Kapitel 3 (2)
Amanda blev den ständiga barnvakten. De fick till och med dela rum och jag blev ensam i mitt. Vart vi gick drog Amanda på Emma. I lekparken. När vi lekte på ängen bakom huset.
När vi byggde koja eller spelade teater. Emma var med överallt. Amandas tålamod och kärlek visste inga gränser. Jag borde ha accepterat det. Inte krävt mer än vad Amanda förmådde ge. Jag borde ha varit trygg i vetskapen om att hon älskade mig, och inte dragit mig undan. Men det är så det är med mig. Jag kan inte dela. Jag avstår hellre helt än nöjer mig med smulor.
Gökuret på väggen inne i vardagsrummet slog elva och jag reste mig. När jag kom ner satt Emma där jag lämnat henne på morgonen, men hon hade bytt om och det såg ut som om hon sminkat sig lite diskret. När hon hörde mig släckte hon cigaretten och reste sig.
”Har du lust att ta en kaffe på mitt vanliga ställe och sedan gå en promenad nere i stan?”
Hon nickade och tog sin kofta från stolsryggen.
* Första gången jag kom till Cadaqués upplevde jag något som jag annars bara hört beskrivas: en omedelbar känsla av tillhörighet. Som om jag instinktivt var förtrogen med platsen utan att behöva utforska den.
Det har gått många år sedan den där gången. Sedan, långt senare när Maya och jag kom dit tillsammans och jag försökte förklara hur jag kände, lade hon bara sin hand på min arm, såg upp på mig och sa skrattande: ”Jag vet, Maria. Jag känner precis likadant.”
Men nu gick jag här med min syster Emma. Det var omöjligt för mig att veta vad som rörde sig i hennes huvud. Och svårt att erkänna att jag egentligen inte ville veta. Vi gick sakta längs kajen. Några av båtarna var redan uppdragna och flera turist-butiker var stängda för säsongen.
Ända sedan jag var barn har jag tyckt om hösten. Det finns ett melankoliskt allvar i den som alltid har tilltalat mig. Det är som om allting blir klarare och tydligare. Som om en befriande stillhet lägrar sig efter sommarens intensiva aktiviteter.
”Jag förstår att du trivs här, Maria.”
”Gör du?” sa jag med ett litet skratt. ”Du har ju knappt sett någonting än. Och vi känner ju knappt varandra efter alla dessa år. Om vi nu någonsin gjort det.”
”Det känns ändå att du passar här. Eller att den här platsen passar dig.”
Vi promenerade till torget och jag köpte min tidning. Jag skulle inte kunna läsa den på caféet som vanligt, så jag vek ihop den och stoppade ner den i min korg.
”Det stämmer som du sa.”
Jag såg frågande på Emma.
”Det är ännu vackrare i dagsljus.” Hon såg ut över havet. ”Jag tänkte mig faktiskt någonting sådant här. Varje gång jag tänkte på dig, såg jag dig i en sådan här miljö. Och alltid vid havet.”
”Det förvånar mig lite, Emma. För det första att du överhuvudtaget har tänkt på mig. Och för det andra för att jag aldrig själv kunnat föreställa mig vid något hav. Egentligen kan jag bara minnas en enda semester vid havet och det var det där året då jag hyrde en stuga i skärgården och Anna kom och bodde hos mig ett par veckor.”
”Ja, det är konstigt, det inser jag när jag tänker efter. Men när jag såg hur lycklig du såg ut då vi stod där efter mammas begravning så kom det för mig att du bodde ungefär så här. Vid ett hav. I solen.”
Jag visste inte vad jag skulle säga. För att vinna lite tid trevade jag i min väska efter solglasögonen. Det kändes som en lättnad att sätta dem på mig.
”Ska vi gå och sätta oss på caféet där borta?” sa jag till sist.
Vi slog oss ner och beställde kaffe och Emma tände en cigarett.
”Brukar du bada i havet?”
Jag skakade på huvudet.
”Inte jag heller.”
