Kapitel 20 : Idrottsförbudet verkade. Eriks...

Idrottsförbudet verkade.

Eriks röda spikskor av märket Puma hängde torkande längst inne i garderoben. Men han simmade ett morgonpass före frukosten och ett kvällspass efter middagen. Han simmade inte i glädje – resultatförbättringen gick för övrigt allt långsammare -men i dovt ursinne liksom han höjt vikterna på skivstången till 50 kilo. Åtta gånger liggande på bänk, skivstången i båge från sträckta armar bakåt över kroppen och ner till magen. Sen tillbaka.

Åtta gånger bakom nacken och upp på raka armar. Åtta gånger med omvänd fattning från låren och upp mot bröstet. Åtta gånger över axlarna och med knäna långt ner och benen sträck. Åtta gånger med rak fattning från låren och upp mot bröstet Så att det flimrade för ögonen igen och igen och igen, med hatet och bilderna av farsan eller Silverhielm eller rådsdomstolen eller Blinkfyren bakom de stängda ögonlocken så fort musklerna behövde det extra bränslet för sjunde och åttonde gången.

Igen och igen utan ett ord. Totalt koncentrerad, sluten i de växlande blå bilderna bakom ögonlocken, aldrig med ett ord till gymnasisterna som fanns i närheten under kvällspassen, gymnasisterna som betraktade honom förstulet när dom trodde att han inte såg; allt detta var som en förberedelse, som om det ändå till slut oundvikligen skulle komma den stund när nya stålkilar drevs i marken med slägga utanför annexet och hans brott mot paragraf tretton skulle ske. Igen och igen. Kväll efter kväll.

Och sen den första bassängkilometern i löst tempo med musiken någonstans inne i porlandet och bubblandet av vattenströmmen kring huvudet och från utandningsluften. Allt oftare var det som moderns svåraste stycke, det som bara en yrkespianist egentligen kunde spela, Fantasie Impromptu, cissmoll op 66.

Status quo var etablerat igen. Rådisarna rörde honom inte, beordrade honom inte och tilltalade honom inte. De brydde sig inte ens om att väcka honom under hans inledande sovpass på lördagsmorgonen i arresten.

Men å andra sidan fungerade Rådets och Fackets kampanj om hans osolidariska inställning till skolans idrottslag. Med lite tur hade fotbollslaget vunnit den följande matchen efter 3-2-segern, men friidrottslaget förlorade mot den mesiga Sigtunaskolan som man inte förlorat mot på sju år. Förlusten stod i elva poäng och det var inte svårt att räkna ut vad som hade hänt om om hade varit, alltså om man vunnit de två sprintersträckorna och haft Erik med i det stafettlag som nu förlorat med en knapp meter på 4x100. Den sataniska logiken fungerade utmärkt, mycket beroende på att Fackets representanter ständigt gick och tjatade om saken: Erik svek skolan och kamratandan.

Och valkampanjen närmade sig. Pierre hade haft en idé om att den outgrundliga rektorsmakten bestämt att någon annan än Silverhielm skulle vinna det demokratiska valet till posten som prefekt. Men när nomineringen spikades upp på anslagstavlan utanför matsalen visade det sig tvärtom.

Silverhielm var naturligtvis den ena valbara kandidaten till posten eftersom han var sittande prefekt. Men till motkandidat hade rektorsmakten utsett en fjantig bögtyp i tredje ring som visserligen hade höga skolbetyg men som skulle vara ett skämt som profoss.

Av någon anledning ville rektorsmakten ha kvar Silverhielm och det var inte lätt att förstå varför.

Valutgången var given på förhand. Och efter vad Erik och Pierre hörde var aulan inte ens halvbesatt när den lama valkampanjen genomfördes. Som de flesta i realskolan hade Erik och Pierre ägnat sig åt annat den kvällen.

