×

Nós usamos os cookies para ajudar a melhorar o LingQ. Ao visitar o site, você concorda com a nossa política de cookies.


image

Twiligt 4: Så länge vi båda andas, Kapitel 9: Det där var jag fan inte beredd på (3)

Kapitel 9: Det där var jag fan inte beredd på (3)

”För henne?”

Jag bet ihop tänderna. ”Jag gjorde allt jag kunde för att hålla henne borta från dig. Allt. Det är för sent.”

”Du känner henne, Jacob. Ni kommunicerar på en nivå inte ens jag förstår mig på. Du är en del av henne, hon är en del av dig. Hon vägrar lyssna på mig, för hon tror att jag underskattar henne. Hon tror att hon är stark nog för det här …” Han svalde hårt. ”Men hon kanske lyssnar på dig.”

”Varför skulle hon göra det?”

Han hävde sig upp på fötter igen, med ögon som glödde vildare och klarare än förut. Jag undrade om han verkligen höll på att bli galen. Kunde vampyrer tappa förståndet?

”Kanske”, svarade han på mina tankar. ”Jag vet inte. Det känns så.” Han skakade på huvudet. ”Jag måste försöka dölja det här när jag är med henne, för oron gör henne sjukare. Hon får inte behålla någonting hon äter. Jag måste vara samlad, får inte göra det värre. Men det spelar ingen roll nu. Hon måste lyssna på dig!”

”Jag kan inte säga någonting som du inte redan har sagt. Vad vill du att jag ska göra? Säga att hon är korkad? Det vet hon nog redan. Att hon ska dö? Det vet hon nog också.”

”Du kan erbjuda henne vad hon vill ha.”

Hans ord var obegripliga. En del av galenskapen?

”Jag bryr mig inte om någonting annat än att hon överlever”, sa han och lät plötsligt fokuserad. ”Om det är ett barn hon vill ha, kan hon få det. Hon kan få hur många ungar som helst.” Han tvekade en sekund. ”Hon kan få valpar, om det är vad som krävs.”

Han mötte min blick och jag såg hans förtvivlan under den kontrollerade masken. Jag kände mitt eget hårda ansikte mjukna när jag förstod vad han pratade om, och chocken fick mig att tappa hakan.

”Men inte på det här sättet!” väste han innan jag hann hämta mig. ”Inte den här saken som suger livet ur henne medan jag hjälplöst tittar på, ser henne förtvina. Ser den skada henne.” Han drog häftigt efter andan, som om någon slagit honom i magen. ”Du måste få henne att ta reson, Jacob. Hon lyssnar inte på mig längre. Rosalie är alltid där, manar på galenskapen, uppmuntrar henne. Skyddar henne. Nej – skyddar saken. Bellas liv betyder ingenting för Rosalie.”

Ett kvävt ljud slank ur min strupe. Vad försökte han säga? Att Bella skulle – vad? Få barn? Med mig? Va? Hur? Var han beredd att släppa henne? Eller trodde han inte att hon skulle ha något emot att vi delade på henne?

”Vad som helst. Bara hon överlever.”

”Det är det knäppaste du har sagt hittills”, mumlade jag.

”Hon älskar dig.”

”Inte tillräckligt.”

”Hon är beredd att offra livet för ett barn. Hon kanske kan acceptera något lite mindre extremt.”

”Känner du henne inte alls?”

”Jag vet, jag vet. Det kommer att krävas en hel del övertalning. Det är därför jag behöver dig. Du vet hur hon tänker. Få henne att ta reson.”

Jag kunde inte ens tänka på vad han föreslog. Det var för mycket. Omöjligt. Fel. Sjukt. Låna Bella över helgen och sedan lämna tillbaka henne på måndag morgon, som en hyrfilm? Så skruvat.

Så frestande.

