image

Twiligt 4: Så länge vi båda andas, Kapitel 7: Oväntat (1)

De svarta gestalterna närmade sig genom den slöjlätta dimman. Jag såg deras mörka rubinögon glittra av törst, lusta efter död. De drog upp läpparna över sina vassa, våta tänder – vissa för att morra, andra för att le.

Jag hörde barnet bakom mig gnälla, men kunde inte vända mig om för att se på honom. Även om jag förtvivlat gärna ville försäkra mig om att han var trygg, kunde jag inte riskera att tappa koncentrationen.

Deras svarta kåpor fladdrade när de gled närmare. Jag såg deras händer krökas till benvita klor. De började glida isär, skingras för att komma mot oss från alla sidor. Vi var omringade. Vi skulle dö.

Och sedan, som i skenet från en blixt, förändrades hela scenen. Ändå var ingenting annorlunda – Volturi närmade sig fortfarande, ville fortfarande förinta oss. Allt som egentligen förändrats var hur jag såg på situationen. Plötsligt hungrade jag efter dem, ville att de skulle attackera. Paniken övergick i blodtörst när jag hukade mig ner, med ett leende på läpparna, och morrade med blottade tänder …

Jag vaknade med ett ryck och satte mig käpprätt upp.

Det var mörkt i rummet. Det var också ångande varmt. Svetten fick håret att klibba mot tinningarna och rann i floder nerför min hals. Jag trevade över de varma lakanen och upptäckte att sängen bredvid mig var tom.

”Edward?”

Mina fingrar stötte på något slätt, platt och stelt. Ett dubbelvikt pappersark. Jag tog lappen med mig och trevade mig fram till ljusknappen. ”Mrs Cullen”, stod det på utsidan.

Jag hoppas att du inte vaknar och märker att jag är borta, men om du gör det så kommer jag snart tillbaka. Jag har bara åkt till fastlandet för att jaga. Somna om, så är jag tillbaka när du vaknar igen. Jag älskar dig.

Jag suckade. Vi hade varit här i två veckor nu, så jag borde ha förstått att han skulle bli tvungen att ge sig av, men jag hade inte tänkt på tiden. Vi verkade existera utanför tiden här, bara driva omkring i ett perfekt tomrum.

Jag torkade svetten ur pannan. Jag kände mig klarvaken, trots att klockan var över ett på natten. Eftersom jag var så varm och svettig skulle jag aldrig kunna somna om – och om jag släckte ljuset och blundade skulle jag bara se de där smygande, svarta figurerna igen.

Jag reste mig upp, vandrade planlöst omkring i det mörka huset och tände alla lampor. Det kändes så stort och tomt utan Edward. Annorlunda.

Jag hamnade i köket och bestämde mig för att jag behövde tröstäta lite, så jag rotade i kylen och plockade fram en bit kyckling. Det fräsande, sprakande ljudet av kycklingen i stekpannan var hemtrevligt, på något sätt, och jag kände mig lite mindre nervös.

Det luktade så gott att jag började äta direkt ur stekpannan och naturligtvis brände mig på tungan. Men efter fem eller sex tuggor hade köttet svalnat tillräckligt för att jag skulle känna smaken ordentligt. Jag tuggade långsammare.

Var det något fel på kryddningen? Jag granskade köttet, som var vitt rakt igenom, men undrade ändå om det var riktigt färdigt. Jag tog ännu en provande tugga. Blä – det var definitivt dåligt. Jag spottade ut det i vasken och blev plötsligt illamående av lukten av kyckling och olja. Jag slängde resten av köttet och öppnade fönstren för att vädra ut stanken. En sval, skön bris svepte in i köket.

Jag kände mig plötsligt utmattad, men ville inte gå tillbaka till det varma sovrummet. I stället öppnade jag fler fönster i teverummet och lade mig i soffan under dem. Jag satte på samma film som vi tittat på häromdagen, och somnade genast om till det muntra inledningsnumret.

När jag öppnade ögonen igen hade solen börjat klättra på himlen, men det var inte ljuset som väckte mig. Svala armar lindades runt mig, drog mig intill honom. Samtidigt högg det till av smärta i magen, nästan som om jag fått ett knytnävsslag.

”Förlåt”, mumlade Edward och drog en kall hand över min klibbiga panna. ”Jag är visst inte så omtänksam som jag trodde. Jag tänkte inte på hur varmt det skulle bli för dig när jag var borta. Jag ska se till att installera luftkonditionering innan vi åker.”

Jag kunde inte koncentrera mig på vad han sa. ”Ursäkta!” flämtade jag och försökte vrida mig ur hans grepp.

Han släppte mig genast. ”Bella?”

Jag rusade mot badrummet med ena handen tryckt mot munnen. Jag mådde så illa att jag inte ens brydde mig om – i början – att han stod bredvid mig medan jag sjönk ihop över toalettstolen och kräktes.