Dom kommer inte att ge sig, Pierre. Jag känner på mej att det hela kommer att börja om igen på något sätt. Ja jag vet att du tycker att vi egentligen redan har vunnit och att var och en som har det minsta i huvudet inser hur det ligger till med mitt idrotts-förbud. Men det är ju inte bara huvudet det handlar om, Pierre, det handlar om hur man känner sig också. Du kanske tycker det verkar larvigt, men mitt enda lyckliga ögonblick på den här skolan var när jag fick målsnöret i den där stafetten förra terminen och för ett tag såg det ju ut som om allt höll på att vända, som om deras dumhet inte skulle rå på min idrott. Förresten är dom ju inte dumma, både du och jag gör ett misstag när vi alltid tänker på dom på det viset. Omedvetet gör i alla fall jag det ibland även om jag egentligen vet att det inte är sant. Du tjatar om att intellektet alltid måste vinna över brutaliteten, men jag vet egentligen inte vad som menas med intellekt och brutalitet ibland. Ta det där exemplet med Blinkfyren när han fimpade sin cigarrcigarrett på mej utan att jag kände något. Det var för att jag hatade honom så mycket just då att hatet verkade som bedövningsmedel, jag visste ju att han skulle knäckas på något sätt om jag bara stog kvar och såg honom i ögonen när han gjorde det. Vad var det, Pierre? Säg mej det, var det intellekt eller brutalitet? Det finns inte såna gränser som du talar om, du gör allting som i en skolbok när du resonerar sådär. Det är ingen skillnad på dina och mina känselnerver, vi är lika biologiskt identiska som två zebror i samma ålder. Om du hade hatat Blinkfyren lika mycket som jag hade du kunnat göra samma sak den där gången. Vad är det för intellektuellt med det?

Ja en sak är sann, Erik. Blink fyren har inte kommit i närheten av dej sen den där gången och det är klart att han blev rädd. Jag vet inte om du såg honom så klart som jag gjorde, jag stod ju bredvid och såg er båda. Men jag har aldrig sett någon människa bli så rädd som han blev då och jag tror inte jag kommer att få se det heller. Men ändå tror jag du har fel. Du säger att det handlar om hat, som om hatet var en form av ondska och motsatsen till det intellektuella. Men tänk efter. Vad är skillnaden mellan dej och mej, om vi tar bort musklerna? Ja då är skillnaden att du vet, på något sätt vet du ju hur en sån som Blinkfyren kommer att rasa ihop efter något sånt där.

Och det vet du därför att du har lärt dej det på något sätt, du har lärt dej av din jävla farsa, du har lärt dej under alla dom där åren när du slog andra. Förresten, har du tänkt på en sak? Du har bara slagits en gång sen du kom hit och det var den där gången i rutan, är inte det konstigt egentligen? Men sen den gången har du ju inte höjt handen mot någon enda människa här. Och ändå har du nu kommit fram till ett läge där dom inte rör dej längre. Alltså besegrade du dumheten och våldet i alla fall, utan att slåss, därför att du använde din intelligens. Om du säger att det var hat, så måste man ju kalla det för ett intelligent hat, eftersom du inte använt våld. Hat måste ju kunna vara olika saker.

Antag att Blinkfyren hatar dej lika mycket som du hatar honom, det är väl ett rimligt antagande, vi kallar hatet x ungefär som i en ekvation, x är givet i båda leden. Men skillnaden blir då att ditt led väger över därför att du vet att du har rätt och att Blinkfyren bara är en jävla kommendant. Så enkelt är det. Alltså handlar det i alla fall om det intellektuellas seger över brutaliteten och ondskan. Vilket skulle bevisas.

Ja, ja. Det är som när du sopar in ännu ett A på en provräkning. ” Vilket skulle bevisas. ” Det är så att man kan bli galen eftersom du alltid har till bara hälften rätt fast du alltid snackar så väl för din sak. Men det finns ett fel i det du sa nyss. Okey för antagandet att hatet är lika i båda leden, ”låt oss kalla det x ”. Men sen säger du att skillnaden blir att jag vet att det är jag som har rätt, att jag är vit och han svart. Men det säger du ju bara för att du är på min sida.

