Kapitel 9: Det där var jag fan inte beredd på (1) Chapter 9: I was not prepared for that (1)

Jag tänkte faktiskt inte säga farväl till min far. I actually did not intend to say goodbye to my father.

Ett enda samtal till Sam, så var spelet slut. A single call to Sam, the game was over. De skulle genskjuta mig, tvinga mig tillbaka. Sie würden mir den Weg abschneiden und mich zurückdrängen. They would shoot me back, force me back. Antagligen skulle de försöka göra mig arg eller till och med skada mig – vad som helst för att få mig att skifta form så att Sam kunde ge mig en ny befallning. Presumably they would try to anger me or even hurt me—anything to get me to shapeshift so Sam could give me another command.

Men Billy väntade mig, visste att jag var upprörd. But Billy was waiting for me, knowing I was upset. Han satt i trädgården i sin rullstol med blicken mot just den punkt där jag kom ut ur skogen. He was sitting in the garden in his wheelchair, staring at the very point where I came out of the woods. Jag såg honom bedöma min riktning – rakt förbi huset mot garaget jag hade byggt själv. I saw him judge my direction - right past the house towards the garage I had built myself.

”Har du tid ett ögonblick, Jake?” "Do you have a moment, Jake?"

Jag tvärstannade, sneglade på honom och sedan på garaget. I stopped short, glanced at him and then at the garage.

”Kom igen, grabben. "Come on, boy. Hjälp mig in i huset, åtminstone.” Help me into the house, at least.”

Jag bet ihop käkarna men antog att han skulle ställa till mer bekymmer med Sam om jag inte ljög för honom i några minuter. I clenched my jaws but assumed he would cause more trouble with Sam if I did not lie to him for a few minutes.

”Sedan när behöver du hjälp, gamling?” "Since when do you need help, old man?"

Han skrattade sitt bullrande skratt. He laughed his noisy laugh. ”Jag är trött i armarna. "I'm tired in my arms. Jag har rullat mig själv hela vägen från Sue.” I've rolled myself all the way from Sue. ”

”Det är nerförsbacke”, påpekade jag, rullade stolen uppför den lilla rampen jag byggt och in i vardagsrummet. "It's downhill," I pointed out, rolling the chair up the small ramp I built and into the living room.

”Okej, jag erkänner. "Okay, I admit. Jag kom nog upp i femtio kilometer i timmen. I probably got up to fifty kilometers per hour. Det var härligt.” It was great."

”Du kommer att förstöra den där rullstolen, vet du. "You'll ruin that wheelchair, you know. Sedan får du släpa dig fram med hjälp av armbågarna.” Then you have to drag yourself forward with the help of your elbows. ”

”Inte en chans. "Not a chance. Det blir ditt jobb att bära mig.” It will be your job to carry me. ”

”Räkna inte med att ta dig särskilt långt, då.” "Do not expect to go very far, then."

Billy lade händerna på hjulen och styrde mot kylskåpet. Billy put his hands on the wheels and steered towards the refrigerator. ”Finns det någon mat kvar?” "Is there any food left?"

”Ingen aning. "No clue. Men Paul har varit här hela dagen, så antagligen inte.” But Paul has been here all day, so probably not. ”

Billy suckade. Billy sighed. ”Vi måste nog börja gömma maten om vi inte ska svälta ihjäl.” "We probably have to start hiding the food if we are not going to starve to death."

”Säg till Rachel att de ska vara hemma hos honom i stället.” "Tell Rachel to stay with him instead."

Billys skämtsamma ton försvann och hans blick blev mjuk. Billy's playful tone disappeared and his gaze softened. ”Vi har bara haft henne här i några veckor. "We've only had her here for a few weeks. Och det är första gången hon är hemma på väldigt länge. And it's the first time she's been home in a very long time. Det är inte lätt – flickorna var äldre än du när mamma gick bort. It's not easy - the girls were older than you when mom passed away. Det är svårare för dem att vara här.” It's harder for them to be here. ”

”Jag vet.” "I know."

