×

Nós usamos os cookies para ajudar a melhorar o LingQ. Ao visitar o site, você concorda com a nossa política de cookies.


image

Twiligt 4: Så länge vi båda andas, Kapitel 8: Kan den jävla striden börja någon gång? (1)

Kapitel 8: Kan den jävla striden börja någon gång? (1)

”Herregud, Paul, har du inget eget hem?”

Paul, som låg utsträckt i hela min soffa och tittade på någon löjlig basebollmatch på min gamla skruttiga teve, flinade bara innan han – väldigt långsamt – tog upp ett majschips ur påsen och stoppade det i munnen.

”Jag hoppas att du hade den där påsen med dig.”

Kras. ”Nix”, sa han medan han tuggade. ”Din syster sa att jag skulle känna mig som hemma och ta vad jag ville ha.”

Jag försökte undvika att låta som om jag ville klappa till honom. ”Är Rachel här?”

Det fungerade inte. Han anade vart jag ville komma och gömde påsen bakom ryggen. Det knastrade om den när han tryckte den mot kudden och chipsen inuti gick sönder. Sedan knöt han nävarna, nära ansiktet, som en boxare.

”Kom igen, bara. Jag behöver inte Rachels beskydd.”

Jag fnös. ”Säkert. Som om du inte skulle gråta ut hos henne så fort du fick chansen.”

Han skrattade, sänkte händerna och slappnade av. ”Jag tänker inte springa till en tjej och skvallra. Om du fick in en lyckträff, skulle det stanna mellan oss. Och tvärtom, eller hur?”

Trevligt av honom att ge mig ett sådant erbjudande. Jag tvingade mig att slappna av, som om jag hade gett upp. ”Visst.”

Han vände blicken mot teven.

Jag tog språnget.

Hans näsa krasade till på ett väldigt tillfredsställande sätt när min näve träffade den. Han försökte gripa tag i mig, men jag dansade undan innan han fick tag i mig och höll upp chipspåsen i vänster hand.

”Du knäckte näsan på mig, din idiot.”

”Det stannar mellan oss, eller hur, Paul?”

Jag gick för att stoppa undan chipspåsen. När jag vände mig om såg jag att Paul höll på att rätta till sin näsa, för att den inte skulle läka snett. Det hade redan slutat blöda. Han svor högt och grimaserade medan han drog i brosket.

”Du är helt jävla omöjlig, Jacob. Jag skulle hellre umgås med Leah.”

”Aj. Vet du vad, Leah kommer säkert att bli väldigt glad när hon får höra att du vill ägna lite tid åt henne. Det kommer att värma henne ända in i själen.”

”Glöm att jag sa det där.”

”Jag lovar. Jag kommer säkert inte att råka försäga mig.”

”Ah!” stönade han, lade sig till rätta i soffan igen och torkade bort blodet med t-shirten. ”Du är snabb, grabben, det måste jag erkänna.” Han vände sig mot matchen på teven igen.

Jag stod kvar en sekund innan jag gick till mitt rum och muttrade något om att bli bortförd av utomjordingar.

Förr i tiden kunde man alltid räkna med att Paul var redo att slåss. Man behövde inte ens hoppa på honom – en mild förolämpning räckte gott. Det krävdes inte mycket för att han skulle tappa kontrollen. Men nu, när jag verkligen behövde ett rejält, uppslitande benknäckarslagsmål, måste han förstås vara en jäkla mes.

Var det inte illa nog att ännu en medlem i flocken hade blivit präglad? Det var faktiskt fyra av tio nu! Skulle det aldrig ta slut? Enligt den där korkade myten skulle ju sådant vara sällsynt, för allt i världen! Den där obligatoriska kärlek-vid-första-ögonkastet-grejen gjorde mig illamående.

Måste det vara min syster? Måste det vara Paul?

När Rachel kommit hem från Washington State efter vårterminen – hon hade tagit examen tidigare än planerat, den plugghästen – hade jag mest oroat mig för att det skulle bli svårt att bevara hemligheten med henne i närheten. Jag var inte van vid att behöva smyga i mitt eget hem. Det fick mig att förstå sådana som Embry och Collin bättre – deras egna föräldrar visste inte ens att de var varulvar.

Embrys mamma trodde att han var inne i någon sorts trotsålder. Han hade ständigt utegångsförbud för att han så ofta smet hemifrån, men det var förstås inte mycket han kunde göra åt det. Varje natt tittade hon i hans rum, och varje natt var han borta. Hon skrek medan han teg, och så upprepades det dagen därpå. Vi hade försökt övertala Sam att göra ett undantag för Embry och berätta sanningen för hans mamma, men Embry sa att det inte behövdes. Hemligheten var för viktig.