Jag ville inte överväga det, ville inte fantisera om det, men bilderna kom i alla fall. Jag hade fantiserat om Bella på det sättet alldeles för många gånger, på den tiden när det fortfarande fanns ett hopp om oss, och sedan en lång tid efter att det stod klart att fantasierna bara skulle bli infekterade sår eftersom det inte fanns något som helst hopp kvar längre. Jag hade inte kunnat låta bli då, och jag kunde inte låta bli nu. Bella i min famn, Bella som suckade mitt namn …

Värst av allt var en ny bild jag aldrig fantiserat om förut, som rimligtvis inte borde existera för mig. Inte än. En bild jag visste att jag inte skulle ha plågats av än på många år, om han inte hade tryckt in den i mitt huvud. Men den fastnade där, slingrade sig in bland mina tankar som ett giftigt ogräs. Bella, frisk och strålande, så annorlunda mot nu, men ändå inte … Hennes kropp skulle inte vara vanskapt, utan förändrad på ett mer naturligt sätt. Rund av mitt barn.

Jag försökte slita bort det giftiga ogräset. ”Få Bella att ta reson? Vilket universum lever du i?”

”Försök, i alla fall.”

Jag skakade på huvudet. Han väntade, ignorerade min vägran eftersom han hörde mina motstridiga tankar.

”Var kommer den här störda skiten ifrån? Hittar du på allt eftersom?”

”Jag har inte tänkt på något annat än olika sätt att rädda henne sedan jag insåg vad hon planerar att göra. Vad hon är beredd att dö för. Men jag visste inte hur jag skulle kontakta dig. Du skulle inte ha lyssnat om jag hade försökt ringa. Jag skulle ha sökt upp dig snart, om du inte hade kommit i dag. Men det är så svårt att lämna henne, ens för några minuter. Hennes tillstånd … det förändras så hastigt. Den där saken … växer. Fort. Jag kan inte lämna henne nu.”

”Vad är det?”

”Det vet ingen av oss. Men den är redan starkare än hon.”

Plötsligt såg jag det framför mig – hur det växande monstret slet sönder henne, inifrån och ut.

”Hjälp mig stoppa det”, viskade han. ”Hjälp mig att hindra det här från att hända.”

”Hur? Genom att ställa upp som avelsdjur?” Han rörde inte en min när jag sa det, men det gjorde jag. ”Du är verkligen sjuk. Hon kommer aldrig att gå med på det.”

”Försök. Vi har ingenting att förlora längre. Vad kan det göra för skada?”

Det skulle skada mig. Hade inte Bella avvisat mig tillräckligt ändå?

”Lite smärta för att rädda hennes liv? Är det inte värt det?”

”Men det kommer inte att fungera.”

”Kanske inte. Men det kanske kan få henne att tveka i sin beslutsamhet. Ett enda ögonblick av tvivel är allt jag behöver.”

”Och sedan tar du tillbaka ditt erbjudande? 'Jag skämtade bara, Bella'?”

”Om hon vill ha ett barn, får hon ett barn. Jag kommer inte att ändra mig.”

Jag fattade knappt att jag ens tänkte på det här. Bella skulle klippa till mig – inte för att det spelade mig någon roll, men hon skulle antagligen bryta några ben i handen igen. Jag borde inte låta honom prata med mig, förgifta mina tankar. Jag borde bara döda honom, nu med en gång.

”Inte nu”, viskade han. ”Inte än. Rätt eller fel – det skulle tillintetgöra henne, det vet du. Och det är ingen brådska. Om hon inte lyssnar på dig, så kommer du att få din chans. I samma ögonblick som Bellas hjärta slutar slå kommer jag att tigga om att du ska döda mig.”

”Du kommer inte att behöva tigga länge.”

Skuggan av ett leende lekte på hans läppar. ”Det hoppas jag.”

”Då är vi överens.”

Han nickade och sträckte fram sin iskalla hand.

Jag svalde motviljan och tog den.

”Vi är överens”, instämde han medan vi skakade hand.


Kapitel 9: Det där var jag fan inte beredd på (3) Chapter 9: I was not prepared for that (3)

”För henne?” "For her?"

Jag bet ihop tänderna. I gritted my teeth. ”Jag gjorde allt jag kunde för att hålla henne borta från dig. "I did everything I could to keep her away from you. Allt. All. Det är för sent.” It is too late."

