Kapitel 9: Det där var jag fan inte beredd på (2) Chapter 9: I was not prepared for that (2)

Hade i alla fall varit det. In any case, it would have been.

Men det fanns ingen rädsla i Bellas blick när hon tittade upp på Rosalie nu. But there was no fear in Bella's gaze as she looked up at Rosalie now. Hennes ansiktsuttryck var nästan … ursäktande. Her expression was almost… apologetic. Sedan tog Rosalie upp en skål från golvet och placerade den under hakan på Bella, som kräktes ljudligt i den. Then Rosalie picked up a bowl from the floor and placed it under Bella's chin, which vomited loudly into it.

Edward sjönk ner på knä bredvid Bella med sin plågade blick, men Rosalie sträckte ut handen i en varnande gest som höll honom tillbaka. Edward sank to his knees next to Bella with his tormented gaze, but Rosalie held out her hand in a warning gesture that held him back.

Det var helt obegripligt. It was completely incomprehensible.

När Bella lyckades lyfta huvudet igen log hon lite förläget mot mig. When Bella managed to lift her head again, she smiled a little embarrassed at me. ”Ledsen för det där”, viskade hon. "Sorry about that," she whispered.

Edward stönade lågt och hans huvud föll ner på Bellas knä. Edward moaned softly and his head fell to Bella's lap. Hon lade ena handen mot hans kind, som om hon tröstade honom. She put one hand to his cheek, as if comforting him.

Jag insåg inte att jag börjat gå framåt förrän Rosalie plötsligt dök upp mellan mig och soffan, hotfullt väsande. Ich merkte erst, dass ich mich vorwärts bewegt hatte, als Rosalie plötzlich zwischen mir und dem Sofa auftauchte und drohend zischte. I did not realize that I was starting to move forward until Rosalie suddenly appeared between me and the couch, threateningly hissing. Hon var som en skådespelare på en teveskärm. She was like an actress on a TV screen. Jag brydde mig inte om att hon var där. I did not care that she was there. Hon var inte verklig. She was not real.

”Nej, Rose”, viskade Bella. "No, Rose," Bella whispered. ”Det är okej.” "It is okay."

Blondie flyttade motvilligt på sig, blängde på mig och sjönk ner på huk vid Bellas huvud med spända muskler, redo till språng. Blondie reluctantly moved, glared at me and squatted down on Bella's head with tense muscles, ready to jump. Det var lättare att ignorera henne än jag någonsin trott var möjligt. Ignoring her was easier than I ever thought possible.

”Vad är det, Bella?” viskade jag. "What is it, Bella?" I whispered. Utan att tänka mig för sjönk jag också ner på knä och lutade mig över soffans ryggstöd, mitt emot hennes … make. Ohne nachzudenken, ging ich ebenfalls in die Knie und beugte mich über die Rückenlehne des Sofas, ihrem ... Mann gegenüber. Without thinking, I also sank to my knees and leaned over the back of the sofa, opposite her husband. Han verkade inte ens lägga märke till mig. He did not even seem to notice me. Jag sträckte mig efter hennes fria hand och tog den i båda mina. I reached for her free hand and took it in both mine. Hennes hud var iskall. Her skin was icy cold. ”Hur mår du?” "How are you?"

Det var en korkad fråga. That was a stupid question. Hon svarade inte. She didn't answer.

”Jag är så glad att du kom och hälsade på mig i dag, Jacob”, sa hon. "I'm so glad you came and visited me today, Jacob," she said.

Jag visste att Edward inte kunde höra hennes tankar, men han verkade uppfatta någon innebörd i orden som jag inte förstod. Ich wusste, dass Edward ihre Gedanken nicht hören konnte, aber er schien eine Bedeutung in den Worten zu erkennen, die ich nicht verstand. I knew Edward could not hear her thoughts, but he seemed to perceive some meaning in the words that I did not understand. Han stönade igen och hon smekte hans kind. He moaned again and she caressed his cheek.

”Vad är det, Bella?” envisades jag och lindade händerna runt hennes kalla, sköra fingrar. "What is it, Bella?" I insisted, wrapping my hands around her cold, fragile fingers.

I stället för att svara såg hon sig omkring i rummet, som om hon letade efter något, med både en vädjan och en varning i blicken. Instead of answering, she looked around the room, as if searching for something, with both a plea and a warning in her eyes. Sex par oroliga, gula ögon såg på henne. Six pairs of anxious, yellow eyes looked at her. Sedan vände hon sig mot Rosalie. Then she turned to Rosalie.

”Hjälper du mig upp, Rose?” bad hon. "Are you helping me up, Rose?" asked her.