Så jag hade varit helt inställd på att bevara den. Och sedan, två dagar efter att Rachel kommit hem, sprang Paul på henne på stranden. Pang, bom – äkta kärlek. Inga hemligheter behövdes när man hade hittat sin andra hälft och allt det där präglingstramset.

Rachel fick veta allt. Och jag fick Paul som blivande svåger. Jag visste att Billy inte var särskilt förtjust i det heller, men han tog det bättre än jag. Visserligen smet han iväg till Clearwaters oftare än vanligt, men jag förstod inte varför det var så mycket bättre. Ingen Paul, men väldigt mycket Leah.

Jag undrade om en kula genom tinningen faktiskt skulle döda mig, eller bara ge mig väldigt mycket att städa upp?

Jag slängde mig på sängen. Jag var trött – hade inte sovit sedan min senaste patrullering – men visste att jag inte skulle kunna somna. Det snurrade för mycket i huvudet. Tankarna studsade runt som en förvirrad bisvärm. Högljudda. Och de stack ibland. Det måste vara bålgetingar, inte bin. Bin dog efter ett stick. Och samma tankar stack mig om och om igen.

Det här väntandet höll på att driva mig till vansinne. Det hade snart gått fyra veckor. Nyheten borde ha nått mig nu, på ett eller annat sätt. Jag hade suttit uppe på nätterna och föreställt mig hur det skulle gå till.

Charlie som ringde och grät – Bella och hennes make hade dött i en olycka. En flygplanskrasch? Det vore svårt att fejka. Om nu inte blodsugarna var beredda att offra ett gäng oskyldiga för att arrangera det, och varför inte? Eller ett litet plan, kanske. De hade säkert ett till övers.

Eller skulle mördaren komma hem ensam, efter att ha misslyckats med att göra henne till en av dem? Kanske skulle han inte ens komma så långt. Kanske hade han krossat henne som en chipspåse i sin iver att få till det. Eftersom hennes liv betydde mindre för honom än hans egen tillfredsställelse …

Historien skulle bli så tragisk – Bella död i en hemsk olycka. Offer för ett rån som gått snett. Kvävd till döds vid middagsbordet. En bilolycka, som min mamma. Så vanligt. Hände hela tiden.

Skulle han ta med henne hit? Iscensätta en begravning för Charlies skull? Med stängd kista, förstås. Min mammas kista hade spikats igen …

Jag kunde bara hoppas att han skulle komma tillbaka hit, inom räckhåll för mig …

Kanske skulle det inte bli någon historia alls. Kanske skulle Charlie bara ringa och fråga min pappa om han hört någonting från doktor Cullen, som inte kommit till jobbet en vacker dag. Huset stod övergivet. Ingen i familjen svarade i telefon. Någon liten nyhetskanal tog upp mysteriet, sa att man misstänkte brott …

Kanske skulle det stora vita huset brinna ner till grunden, utan att någon hann ta sig ut. Fast då skulle de förstås behöva kroppar. Åtta människor av ungefär rätt storlek. Så svårt brända att de inte gick att identifiera, ens med hjälp av tänderna …

I så fall skulle det bli knepigt – för mig, alltså. Det skulle bli svårt att hitta dem om de inte ville bli hittade. Jag hade förstås en evighet på mig att leta. Om man hade en evighet på sig kunde man granska vartenda strå i höstacken, ett efter ett, för att se om det var nålen.

Just nu skulle jag inte ha någonting emot att plocka sönder en höstack. Då skulle jag åtminstone ha någonting att göra. Jag hatade vetskapen om att jag kanske förlorade min chans, att jag gav blodsugarna tid att fly, om det var vad de planerade.

Vi kunde göra det i natt. Vi kunde döda alla vi hittade.

Jag gillade den planen, för jag kände Edward tillräckligt väl för att veta att om jag dödade någon i hans närhet, skulle jag få min chans med honom också. Han skulle komma för att hämnas. Och jag skulle ge honom chansen – jag skulle inte låta mina bröder ta honom i flock. Det skulle bara vara han och jag. Må bäste man vinna.

Men Sam ville inte höra talas om det. Vi ska inte bryta vapenvilan. Låt dem bryta mot avtalet först. Bara för att vi inte kunde bevisa att familjen Cullen hade gjort något fel. Än. Man måste lägga till ett än, för vi visste allihop att det var oundvikligt. Bella skulle antingen komma tillbaka som en av dem, eller inte komma tillbaka alls. I båda fallen skulle ett mänskligt liv vara förlorat. Och det betydde att vapenvilan var över.

I rummet intill skriade Paul som en åsna. Han kanske hade zappat över till en komedi, eller så var det någon rolig reklamfilm. Hur som helst gick ljudet mig på nerverna.

Jag funderade på att knäcka hans näsa igen, men det var inte Paul jag ville slåss med. Inte egentligen.

