den, och det är en hungrig Vilja.”
I ett försök att beskriva denna onda och destruktiva Vilja
återberättar Schopenhauer en historia från de tidiga europeiska upptäcktsresandena:
”[Vi såg] ett enormt fält helt täckt av skelett, och trodde det var ett slagfält.
Men det var inget annat än skelett från jättesköldpaddor,
en och en halv meter långa, en meter breda, och lika höga.
Dessa sköldpaddor kom från havet för att lägga sina ägg, varpå de angreps av vildhundar.
Med sin förenade styrka lyckades dessa hundar välta sköldpaddorna på rygg,
riva upp deras magpansar och sluka dem levandes. Sedan kom tigern och attackerade hundarna.
Detta elände upprepas sedan tusen och åter tusen gånger, år ut och år in.
För vilken nytta är då dessa sköldpaddor födda? För vilket brott måste de lida denna vånda?
Vad är poängen med denna skräckscen? Det enda svaret är att det är Viljan som objektifierar sig själv.”
Finns det då någon utväg, någon lösning på vår misär? Både ja och nej enligt Schopenhauer.
Vi kommer alltid att förlora mot Viljan,
men det finns ett antal saker vi kan göra för att inte lida lika mycket under resans gång.
Självmord är dock ingen utväg, då självmördaren bara följer sin drift att dö.
Viljan kommer dessutom i dödsögonblicket bara att övergå till en annan form av Vilja.
Schopenhauer identifierade tre stadier i kampen mot Viljan:
Trots att Schopenhauer menade att livet var meningslöst och fyllt med tristess, lidande och död,
hävdade han att enstaka meningsfulla stunder tillfälligt kunde frigöra oss från livets elände.
När vi uppslukas av musik, eller beundrar ett vackert konstverk, blir vi för ett ögonblick fria från Viljans makt.
Vi styrs inte längre av våra begär och önskningar
och vi upphör att existera som individer för att bli ett med upplevelsen.
Dessa stunder varar dock bara i ett ögonblick, innan vi återvänder till ett normaltillstånd
av begär och lidande – vi är åter slavar under Viljan.
Denna syn på musik och konst har gjort Schopenhauer populär bland musiker och författare.
Ett exempel på en författare som inspirerades av Schopenhauer är August Strindberg.
För att bekämpa Viljan inom sig måste man först komma till insikt om den.
Men detta är svårt då vår hjärna huvudsakligen utvecklats för att tillfredsställa Viljans begär –
– överlevnad och fortplantning – inte för att skåda sanningen.
De flesta människor kommer aldrig att inse sanningen,
och kommer därför att leva som egoister menade Schopenhauer.
Deras handlingar utförs av egenintressen,
och de är dömda till ett liv i misär jagandes den ouppnåeliga lyckan.
Endast ett fåtal kommer att genomskåda lögnen och inse att allt är ett.
Denna insikt kommer, enligt Schopenhauer, leda till ett tillstånd av medkänsla och medlidande.
Om det endast är i fenomenvärlden vi är skilja åt som individer,
följer att ditt lidande i själva verket är lika mycket mitt lidande.
Men den medlidande kommer snart att förstå det meningslösa i sitt handlande.
Lidandet är en konsekvens av Viljan, och allting är manifestationer av denna.
Så länge världen existerar, kommer lidande att finnas.
Med insikten att lidandet inte kan bekämpas följer ett växande hat mot Viljan, och därmed mot världen självt.
Detta leder till ett aktivt avståndstagande från världen, asketism,
genom att målmedvetet bekämpa och förgöra den egna livsviljan.
Det första steget är att ta avstånd från alla sexuella drifter.
Därefter måste man bekämpa alla övriga drifter och begär i livet och inta en attityd av likgiltighet inför allt.
För de som är kvar i Viljans klor kommer asketen – som har fördrivit sin inre Vilja – att framstå som tom.
Men för asketen själv, som har skådat Viljans sanna natur, är det själva livet som är tomt och meningslöst.
Asketens sinnestillstånd framstår bara som tomt då den överskrider vår förståelse.
För att förstå detta sinnestillstånd måste man, enligt Schopenhauer,
lämna filosofins domän och fortsätta in i mysticism.
