Kapitel 5 : Han satt på... (2)
Vid pressbyråkiosken stod ett litet gäng med mopeder och slängde några glåpord efter honom och han kvävde hastigt en impuls att gå över till dom och... så som den gamle Erik skulle ha gjort.
– Jaha, sa chauffören med en ton av svagt hån, och vad tjänar din pappa pengar på då?
Han svarade inte. Bilen rullade iväg.
Sammanhanget var inte så svårt att förstå. Det var sak samma som med folkskolebusarna och deras hat mot gänget från Läroverket. Att gå på Stjärnsbergs internatskola kostade en halv arbetarlön om året, följaktligen måste alla som gick där komma från rika hem. Det skulle väl bli ungefär samma som när han gick i småklasserna i den ombonade Rika Förstaden.
Hans mor hade sålt Courbet-tavlan och gjort en sorts fond av pengarna som förvaltades av advokat Ekengren. Så att farsan inte skulle kunna ändra på någonting. Terminsavgifter och fickpengar skulle, efter särskild prövning av advokat Ekengren, utbetalas direkt till skolan och skolans marketenteri. Ett litet hål på väggen hemma efter Courbet-tavlan och så fick han de två åren fram till ett gymnasium mot löfte att sköta sig och skaffa de nödvändiga inträdespoängen till ett gratis gymnasium.
Tavlor tillräckligt dyra för att köpa hela vägen fram till en studentexamen på Stjärnsberg fanns inte hemma.
– Där framme ligger det, muttrade chauffören.
Stjärnsberg växte fram ur grönskan vid en sjöstrand. De flesta husen var vita med rött tegeltak; en stor eklund i centrum, grusgångar, kortklippta gräsmattor, rosenrabatter. De passerade en stor fotbollsplan och en simhall. Bilen stannade utanför ett mindre brunt hus under två höga almar som fortfarande bar gröna blad. Han fick skriva på en rekvisition. Chauffören pekade med tummen över axeln mot rådsexpeditionen och förklarade att det var där dom tog emot dom nya.
Han stod stilla utanför dörren med väskan i handen. Han rättade till den ovana slipsknuten. Då kom Bernhard von Schrantz ut.
Bernhard såg ut att vara i 20-årsåldern. Han hade smal kropp och en stel och spänd hållning av den typ som brukade kallas ”rak i ryggen” och han hälsade med samma sorts handslag som officerare och gymnastiklärare: rak utsträckt arm och onödigt hårt grepp i handen. Han var klädd i fiskbensmönstrad kavaj med läder på armbågarna, jodhpurs och svarta ridstövlar. Han talade med en onaturlig blandning av vanligt språk och vuxenspråk. Han såg på Eriks blick att stövlarna måste förklaras och han började berätta om besväret att hålla ridhästar i trakten -det fanns inget stall på skolan. Men annars var idrottsanläggningarna jävligt fina, för att inte säga utomordentliga.
Bernhard var alltså prefekt, dvs ordförande i elevrådet och elevdomstolen och det tillhörde bland annat hans ämbetsplikter – sa han – att förevisa skolan för nya elever.
De gick först till elevhemmet Cassiopeja, som var den tristaste byggnaden, avlång grå och barackliknande i två våningar. Där bodde bara realskoleelever. Ju högre upp i klasserna man kom desto bättre elevhem, var principen. Till slut när man bott sig upp genom Polstjärnan, Karlavagnen, Stora och Lilla Björn, Lejonet och Fiskarna kom man till Olympen. På Olympen bodde bara fjärderingare.
Erik skulle alltså bo på Cassiopeja, men hans rumskompis var inte inne när han och Bernhard kom med väskorna. Där fanns två sängar, ett skrivbord, en stol, två bokhyllor, två byråar, garderob och tvättställ.
Väggarna var vita och alla möblerna var grå. Rummet vette mot tennisbanorna. Erik ställde ifrån sig sitt bagage på den tomma sängen och så gick de vidare på introduktionen.
Men idrottsplatsen var en lysande anläggning. De röda kolstybbsbanorna verkade perfekt skötta, fotbollsplanen var jämn som om den byggts med vattenpass och gräset var saftigt och välklippt utan kala fläckar. Kulstötnings- och diskusringarna, längdhoppsbanan, stavhoppsanläggningen och allt det andra var i sådan perfekt trim att det var som en idrottsplats för mästerskapstävlingar. Alla redskap han såg verkade nya.