Jag försökte lyssna på andra ljud, som vinden i träden. Det var inte samma sak genom mänskliga öron. Det fanns miljoner röster i vinden som jag inte kunde höra i den här kroppen.

Men de här öronen var känsliga nog. Jag hörde ljud från vägen bortom träden, ljudet av bilar som rundade den sista kurvan innan man kunde se stranden – utsikten över öarna, klipporna och det stora, blå havet som sträckte sig mot horisonten. Poliserna i La Push gillade att hänga där. Turisterna lade aldrig märke till hastighetsskylten på andra sidan vägen.

Jag hörde rösterna utanför souvenirbutiken på stranden. Jag hörde klockan klämta varje gång dörren öppnades och stängdes. Jag hörde Embrys mamma vid kassan när hon tryckte ut ett kvitto.

Jag hörde tidvattnet slå mot klipporna. Jag hörde barnen skrika när det kalla vattnet steg så snabbt att de inte hann springa undan. Jag hörde mammorna beklaga sig över deras blöta kläder. Och jag hörde en välbekant röst …

Jag lyssnade så spänt att Pauls plötsliga åsneskratt nästan fick mig att ramla ur sängen.

”Ut ur mitt hus”, morrade jag. Eftersom jag visste att han skulle ignorera mig, följde jag mitt eget råd. Jag tryckte upp fönstret och klättrade ut bakvägen för att slippa se Paul igen. Det vore för frestande. Jag visste att jag skulle klippa till honom igen, och Rachel skulle bli tillräckligt förbannad som det var. Hon skulle se blodet på hans tröja och genast lägga skulden på mig, utan att vänta på bevis. Naturligtvis skulle hon ha rätt, men ändå.

Jag gick ner till stranden med nävarna i fickorna. Ingen brydde sig om mig när jag gick över parkeringsplatsen vid First Beach. Det var en av de bästa sakerna med sommaren – ingen höjde på ögonbrynen för att man gick omkring i bara shorts, med bar överkropp.

Jag följde ljudet av den välbekanta rösten och hittade snart Quil. Han var vid södra änden av bukten, en bit ifrån turistflockarna. Han pratade oavbrutet.

”Upp ur vattnet, Claire. Kom igen nu. Nej, gör inte så! Åh! Snyggt jobbat, tjejen. Allvarligt talat, vill du att Emily ska bli arg på mig? Jag tar aldrig med dig till stranden igen om du inte … Jaså? Gör inte – aj! Så det var roligt, tycker du? Ha! Vem skrattar nu, då?”

Han höll den fnissande lilla flickan i ena vristen när jag kom fram till dem. Hon hade en hink i handen och hennes jeans var genomblöta. Quil hade en stor, blöt fläck på t-shirten.

”Fem dollar på lilltjejen”, sa jag.

”Hej, Jake.”

Claire tjöt av skratt och kastade sin hink på Quils knä. ”Ner, ner!”

Han släppte försiktigt ner henne på marken och hon rusade fram till mig. ”Fabbo Jay!” Hon lindade armarna runt mina knän.

”Hur är läget, Claire?”

Hon fnissade. ”Qwil böööt nu!”

”Ja, jag ser det. Var är din mamma?”

”Botta, botta, botta”, kvittrade Claire. ”Cwaie leka med Qwil heeela dan! Cwaie aldi gå hem!” Hon släppte mig och sprang fram till Quil, som lyfte upp henne och slängde henne över axeln.

”Det låter som om någon har blivit tvåårstrotsig.”

”Tre, faktiskt”, rättade Quil mig. ”Du missade kalaset.


Kapitel 8: Kan den jävla striden börja någon gång? (1) Chapter 8: Can the fucking battle ever begin? (1)

”Herregud, Paul, har du inget eget hem?” "My God, Paul, do you have no home of your own?"

Paul, som låg utsträckt i hela min soffa och tittade på någon löjlig basebollmatch på min gamla skruttiga teve, flinade bara innan han – väldigt långsamt – tog upp ett majschips ur påsen och stoppade det i munnen. Paul, who lay sprawled all over my couch and watched some ridiculous baseball game on my old crappy TV, grinned just before he - very slowly - took a corn chip out of the bag and put it in his mouth.

”Jag hoppas att du hade den där påsen med dig.” "I hope you had that bag with you."

Kras. Kratzen. Crash. ”Nix”, sa han medan han tuggade. "Nein", sagte er, während er kaute. "Nothing," he said as he chewed. ”Din syster sa att jag skulle känna mig som hemma och ta vad jag ville ha.” "Your sister said I would feel at home and take what I wanted."

Jag försökte undvika att låta som om jag ville klappa till honom. I tried to avoid sounding like I wanted to pat him. ”Är Rachel här?” "Is Rachel here?"

