Kapitel 21 : Zermatt låg vid... (2)

Efter sin tjuvrökning på hans och Pierres vanliga gömställe gick Erik en sväng på stora vägen runt skolan. Här och var stod folk med rökintyg och rökte. Här och var stod fjärderingare och gjorde sig til! för de finska servitriserna som brukade gå ut en stund om kvällarna. Erik hade inte brytt sig om Vademecum-proceduren; ingen hade ju ändå rökvisiterat honom på länge. Men när han kom nära en grupp folk som stod och talade så där särskilt högljutt så att man begrep att där måste några av de finska flickorna finnas, så kände han igen en av rådisarna på rösten. Han kunde ju vända för säkerhets skull.

Men i ett plötsligt infall drog han bara ner den stickade mössan över ansiktet när han närmade sig. Med viss svårighet gick det att se tvärs igenom garnets stickmönster. När han var alldeles intill gruppen upptäcktes naturligtvis den egendomliga maskeringen.

– Hörrudu, stanna va? Vem är du? undrade rådisen, en fjärderingare.

Erik gick lugnt vidare och när han var mittför de andra tog rådisen några löpsteg mot honom för att gripa honom precis som väntat. Erik sprintade snabbt undan för den häpne fjärde-ringaren och på säkert avstånd drog han upp mössan över ögonen och fortsatte att gå som om ingenting hade hänt. Fjärde-ringaren startade då en ny rusch och Erik lät honom komma ganska nära innan han lekande lätt drog ifrån.

Borta i mörkret hörde han rådisens olika hotelser och order om att omedelbart stanna för rökvisitation. Erik gick en omväg runt skolan för att villa bort en eventuell förföljare.

Inne på sitt ödsliga rum slängde han ifrån sig kläderna över skrivbordet och la sig på rygg på sängen. Det hela såg ut som en idé.

Om man tänkte efter så var ju halva realskolan klädd på samma sätt.

Nästan alla hade en yacht-jacket, en stor blå jacka med tjockt foder som man enligt reklamen skulle kunna flyta på om man föll överbord. Det var de seglingsfanatiska göteborgarna som hade infört modet på skolan och nu hade alltså nästan alla samma jacka.

Blå jeans var den vanligaste typen av byxor och slamkrypare, en sorts pampuschliknande filtkänga med blixtlås, var det som dom flesta hade på fötterna. Erik reste sig från sängen och tog upp sin stickade blå mössa. Det stämde också, precis en sån mössa hade dom flesta.

Han drog ut en sax från skrivbordslådan och klippte tre hål i mössan, för ögonen och för munnen. Sen satte han på sig jackan och drog mössan över huvudet och gick fram till spegeln.

Den klunsiga yacht-jacketen gjorde att alla såg ungefär lika stora ut, man kunde inte avgöra om det var en tjock eller en smal kille under en sån jacka.

I mörkret skulle ingen känna igen en på ögonen. Om dom bara inte hittade mössan med hål i så skulle dom aldrig...

Om man alltså gömde mössan utomhus någonstans och höll reda på sina spår i snön...

Erik använde nästa dag till att finslipa detaljerna i planen och skaffa en ny mössa och studera handskar och andra detaljer som kunde vara avslöjande. Exempelvis armbandsuret. Han måste ta av sig armbandsuret när han satte igång. Planen kunde nästan inte misslyckas. Och han hade lovat Pierre, han hade till och med svurit på att göra det här.

Okey Pierre, mumlade han för sig själv när han gick ut den kvällen, jag slogs inte en enda gång medan du fanns här. Vi skulle ju använda intellektuella metoder. Men det är slut med det nu, Pierre.

Han svängde in på vägstumpen där fjärderingarna brukade stå och drog ner mössan för ansiktet.

I den första gruppen fanns inga rådisar och inga fjärderingare. Dom ropade någonting förvånat åt honom när han gick förbi men han svarade inte. Det gällde ju att aldrig säga någonting.