”Bella? Vad är det?”

Jag kunde inte svara än. Han väntade ängsligt och höll upp mitt hår tills jag kunde andas igen.

”Jäkla kyckling”, stönade jag.

”Hur är det med dig?” frågade han oroligt.

”Bra”, flämtade jag. ”Bara matförgiftning. Du behöver inte se det här, gå härifrån.”

”Knappast, Bella.”

”Försvinn!” stönade jag och försökte resa mig upp för att skölja ur munnen. Han hjälpte mig försiktigt och ignorerade mina tafatta försök att knuffa bort honom.

När min mun var ren bar han mig till sängen. ”Matförgiftning, alltså?” frågade han.

”Ja”, kraxade jag. ”Jag stekte lite kyckling i natt. Den smakade unket, så jag slängde den, men jag hann äta några tuggor först.”

Han lade en hand på min panna. Det kändes skönt. ”Hur känns det nu?”

Jag tänkte efter lite. Illamåendet hade försvunnit lika fort som det kommit, och nu mådde jag precis som alla andra morgnar. ”Bättre. Jag är faktiskt lite hungrig.”

Han tvingade mig att vänta en timme och dricka ett stort glas vatten innan han stekte några ägg åt mig. Jag kände mig precis som vanligt, bara lite tröttare eftersom jag varit uppe mitt i natten. Edward satte på CNN – vi hade varit så frånvarande att tredje världskriget kunde ha brutit ut utan att vi märkt det – och jag kröp sömnigt ihop i hans knä.

Nyheterna tråkade ut mig och jag vred på mig för att kyssa honom. Precis som tidigare på morgonen högg det till i magen när jag rörde mig. Jag tryckte handen mot munnen igen och hävde mig upp ur soffan. Jag visste att jag inte skulle hinna till badrummet, så jag kräktes i vasken i köket.

Han höll undan mitt hår den här gången också.

”Vi kanske borde åka tillbaka till Rio och söka upp en läkare”, föreslog han oroligt när jag sköljde munnen efteråt.

Jag skakade på huvudet och gick mot badrummet. Läkare betydde sprutor. ”Jag kommer att må fint, bara jag får borsta tänderna.”

När det smakade bättre i munnen letade jag i väskan efter den lilla förbandslådan Alice hade packat åt mig. Den var full med mänskliga saker som gasbindor, smärtstillande tabletter och – det jag behövde nu – Pepto-Bismol. Det kanske kunde hjälpa mig att lugna både min mage och Edward.

Men innan jag hittade medicinen jag sökte stötte jag på någonting annat som Alice hade packat åt mig. Jag tog upp den lilla blå asken, stirrade på den en lång stund och glömde allt annat.

Sedan började jag räkna i huvudet. En gång. Två gånger.

Knackningen fick mig att rycka till och jag tappade den lilla blå asken.

”Mår du bra?” frågade Edward genom dörren. ”Har du kräkts igen?”

”Ja och nej”, svarade jag, men min röst lät kvävd.

”Bella? Får jag komma in?”

”Eh … Okej?”

Han kom in och granskade mig där jag satt i skräddarställning på golvet vid resväskan och stirrade tomt framför mig. Han sjönk ner bredvid mig och lade genast en hand på min panna.

”Vad är det?” frågade han.

”Hur många dagar har det gått sedan bröllopet?” viskade jag.

”Sjutton”, svarade han genast. ”Bella, vad är det?”

Jag räknade igen. Jag höll upp ett finger för att han skulle vänta, och mumlade siffrorna för mig själv. Vi hade varit här längre än jag trott. Jag började om från början.

”Bella! Berätta, innan jag blir galen!”

Jag försökte svälja. Det fungerade inte. Så jag stack ner handen i väskan och tog upp den lilla asken med tamponger igen. Jag höll upp den utan ett ord.

Han tittade förbryllat på mig. ”Vad är det? Menar du att illamåendet beror på PMS?”

”Nej”, lyckades jag få fram genom illamåendet. ”Nej, Edward. Jag menar att jag borde ha fått mens för fem dagar sedan.”

Hans ansiktsuttryck förändrades inte. Det var som om jag inte hade sagt något.

”Jag tror inte att det är matförgiftning”, tillade jag.

Han reagerade inte. Han hade förvandlats till en staty.

”Drömmarna”, mumlade jag tonlöst för mig själv. ”All sömn. Alla tårar. All mat. Åh. Åh. Åh.”

Edwards blick var glasartad, som om han inte såg mig längre.

Instinktivt, nästan ofrivilligt, lade jag en hand på min mage. ”Åh!” pep jag igen.

Jag reste mig upp, slank ur Edwards orörliga grepp. Jag hade fortfarande på mig de korta sidenshortsen och linnet jag sovit i. Nu drog jag upp det tunna tyget och stirrade på min mage.

