Kapitel 12 : Valkampanjen hade föregåtts... (1)

Valkampanjen hade föregåtts av en del underliga rykten om att prefekten och viceprefekten skulle avsättas och att Otto Silverhielm och hans kompis Gustaf Dahlén skulle överta deras befattningar. Men det var inte så mycket som sipprade ut till realskolan i förväg. Det var först när rektors lista över de valbara häftades upp på anslagstavlan utanför matsalen som det stod klart att ryktet talade sant.

Rektor nominerade alltid dubbelt så många valbara som skulle väljas. Sen var det meningen att de valbara skulle ha en debatt mot varandra i skolans aula under en halv dag – det var det som var själva valkampanjen – och på kvällen före middagen röstade skolans elever med kuvert som förseglade stoppades ner i en urna med hänglås på. Sen bars urnan iväg till rektorsexpeditionen och nästa dag skulle resultatet av valet spikas upp på anslagstavlan.

Silverhielm och Dahlén gick runt och snackade om att Rådet hade förslappats och att ordningen måste återställas på skolan, att traditionen av kamratuppfostran måste försvaras.

Det var också det som blev deras tema under själva valkampanjen i aulan.

Den som först gick upp i talarstolen var en fjärderingare som alla visste var kompis med Silverhielm (dom seglade tillsammans i GKSS eller vad det var). Kompisen beklagade sig över förslappningen. Han berättade att han gått i åtta långa år på Stjärnsberg och att han aldrig under den tiden hade varit med om så mycket käft och bråk från realskolan.

Någonting måste göras åt saken. Och det var ju tydligt att det behövdes en del nya krafter i Rådet som kunde ta sig an det hårda arbetet att få skolan på rätt köl igen.

Prefekten Bernhard hade inte gjort ett dåligt jobb, ingen skugga över honom. Men med tanke på att han skulle ta studenten till våren så hade han en växande arbetsbörda framför sig. Det skulle inte vara fair play att kräva av Bernhard att han samtidigt med slutspurten inför studenten måste ägna så mycket tid som tydligen behövdes till att återställa disciplinen. Och som alla väl visste så hade Bernhard en del svårigheter med ett par ämnen som han måste läsa upp till våren.

Om man däremot såg till den andre kandidaten till jobbet som prefekt, Otto Silverhielm, så hade Otto ett betygsgenomsnitt kring AB och gick dessutom i tredje ring. Otto skulle alltså utan risk för studierna kunna åta sig det hårda jobbet att få mera styrsel på Rådet under det kommande läsåret.

Tre talare i rad framförde ungefär samma budskap. Samtidigt som de var noga med att framhålla Bernhards många förtjänster och långa utmärkta arbete i Rådet så bekymrade de sig mycket över hans svårigheter inför den kommande mogenhetsexamen. Och så framhöll de Otto Silverhielms förtjänster. Det behövdes en hård kille som inte la fingrarna emellan. Bernhard var kanske för snäll och hygglig för det jobb som uppenbarligen förestod.

Så blev det oundvikligen Otto Silverhielms tur att själv gå upp i predikstolen. Han harklade sig och prasslade med en lapp där han skrivit upp vad han skulle säga.

Så började han med att beskriva Bernhards förtjänster som prefekt. Bernhard hade genom sin långa tid i Rådet stor organisatorisk erfarenhet och som alla visste var han en både kunnig och skicklig ordförande under Rådets sammanträden. Sådant måste väga tungt i vågskålen när man bedömde Bernhard, det borde alla ha klart för sig.

Å andra sidan var det nu klart att det behövdes krafttag. Precis som en tidigare talare framhållit så kunde också Silverhielm intyga att det aldrig under hans tid på skolan förekommit så mycket insubordination i realskolan som nu. Utan att särskilt gå in på några namn i det sammanhanget så kunde man ju faktiskt konstatera att det pågick en systematisk sabotageverksamhet av en liten men högljudd grupp i realskolan.

Gruppen hade till och med vänt sig till Facket för att få Facket att uppvigla hela realskolan till rena strejkfasonerna. Det fanns såssar med i spelet också.