I nästa grupp stod två rådisar, några till från gymnasiet och tre flickor från serveringspersonalen. Han stannade när han var fem meter därifrån. Det dröjde en stund innan dom upptäckte honom, det var ganska mörkt. Sen frågade någon vem han var. Han svarade inte.

– Kom hit för visitation, kommenderade en av rådisarna.

Han svarade inte.

Men han bestämde sig för vem av rådisarna det skulle bli: fjärderingaren till vänster hade varit den som mest roat sig med att dra ner byxorna på Pierre.

– Kom hit sa jag! skrek rådisen som om han kommenderade en hund.

Om rätt rådis kom fram skulle han stå kvar. Annars skulle han springa så att dom följde efter honom en bit innan han vände och... då fick det bli båda två.

Men det var rätt rådis som plötsligt tog några beslutsamma steg fram mot honom och sträckte ut handen för att rycka av mössan.

Erik slog honom rakt in i magen och satte upp höger knä för att möta ansiktet på väg ner och när rådisen föll till marken satte han sig snabbt över honom och drog hela högerarmen bakåt uppåt för att få tillräcklig kraft när han slog med handkanten mot näsryggen.

Sen reste han sig upp och tog ett steg tillbaka. Rådisen vid hans fötter kved och vred sig lite. Blodpölen i snön växte snabbt.

De andra stod frusna av häpnad. Rådis nummer två skrek någonting om att han ju inte var klok för fan.

– Vem är du, säg vem du är? Är det Erik va?

Erik gjorde en lockande gest med höger hand som för att få rådisen att komma närmare. Men rådisen tog i stället ett kort tveksamt steg bakåt. Då började Erik gå mot honom. Ingen av de andra gjorde en rörelse som tydde på att dom tänkte lägga sig i det hela.

– Nej du är inte klok, du blir rellad, fattar du inte...

Sa rådisen och började gå baklänges.

Erik ökade på sina steg och då började rådisen springa. När Erik sprang efter honom konstaterade han med ett snabbt ögonkast över axeln att ingen av de andra följde efter. Då accelererade han ikapp rådisen och fällde honom med ett krokben bakifrån.

Rådisen låg på rygg och höll händerna för ansiktet.

– Erik du är inte klok, du får inte... låt bli, gör det inte, jag ska aldrig...

Erik körde ner vänsterhanden i skrevet på rådisen samtidigt som han höjde högerarmen över huvudet. Så grep han till om testiklarna och när rådisen reflexmässigt drog bort händerna från ansiktet för att få bort smärtan i testiklarna slog han mot näsryggen.

Två gånger för säkerhets skull.

Sen reste han sig och såg bort i mörkret mot de andra. De stod fortfarande kvar, någon hade böjt sig över den blödande fjärderingaren för att försöka få honom på fötter.

Erik betraktade rådisen som låg på marken framför honom. Näsbenet, tänkte han, det blev näsbenet igen. Dom kommer inte tillbaks på ett tag och då är det bara tio kvar.

Sen gick han tillbaks mot den andra gruppen. Det skulle vara säkrast och bäst att försvinna åt det hållet. När han kom upp jämsides med dom hade dom fått rådisen på fötter. Men killen stod framåtlutad, vacklande fram och tillbaka i sidled. I den vita snön låg åtminstone en deciliter blod.

Erik stannade på två meters håll. De stirrade som förhäxade på honom men ingen sa någonting. Så fortsatte han bort utefter vägen och lät sig uppslukas av mörkret.

Nästa dag var skolan en surrande bikupa av rykten. Två av rådisarna hade åkt till sjukhus under natten och efter vad någon hört från syster så var dom så illa däran att dom inte skulle komma tillbaks på en eller två veckor. En kille i svart mask av något slag hade bara rusat fram till dom och klått upp dom och det hade gått så fort att ingen av dom som fanns i närheten hade hunnit göra någonting. Det hade varit en stor kille, minst en och åttifem lång (dvs en överdrift på en decimeter) och han hade inte sagt ett ljud, bara slagit ner dom.