Rebecca hade inte varit hemma en enda gång sedan hon gift sig, men hon hade förstås en bra ursäkt. Rebecca hadn't been home once since she got married, but of course she had a good excuse. Det var ganska dyrt att flyga från Hawaii. It was quite expensive to fly from Hawaii. Washington State låg däremot så nära att Rachel inte kunde använda sig av samma ursäkt. Washington State, on the other hand, was so close that Rachel could not use the same excuse. Hon hade gått på kurser hela sommarlovet och jobbat dubbla pass på något kafé på campus. She had taken courses throughout the summer holidays and worked double shifts at a café on campus. Om det inte hade varit för Paul, hade hon antagligen stuckit igen så snart som möjligt. If it had not been for Paul, she would probably have stung again as soon as possible. Det kanske var därför Billy inte ville sparka ut honom. Maybe that's why Billy did not want to kick him out.

”Jag måste jobba med några grejer nu …” Jag gick mot bakdörren. “I have to work on some stuff now…” I headed for the back door.

”Vänta lite, Jake. “Wait a minute, Jake. Tänker du inte tala om för mig vad som hände? Are you not going to tell me what happened? Måste jag ringa Sam för att få information?” Do I have to call Sam for information? ”

Jag stod kvar med ryggen mot honom för att han inte skulle se mitt ansikte. I stayed with my back to him so he wouldn't see my face. ”Ingenting hände. "Nothing happened. Sam låter dem komma undan med det. Sam lets them get away with it. Vi är visst bara en bunt vampyrälskare nu.” We're just a bunch of vampire lovers right now. ”

”Jake …” “Jake…”

”Jag vill inte prata om det.” "I do not want to talk about it."

”Tänker du ge dig av igen?” "Are you going to leave again?"

Det var tyst länge medan jag funderade på hur jag skulle formulera mig. It was quiet for a long time while I thought about how to formulate myself. ”Rachel kan få sitt rum tillbaka. Rachel can get her room back. Jag vet att hon hatar den där luftmadrassen.” I know she hates that air mattress.”

”Hon sover hellre på golvet än förlorar dig. "She would rather sleep on the floor than lose you. Jag också.” I also."

Jag fnös. I snorted.

”Jacob, snälla. “Jacob, please. Om du behöver … komma bort ett tag, så ge dig av. Wenn Sie ... für eine Weile weg müssen, gehen Sie. If you need to get away for a while, get going. Men inte lika länge den här gången. But not as long this time. Kom tillbaka.” Came back."

”Kanske. "Perhaps. Jag kanske ska satsa på bröllop. Vielleicht sollte ich mich auf Hochzeiten konzentrieren. Maybe I should invest in a wedding. Dyka upp på Sams, sedan Rachels. Appear on Sam, then Rachel. Fast Jared och Kim blir nog först. But Jared and Kim will probably be first. Jag kanske borde skaffa mig en kostym.” Maybe I should get a suit. ”

”Se på mig, Jake.” “Look at me, Jake.”

Jag vände mig långsamt om. I slowly turned around. ”Vad är det?” "What is it?"

Han såg mig djupt i ögonen. He looked me deep in the eyes. ”Vart ska du?” "Where are you going?"

”Jag har inga särskilda planer.” "I have no special plans."

Han lade huvudet på sned och ögonen smalnade. He tilted his head and his eyes narrowed. ”Inte?” "Not?"

Vi fortsatte stirra på varandra. We kept staring at each other. Sekunderna tickade förbi. The seconds ticked by.

”Jacob”, sa han till slut med plågad röst. "Jacob," he finally said in a tormented voice. ”Gör det inte, Jacob. "Do not do that, Jacob. Det är inte värt det.” It is not worth it."

”Jag vet inte vad du pratar om.” "I do not know what you're talking about."