Rosalie blottade tänderna och blängde på mig som om hon ville slita av mig strupen, vilket antagligen var exakt vad hon ville. Rosalie bared her teeth and glared at me as if she wanted to tear my throat, which was probably exactly what she wanted.

”Snälla Rose.” “Please Rose.”

Blondinen grimaserade, men böjde sig över henne igen – bredvid Edward, som inte rörde sig ur fläcken. The blonde grimaced, but bent over her again – next to Edward, who didn't move from his spot. Rosalie lade försiktigt armen under Bellas axlar. Rosalie gently put her arm under Bella's shoulders.

”Nej”, viskade jag. "No," I whispered. ”Res dig inte …” Hon såg så svag ut. “Don't get up…” She looked so weak.

”Jag besvarar din fråga”, snäste hon och lät lite mer som sitt vanliga jag. "I answer your question", she snapped and sounded a little more like her usual self.

Rosalie hjälpte Bella upp ur soffan. Rosalie helped Bella off the couch. Edward satt kvar och sjönk ner med ansiktet mot dynorna. Edward remained seated and sank down with his face against the cushions. Filten Bella haft över sig föll ner på golvet. The blanket Bella had over her fell to the floor.

Hennes kropp var uppsvullen och magen stack ut på ett konstigt, onormalt sätt. Her body was swollen and her stomach protruded in a strange, abnormal way. Den spände mot tyget i den urblekta, grå collegetröjan som var alldeles för stor över axlarna och armarna. It tightened against the fabric of the faded, gray sweatshirt that was far too large over the shoulders and arms. Resten av henne verkade magrare, som om den stora utbuktningen på magen bestod av det den sugit ut ur resten av henne. The rest of her seemed thinner, as if the large bulge on her stomach consisted of what it had sucked out of the rest of her. Det tog mig några sekunder att inse vad den vanskapta kroppsdelen var – jag förstod det inte förrän hon ömt lade händerna på sin svullna mage. It took me a few seconds to realize what the deformed body part was - I did not understand it until she tenderly put her hands on her swollen stomach. Som om hon smekte den. As if she caressed it.

Då förstod jag, men jag kunde ändå inte tro det. Then I understood, but I still could not believe it. Jag hade träffat henne för bara en månad sedan. I had met her just a month ago. Det fanns inga möjligheter att hon kunde vara gravid. There was no way she could be pregnant. Inte så gravid. Not so pregnant.

Men det var hon. But it was her.

Jag ville inte se det här, ville inte tänka på det. I did not want to see this, did not want to think about it. Ville inte föreställa mig honom inuti henne. Did not want to imagine him inside her. Jag ville inte veta att något jag hatade så mycket hade slagit rot i kroppen jag älskade. I did not want to know that something I hated so much had taken root in the body I loved. Det vände sig i magen och jag svalde hårt för att inte kräkas. It turned in my stomach and I swallowed hard so as not to vomit.

Men det var värre än så, mycket värre. But it was worse than that, much worse. Hennes vanställda kropp, hennes magra ansikte. Her disfigured body, her emaciated face. Hon kunde bara se ut så här – så gravid, så sjuk – för att det hon bar inom sig tog hennes liv för att föda sig själv … She could only look like this - so pregnant, so sick - because what she wore inside took her life to give birth to herself…

För att det var ett monster. Because it was a monster. Precis som sin far. Just like his father.

Jag hade alltid vetat att han skulle döda henne. I always knew he was going to kill her.

Han lyfte huvudet med ett ryck när han hörde mina tankar. He jerked his head up as he heard my thoughts. Ena sekunden låg vi båda på knä, sedan stod han ovanför mig. One second we were both on our knees, then he was standing above me. Hans ögon var kolsvarta, ringarna under dem mörklila. His eyes were jet black, the rings beneath them dark purple.

”Utomhus, Jacob”, morrade han. "Outside, Jacob," he growled.

Jag reste mig också, så att jag tittade ner på honom i stället. I also got up, so I looked down at him instead. Det här var anledningen till att jag hade kommit. This was the reason I had come. ”Låt oss få det här överstökat”, instämde jag. "Let's get this over with," I agreed.

Den störste av dem, Emmett, slöt upp vid Edwards sida tillsammans med sin bror, Jasper. The largest of them, Emmett, joined Edward with his brother, Jasper. Jag brydde mig inte om dem. I didn't care about them. Flocken kanske skulle ta hand om dem när de var klara med mig. Maybe the herd would take care of them when they were done with me. Kanske inte. Maybe not. Det spelade ingen roll. It did not matter.