Det fungerade inte. It did not work. Han anade vart jag ville komma och gömde påsen bakom ryggen. He guessed where I wanted to go and hid the bag behind my back. Det knastrade om den när han tryckte den mot kudden och chipsen inuti gick sönder. Es knirschte, als er es gegen das Kissen drückte und die Chips darin zerbrachen. It crackled when he pressed it against the pillow and the chips inside broke. Sedan knöt han nävarna, nära ansiktet, som en boxare. Then he clenched his fists, close to his face, like a boxer.

”Kom igen, bara. “Come on, just. Jag behöver inte Rachels beskydd.” I don't need Rachel's protection.”

Jag fnös. I snort. ”Säkert. “Sure. Som om du inte skulle gråta ut hos henne så fort du fick chansen.” Als ob du dich nicht bei jeder Gelegenheit bei ihr ausweinen würdest." As if you would not cry out to her as soon as you got the chance. ”

Han skrattade, sänkte händerna och slappnade av. He laughed, lowered his hands and relaxed. ”Jag tänker inte springa till en tjej och skvallra. "I'm not going to run to a girl and gossip. Om du fick in en lyckträff, skulle det stanna mellan oss. If you got a lucky hit, it would stay between us. Och tvärtom, eller hur?” And vice versa, right? ”

Trevligt av honom att ge mig ett sådant erbjudande. Nett von ihm, mir ein solches Angebot zu machen. Nice of him to give me such an offer. Jag tvingade mig att slappna av, som om jag hade gett upp. Ich zwang mich, mich zu entspannen, als ob ich aufgegeben hätte. I forced myself to relax, as if I had given up. ”Visst.” "Certainly."

Han vände blicken mot teven. He turned his gaze to the television.

Jag tog språnget. I took the leap.

Hans näsa krasade till på ett väldigt tillfredsställande sätt när min näve träffade den. Seine Nase knirschte auf eine sehr befriedigende Weise, als meine Faust sie traf. His nose crashed in a very satisfying way when my fist hit it. Han försökte gripa tag i mig, men jag dansade undan innan han fick tag i mig och höll upp chipspåsen i vänster hand. Er versuchte, mich zu packen, aber ich tanzte weg, bevor er mich auffing und die Tüte mit den Chips in seiner linken Hand hochhielt. He tried to grab me, but I danced away before he grabbed me and held the bag of chips in his left hand.

”Du knäckte näsan på mig, din idiot.” "Du hast mir die Nase gebrochen, du Idiot." "You broke my nose, you idiot."

”Det stannar mellan oss, eller hur, Paul?” "It stays between us, right, Paul?"

Jag gick för att stoppa undan chipspåsen. I went to put away the bag of chips. När jag vände mig om såg jag att Paul höll på att rätta till sin näsa, för att den inte skulle läka snett. Als ich mich umdrehte, sah ich, dass Paul seine Nase gerade richtete, damit sie nicht schief heilen würde. When I turned around, I saw that Paul was correcting his nose, so that it would not heal crookedly. Det hade redan slutat blöda. It had already stopped bleeding. Han svor högt och grimaserade medan han drog i brosket. He swore loudly and grimaced as he pulled at the cartilage.

”Du är helt jävla omöjlig, Jacob. "You're fucking impossible, Jacob. Jag skulle hellre umgås med Leah.” I would rather hang out with Leah. ”

”Aj. "Ouch. Vet du vad, Leah kommer säkert att bli väldigt glad när hon får höra att du vill ägna lite tid åt henne. You know what, Leah will surely be very happy when she hears that you want to spend some time with her. Det kommer att värma henne ända in i själen.” Es wird sie bis ins Innerste erwärmen." It will warm her right into her soul. ”

”Glöm att jag sa det där.” "Forget I said that."

”Jag lovar. "I promise. Jag kommer säkert inte att råka försäga mig.” Ich werde sicher nicht versehentlich eine Fehlgeburt haben." I will certainly not happen to resign. "

”Ah!” stönade han, lade sig till rätta i soffan igen och torkade bort blodet med t-shirten. “Ah!” he groaned, settling back on the couch and wiping the blood away with his t-shirt. ”Du är snabb, grabben, det måste jag erkänna.” Han vände sig mot matchen på teven igen. "You're fast, boy, I have to admit that." He turned to the match on TV again.

Jag stod kvar en sekund innan jag gick till mitt rum och muttrade något om att bli bortförd av utomjordingar. I stood there for a second before going to my room muttering something about being abducted by aliens.