”Omöjligt”, viskade jag.

Jag hade ingen som helst erfarenhet av graviditeter, barn eller någonting i den stilen, men jag var inte dum i huvudet. Jag hade sett tillräckligt många filmer och teveprogram för att veta att det inte fungerade på det här sättet. Jag hade bara gått fem dagar över tiden. Om jag var gravid, skulle min kropp inte ens ha uppfattat det än. Jag skulle inte må illa på morgnarna. Jag skulle inte ha förändrat mina mat- eller sovvanor.

Och jag skulle definitivt inte ha en liten, men tydlig bula på magen.

Jag vred på mig och studerade min mage ur olika vinklar, som om bulan skulle försvinna i exakt rätt ljus. Jag lät fingrarna glida över den diskreta utbuktningen och häpnade över hur hård den var.

”Omöjligt”, upprepade jag, för med eller utan bula, med eller utan mens (och det var definitivt utan, trots att jag aldrig gått över tiden förut) så fanns det ingen möjlighet att jag kunde vara gravid. Den enda jag någonsin haft sex med var ju en vampyr, för guds skull!

En vampyr som nu satt fastfrusen på golvet och inte visade några tecken på att någonsin röra sig igen.

Alltså måste det finnas en annan förklaring. Det var något annat som var fel. Jag måste ha drabbats av en ovanlig, sydamerikansk sjukdom med samma symptom som graviditet, fast snabbare …

Sedan mindes jag något – en morgon för en hel evighet sedan när jag gjort efterforskningar på internet. Jag hade suttit vid mitt gamla skrivbord hemma hos Charlie med ett matt, grått ljus utanför fönstret, stirrat på min uråldriga, väsande dator och läst på en sida med titeln ”Vampyrer, A-Ö”.

Det hade gått mindre än ett dygn sedan Jacob Black försökt underhålla mig med de gamla quileutelegender han ännu inte trott på, och antytt att Edward skulle vara vampyr. Jag hade ängsligt läst igenom sidan, som handlat om vampyrmyter från hela världen. Den filippinska Danag, den hebreiska Estrie, den rumänska Varacolaci och den italienska Stregoni benefici (en legend som faktiskt baserats på min nye svärfars tidiga bekantskap med Volturi, men det visste jag förstås ingenting om då).

Jag hade blivit mindre och mindre intresserad i takt med att historierna blivit mindre och mindre trovärdiga, och hade bara vaga minnen av styckena längre ner på sidan. De lät mest som ursäkter för att förklara saker som barndödlighet – och otrohet. Nej, älskling! Jag har ingen affär! Den sexiga kvinnan som just lämnade huset var en ondskefull succubus! Jag hade tur som överlevde! (Med tanke på vad jag nu visste om Tanya och hennes systrar misstänkte jag förstås nu att vissa av de där ursäkterna faktiskt hade varit sanna.)

Det hade funnits en för damerna också. Hur kan du anklaga mig för otrohet? Bara för att du just kommit hem efter två år till havs och jag är gravid? Det var en incubus! Han hypnotiserade mig med sina mystiska vampyrkrafter …

Det hade varit en del av beskrivningen av en incubus – förmågan att avla barn med sina olyckliga offer …

Jag skakade omtöcknat på huvudet. Men …

Jag tänkte på Esme, och på Rosalie. Vampyrer kunde inte få barn.



Want to learn a language?


Learn from this text and thousands like it on LingQ.

  • A vast library of audio lessons, all with matching text
  • Revolutionary learning tools
  • A global, interactive learning community.

Linguagem de Aprendizagem online @ LingQ

De svarta gestalterna närmade sig genom den slöjlätta dimman. Jag såg deras mörka rubinögon glittra av törst, lusta efter död. De drog upp läpparna över sina vassa, våta tänder – vissa för att morra, andra för att le.

Jag hörde barnet bakom mig gnälla, men kunde inte vända mig om för att se på honom. Även om jag förtvivlat gärna ville försäkra mig om att han var trygg, kunde jag inte riskera att tappa koncentrationen.

Deras svarta kåpor fladdrade när de gled närmare. Jag såg deras händer krökas till benvita klor. De började glida isär, skingras för att komma mot oss från alla sidor. Vi var omringade. Vi skulle dö.

Och sedan, som i skenet från en blixt, förändrades hela scenen. Ändå var ingenting annorlunda – Volturi närmade sig fortfarande, ville fortfarande förinta oss. Allt som egentligen förändrats var hur jag såg på situationen. Plötsligt hungrade jag efter dem, ville att de skulle attackera. Paniken övergick i blodtörst när jag hukade mig ner, med ett leende på läpparna, och morrade med blottade tänder …

Jag vaknade med ett ryck och satte mig käpprätt upp.