Skulle inte Blinkfyren kunna vara lika övertygad som jag? Är inte världen full av folk som har käpprätt fel men är benhårt övertygade? Tror du att alla nazisterna låtsades vara nazister? Av flera miljoner nazister måste det ju ha funnits många som var bergfast övertygade om att dom hade rätt, lika bergfast övertygade som du och jag är om att vi har rätt och Blinkfyren fel. Ergo: han kan vara lika övertygad som vi. Vilket skulle bevisas.

Nej avbryt mej inte, jag har den svåraste frågan kvar. Varför är såna som Silverhielm och Blinkfyren såna som dom är? Låt oss för skojs skull anta att dom är lika intelligenta som vi, och med din egen teknik kan man då säga att ”vi kallar intelligensen för y och sätter y i båda leden ”. Varför tror dom att man måste skålla killar i realskolan, att dom måste ge mej idrottsförbud, att dom till varje pris måste slåss för rätten att skära upp huvudsvålen på småkillar med proppen till ättikskaraffen och varför kallar dom oss såssar, förresten? Det är ju självklart att vi är lika lite såssar som dom är. Äh, det hör inte hit, det som hör hit är frågan varför dom tror att det är rätt att skära upp huvudsvålen på småkillar.

Det fanns inget svar. Till och med Pierre tystnade borta i sin säng. Efter ett tag trevade de runt i historien efter något att haka sig fast vid. Men det hade ju egentligen alltid funnits nazister. Intelligenta välutbildade, kunniga kultiverade nazister.

Och hur besegrades den ondskan? Vad hade Gandhi kunnat göra mot Hitler bättre än Röda armén och general Patton?

Och Rådet tänkte inte ge sig. Silverhielm och Blinkfyren skulle hålla på nästan ända fram till studenten för att vinna. Förr eller senare skulle det bli mer våld av det hela. Rådisarna skulle försöka på nytt och Erik räknade med att det bland annat skulle innebära en eller ett par nya guldtänder innan vårterminen var slut.

Men han räknade fel.

Under Klosternatten gick Rådet hårt fram bland dom som kommit nya i realskolan och det sågott som oberoende av om dom nya varit särskilt käftiga eller inte. Den Klosternatten gick sen under beteckningen ”De långa knivarnas natt” när skräckhistorierna spreds runt i realskolan.

Dom hade gjort allt. Dom hade slagit, mörbultat, blymönjat, rakat, hissat upp i flaggstänger, bundit och pissat på. Allt.

Erik och Pierre hade suttit och väntat hela natten bakom sin uppriggade byrå, men ingen kom.

Men ungefär en vecka efter Klosternatten började det. Pierre fick komma fram för en peppis varje middag och Pierre hade blivit förflyttad till Blinkfyrens bord.

När Pierre gick ensam över skolgården eller lika gärna när han och Erik gick tillsammans över skolgården kom rådisarna fram till honom för att låtsas begå rökvisitation och så passade dom på att nypa honom i en eller annan fläskvalk och örfila honom några gånger. Undan för undan trappade dom upp våldet mot Pierre. Aldrig mot Erik, alltid mot Pierre.

I november hade Pierre sytt tre ettstygnsslag. Då hade han börjat vägra peppis igen, en kort tid innan han släpades upp i rutan på nytt och sen var allt vid det gamla fast nya igen.

De grep honom flera på en gång på skolgården och drog ner byxorna på honom och ryckte av kalsongerna och kastade sen byxorna mellan sig medan dom hånade honom för hans nakna underkropp.

De sparkade honom i baken såfort de kom åt, de slet av honom glasögonen och kastade dom i en vid båge över skolgården, de slog honom på huvudet, de slog honom i njurarna med häftiga armbågsstötar om de gick förbi på nära håll i matsalstrappan, de nöp honom i näsan, knäade honom i underlivet dag efter dag och natt efter natt. Ibland gjorde de razzia i Eriks och Pierres rum tre eller fyra nätter i sträck och då vände de upp och ner på Pierres säng och sprutade tandkräm och annat över den medan de var petnoga med att inte röra en enda pryl som tillhörde Erik.