Förr i tiden kunde man alltid räkna med att Paul var redo att slåss. In the past, you could always count on Paul being ready to fight. Man behövde inte ens hoppa på honom – en mild förolämpning räckte gott. You did not even have to jump on him - a mild insult was enough. Det krävdes inte mycket för att han skulle tappa kontrollen. It didn't take much for him to lose control. Men nu, när jag verkligen behövde ett rejält, uppslitande benknäckarslagsmål, måste han förstås vara en jäkla mes. Aber jetzt, wo ich wirklich einen guten, zermürbenden, beinbrechenden Kampf brauchte, muss er ein verdammter Feigling sein. But now, when I really needed a real, ripping bone-crushing fight, of course he had to be one hell of a tit.

Var det inte illa nog att ännu en medlem i flocken hade blivit präglad? War es nicht schon schlimm genug, dass ein anderes Mitglied des Rudels geprägt worden war? Was it not bad enough that another member of the flock had been embossed? Det var faktiskt fyra av tio nu! It was actually four out of ten now! Skulle det aldrig ta slut? Should it never end? Enligt den där korkade myten skulle ju sådant vara sällsynt, för allt i världen! According to that stupid myth, such a thing would be rare, for everything in the world! Den där obligatoriska kärlek-vid-första-ögonkastet-grejen gjorde mig illamående. That obligatory love-at-first-glance thing made me nauseous.

Måste det vara min syster? Does it have to be my sister? Måste det vara Paul? Does it have to be Paul?

När Rachel kommit hem från Washington State efter vårterminen – hon hade tagit examen tidigare än planerat, den plugghästen – hade jag mest oroat mig för att det skulle bli svårt att bevara hemligheten med henne i närheten. When Rachel came home from Washington State after the spring semester - she had graduated earlier than planned, that study horse - I had most worried that it would be difficult to keep the secret with her nearby. Jag var inte van vid att behöva smyga i mitt eget hem. I was not used to having to sneak into my own home. Det fick mig att förstå sådana som Embry och Collin bättre – deras egna föräldrar visste inte ens att de var varulvar. It made me understand people like Embry and Collin better - their own parents did not even know they were werewolves.

Embrys mamma trodde att han var inne i någon sorts trotsålder. Embry's mother thought he was entering some sort of age of defiance. Han hade ständigt utegångsförbud för att han så ofta smet hemifrån, men det var förstås inte mycket han kunde göra åt det. Er bekam ständig Hausarrest, weil er so oft von zu Hause weggelaufen war, aber natürlich konnte er wenig dagegen tun. He had a constant curfew because he so often slipped away from home, but of course there was not much he could do about it. Varje natt tittade hon i hans rum, och varje natt var han borta. Every night she looked in his room, and every night he was gone. Hon skrek medan han teg, och så upprepades det dagen därpå. Sie schrie, während er schwieg, und das wiederholte sich am nächsten Tag. She screamed as he remained silent, and so it was repeated the next day. Vi hade försökt övertala Sam att göra ett undantag för Embry och berätta sanningen för hans mamma, men Embry sa att det inte behövdes. We had tried to persuade Sam to make an exception for Embry and tell his mother the truth, but Embry said it was not necessary. Hemligheten var för viktig. The secret was too important.

Så jag hade varit helt inställd på att bevara den. Ich hatte mich also voll und ganz für seine Erhaltung eingesetzt. So I was completely set on preserving it. Och sedan, två dagar efter att Rachel kommit hem, sprang Paul på henne på stranden. Und dann, zwei Tage nachdem Rachel nach Hause gekommen war, traf Paul sie am Strand wieder. And then, two days after Rachel came home, Paul ran after her on the beach. Pang, bom – äkta kärlek. Bang, boom – true love. Inga hemligheter behövdes när man hade hittat sin andra hälft och allt det där präglingstramset. Man brauchte keine Geheimnisse mehr zu haben, wenn man seine andere Hälfte gefunden hatte und das ganze Prägezeug. No secrets were needed when you had found your other half and all that imprinting nonsense.

Rachel fick veta allt. Rachel got to know everything. Och jag fick Paul som blivande svåger. And I got Paul as my future brother-in-law. Jag visste att Billy inte var särskilt förtjust i det heller, men han tog det bättre än jag. I knew Billy was not very fond of it either, but he took it better than I did. Visserligen smet han iväg till Clearwaters oftare än vanligt, men jag förstod inte varför det var så mycket bättre. Admittedly, he slipped away to Clearwater more often than usual, but I did not understand why it was so much better. Ingen Paul, men väldigt mycket Leah. No Paul, but very much Leah.

Jag undrade om en kula genom tinningen faktiskt skulle döda mig, eller bara ge mig väldigt mycket att städa upp? Ich fragte mich, ob eine Kugel in der Schläfe mich tatsächlich töten würde oder ob ich nur eine Menge zu bereinigen hätte? I was wondering if a bullet through the temple would actually kill me, or just give me a lot to clean up?