Plötsligt var det som ingen av oss kunde hitta något att säga och tystnaden låg mellan oss, tung och orörlig.
”Vill du se kort på Anna och Jakob?” sa Emma till sist.
Jag nickade, tacksam över avbrottet och Emma tog fram sin mobil och knappade fram bilder på sina barn. Hon lade mobilen på bordet och bläddrade fram en bild i taget. Jag kände igen dem, förstås. Vi hade ju setts vid begravningen två år tidigare. Men här var några nytagna närbilder.
Jag var oförberedd på hur Anna förändrats. Det var inte många bilder på henne och alla verkade vara tagna vid samma tillfälle. Hon hade en grå tröja med huva och håret var kortklippt. Men det som berörde mig så illa var hur mager hon var.
Och hennes blick. Jag hade ju bevarat bilden av den tioåriga Anna, så skälvande ivrig att få pröva allt nytt. Men den Anna som låg här på bordet mellan oss såg uttryckslöst rakt in i kameran.
Det var bara en enda bild av henne där man tydligt såg hennes ansikte. På de övriga såg det ut som om hon helst inte ville bli fotograferad. Eller kanske inte ens varit medveten om det.
Jag har egentligen aldrig känt Emmas Jakob. När han var barn såg jag honom bara som ett bihang till Emma. Hon var väldigt mån om honom. Jag minns att jag tyckte att hon gjorde stor skillnad mellan barnen, trots att det bara var två års åldersskillnad. Kanske det bidrog till mina känslor för Anna. Men här såg jag nu den unge man som Jakob blivit. Jag kunde se drag av Emma, mer i honom än i Anna nu när de var vuxna. Men Jakob hade Olofs bruna ögon.
”Fina bilder”, sa jag. ”Roligt att få se dem. Vi sågs ju vid begravningen. Och Anna kom ju och hälsade på i London för några år sedan. Men annars vet jag inte när jag senast såg någon av dem. Det är som om de gått från att vara småbarn till att bli vuxna utan någon barndom däremellan.”
Emma såg på mig med rynkade ögonbryn.
”Det kanske ligger någonting i det”, sa hon.
Jag kunde inte riktigt tolka det hon sa, så jag kommenterade det inte.
”Efter det att Anna flyttat såg jag henne bara sporadiskt och ofta med långa mellanrum. Ibland kom hon oväntat hem, men sen kunde hon försvinna i månader utan att höra av sig. Så på sätt och vis blev jag förvånad när hon dök upp på begravningen. Jag hade hoppats det, förstås. Men hon tyckte inte om mamma, så jag skulle ha förstått om hon uteblivit. Kanske ville hon se det med egna ögon. Att mamma inte fanns längre.” Emma gav till ett litet glädjelöst skratt.
”Ja, jag tror att jag kände någonting liknande. Folk har så många egendomliga skäl för att gå på begravningar. Jag tror att jag hoppades på någon sorts avslut.”
Jag tystnade, förvånad över mina egna ord. Jag hade inte ens varit medveten om att jag känt så inför mammas begravning.
”Det var därför jag kom, tror jag. Men det hjälpte egentligen inte. Jag förstår inte hur jag kunde tro att det skulle göra det. Man är för evigt förenad med sin mamma. Det var ju många år sedan vi sågs, mamma och jag. Hemma hos dig, antar jag. Kanske en av de få jular vi firade tillsammans.
Det kändes som jag var osynlig då. Som om hon inte var det minsta intresserad av mig och mitt liv. Nu inser jag att hon avslutat vårt förhållande långt tidigare. Hon hade ingen dotter, men jag hade fortfarande en mamma. Jag blev än en gång påmind om hur det kändes att vara helt ignorerad. Inte finnas till. Och hur jag än kämpade emot mina känslor, så vällde de upp igen. Som de gör nu när vi pratar om det.” Jag kämpade för att hålla emot och svalde gång på gång.
”Du har fel, Maria. Helt fel.”
Jag ville inte höra vad hon hade att säga och gav servitören en gest. Han kom genast fram till vårt bord och jag betalade, trots Emmas protester.