Ett kort ögonblick sneglade jag på de två längst bak. For a brief moment, I glanced at the two at the back. Esme och Alice. Esme and Alice. Små och förvillande feminina. Small and deceptively feminine. Nåväl, de andra skulle säkert döda mig innan jag ens kom i närheten av dem. Well, the others would probably kill me before I even got close to them. Jag ville inte döda tjejer … inte ens vampyrtjejer. I didn't want to kill girls… not even vampire girls.

Men jag kanske skulle göra ett undantag för blondinen. But maybe I would make an exception for the blonde.

”Nej!” flämtade Bella och stapplade framåt för att gripa tag i Edwards arm. "No!" Bella gasped and stumbled forward to grab Edward's arm. Rosalie rörde sig med henne, som om de hängde ihop. Rosalie moved with her, as if they were hanging out.

”Jag måste bara prata med honom, Bella”, sa Edward med låg röst. "I just have to talk to him, Bella," Edward said in a low voice. Han lyfte ena handen för att smeka hennes kind. He raised one hand to caress her cheek. Det fick mig att se rött – efter allt han gjort mot henne, fick han fortfarande röra henne på det sättet. Ich lief rot an - nach allem, was er ihr angetan hatte, durfte er sie immer noch so anfassen. It made me look red - after all he had done to her, he still had to touch her that way. ”Ansträng dig inte”, vädjade han. "Do not make an effort," he pleaded. ”Vila, snälla. “Rest, please. Vi kommer snart tillbaka, båda två.” We will be back soon, both of us. ”

Hon granskade hans ansikte. She examined his face. Sedan nickade hon och gick mot soffan igen. Then she nodded and walked towards the sofa again. Rosalie hjälpte henne att lägga sig ner. Rosalie helped her lie down. Bella såg på mig, försökte hålla kvar min blick. Bella looked at me, trying to keep my gaze.

”Uppför dig”, sa hon. "Behave," she said. ”Och kom sedan tillbaka.” "And then come back."

Jag svarade inte. I did not answer. Jag tänkte inte lova någonting i dag. I was not going to promise anything today. Jag vände bort blicken och följde efter Edward ut genom dörren. I looked away and followed Edward out the door.

En liten röst i mitt huvud påpekade att det faktiskt inte hade varit särskilt svårt att skilja honom från resten av flocken. A small voice in my head pointed out that it had not actually been very difficult to separate him from the rest of the herd.

Han fortsatte gå, vände sig aldrig om för att se om jag var på väg att kasta mig över honom bakifrån. He kept walking, never turning around to see if I was about to throw myself at him from behind. Fast han behövde väl inte se mig – han skulle veta när jag bestämde mig för att attackera. Though he did not need to see me - he would know when I decided to attack. Vilket innebar att jag var tvungen att fatta beslutet väldigt snabbt. Which meant I had to make the decision very quickly.

”Jag är inte redo att bli dödad än, Jacob Black”, viskade han medan han i rask takt gick längre bort från huset. "I'm not ready to be killed yet, Jacob Black," he whispered as he walked faster away from the house. ”Du får ha lite tålamod.” "You have to be a little patient."

Som om jag brydde mig om hans schema. Als ob ich mich für seinen Zeitplan interessieren würde. As if I cared about his schedule. Jag morrade lågt. I growled low. ”Tålmodighet är inte min främsta egenskap.” “Patience is not my main quality.”

Han fortsatte gå, flera hundra meter bort på vägen som ledde från huset, med mig i hälarna. He continued walking, several hundred meters away on the road leading from the house, with me at his heels. Jag var varm i hela kroppen, darrade av anspänning och väntan, och jag var redo. I was warm all over, trembling with tension and waiting, and I was ready.

Plötsligt tvärstannade han och vände sig mot mig, och hans ansiktsuttryck fick mig att stelna till igen. Suddenly he stopped and turned to face me, and his expression made me froze again.

Ett kort ögonblick var jag bara ett litet barn – ett barn som levt hela sitt liv i samma lilla stad. For a brief moment, I was just a small child - a child who lived all his life in the same small town. Bara ett barn. Just a child. För jag visste att jag måste leva länge till, lida mycket mer, för att någonsin kunna förstå den glödande smärtan i Edwards ögon. Because I knew I had to live a long time, suffer much more, to ever be able to understand the glowing pain in Edward's eyes.