Jag slängde mig på sängen. I threw myself on the bed. Jag var trött – hade inte sovit sedan min senaste patrullering – men visste att jag inte skulle kunna somna. Ich war müde - ich hatte seit meiner letzten Patrouille nicht mehr geschlafen - aber ich wusste, dass ich nicht schlafen konnte. I was tired - had not slept since my last patrol - but knew I would not be able to fall asleep. Det snurrade för mycket i huvudet. My head was spinning too much. Tankarna studsade runt som en förvirrad bisvärm. The thoughts bounced around like a confused swarm of bees. Högljudda. Lauter. Loud. Och de stack ibland. Und manchmal sind sie gegangen. And they stuck sometimes. Det måste vara bålgetingar, inte bin. Das müssen Hornissen sein, keine Bienen. It must be horns, not bees. Bin dog efter ett stick. Bees died after a sting. Och samma tankar stack mig om och om igen. And the same thoughts stuck with me over and over again.

Det här väntandet höll på att driva mig till vansinne. This waiting was driving me crazy. Det hade snart gått fyra veckor. It had almost been four weeks. Nyheten borde ha nått mig nu, på ett eller annat sätt. The news should have reached me now, one way or another. Jag hade suttit uppe på nätterna och föreställt mig hur det skulle gå till. I had sat up at night and imagined how it would go.

Charlie som ringde och grät – Bella och hennes make hade dött i en olycka. Charlie who called and cried - Bella and her husband had died in an accident. En flygplanskrasch? A plane crash? Det vore svårt att fejka. It would be hard to fake. Om nu inte blodsugarna var beredda att offra ett gäng oskyldiga för att arrangera det, och varför inte? Es sei denn, die Blutsauger wären bereit, einen Haufen Unschuldiger zu opfern, um es zu organisieren, und warum nicht? If not the bloodsuckers were willing to sacrifice a bunch of innocent people to arrange it, then why not? Eller ett litet plan, kanske. Or a small plane, maybe. De hade säkert ett till övers. Wahrscheinlich hatten sie noch einen übrig. They probably had one left over.

Eller skulle mördaren komma hem ensam, efter att ha misslyckats med att göra henne till en av dem? Oder würde der Mörder allein nach Hause kommen, weil er es nicht geschafft hat, sie zu einer von ihnen zu machen? Or would the killer come home alone, after failing to make her one of them? Kanske skulle han inte ens komma så långt. Maybe he would not even get that far. Kanske hade han krossat henne som en chipspåse i sin iver att få till det. Maybe he had crushed her like a bag of chips in his eagerness to make it happen. Eftersom hennes liv betydde mindre för honom än hans egen tillfredsställelse … Because her life meant less to him than his own satisfaction…

Historien skulle bli så tragisk – Bella död i en hemsk olycka. The story would be so tragic - Bella died in a horrible accident. Offer för ett rån som gått snett. Victim of a robbery that went wrong. Kvävd till döds vid middagsbordet. Am Esstisch erdrosselt. Choked to death at the dinner table. En bilolycka, som min mamma. A car accident, like my mother. Så vanligt. So common. Hände hela tiden. Happened all the time.

Skulle han ta med henne hit? Should he bring her here? Iscensätta en begravning för Charlies skull? Staging a funeral for Charlie's sake? Med stängd kista, förstås. With closed coffin, of course. Min mammas kista hade spikats igen … My mother's coffin had been nailed again…

Jag kunde bara hoppas att han skulle komma tillbaka hit, inom räckhåll för mig … Ich konnte nur hoffen, dass er hierher zurückkommen würde, in meine Reichweite ... I could only hope that he would come back here, within reach of me…

Kanske skulle det inte bli någon historia alls. Maybe there would be no story at all. Kanske skulle Charlie bara ringa och fråga min pappa om han hört någonting från doktor Cullen, som inte kommit till jobbet en vacker dag. Maybe Charlie would just call and ask my dad if he heard anything from Dr. Cullen, who did not come to work one fine day. Huset stod övergivet. Das Haus war verlassen. The house was abandoned. Ingen i familjen svarade i telefon. No one in the family answered the phone. Någon liten nyhetskanal tog upp mysteriet, sa att man misstänkte brott … Some small news channel covered the mystery, said they suspected crime…

Kanske skulle det stora vita huset brinna ner till grunden, utan att någon hann ta sig ut. Maybe the big white house would burn to the ground, without anyone having time to get out. Fast då skulle de förstås behöva kroppar. But then of course they would need bodies. Åtta människor av ungefär rätt storlek. Eight people of about the right size. Så svårt brända att de inte gick att identifiera, ens med hjälp av tänderna … So badly burned that they could not be identified, even with the help of the teeth…

I så fall skulle det bli knepigt – för mig, alltså. In that case, it would be tricky - for me, that is. Det skulle bli svårt att hitta dem om de inte ville bli hittade. It would be hard to find them if they didn't want to be found. Jag hade förstås en evighet på mig att leta. Of course, I had an eternity on me to look. Om man hade en evighet på sig kunde man granska vartenda strå i höstacken, ett efter ett, för att se om det var nålen. If you had an eternity on, you could examine every single straw in the haystack, one by one, to see if it was the needle.