I foajén till simhallen stod stora glasskåp med de silverpokaler och andra priser som skolan erövrat i olika skolmästerskap. Här och var gick städerskor som talade finska.
Simhallen innehöll en 25-metersbana. Där fanns målburar för vattenpolo och stora tidtagarur vid kortändarna, precis som hos en simklubb. Men ingen simmade. Den gröna vattenytan låg alldeles stilla och det enda ljud som hördes var gurglandet från reningsanläggningen.
Erik såg ut över den blanka vattenytan. De senaste åren hade han gått i simträning nästan varje kväll, det var en av de saker han trott att han förlorat. Men här fanns en perfekt anläggning och alltså en reservutgång från allt som kunde tänkas få en att tycka illa om skolan. Det var bara att gå och simma och glömma i så fall, precis som i stan.
Allt verkade nästan för bra för att vara sant och ingen fanns det väl här som förstod vad det betydde att han hade så många små vita ärr över knogarna och ingen fanns det väl här som kände honom på den tiden han hade sidenjacka med drakmönster och långt hår och stor vattenkammad våg. Han drog med handen över den ovana igelkottskänslan i den kortklippta nacken.
Bernhard prefekten förklarade att rundturen var slut, att det var dags att gå tillbaks till Cassiopeja, men att både Bernhard och viceprefekten gärna stod till tjänst med upplysningar och hjälp för den som var ny. Här på Stjärnsberg hade nämligen eleverna ansvar för varandras uppfostran, kamratuppfostran kallades det. På så vis slapp man ha lärarna indragna i bråk om ordningsbetyg osv.
Allt verkade nästan för bra för att vara sant.
Hans rumskompis Pierre låg på sin säng och läste när han kom in i rummet. De hälsade lite högtidligt på varandra och medan Erik packade upp prövade de om de hade några gemensamma bekanta eftersom Pierre också kom från Stockholm, fast han egentligen bodde i Genève. De hade inga gemensamma bekanta, verkade det som.
Pierre noterade Eriks spikskor, simbyxor och fotbollsskor.
– Jasså du är sån där idrottsfåne, sa Pierre med frökenaktigt uttal på ordet idrottsfåne men annars utan något särskilt hån i rösten.
– Ja och vilka fina anläggningar ni har här. Och du?
Frågan var egentligen onödig. Pierre var inte bara tjock och glasögonorm, han hade också det där särskilda sättet att ta i böcker och klä sig som genast markerade att han var en sån som var dålig i idrott, en sån som blev vald sist när man skulle spela fotboll, en sån som antagligen var bra i plugget i stället.
Och mycket riktigt förklarade Pierre, precis som Tjocke Johan skulle ha kunnat göra, att han inte tyckte om att svettas, att det verkade korkat att springa efter en liten boll osv samt att det var ett jävla besvär så här i början på varje hösttermin eftersom dom stora idrottstävlingarna, med obligatoriskt deltagande, gick av stapeln då. Redan följande dag var det friidrottskampen och i nästa vecka simkampen.
– Mm, sa Erik, du är alltså fet och tycker det är trist och du vill inte vara med för att du blir retad och kommer sist va? Nej jag säger det inte för att vara taskig för några av mina bästa vänner på mitt gamla plugg var likadana. Plugghästar liksom. Jag menar, så du inte tror att jag ser ner på nån för att han inte är bra i idrott, så att vi vet var vi har varandra alltså.
Pierre svarade snabbt, möjligen undvikande snabbt, att det var okey och att han själv inte hade någonting emot sportfånar, varefter han snabbt bytte ämne.
– Men varför kom du hit till det här jävla bygget då? Fått rellen från andra plugg, för dum för att klara dej i ett vanligt plugg eller för rik och fin för att gå i vanligt plugg eller, som en del skyller på, föräldrarna jobbar utomlands?
Erik tvekade. Han hade ju fått rellen vilket tydligen var ett skäl så gott som något. Men sa han det måste han antagligen förklara varför och det skulle leda till en serie trassliga lögner eftersom han nu var en ny Erik från och med klippningen till löjlig frisyr.