”Du känner henne, Jacob. “You know her, Jacob. Ni kommunicerar på en nivå inte ens jag förstår mig på. You communicate on a level not even I understand. Du är en del av henne, hon är en del av dig. You are a part of her, she is a part of you. Hon vägrar lyssna på mig, för hon tror att jag underskattar henne. She refuses to listen to me because she thinks I'm underestimating her. Hon tror att hon är stark nog för det här …” Han svalde hårt. She thinks she's strong enough for this…” He swallowed hard. ”Men hon kanske lyssnar på dig.” "But maybe she's listening to you."

”Varför skulle hon göra det?” "Why would she do that?"

Han hävde sig upp på fötter igen, med ögon som glödde vildare och klarare än förut. He rose to his feet again, with eyes that glowed wilder and clearer than before. Jag undrade om han verkligen höll på att bli galen. I wondered if he was really going crazy. Kunde vampyrer tappa förståndet? Could vampires lose their minds?

”Kanske”, svarade han på mina tankar. "Maybe," he replied to my thoughts. ”Jag vet inte. "I do not know. Det känns så.” Han skakade på huvudet. It feels so." He shook his head. ”Jag måste försöka dölja det här när jag är med henne, för oron gör henne sjukare. "I have to try to hide this when I'm with her, because anxiety makes her sicker. Hon får inte behålla någonting hon äter. She must not keep anything she eats. Jag måste vara samlad, får inte göra det värre. I have to be united, I must not make it worse. Men det spelar ingen roll nu. But it does not matter now. Hon måste lyssna på dig!” She has to listen to you! ”

”Jag kan inte säga någonting som du inte redan har sagt. "I can not say anything that you have not already said. Vad vill du att jag ska göra? What do you want me to do? Säga att hon är korkad? Say she's stupid? Det vet hon nog redan. She probably already knows that. Att hon ska dö? That she's going to die? Det vet hon nog också.” She probably knows that too. ”

”Du kan erbjuda henne vad hon vill ha.” "You can offer her what she wants."

Hans ord var obegripliga. His words were incomprehensible. En del av galenskapen? Part of the madness?

”Jag bryr mig inte om någonting annat än att hon överlever”, sa han och lät plötsligt fokuserad. "I do not care about anything other than that she survives," he said, suddenly sounding focused. ”Om det är ett barn hon vill ha, kan hon få det. “If it's a child she wants, she can have it. Hon kan få hur många ungar som helst.” Han tvekade en sekund. She can have as many children as she wants.” He hesitated for a second. ”Hon kan få valpar, om det är vad som krävs.” “She can have puppies, if that's what it takes.”

Han mötte min blick och jag såg hans förtvivlan under den kontrollerade masken. He met my gaze and I saw his despair under the controlled mask. Jag kände mitt eget hårda ansikte mjukna när jag förstod vad han pratade om, och chocken fick mig att tappa hakan. I felt my own hard face soften when I understood what he was talking about, and the shock made me drop my chin.

”Men inte på det här sättet!” väste han innan jag hann hämta mig. "But not in this way!" he hissed before I could pick him up. ”Inte den här saken som suger livet ur henne medan jag hjälplöst tittar på, ser henne förtvina. Not this thing that sucks her life out of her while I helplessly watch, sees her fade. Ser den skada henne.” Han drog häftigt efter andan, som om någon slagit honom i magen. See it hurt her. ” He gasped for breath, as if someone had hit him in the stomach. ”Du måste få henne att ta reson, Jacob. “You have to make her take leave, Jacob. Hon lyssnar inte på mig längre. She's not listening to me anymore. Rosalie är alltid där, manar på galenskapen, uppmuntrar henne. Rosalie is always there, urging madness, encouraging her. Skyddar henne. Protects her. Nej – skyddar saken. No - protects the thing. Bellas liv betyder ingenting för Rosalie.” Bella's life means nothing to Rosalie.”

Ett kvävt ljud slank ur min strupe. A suffocating sound slipped from my throat. Vad försökte han säga? What was he trying to say? Att Bella skulle – vad? That Bella would - what? Få barn? Have children? Med mig? Va? Hur? How? Var han beredd att släppa henne? Was he prepared to release her? Eller trodde han inte att hon skulle ha något emot att vi delade på henne? Or did he not think she would mind that we shared her?