”Lämna Bella och Cullens i fred. “Leave Bella and the Cullens alone. Sam har rätt.” Sam is right.”

Jag såg på honom ett ögonblick till, sedan gick jag genom rummet med två långa kliv. I looked at him a moment longer, then took two long strides across the room. Jag ryckte sladden ur telefonen och jacket i väggen, och rullade ihop den i handen. Ich zog die Schnur vom Telefon und der Jacke an der Wand und rollte sie in der Hand auf. I pulled the cord out of the phone and the jacket into the wall, and rolled it up in my hand.

”Hej då, pappa.” "Bye daddy."

”Jake, vänta!” ropade han efter mig, men jag hade redan lämnat huset och börjat springa. "Jake, wait!" he shouted for me, but I had already left the house and started running.

Motorcykeln var inte lika snabb som att springa, men den var diskretare. The motorcycle was not as fast as running, but it was more discreet. Jag undrade hur lång tid det skulle ta för Billy att rulla ner till butiken för att låna telefonen och få tag på någon som kunde skicka ett meddelande till Sam. I wondered how long it would take Billy to roll down to the store to borrow the phone and get someone to text Sam. Sam var säkert fortfarande i vargform. Sam was probably still in wolf form. Det besvärligaste vore om Paul kom hem till oss igen snart. The most difficult thing would be if Paul came to our house again soon. Han kunde skifta form på en sekund och informera Sam om mina planer … He could change shape in a second and inform Sam of my plans…

Men jag tänkte inte oroa mig för det. But I wasn't going to worry about it. Jag skulle skynda mig så mycket jag kunde, och om de hann ikapp mig fick jag lösa det problemet då. Ich habe mich beeilt, so gut ich konnte, und wenn sie mich einholten, musste ich das Problem eben lösen. I would hurry as much as I could, and if they caught up with me, I would have to solve that problem then.

Jag sparkade igång motorcykeln och åkte iväg på den leriga vägen. I kicked off the motorcycle and set off on the muddy road. Jag såg mig inte om när jag passerade huset. I did not look around when I passed the house.

Turisttrafiken var tät på landsvägen, men jag åkte slalom mellan bilarna och belönades med tutningar och några långfingrar. The tourist traffic was heavy on the country road, but I slalomed between the cars and was rewarded with honks and a few middle fingers. Jag svängde av på väg 101 i hundra kilometer i timmen utan att se mig för, men tvingades sedan bromsa in för att inte bli mosad av en minibuss. I turned off on road 101 at a hundred kilometers per hour without looking ahead, but then had to slow down so as not to be crushed by a minibus. Inte för att en kollision skulle ha dödat mig, men den skulle ha fördröjt mig. Not that a collision would have killed me, but it would have delayed me. Det tog flera dagar för brutna ben att läka – i alla fall de största. It took several days for broken bones to heal - at least the biggest ones. Det visste jag av erfarenhet. I knew that from experience.

Trafiken lättade lite och jag ökade farten. The traffic eased a bit and I increased the speed. Jag rörde inte ens vid bromsen förrän jag närmade mig den lilla avtagsvägen och antog att jag hade klarat mig. Ich trat nicht einmal auf die Bremse, bis ich mich der kleinen Abzweigung näherte, und dachte, ich hätte es geschafft. I did not even touch the brake until I approached the small exit road and assumed I had made it. Sam skulle inte komma så här nära för att stoppa mig. Sam would not come this close to stop me. Det var för sent. It was too late.

Det var inte förrän i det ögonblicket – när jag var säker på att jag hade klarat mig undan – som jag började tänka på exakt vad jag skulle göra nu. Erst in diesem Moment - als ich sicher war, dass ich entkommen war - begann ich zu überlegen, was ich als Nächstes tun sollte. It was not until that moment - when I was sure I had escaped - that I began to think about exactly what I should do now. Jag saktade farten ordentligt och körde försiktigare än nödvändigt på den smala, slingriga vägen. I slowed down considerably and drove more carefully than necessary on the narrow, winding road.