Han sa att det varit bråk hemma och bytte samtalsämne och frågade om lärarna var besvärliga och slogs mycket. Men till sin förvåning fick han nu veta att lärarna inte slogs alls, dom slogs aldrig.
Pierre verkade som om han tyckte frågan var löjlig och Erik var nära att börja trassla in sig i en förklaring om att han inte var rädd för lärare som slogs, att det inte var därför han frågat. Men han hejdade sig. Det var den gamle Erik som inte var rädd för lärare. Och så frågade han i stället om det gick att ordna privatlektioner i matte, han låg nämligen efter i matte (Abborren -som ständigt kört ut honom från mattelektionerna). Pierre förklarade att han själv kunde ge Erik hjälp mot halva priset och viss garanti. Pengarna tillbaks om det inte hjälpte. Pierres far hade blivit rik på affärer och det där var ett av hans favorittrick, förtydligade Pierre.
När de skrattade tillsammans kände sig Erik fullkomligt lycklig. På annat sätt kunde han inte förstå att han nästan började gråta.
Pierre tog honom med till matsalen och visade honom en plats längst ner vid ett av de tjugo långborden. Man satt tjugo elever i någon sorts rangordning vid varje bord. Vid översta bordsänden satt bordschefen och vice bordschefen, fick han veta. Därefter gymnasister i viss ordning som hade något att göra med den ordning dom skulle ha placerats vid privata middagar med högadliga eller mycket förmögna först och därefter lågadliga eller mindre förmögna. Längre nedåt bordet sorterades realskoleelever efter ungefär samma mönster. Fast den som var ny skulle sitta längst ner. Maten serverades i rangordning på stora rostfria fat av finska servitriser. Måltiden inleddes och avslutades med bordsbön.
Efter middagen var det två timmar ledigt för idrott och studier innan realskoleeleverna skulle vara inne på sina rum. Pierre var inte på rummet när Erik kom dit och han la sig ovanpå sängen och ägnade sig en stund åt att vara alldeles fri.
Men nästa dag var det viktiga tävlingar. Han borde sova länge så att han var ordentligt utvilad så att han kunde vinna så många grenar som möjligt. Det skulle ha stor betydelse för honom om han blev känd på det viset, det skulle passa perfekt till hans nya liv. Men som pulsen slog av all glädje och upphetsning skulle det bli svårt att sova.
Han kunde väl gå till simhallen och bada sig igenom 20-30 längder i löst tempo. Då skulle han bli lagom trött och sova gott och vara utvilad nästa dag.
När han kom in i simhallen med sin frottéhandduk över axeln var där nästan tomt. Vattenytan låg grön och stilla. Borta vid hopptornet stod ett litet gäng böjda över ett träningsschema som dom diskuterade.
– Hej, sa han, man kan köra några längder va?
Dom skrattade åt honom.
– ”Köra några längder”, härmade den störste av dom. Du är ny här va?
– Jaa, jag kom idag.
– Ja det hindrar inte att du måste lära dej våra regler här. På kvällarna är simhallen bara till för fjärderingare, rådsmedlemmar och skollaget, så stick va!
– Jamen jag tänkte bara...
– Såna som är nya och käftiga tänker inte, stick!
Dom vände ryggarna mot honom och han kände vreden komma gurglande på just det sätt som han till varje pris tänkt förhindra. Han tvekade och stod kvar tills han ”upptäcktes” igen.
– Sa vi inte att du skulle sticka.
– Nej, sa han, det tänker jag inte göra.
Det blev tyst. Förbannat också, här hade han slängt första stenen. Nu gick det inte att sticka.
– Vad ska man göra för tid på 50 meter fritt för att vara med i skollaget? frågade han (det andra alternativet att ta sig ur knipan hade lett till just det som inte fick hända).
– Jasså du, sa en något mindre fjärderingare. Du simmar?
– Ja, fyra år i Kappis. Vilken tid var det nu på 50 fritt?
– Gör du under 31 sekunder?
– Om du har ett tidtagarur ska jag göra under 29 sekunder.
Han var visserligen inte uppvärmd. Men det borde gå eftersom det här var en 25-metersbana och man tjänade åtminstone en sekund på vändningen. Dom var inte fientliga längre.
– Okey, sa den störste, jag har en klocka här. Skolrekordet är 29,6.
Erik hävde armarna i vida bågar några gånger över huvudet för att syreberusa lungorna. Det här måste gå.