Han höjde handen som för att torka svett ur pannan, men fingrarna skrapade mot ansiktet som om han försökte slita av sitt eget hårda, blanka skinn. He raised his hand as if to wipe sweat from his forehead, but his fingers scraped at his face as if trying to tear off his own hard, shiny skin. De svarta ögonen pyrde ofokuserat, eller såg saker som inte fanns där. The black eyes blazed unfocused, or saw things that were not there. Han öppnade munnen som för att skrika, men ingenting kom ut. He opened his mouth as if to scream, but nothing came out.

Så här måste människor se ut när de brändes på bål, tänkte jag. This is what people must look like when they are burned at the stake, I thought.

Först fick jag inte fram ett ord. At first I did not get a word out. Det gick inte att misstolka sanningen i hans ansikte – jag hade sett skuggan av den i huset, sett den i hans ögon och i hennes, men nu var den slutgiltig. The truth could not be misinterpreted in his face - I had seen the shadow of it in the house, seen it in his eyes and in hers, but now it was final. Sista spiken i hennes kista. The final nail in her coffin.

”Det dödar henne, eller hur? "It kills her, right? Hon är döende.” Och när jag sa det visste jag att mitt ansikte var som en urvattnad kopia av hans. She is dying. " And when I said that, I knew my face was like a watered-down copy of his. Svagare, annorlunda – eftersom jag fortfarande var chockad. Weaker, different - because I was still shocked. Jag hade inte riktigt tagit det till mig än. I had not really taken it to heart yet. Det hade gått för fort. It had gone too fast. Han hade haft tid på sig att nå fram till den här punkten. He had had time to reach this point. Och det var annorlunda för att jag redan hade förlorat henne så många gånger, på så många sätt, i mina tankar. Und es war anders, weil ich sie schon so oft verloren hatte, auf so viele Arten, in meinem Kopf. And it was different because I had already lost her so many times, in so many ways, in my thoughts. Annorlunda för att hon egentligen aldrig varit min att förlora. Anders, weil ich sie nie wirklich verlieren konnte. Different because she's never really been mine to lose.

Och annorlunda för att det inte var mitt fel. And different because it was not my fault.

”Mitt fel”, viskade Edward, och benen vek sig under honom. "My fault," Edward whispered, and his legs bent under him. Han sjönk ihop framför mig, sårbar, det enklaste offer man kan tänka sig. He collapsed in front of me, vulnerable, the simplest victim imaginable.

Men jag kände mig kall som is – det fanns ingen glöd kvar i mig. But I felt cold as ice - there was no glow left in me.

”Ja”, stönade han ner mot marken, som om han biktade sig mot själva jorden. "Yes," he groaned to the ground, as if confessing to the earth itself. ”Ja, det dödar henne.” "Yes, it kills her."

Hans krossade hjälplöshet irriterade mig. His crushed helplessness irritated me. Jag ville slåss mot honom, inte avrätta honom. I wanted to fight him, not execute him. Vart hade hans självbelåtna överlägsenhet tagit vägen? Where had his complacent superiority gone?

”Så varför har Carlisle inte gjort någonting?” morrade jag. "So why hasn't Carlisle done anything?" I growled. ”Han är väl läkare, eller hur? "He's a doctor, isn't he? Ta ut det ur henne.” Take it out of her. ”

Edward tittade upp och svarade med trött röst, som om han för tionde gången förklarade något för ett litet barn: ”Hon vägrar låta oss göra det.” Edward blickte auf und antwortete mit müder Stimme, als würde er einem kleinen Kind zum zehnten Mal etwas erklären: "Sie wird es uns nicht erlauben." Edward looked up and answered in a tired voice, as if for the tenth time he was explaining something to a small child: "She refuses to let us do it."

Det tog en stund innan orden sjönk in. It took a while before the words sank in. Herregud, hon var sig verkligen lik. My God, she was really similar. Offra sitt eget liv för monsterynglet. Sacrifice your own life for the monster fry. Typiskt Bella. Typical Bella.

”Du känner henne väl”, viskade han. "You know her well," he whispered. ”Så snabbt du förstod … Jag förstod inte. “How fast you understood… I did not understand. Inte tillräckligt snabbt. Not fast enough. Hon vägrade prata med mig på vägen hem. She refused to talk to me on the way home. Jag trodde att hon var rädd – det hade varit en naturlig reaktion. I thought she was scared - it would have been a natural reaction. Jag trodde hon var arg på mig för att jag utsatte henne för det här, riskerade hennes liv. I thought she was mad at me for putting her through this, risking her life. Jag kunde inte föreställa mig vad hon verkligen tänkte, vad hon hade bestämt. I couldn't imagine what she was really thinking, what she had decided. Inte förrän min familj mötte oss på flygplatsen och hon sprang rakt i famnen på Rosalie. Not until my family met us at the airport and she ran straight into Rosalie's arms. Rosalie! Rosalie! Och sedan hörde jag Rosalies tankar. And then I heard Rosalie's thoughts. Jag förstod inte förrän jag hörde dem, men du förstod omedelbart …” Han stönade. I did not understand until I heard them, but you understood immediately… “He moaned.