Jag visste att de skulle höra mig komma, med eller utan motorcykel, så jag kunde inte överraska dem eller dölja mina intentioner. I knew they would hear me coming, with or without a motorcycle, so I couldn't surprise them or hide my intentions. Edward skulle höra mina planer så fort jag kom tillräckligt nära. Edward would hear my plans as soon as I got close enough. Kanske hörde han dem redan. Maybe he already heard them. Men det kunde ändå fungera, eftersom hans ego var till min fördel. But it could still work, because his ego was to my advantage. Han skulle vilja möta mig ensam. He would like to meet me alone.

Därför skulle jag bara gå raka vägen in, se bevisen Sam pratat om med egna ögon, och sedan utmana Edward på en duell. Therefore, I would just go straight in, see the evidence Sam talked about with his own eyes, and then challenge Edward to a duel.

Jag fnös. I snorted.

Parasiten skulle antagligen få en kick av dramatiken. The parasite would probably get a kick out of the drama.

När jag var klar med honom skulle jag ta så många av de andra jag kunde innan de dödade mig. Once I was done with him I would take as many of the others as I could before they killed me. Hm – undrar om Sam skulle betrakta min död som en provokation. Hm - wondering if Sam would consider my death a provocation. Antagligen skulle han tycka att jag fick vad jag förtjänade. He would probably think I got what I deserved. Han ville förstås inte stöta sig med sina bästa vänner blodsugarna. Of course, he did not want to clash with his best friends bloodsuckers.

När jag kom fram till ängen utanför huset träffade lukten mig som en rutten tomat i ansiktet. When I arrived at the meadow outside the house, the smell hit me like a rotten tomato in the face. Usch. Yuk. Stinkande vampyrer. Stinking vampires. Det knöt sig i magen. It knotted in my stomach. Stanken skulle bli svårare att hantera den här gången, eftersom den inte blandades med mänskliga dofter, som förra gången. The stench would be more difficult to deal with this time, because it was not mixed with human scents, as last time. Men än så länge var det inte lika illa som det skulle bli genom min vargnos. But so far it was not as bad as it would be through my wolf nose.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig, men såg inga tecken på liv i den stora, vita kryptan. I did not really know what to expect, but saw no signs of life in the large, white crypt. Naturligtvis visste de att jag var här. Of course they knew I was here.

Jag stängde av motorn och lyssnade till tystnaden. I turned off the engine and listened to the silence. Jag hörde upprörda, irriterade röster från andra sidan den stora porten. I heard agitated, irritated voices from the other side of the great gate. Någon var hemma. Someone was home. Jag hörde mitt namn nämnas och log åt tanken på att jag stressade dem lite. I heard my name mentioned and smiled at the thought of stressing them out a bit.

Jag drog ett djupt andetag – det skulle bli värre när jag kom in – och tog ett språng upp på verandan. I took a deep breath - it would get worse when I came in - and took a leap up on the porch.

Dörren öppnades innan jag hann knacka, och doktorn såg på mig med allvarliga ögon. The door opened before I could knock, and the doctor looked at me with serious eyes. ”Hej, Jacob”, sa han, lugnare än jag hade väntat mig. "Hello, Jacob," he said, calmer than I had expected. ”Hur står det till?” "How are you?"

Jag andades genom munnen. I breathed through my mouth. Stanken som vällde ut genom dörren var överväldigande. The stench that poured out the door was overwhelming.

Jag var besviken över att det var Carlisle som öppnat dörren. I was disappointed that it was Carlisle who opened the door. Jag hade hellre sett att Edward kommit rusande med blottade huggtänder. I would rather have seen Edward come rushing in with his fangs bared. Carlisle var bara så … mänsklig på något sätt. Carlisle was just so… human somehow. Kanske berodde det på alla hembesök han gjort förra våren när jag varit skadad, men det kändes obehagligt att se honom i ögonen och veta att jag tänkte döda honom om jag fick chansen. Maybe it was because of all the home visits he made last spring when I was injured, but it felt uncomfortable to look him in the eye and know that I was going to kill him if I got the chance.