Just nu skulle jag inte ha någonting emot att plocka sönder en höstack. Right now, I would not mind picking a haystack. Då skulle jag åtminstone ha någonting att göra. Then at least I would have something to do. Jag hatade vetskapen om att jag kanske förlorade min chans, att jag gav blodsugarna tid att fly, om det var vad de planerade. Ich hasste es, zu wissen, dass ich meine Chance verspielt haben könnte, dass ich den Blutsaugern Zeit zur Flucht verschaffte, wenn es das war, was sie vorhatten. I hated the knowledge that I might lose my chance, that I gave the bloodsuckers time to escape, if that was what they planned.

Vi kunde göra det i natt. We could do it tonight. Vi kunde döda alla vi hittade. We could kill everyone we found.

Jag gillade den planen, för jag kände Edward tillräckligt väl för att veta att om jag dödade någon i hans närhet, skulle jag få min chans med honom också. Dieser Plan gefiel mir, denn ich kannte Edward gut genug, um zu wissen, dass, wenn ich jemanden tötete, der ihm nahe stand, ich auch meine Chance bei ihm bekommen würde. I liked that plan, because I knew Edward well enough to know that if I killed someone near him, I would get my chance with him too. Han skulle komma för att hämnas. Er würde auf Rache aus sein. He would come to take revenge. Och jag skulle ge honom chansen – jag skulle inte låta mina bröder ta honom i flock. And I would give him the chance - I would not let my brothers take him in droves. Det skulle bara vara han och jag. It would just be him and me. Må bäste man vinna. Möge der beste Mann gewinnen. May the best man win.

Men Sam ville inte höra talas om det. But Sam didn't want to hear about it. Vi ska inte bryta vapenvilan. We shall not break the truce. Låt dem bryta mot avtalet först. Let them break the contract first. Bara för att vi inte kunde bevisa att familjen Cullen hade gjort något fel. Just because we could not prove that the Cullen family had done anything wrong. Än. Than. Man måste lägga till ett än, för vi visste allihop att det var oundvikligt. You have to add one more, because we all knew it was inevitable. Bella skulle antingen komma tillbaka som en av dem, eller inte komma tillbaka alls. Bella would either come back as one of them, or not come back at all. I båda fallen skulle ett mänskligt liv vara förlorat. In either case, a human life would be lost. Och det betydde att vapenvilan var över. And that meant the ceasefire was over.

I rummet intill skriade Paul som en åsna. In the next room, Paul screamed like a donkey. Han kanske hade zappat över till en komedi, eller så var det någon rolig reklamfilm. Maybe he had zapped over to a comedy, or it was some funny commercial. Hur som helst gick ljudet mig på nerverna. Anyway, the sound got on my nerves.

Jag funderade på att knäcka hans näsa igen, men det var inte Paul jag ville slåss med. I thought about cracking his nose again, but it was not Paul I wanted to fight with. Inte egentligen. Not really.

Jag försökte lyssna på andra ljud, som vinden i träden. I tried to listen to other sounds, like the wind in the trees. Det var inte samma sak genom mänskliga öron. It was not the same through human ears. Det fanns miljoner röster i vinden som jag inte kunde höra i den här kroppen. There were millions of voices in the wind that I could not hear in this body.

Men de här öronen var känsliga nog. But these ears were sensitive enough. Jag hörde ljud från vägen bortom träden, ljudet av bilar som rundade den sista kurvan innan man kunde se stranden – utsikten över öarna, klipporna och det stora, blå havet som sträckte sig mot horisonten. I heard sounds from the road beyond the trees, the sound of cars rounding the last curve before you could see the beach - the view of the islands, the cliffs and the big, blue sea that stretched towards the horizon. Poliserna i La Push gillade att hänga där. The police in La Push liked to hang out there. Turisterna lade aldrig märke till hastighetsskylten på andra sidan vägen. The tourists never noticed the speed sign on the other side of the road.

Jag hörde rösterna utanför souvenirbutiken på stranden. I heard the voices outside the souvenir shop on the beach. Jag hörde klockan klämta varje gång dörren öppnades och stängdes. I heard the bell click every time the door opened and closed. Jag hörde Embrys mamma vid kassan när hon tryckte ut ett kvitto. I heard Embry's mother at the checkout when she printed out a receipt.