Spekulationerna gick vilda i klassen på första rasten. Tänk om det var någon utifrån, någon galen bonddräng eller något i den stilen? En förrymd mördare? För det fanns väl ingen i skolan som kunde...

Spekulationerna tvärstannade.

– Var det du, Erik? undrade Arne.

– Om det var jag som gjorde det där så skulle jag ju bli relegerad om jag svarade ja på den frågan.

Då rusade dom fram och dunkade honom i ryggen. Fy fan vad bra gjort! Det var precis vad dom behövde efter det där med Pierre. Det måste ha gått till som den där gången i rutan när han var ny, vad var det för slag och hur slog han det?

– Jag vet ju inte, jag var ju inte där igår kväll, skrattade Erik, men jag kan ju alltid gissa hur det gick till. Om det stämmer att dom har näsbenen avslagna så är det antingen frågan om att någon har slagit dom med en batong eller också är det ett slag med handkanten, så här!

Erik vräkte ner ett slag i ett bänklock så att det dånade i klassrummet.

– Så skulle jag gissa att det gick till, sa han.

Vid lunchen fick han en lång blick från Silverhielm. Han spärrade upp munnen och visade tänderna för Silverhielm i något som definitivt inte var avsett att se ut som ett leende. Silverhielm slog bort blicken.

På kvällen efter styrketräningen och simningen gick han till sitt rum för att vänta på razzian.

Razzian, som givetvis bara gällde hans rum i korridoren, kom redan fem minuter före släckningen. Dom rusade in fem rådisar på en gång och började rota i hans kläder i byrålådan och garderoben. Dom tittade noga på hans handskar, men Erik hade kontrollerat att där inte fanns minsta blodstänk. En av dom drog triumferande upp en stickad blå mössa ur hans jackficka, men när dom ivrigt vecklade upp den fann dom till sin besvikelse att den var alldeles hel (den andra mössan låg säkert gömd långt ute i skogen).

– Nåå, hittar ni något spännande? hånade Erik borta från sin säng. Ni letar väl möjligen inte efter någon sorts svart mask va?

– Gör dej inte till! skrek Silverhielm, vi vet att det var du!

– Nejmen lille Skitenhielm, börjar du nu igen? Har vi inte gått igenom det där en gång förut? Jag vill minnas att du fräckt anklagade mej för att ”eljest” ha hällt skit och piss över ansiktet på dej en gång i världen, var det inte så?

– Det kan inte ha varit någon annan än du! Försök inte!

– Åja, tänk om Pierre smyger omkring här i buskarna...

– Vi ska ställa till ett helvete för dej, du ska inte tro att du kommer undan med det här! skrek Silverhielm.

Silverhielm stod mitt på golvet och såg ut som om han skulle blåsa till attack omedelbart. Då reste sig Erik och tog två steg fram över golvet så att han stod med ansiktet bara en decimeter från Silverhielms ansikte.

– Du kan hota mej hur mycket du vill, ditt kräk, men kom ihåg en sak.

Försök det där med att ställa till helvete för mej så ska jag ge dej ett gott råd och det är att aldrig gå ensam i mörkret och alltid se dej över axeln om du tänker dej ut något mer om kvällarna. Nå, vad väntar du på, slå till om du vill.

– Du er... erkänner, stammade Silverhielm.

– Äh! Vi har dragit det här förut, Skitenhielm. Jag känner naturligtvis killen som hämnas här om nätterna. Jag kan framföra en hälsning från honom till dej lika väl som du kan framföra en hälsning från dej till honom via mej. Du förstår mycket väl vad jag menar. Skaffa bevis om du vill ha mej relegerad.

Silverhielm rabblade ytterligare några hot innan han tog sitt folk med sig och gick.

Nu gällde det att tänka noga. Enda sättet dom kunde få bevis var om dom fångade honom med mössa och allt. Det var inte så svårt att undvika. Men på sätt och vis behövde dom inga bevis. Dom kunde ställa till skållning eller något annat i den vägen och hur bemötte man det?

Dom kunde komma alla tio och tvinga ner honom på marken och slå in ansiktet med ett slagträ.