”Jag hörde att Bella kom tillbaka levande”, sa jag. "I heard Bella came back alive," I said.

”Eh, Jacob, det här är faktiskt inget bra tillfälle.” Doktorn verkade besvärad, men inte på det sätt jag hade trott. "Eh, Jacob, this is actually not a good time." The doctor seemed bothered, but not in the way I had thought. ”Kan vi ta det här senare?” "Can we take this later?"

Jag stirrade häpet på honom. I stared at him in amazement. Ville han skjuta fram dödskampen till ett mer passande tillfälle? Wollte er den Todeskampf auf einen geeigneteren Zeitpunkt verschieben? Did he want to postpone the death struggle to a more appropriate opportunity?

Sedan hörde jag Bellas röst, sprucken och sträv, och kunde inte tänka på något annat. Then I heard Bella's voice, cracked and rough, and could not think of anything else.

”Varför inte?” frågade hon någon. "Why not?" she asked someone. ”Har vi hemligheter för Jacob också? Do we have secrets for Jacob too? Vad ska det tjäna till?” What good is that? ”

Hennes röst lät inte som jag hade väntat mig. Her voice did not sound as I had expected. Jag försökte minnas rösterna hos alla de unga vampyrer vi kämpat mot i våras, men allt jag uppfattat var morrningar. I tried to remember the voices of all the young vampires we fought against this spring, but all I perceived were growls. De nyfödda kanske inte hade de äldre vampyrernas genomträngande, klingande röster. The newborns may not have had the penetrating, sounding voices of the older vampires. Alla nyfödda lät kanske hesa. Maybe all the newborns were hoarse.

”Kom in, snälla Jacob”, kraxade Bella. "Come in, please Jacob," Bella croaked.

Carlisle fick något spänt runt ögonen. Carlisle got something tense around his eyes.

Jag undrade om Bella var törstig. I wondered if Bella was thirsty. ”Ursäkta mig”, sa jag till doktorn och trängde mig förbi honom. "Excuse me," I said to the doctor and pushed past him. Det var svårt – alla mina instinkter försökte hindra mig från att vända ryggen mot någon av dem, men jag klarade det. It was difficult - all my instincts tried to stop me from turning my back on any of them, but I succeeded. Om någon vampyr gick att lita på, så var det familjen Cullens egendomligt mildsinte överhuvud. Wenn man einem Vampir trauen konnte, dann dem seltsam sanftmütigen Oberhaupt der Familie Cullen. If any vampire could be trusted, it was the Cullen family's strangely mild-mannered man at all.

Jag skulle försöka undvika Carlisle när kampen började. I would try to avoid Carlisle when the fight started. Det fanns tillräckligt många av dem att döda ändå. There were enough of them to kill anyway.

Jag rörde mig i sidled, med ryggen mot väggen, medan jag såg mig omkring. Ich bewegte mich seitwärts, mit dem Rücken zur Wand, und sah mich um. I moved sideways, with my back to the wall, as I looked around. Jag kände inte igen rummet. I did not recognize the room. Förra gången jag varit här hade det varit inrett för fest. Last time I was here it had been decorated for a party. Nu var allting ljust och blekt, inklusive de sex vampyrerna som stod samlade vid den vita soffan. Now everything was bright and pale, including the six vampires standing at the white couch.

Alla var här, tillsammans, men det var inte det som fick mig att stelna till och tappa hakan. Everyone was here, together, but that was not what made me stiffen and drop my chin.

Det var Edward. It was Edward. Det var uttrycket i hans ansikte. That was the expression on his face.