Jag hörde tidvattnet slå mot klipporna. I heard the tide hitting the rocks. Jag hörde barnen skrika när det kalla vattnet steg så snabbt att de inte hann springa undan. I heard the children screaming when the cold water rose so fast that they did not have time to run away. Jag hörde mammorna beklaga sig över deras blöta kläder. I heard the mothers complain about their wet clothes. Och jag hörde en välbekant röst … And I heard a familiar voice…

Jag lyssnade så spänt att Pauls plötsliga åsneskratt nästan fick mig att ramla ur sängen. I listened so tightly that Paul's sudden donkey laughter almost made me fall out of bed.

”Ut ur mitt hus”, morrade jag. "Out of my house," I growled. Eftersom jag visste att han skulle ignorera mig, följde jag mitt eget råd. Knowing that he would ignore me, I followed my own advice. Jag tryckte upp fönstret och klättrade ut bakvägen för att slippa se Paul igen. I rolled up the window and climbed out the back way to avoid seeing Paul again. Det vore för frestande. That would be too tempting. Jag visste att jag skulle klippa till honom igen, och Rachel skulle bli tillräckligt förbannad som det var. Ich wusste, dass ich ihn wieder schlagen würde, und Rachel war schon wütend genug. I knew I would cut to him again, and Rachel would be pissed off enough as it was. Hon skulle se blodet på hans tröja och genast lägga skulden på mig, utan att vänta på bevis. She would see the blood on his shirt and immediately put the blame on me, without waiting for proof. Naturligtvis skulle hon ha rätt, men ändå. Of course she would be right, but still.

Jag gick ner till stranden med nävarna i fickorna. I went down to the beach with my fists in my pockets. Ingen brydde sig om mig när jag gick över parkeringsplatsen vid First Beach. No one paid me any attention as I walked across the parking lot at First Beach. Det var en av de bästa sakerna med sommaren – ingen höjde på ögonbrynen för att man gick omkring i bara shorts, med bar överkropp. It was one of the best things about summer – no one raised an eyebrow for walking around in just shorts, shirtless.

Jag följde ljudet av den välbekanta rösten och hittade snart Quil. I followed the sound of the familiar voice and soon found Quil. Han var vid södra änden av bukten, en bit ifrån turistflockarna. He was at the southern end of the bay, some distance away from the tourist flocks. Han pratade oavbrutet. He talked incessantly.

”Upp ur vattnet, Claire. "Out of the water, Claire. Kom igen nu. Come on now. Nej, gör inte så! No, do not do that! Åh! Oh! Snyggt jobbat, tjejen. Nicely done, girl. Allvarligt talat, vill du att Emily ska bli arg på mig? Seriously, do you want Emily to get mad at me? Jag tar aldrig med dig till stranden igen om du inte … Jaså? I'll never take you to the beach again if you do not… So? Gör inte – aj! Do not - oh! Så det var roligt, tycker du? So it was fun, do you think? Ha! Have! Vem skrattar nu, då?” Who laughs now, then? ”

Han höll den fnissande lilla flickan i ena vristen när jag kom fram till dem. He was holding the giggling little girl in one ankle when I reached them. Hon hade en hink i handen och hennes jeans var genomblöta. She had a bucket in her hand and her jeans were soaked. Quil hade en stor, blöt fläck på t-shirten. Quil had a big, wet stain on his t-shirt.

”Fem dollar på lilltjejen”, sa jag. "Fünf Dollar auf das kleine Mädchen", sagte ich. "Five dollars on the little girl," I said.

”Hej, Jake.” “Hey Jake.”

Claire tjöt av skratt och kastade sin hink på Quils knä. Claire screamed with laughter and threw her bucket on Quil's lap. ”Ner, ner!” "Down down!"

Han släppte försiktigt ner henne på marken och hon rusade fram till mig. He gently dropped her to the ground and she rushed over to me. ”Fabbo Jay!” Hon lindade armarna runt mina knän. "Fabbo Jay!" She wrapped her arms around my knees.

”Hur är läget, Claire?” "How are you, Claire?"

Hon fnissade. She giggled. ”Qwil böööt nu!” "Qwil böööt now!"

”Ja, jag ser det. "Yes I see it. Var är din mamma?” Where is your mother?"

”Botta, botta, botta”, kvittrade Claire. ”Cwaie leka med Qwil heeela dan! “Cwaie play with Qwil heeela dan! Cwaie aldi gå hem!” Hon släppte mig och sprang fram till Quil, som lyfte upp henne och slängde henne över axeln. Cwaie aldi go home! ” She released me and ran to Quil, who lifted her up and threw her over her shoulder.

”Det låter som om någon har blivit tvåårstrotsig.” "It sounds like someone has become two-year-old defiant."

”Tre, faktiskt”, rättade Quil mig. "Three, actually," Quil corrected me. ”Du missade kalaset. "You missed the party.