”Det jämnar ut sig. Du kan bjuda på middag någon kväll. Ska vi promenera upp till katedralen?” Emma nickade och vi reste oss.
Jag är inte religiös. Inte så underligt, kanske, jag minns inte att vi någonsin gick i kyrkan när vi växte upp, eller att någon någonsin talade om religion. Jag är visserligen döpt. Amanda och jag nöddöptes, eftersom det var osäkert om vi skulle överleva. Men jag är inte konfirmerad.
Och skulle jag ha gift mig, så hade det inte blivit i kyrkan. Men den här ganska anspråkslösa kyrkan, som faktiskt går under beteckningen ”Katedralen”, och som ser ut att vaka över hela stan där den ligger upphöjd, mitt i centrum, är speciell för mig. Det kommer över mig en sorts ro när jag kliver in där.
Ofta är det helt tomt och ingenting stör mig. Jag kan gå in i mitt innersta, och samtidigt lämna mig själv helt och hållet. Det är svårt att förklara. Jag har inte upplevt något liknande någon annanstans.
Så det var med tvekan jag nu vandrade uppför de smala gränderna med Emma. Jag var på väg att dela ännu en plats som jag helst velat behålla för mig själv. Men hon skulle i alla fall inte förstå mina känslor. Jag tog henne bara på en liten tur genom stan, och så till kyrkan.
Vi steg in i det svala dunklet. Det är inte någon särskilt vackert utsmyckad kyrka och det finns ingenting av kulturhistoriskt värde i den vad jag vet, även om altartavlan i barockstil är nästan groteskt överdådig. Men Emma ville gå runt och se det som fanns att se. Själv slog jag mig ner på den yttersta platsen i en av de främsta raderna. Hela kyrkan låg i halvmörker, men några ljus fladdrade i de små sidokapellen och det luktade svagt av vax. Jag blundade.
När jag såg mig omkring en stund senare insåg jag att jag var ensam. Emma måste ha gått ut utan att jag märkt det.
Hon stod lutad mot den vita muren i det bländande solskenet utanför. Hon hade ansiktet halvt bortvänt och blicken riktad ut över havet. Och jag såg henne för första gången så som hon skulle te sig för någon som inte kände henne. Vi bar på en sådan lång historia, hon och jag, trots att vi egentligen ju inte kände varandra.
Vi hade på något vis fått roller i samma pjäs utan att riktigt förstå vad den handlade om. Vi hade spelat med, år efter år, tillsammans och ändå inte tillsammans. Vare sig vi ville eller inte, var vi oundvikligen förenade av vår gemensamma bakgrund. De skymde sikten, alla de där åren.
Men just i det ögonblicket när jag såg henne avteckna sig mot det intensivt blå havet tyckte jag att jag kunde se hur min syster faktiskt såg ut.
Jag insåg att Emma inte längre var ung. Här stod en medelålders kvinna. Inte heller var hon längre så vacker som jag alltid tyckt. Det var som om någonting lämnat henne för alltid. Inte bara hennes ungdom, utan någon del av hennes personlighet. Någonting som tidigare hållit henne uppe. Givit henne den där stolta hållningen och den självklara elegansen.
Och insikten gjorde mig gråtfärdig.
Jag ville inte se vad livet gjort med Emma. Ville på inga villkor dras in i hennes liv. Inte bli medveten om hennes behov. Jag ville faktiskt inte ha någonting alls med henne att göra. Innan hon dök upp här i Cadaqués hade jag tänkt att mammas död klippt de sista banden mellan oss.
Men nu stod jag där och kämpade för att värja mig mot mina känslor.
Hon måste ha blivit medveten om min närvaro och vände sig om och vinkade. Jag gick sakta fram och ställde mig vid muren.
”Jag tycker inte om kyrkor”, sa hon. ”Så jag gick ut. Jag blir alltid så nedstämd därinne i mörkret. Jag gick runt och såg på konsten, målningarna och skulpturerna. Där fanns inte en enda lycklig människa.