Jag hade sett honom arg, jag hade sett honom arrogant, och en gång hade jag sett honom lida. I had seen him angry, I had seen him arrogant, and once I had seen him suffer. Men det här – det var bortom smärta. Aber das hier - das war mehr als Schmerz. But this – it was beyond pain. Hans blick var halvgalen. His look was half mad. Han tittade inte upp för att spänna blicken i mig. Er sah nicht auf, um mir in die Augen zu sehen. He did not look up to stare at me. Han bara stirrade ner i soffan och såg ut som om någon hade tänt eld på honom. He just stared down at the couch and looked like someone had set him on fire.

Jag kunde inte ens glädjas över hans uppenbara lidande. I could not even rejoice in his obvious suffering. Det kunde bara finnas en sak som plågade honom på det sättet, och min blick följde hans. There could only be one thing that tormented him in that way, and my gaze followed his.

Jag såg henne i samma ögonblick som jag uppfattade hennes doft. I saw her the moment I caught her scent.

Hennes varma, rena, mänskliga doft. Her warm, pure, human scent.

Bella låg halvt dold bakom soffans armstöd, hopkrupen i fosterställning med armarna runt knäna. Bella was half-hidden behind the couch's armrest, curled up in the fetal position with her arms around her knees. Först såg jag ingenting annat än att hon fortfarande var den Bella jag älskade. At first I saw nothing but that she was still the Bella I loved. Hon hade samma ljusa, mjuka persikohy, samma chokladbruna ögon. Sie hatte die gleiche helle, zarte Pfirsichhaut, die gleichen schokoladenbraunen Augen. She had the same light, soft peach skin, the same chocolate brown eyes. Mitt hjärta bultade oregelbundet och jag undrade om det här bara var en märklig dröm. My heart was pounding irregularly and I wondered if this was just a strange dream.

Sedan såg jag henne på riktigt. Then I saw her for real.

Hon hade mörka, djupa ringar under ögonen och hennes ansikte såg härjat ut. She had dark, deep circles under her eyes and her face looked ravaged. Hade hon magrat? Had she lost weight? Huden verkade spänd, som om kindbenen snart skulle tränga igenom. The skin seemed tense, as if the cheekbones would soon penetrate. Hon hade satt upp sitt mörka hår i en slarvig knut, men några slingor klibbade mot hennes svettiga panna och hals. She had tied up her dark hair in a sloppy knot, but a few loops stuck to her sweaty forehead and neck. Hennes fingrar och handleder såg otäckt sköra ut. Her fingers and wrists looked disgustingly fragile.

Hon var sjuk. She was sick. Väldigt sjuk. Very sick.

Ingen lögn. No lie. Det Charlie berättat för Billy hade inte varit en bluff. What Charlie told Billy had not been a hoax. Medan jag stirrade på henne med uppspärrade ögon började hennes hud skifta i ljusgrönt. As I stared at her with wide eyes, her skin began to turn light green.

Den blonda blodsugaren – snyggingen, Rosalie – skymde sikten när hon böjde sig över henne på ett märkligt, beskyddande sätt. Die blonde Blutsaugerin - die heiße Rosalie - versperrte ihr die Sicht, als sie sich auf eine seltsame, beschützende Art über sie beugte. The blonde bloodsucker - the good-looking woman, Rosalie - obscured the view as she bent over her in a strange, protective way.

Det här var fel. This was wrong. Jag visste nästan alltid vad Bella tänkte – hon var som en öppen bok. I almost always knew what Bella was thinking - she was like an open book. Därför behövde hon aldrig förklara en situation i detalj för att jag skulle förstå den. Therefore, she never had to explain a situation in detail for me to understand it. Jag visste att Bella inte tyckte om Rosalie, det hade märkts när hon pratat om henne. Ich wusste, dass Bella Rosalie nicht mochte, das war offensichtlich gewesen, als sie über sie sprach. I knew Bella did not like Rosalie, it had been noticed when she talked about her. Och det var inte bara det – hon var rädd för Rosalie. And it was not just that - she was afraid of Rosalie.