Den underjordiska sabotageverksamheten måste kväsas med hårda nypor, det var ju alldeles klart. Skolans traditioner måste försvaras mot dessa allsköns uppviglare som opererade i skumrasket. För fortsatte utvecklingen i den här riktningen så var det en tidsfråga innan det blev allmänt kaos på skolan och det var ett hot mot själva systemet med kamratuppfostran. I värsta fall skulle man kunna få det som på andra skolor, att lärarna skulle börja lägga sig i elevernas förehavanden och börja med anmärkningar och sånt där trams. Här gällde det ju att ta en smäll och få saken avklarad i stället.

Och vad nu hans egen kandidatur beträffade så ansåg han att det var hans plikt att ställa upp när han fått det förtroende det innebar att bli nominerad. Blev han vald skulle han ägna all kraft åt att återställa ordningen på skolan och slå ner strejkrörelsen. Det lovade han. Och föredrog skolan att välja Bernhard i stället så var det ju en fråga mellan de röstande och deras samvete.

Men ett villkor ville Otto Silverhielm ändå ställa. För om han skulle kunna åta sig det tunga och svåra arbetet att få skolan på rätt köl igen så ville han ha en ställföreträdare som det gick lätt att samarbeta med och en ställföreträdare som delade hans inställning till det kritiska läget. Den männen var alltså Gustaf Dahlén. Och även om skolan föredrog att rösta på Bernhard som prefekt så ville det ändå till att få in en god ny kraft i Rådet och den kraften var under alla förhållanden Gustaf Dahlén.

– Det här börjar likna en krigsförklaring, viskade Pierre till Erik.

Näste man i talarstolen var Bernhard. Han såg pressad ut.

Bernhard inledde med att tacka för alla vänliga omdömen han fått höra. Det var ett svårt jobb att leda Rådet och det krävde framför allt erfarenhet. Vad hans studier beträffade så skulle han nog varken klara sig sämre eller bättre om han avsattes, för det var ju trots alla vänliga ord det det handlade om. Vad Otto Silverhielm beträffade så menade Bernhard att Otto ju inte hade någon erfarenhet alls från Rådet.

Det var mycket ovanligt att någon valdes direkt till prefekt utan att dessförinnan ha gjort ett år som vanlig ledamot för att kunna sätta sig in i arbetet. Den bristen på erfarenhet var det tyngst vägande argumentet mot Otto.

Men det fanns också andra invändningar. Otto hade svartmålat och överdrivit. Det fanns ingen underjordisk strejkrörelse i realskolan, det var ju löjligt att beskriva saken på det viset. Realskolan var i huvudsak helt lojal med Stjärnsberg och följde alla anvisningar från Rådet lika väl som från fjärde ring. Det fanns något enstaka problembarn kanske, man behövde inte nämna några namn eftersom det här var en principfråga och ingen personfråga, men något enstaka problembarn var inte samma sak som att hela systemet med kamratuppfostran var hotat.

Och därmed vände sig Bernhard direkt till realskoleeleverna.

Otto Silverhielm var, som alla visste, den av tredjeringarna som var mest sugen på att gå upp i rutan. Det hade tagit överdrivna proportioner. Det var inte det att det var fel med stryk ibland, en peppis i rätt läge kunde vara nog så nyttigt. Men vad Bernhard vände sig mot var att Otto tydligen trivdes lite för mycket med möjligheten att slåss. Realskoleeleverna borde då tänka efter vad som kunde hända om man satte prefektens gradbeteckning på en sån kille. Bestraffningar skulle användas med omdöme i rätt läge. Det fick aldrig bli någon sport av det hela. Vad alltså realskolan skulle tänka på innan dom röstade var ifall dom ville ha det som under det senaste året eller om dom ville ha mera stryk. För det var ju det och ingenting annat som Otto stått och talat för. Det var bara att välja.

Men ytterligare sju åtta man från Ottos och Gustaf Dahléns klass gick upp och talade om nödvändigheten att återställa ordningen och att man måste tänka på Bernhards studier och att Gustaf Dahlén borde bli ett utmärkt stöd för Otto i det hårda arbetet att gå in direkt som prefekt. För det var ju alldeles klart att här behövdes nya friska krafter för att få stil på skolan. Bernhard hade förresten tagit alldeles för lätt på dom framväxande såsseidéerna.