”Vad som helst. "Anything. Bara hon överlever.” Only she survives. "

”Det är det knäppaste du har sagt hittills”, mumlade jag. "That's the craziest thing you've ever said," I muttered.

”Hon älskar dig.” "She loves You."

”Inte tillräckligt.” "Not enough."

”Hon är beredd att offra livet för ett barn. "She is ready to sacrifice the life of a child. Hon kanske kan acceptera något lite mindre extremt.” Maybe she can accept something a little less extreme. ”

”Känner du henne inte alls?” "Do you not know her at all?"

”Jag vet, jag vet. "I know, I know. Det kommer att krävas en hel del övertalning. A lot of persuasion will be required. Det är därför jag behöver dig. That's why I need you. Du vet hur hon tänker. You know how she thinks. Få henne att ta reson.” Make her take leave.”

Jag kunde inte ens tänka på vad han föreslog. I could not even think of what he suggested. Det var för mycket. It was too much. Omöjligt. Not possible. Fel. Wrong. Sjukt. Sick. Låna Bella över helgen och sedan lämna tillbaka henne på måndag morgon, som en hyrfilm? Borrow Bella over the weekend and then return her on Monday morning, as a rental movie? Så skruvat. So screwed.

Så frestande. So tempting.

Jag ville inte överväga det, ville inte fantisera om det, men bilderna kom i alla fall. I did not want to consider it, did not want to fantasize about it, but the pictures came anyway. Jag hade fantiserat om Bella på det sättet alldeles för många gånger, på den tiden när det fortfarande fanns ett hopp om oss, och sedan en lång tid efter att det stod klart att fantasierna bara skulle bli infekterade sår eftersom det inte fanns något som helst hopp kvar längre. I had fantasized about Bella that way far too many times, at a time when there was still hope for us, and for a long time after it became clear that the fantasies would only become infected wounds because there was no hope at all. left longer. Jag hade inte kunnat låta bli då, och jag kunde inte låta bli nu. I could not help it then, and I could not help it now. Bella i min famn, Bella som suckade mitt namn … Bella in my arms, Bella who sighed my name…

Värst av allt var en ny bild jag aldrig fantiserat om förut, som rimligtvis inte borde existera för mig. Worst of all was a new image I had never fantasized about before, which probably should not exist for me. Inte än. Not yet. En bild jag visste att jag inte skulle ha plågats av än på många år, om han inte hade tryckt in den i mitt huvud. An image I knew I would not have been tormented by for many years, if he had not pressed it into my head. Men den fastnade där, slingrade sig in bland mina tankar som ett giftigt ogräs. But it stuck there, snaking its way into my thoughts like a poisonous weed. Bella, frisk och strålande, så annorlunda mot nu, men ändå inte … Hennes kropp skulle inte vara vanskapt, utan förändrad på ett mer naturligt sätt. Bella, healthy and radiant, so different from now, but still not… Her body would not be deformed, but changed in a more natural way. Rund av mitt barn. Round of my child.

Jag försökte slita bort det giftiga ogräset. I tried to tear away the poisonous weeds. ”Få Bella att ta reson? “Get Bella to reason? Vilket universum lever du i?” What universe do you live in?”

”Försök, i alla fall.” "Try, anyway."

Jag skakade på huvudet. I shook my head. Han väntade, ignorerade min vägran eftersom han hörde mina motstridiga tankar. He waited, ignoring my refusal because he heard my conflicting thoughts.