Det var i november när Erik fick förhandlingsbudet från Facket. Naturligtvis var det en inofficiell trevare som aldrig kunde åberopas utåt och alla skulle i så fall förneka vad som hade sagts. Men i alla fall så hade Fackets valda representanter anledning att tro, eftersom dom haft överläggningar på informell basis med vederbörande, att Rådet kunde tänka sig att sluta skända Pierre. Men i så fall krävdes en motprestation. Erik kunde möjligen inte tänka sig vilken motprestation?

Jo, men svaret var nej.

Var inte det att vara osolidarisk mot en kompis?

Jo, det var det. Det var vidrigt. Men svaret var nej.

Men Erik var inte alls säker längre. Vad betydde det om Silverhielm fick slå honom i skallen nån enstaka gång? Det var bara slutet på höstterminen kvar, snart skulle den första snön komma. Sen jullov och sen fem månader, den sista terminen.

Fem månaders tillfällig kapitulation. Men hur kunde man veta att dom å sin sida höll det underförstådda avtalet? Om Erik visade dom att det här var hans stora svaghet, vad skulle då hindra dom från att fortsätta att plåga Pierre i alla fall? Var det inte ganska självklart att dom ville tvinga fram ett brott mot paragraf tretton? Och om han gav med sig nu så skulle dom förstå att det här var rätt metod, att fortsatte dom så här så skulle Erik till slut slå en rådis och då var det hela över.

Men man kunde ju inte veta säkert att det var så dom tänkte. Kanske skulle dom i alla fall nöja sig om Erik böjde på huvudet för peppisar i fortsättningen, kanske skulle dom då kunna säga att dom i alla fall vunnit och återupprättat lag och ordning. Pierre for illa och det märktes tydligt på honom att han inte skulle stå ut i längden.

– Jag blir vansinnig av det här, Pierre. När dom gav mej det där förhandlingsbudet så låtsades jag som om det inte var något snack, som det inte ens var värt en sekunds fundering. Men jag står inte ut, hur gör vi?

– Jag tror egentligen som du, att om du ger dej nu så fortsätter dom ännu mera med mej för att få dej att gå över gränsen så att du blir relegerad.

– Ja men i så fall... nej man kan ju inte veta säkert.

– Nej naturligtvis inte.

– Då måste vi försöka gå med på det i alla fall.

– Nej vi försöker vinna tid i stället. Jag åker till Schweiz om fjorton dar, kanske ännu tidigare. Det gör ju ingenting om jag är borta från terminens sista del eftersom jag ändå är bäst i klassen. Sen är jag hos far i Schweiz över julen och ända fram till vårterminens början. Vi ska inte vara i Geneve där far jobbar utan i Zermatt och åka skidor.

– Då åker jag också till Zermatt. Jag har fortfarande nästan sextusen på postsparbanksboken och jag har passet med mej här på skolan. Fast jag väntar tills terminen är slut.

– Jag vet inte om du kan bo hos oss. Ja för min del är det ju självklart men då måste jag skriva till far.

– Det spelar ingen roll, jag har ju pengar, jag bor på hotell, du fixar ett rum åt mej när ni kommer dit.

– Ja vi vinner tid i alla fall. Och sen kanske dom tröttnar, sen kanske dom tror att det aldrig skulle fungera på dej i alla fall.

– Klarar du tio dagar till?

– Jag tror det. Om man ritar ett kryss på väggen för varje dag så ser man ju hur man kommer en dag närmare hela tiden.

– Mm. Men sen i vår?

– Det får vi ju se då.

Det blev tio obeskrivliga dagar för Pierre innan han äntligen satt i en taxi på väg mot Solhovs station. På väggen ovanför hans sängplats satt tio diskreta små kryss klottrade med spetsig blyertspenna.