Kapitel 26
JAG ORKADE INTE MED CIRKUSEN
Jag var ganska nöjd med början av säsongen.
Jag hade gjort fem mål i Champions League för Ajax.
Ändå var inte Koeman nöjd. Han sa:
— Hörrudu, Zlatan, det finns en holländsk liga också.
Du måste göra mål där också. Men jag funkade så. Det hårda motståndet
i Champions League triggade mig mer.
Jag var på gång.
Normalt känns allt bra när det lossnar med fotbollen.
Men privat var det fortfarande inte roligt.
Jag hade inte vant mig vid livet i Holland,
jag kände mig inte hemma någonstans.
Jag var ofta i Malmö och gjorde dumheter.
Och så höll jag kontakt med Helena. Mest genom sms.
Men jag visste inte riktigt vad vi höll på med.
Var det bara en galen grej? Eller var det något annat? Då hände något oväntat. Det var dagen före julafton. Jag var hemma hos morsan
i Rosengård tillsammans med mina syskon
Keki och Sanela.
Alla skrek och väsnades och bråkade.
Ingenstans fanns något riktigt lugn.
Vi brukade ha en jul som alla andra.
Enkel julmiddag klockan fyra och efteråt julklappar.
Det kunde ha varit riktigt trevligt.
Men nu orkade jag inte med det.
Jag hade huvudvärk och ont i kroppen. Jag behövde komma iväg. Få lite lugn och snacka med någon utanför familjen. Men vem kunde jag ringa?
Jag provade med Helena. Hon var ute på gården. — Jag känner mig så dålig, sa jag.
Jag orkar inte med cirkusen hemma.
— Stackare! sa hon. Kom hit då. Jag tar hand om dig. Jag hade fortfarande inte sovit över hos henne,
men absolut, det lät perfekt. Så jag stack. Ute på landet bäddade Helena ner mig.
Utanför var det lugnt och tyst.
Precis vad jag behövde. Det var riktigt fint.
Naturligt och spännande på samma gång.
Men jag blev inte friskare.
Det var en superinfluensa. Jag fick hög feber
och var däckad i tre dagar. Har aldrig varit så risig
i mitt liv. Helena fick duscha och badda mig.
Hon bytte lakanen som var blöta av svett.
Jag yrade och gnällde. Något hände där. Fram till dess hade jag mest varit
en stöddig jugge för henne.
Han som lekte mafioso i vräkiga bilar.
Rätt kul, men kanske inte direkt killen för henne.
Nu blev jag helt trasig, rena vraket.
Hon säger att hon gillade det på något vis.
Jag blev mänsklig.
När jag blev lite bättre hyrde hon filmer.
Det var första gången jag såg svenska deckare, som Beck.
Det blev en aha-upplevelse för mig.
Wow, kan Sverige göra sånt här?
Vi satt där och kollade på film och hade det fint.
Men vi blev inte ihop på en gång.
Vi visste inte vad vi ville,
och vi förstod inte alltid varandra.
Men det var där det började. När jag stack tillbaka till Holland
längtade jag efter Helena. — Kan du inte komma ner hit? sa jag.
Det gjorde hon. Hon blev inte impad av mitt radhus
i Diemen. Hon tyckte att det såg för jävligt ut överallt. — Evil super bitch de luxe, sa jag. Jag tror jag lugnade ner mig lite.
Herregud, det här var ju en tjej med klass.
Hon lärde mig saker som hur fiskbestick ser ut,
och hur man dricker vin.
Jag ringde och messade henne allt oftare.
Jag fortsatte att åka upp till Malmö hela tiden.
Men inte bara för att gulla. En dag kom jag och några polare till Helenas gård.
Vi spann runt med bilen på hennes krattade grusgångar.
Helena blev galen och vrålade att allt var förstört.
Jag fick dåligt samvete och skickade dit lillbrorsan
med en kratta. Men alltså, vi har ingen koll på krattor
och sånt i min familj. Brorsan gjorde ingen succé.
Helena sa att jag var helt dum i huvudet.
Men hon tyckte innerst inne att jag var rätt kul också. Det var mycket sånt. Pojkstreck.
Det var kicken jag och polarna ville ha, adrenalinet.
Vi köpte airbomber av en kille och sprängde brevlådan
för en kompis som hade korvkiosk. Bara för skojs skull.
När vi gjorde det körde vi tyvärr en bil som Helena fixat,
en Lexus. Hon fick höra att den synts
i samband med en sprängning. Sedan ordnade hon så att vi fick låna en Porsche Cayenne.
Den råkade vi köra ner i ett dike och krascha lite.
Hon fick lida för sånt som jag och polarna gjorde.
Sorry, Helena. När hon fick inbrott trodde hon att jag visste
vem som gjort det. Det tror hon fortfarande.
Men jag har inte en aning. Jag lovar.
Ibland fattar jag inte att hon hade ett sånt tålamod
med mig. Hon hade fått en liten galning på halsen.
Men hon orkade, det var starkt. Jag hade varit rätt ensam. Inte haft någon
att prata med om sånt som var jobbigt.
Nu fick jag rutiner och något att längta efter.
Helena kom ner allt oftare och vi blev lite av en familj.