”Var kommer den här störda skiten ifrån? "Where does this disturbed shit come from? Hittar du på allt eftersom?” Do you come up with something out of the ordinary? ”

”Jag har inte tänkt på något annat än olika sätt att rädda henne sedan jag insåg vad hon planerar att göra. "I have not thought of anything but different ways to save her since I realized what she was planning to do. Vad hon är beredd att dö för. What she's willing to die for. Men jag visste inte hur jag skulle kontakta dig. But I did not know how to contact you. Du skulle inte ha lyssnat om jag hade försökt ringa. You would not have listened if I had tried to call. Jag skulle ha sökt upp dig snart, om du inte hade kommit i dag. I would have looked for you soon, if you had not come today. Men det är så svårt att lämna henne, ens för några minuter. But it's so hard to leave her, even for a few minutes. Hennes tillstånd … det förändras så hastigt. Her condition… it is changing so rapidly. Den där saken … växer. That thing… is growing. Fort. Fast. Jag kan inte lämna henne nu.” I can not leave her now. "

”Vad är det?” "What is it?"

”Det vet ingen av oss. "None of us know that. Men den är redan starkare än hon.” But it is already stronger than she is. "

Plötsligt såg jag det framför mig – hur det växande monstret slet sönder henne, inifrån och ut. Suddenly I saw it in front of me - how the growing monster tore her apart, inside and out.

”Hjälp mig stoppa det”, viskade han. "Help me stop it," he whispered. ”Hjälp mig att hindra det här från att hända.” "Help me stop this from happening."

”Hur? "How? Genom att ställa upp som avelsdjur?” Han rörde inte en min när jag sa det, men det gjorde jag. By posing as a breeding animal? ” He did not touch me when I said that, but I did. ”Du är verkligen sjuk. "You're really sick. Hon kommer aldrig att gå med på det.” She will never agree to that. "

”Försök. "Attempt. Vi har ingenting att förlora längre. We have nothing to lose anymore. Vad kan det göra för skada?” What harm can it do? ”

Det skulle skada mig. It would hurt me. Hade inte Bella avvisat mig tillräckligt ändå? Hadn't Bella rejected me enough anyway?

”Lite smärta för att rädda hennes liv? A little pain to save her life? Är det inte värt det?” Isn't it worth it? ”

”Men det kommer inte att fungera.” "But it will not work."

”Kanske inte. "Maybe not. Men det kanske kan få henne att tveka i sin beslutsamhet. But it might make her hesitate in her determination. Ett enda ögonblick av tvivel är allt jag behöver.” A single moment of doubt is all I need. ”

”Och sedan tar du tillbaka ditt erbjudande? And then you take back your offer? 'Jag skämtade bara, Bella'?” 'I was just kidding, Bella'? ”

”Om hon vill ha ett barn, får hon ett barn. "If she wants a child, she has a child. Jag kommer inte att ändra mig.” I will not change. ”

Jag fattade knappt att jag ens tänkte på det här. I hardly realized I was even thinking about this. Bella skulle klippa till mig – inte för att det spelade mig någon roll, men hon skulle antagligen bryta några ben i handen igen. Bella würde mich ohrfeigen - nicht dass es mir etwas ausmachen würde, aber sie würde sich wahrscheinlich wieder ein paar Knochen in der Hand brechen. Bella would cut for me - not because it mattered to me, but she would probably break some bones in her hand again. Jag borde inte låta honom prata med mig, förgifta mina tankar. I should not let him talk to me, poison my thoughts. Jag borde bara döda honom, nu med en gång. I should just kill him, right now.

”Inte nu”, viskade han. "Not now," he whispered. ”Inte än. "Not yet. Rätt eller fel – det skulle tillintetgöra henne, det vet du. Right or wrong - it would destroy her, you know. Och det är ingen brådska. And there is no rush. Om hon inte lyssnar på dig, så kommer du att få din chans. If she doesn't listen to you, you'll get your chance. I samma ögonblick som Bellas hjärta slutar slå kommer jag att tigga om att du ska döda mig.” The moment Bella's heart stops beating, I will beg you to kill me. ”

”Du kommer inte att behöva tigga länge.” "You will not have to beg for long."

Skuggan av ett leende lekte på hans läppar. The shadow of a smile played on his lips. ”Det hoppas jag.” "I hope so."

”Då är vi överens.” "Then we are in agreement."

Han nickade och sträckte fram sin iskalla hand. He nodded and held out his icy hand.

Jag svalde motviljan och tog den. I swallowed the reluctance and took it.

”Vi är överens”, instämde han medan vi skakade hand. "We agree," he agreed as we shook hands.