Det var nästan så att man kunde tro att Bernhard själv var såsse (i en replik värjde sig Bernhard indignerat på den punkten, men giftpilarna satt där; ingen rök utan eld).

Och i den stilen fortsatte valkampanjen.

För Erik och Pierre var det ingen tvekan om hur man borde rösta. Realskolan hade något fler röster än gymnasiet och därför trodde Erik att Otto och Gustaf Dahlén borde förlora. Det var ju rimligt att utgå från att realskoleeleverna av ren självbevarelsedrift röstade som Erik och Pierre.

Men Pierre var pessimistisk.

Och det var Pierre som fick rätt. När valsiffrorna sattes upp på anslagstavlan nästa dag visade det sig att den nya regimen Otto-Gustaf hade vunnit en jordskredsseger. Och med sig in i Rådet hade dom fått hela fem nya ledamöter.

– Då är det krig, sa Pierre, och i natt är det Klosternatten. Dom kommer att försöka hitta på något överjävligt med dej. Dom måste ju visa redan nu på Klosternatten att dom menar allvar.

Klosternatten inträffade alltid natten efter att valresultatet blivit klart. Ingen visste egentligen varför det hette Klosternatten, det hade alltid hetat så. Men det gick i alla fall ut på att dom som var nyaochkäftiga skulle klostras i olika grad beroende på hur käftiga dom varit under höstterminen. Klostringen kunde gå till på många sätt. Men det började alltid med att Rådet rusade in till den som skulle klostras och slet honom ur sängen. Därefter vidtog olika procedurer som det gick många historier om på skolan. En som hade varit särskilt käftig blev upphissad med fötterna i en flaggstång tio meter över marken. Han hade hängt där och gråtit och skrikit som en gris i nästan en timme innan någon rumskompis eller klasskompis vågade sig ut för att hissa ner honom.

En annan som varit särskilt käftig hade dom släpat ut i duschrummet och tvångsrakat på ena halvan av skallen, ännu en annan hade fått röd blymönja målad på alla ställen på kroppen där det fanns hår (han hade varit tvungen att raka av sig håret överallt och hade dessutom fått några konstiga utslag runt kuken). Vanliga enkla klostringar gick för det mesta ut på att släpa ut den som skulle klostras till duschrummet och tvinga honom stå si eller så länge under iskallt vatten. Det fanns dussintals olika metoder att klostra nyaochkäftiga.

Under Klosternatten gick lärarna in till sig och stoppade vadd i öronen eller Wagner på grammofonen eller vad dom gjorde för att absolut inte höra eller se någonting.

Frågan var nu vilken formidabel klostring som Erik skulle råka ut för. Det spekulerades vilt och glatt under middagen. På något sätt måste ju rekordet slås nu. Vad kunde vara värre än det där med flaggstången eller det där med blymönjan?

Någon hade hört att dom tänkte binda Erik naken runt skorstenen på stora skolbyggnaden. En annan visste säkert att dom tänkte lägga ståltråd runt framtänderna på honom och dra ut dom. Ännu någon hade hört säkert hur dom tänkte knäppa ena testikeln med nötknäppare. Spekulationerna flödade i matsalen.

Och Erik hade blivit förflyttad från sitt bord. Nu satt han längst ner vid väggen på tvåans bord, två meter från rektors och vakthavande lärares plats vid ettan. Men hans nya bordschef var Otto. Och Otto uppträdde med skolkavajen och den nya glänsande guldsnodden runt Orion.

Otto hade försökt kalla fram Erik för peppis omedelbart efter bordsbönen (”du stod inte stilla under bönen”) men Erik hade naturligtvis vägrat.

– Tänk på Klosternatten, kom fram nu och böj ner huvudet som en liten lydig trefemma, hånade Otto.

Erik tittade upp i taket som om han hört någonting från det hållet.

– Konstigt, sa han, jag tyckte precis jag hörde ett gnägg. Kan det ha varit en silverhäst som gnäggade?

Och så åt han vidare medan omgivningen drog efter andan och försökte kväva sina fnissningar,

Silverhielm skulle först göras till Silverhästen, sen till Silverkusen och sen till Kusen.