”Vänta lite nu. "Wait a minute now. Hon vägrar låta er göra det?” frågade jag med drypande sarkasm. She refuses to let you do that? ” I asked with dripping sarcasm. ”Har du lagt märke till att hon är exakt lika stark som andra människoflickor i femtiofemkilosklassen? "Have you noticed that she is exactly as strong as other human girls in the fifty-five kilo class?" Hur korkade är ni vampyrer egentligen? How stupid are you vampires really? Håll fast henne och droga henne.” Hold her and drug her. ”

”Jag ville göra det”, viskade han. "I wanted to do it," he whispered. ”Carlisle skulle ha …” “Carlisle would have …”

Vad menade han? What did he mean? Var de för nobla? Were they too noble?

”Nej. Inte nobla. Not noble. Hennes livvakt försvårade saker och ting.” Her bodyguard made things difficult. "

Åh. Nu förstod jag. Now I understood. Det var alltså det Blondie höll på med. So that's what Blondie was doing. Men vad tjänade hon på det? But what did she gain from it? Ville skönhetsdrottningen så gärna att Bella skulle dö? Did the beauty queen really want Bella to die?

”Kanske”, sa Edward. "Maybe," Edward said. ”Rosalie ser det inte riktigt på det sättet.” "Rosalie doesn't really see it that way."

”Ta blondinen först, då. “Take the blonde first, then. Er sort kan väl lagas, eller hur? Ihre Sorte kann doch repariert werden, oder? Your variety can be cooked, right? Gör om henne till ett pussel och ta hand om Bella.” Turn her into a puzzle and take care of Bella. ”

”Emmett och Esme står på hennes sida. "Emmett and Esme are on her side. Emmett skulle aldrig låta oss göra det … och Carlisle vägrar hjälpa mig mot Esmes vilja …” Hans röst tynade bort. Emmett would never let us do that…and Carlisle refuses to help me against Esme's wishes…” His voice trailed off.

”Du borde ha lämnat Bella hos mig.” "You should have left Bella with me."

”Ja.” "Yes."

Men det var för sent för det. But it was too late for that. Han skulle kanske ha tänkt på allt det här innan han gjorde henne på smällen med ett livssugande monster. Maybe he should have thought of all this before he made her bang with a life-sucking monster.

Han tittade upp på mig från sitt eget, privata helvete, och jag såg att han höll med mig. He looked up at me from his own, private hell, and I saw that he agreed with me. ”Vi visste inte”, viskade han. "We did not know," he whispered. ”Jag kunde aldrig tänka mig … Det har aldrig funnits ett par som Bella och jag förut. “I could never imagine… There has never been a couple like Bella and I before. Hur skulle vi kunna veta att en människa kunde bli befruktad av någon av oss …” How would we know that a human being could be fertilized by one of us…”

”När människan borde bli söndersliten vid själva akten.” "When man should be torn apart by the very act."

”Ja”, instämde han lågt. "Yes," he agreed softly. ”De finns där ute, de sadistiska – incubi, succubi. “They are out there, the sadistic ones – incubi, succubi. De existerar. They exist. Men förförelseakten är bara som en förrätt. But the act of seduction is just like an appetizer. Ingen överlever.” Han skakade på huvudet som om tanken var motbjudande, som om han var annorlunda. No one survives. " He shook his head as if the thought were disgusting, as if he were different.

”Jag visste inte att det fanns ett särskilt namn för sådana som du”, fräste jag. "I did not know there was a special name for people like you," I hissed.

Han såg plötsligt ut att vara tusen år gammal. He suddenly looked like a thousand years old. ”Inte ens du, Jacob Black, kan hata mig lika mycket som jag hatar mig själv.” "Not even you, Jacob Black, can hate me as much as I hate myself."

Fel, tänkte jag, för ursinnig för att kunna tala. Wrong, I thought, too furious to speak.

”Men att döda mig nu räddar inte henne”, mumlade han. "But killing me now does not save her," he muttered.

”Vad räddar henne, då?” "What saves her, then?"

”Jacob, du måste göra en sak för mig.” "Jacob, you have to do one thing for me."

”I helvete heller, din parasit!” "Hell, you parasite!"

Han fortsatte se på mig med de där trötta, halvgalna ögonen. He kept looking at me with those tired, half-crazy eyes.