Det var mörkt i rummet. Det var också ångande varmt. Svetten fick håret att klibba mot tinningarna och rann i floder nerför min hals. Jag trevade över de varma lakanen och upptäckte att sängen bredvid mig var tom.

”Edward?”

Mina fingrar stötte på något slätt, platt och stelt. Ett dubbelvikt pappersark. Jag tog lappen med mig och trevade mig fram till ljusknappen. ”Mrs Cullen”, stod det på utsidan.

Jag hoppas att du inte vaknar och märker att jag är borta, men om du gör det så kommer jag snart tillbaka. Jag har bara åkt till fastlandet för att jaga. Somna om, så är jag tillbaka när du vaknar igen. Jag älskar dig.

Jag suckade. Vi hade varit här i två veckor nu, så jag borde ha förstått att han skulle bli tvungen att ge sig av, men jag hade inte tänkt på tiden. Vi verkade existera utanför tiden här, bara driva omkring i ett perfekt tomrum.

Jag torkade svetten ur pannan. Jag kände mig klarvaken, trots att klockan var över ett på natten. Eftersom jag var så varm och svettig skulle jag aldrig kunna somna om – och om jag släckte ljuset och blundade skulle jag bara se de där smygande, svarta figurerna igen.

Jag reste mig upp, vandrade planlöst omkring i det mörka huset och tände alla lampor. Det kändes så stort och tomt utan Edward. Annorlunda.

Jag hamnade i köket och bestämde mig för att jag behövde tröstäta lite, så jag rotade i kylen och plockade fram en bit kyckling. Det fräsande, sprakande ljudet av kycklingen i stekpannan var hemtrevligt, på något sätt, och jag kände mig lite mindre nervös.

Det luktade så gott att jag började äta direkt ur stekpannan och naturligtvis brände mig på tungan. Men efter fem eller sex tuggor hade köttet svalnat tillräckligt för att jag skulle känna smaken ordentligt. Jag tuggade långsammare.

Var det något fel på kryddningen? Jag granskade köttet, som var vitt rakt igenom, men undrade ändå om det var riktigt färdigt. Jag tog ännu en provande tugga. Blä – det var definitivt dåligt. Jag spottade ut det i vasken och blev plötsligt illamående av lukten av kyckling och olja. Jag slängde resten av köttet och öppnade fönstren för att vädra ut stanken. En sval, skön bris svepte in i köket.

Jag kände mig plötsligt utmattad, men ville inte gå tillbaka till det varma sovrummet. I stället öppnade jag fler fönster i teverummet och lade mig i soffan under dem. Jag satte på samma film som vi tittat på häromdagen, och somnade genast om till det muntra inledningsnumret.

När jag öppnade ögonen igen hade solen börjat klättra på himlen, men det var inte ljuset som väckte mig. Svala armar lindades runt mig, drog mig intill honom. Samtidigt högg det till av smärta i magen, nästan som om jag fått ett knytnävsslag.

”Förlåt”, mumlade Edward och drog en kall hand över min klibbiga panna. ”Jag är visst inte så omtänksam som jag trodde. Jag tänkte inte på hur varmt det skulle bli för dig när jag var borta. Jag ska se till att installera luftkonditionering innan vi åker.”

Jag kunde inte koncentrera mig på vad han sa. ”Ursäkta!” flämtade jag och försökte vrida mig ur hans grepp.

Han släppte mig genast. ”Bella?”

Jag rusade mot badrummet med ena handen tryckt mot munnen. Jag mådde så illa att jag inte ens brydde mig om – i början – att han stod bredvid mig medan jag sjönk ihop över toalettstolen och kräktes.

”Bella? Vad är det?”

Jag kunde inte svara än. Han väntade ängsligt och höll upp mitt hår tills jag kunde andas igen.

”Jäkla kyckling”, stönade jag.

”Hur är det med dig?” frågade han oroligt.

”Bra”, flämtade jag. ”Bara matförgiftning. Du behöver inte se det här, gå härifrån.”

”Knappast, Bella.”

”Försvinn!” stönade jag och försökte resa mig upp för att skölja ur munnen. Han hjälpte mig försiktigt och ignorerade mina tafatta försök att knuffa bort honom.

När min mun var ren bar han mig till sängen. ”Matförgiftning, alltså?” frågade han.

”Ja”, kraxade jag. ”Jag stekte lite kyckling i natt. Den smakade unket, så jag slängde den, men jag hann äta några tuggor först.”

Han lade en hand på min panna. Det kändes skönt. ”Hur känns det nu?”

Jag tänkte efter lite. Illamåendet hade försvunnit lika fort som det kommit, och nu mådde jag precis som alla andra morgnar. ”Bättre. Jag är faktiskt lite hungrig.”

Han tvingade mig att vänta en timme och dricka ett stort glas vatten innan han stekte några ägg åt mig. Jag kände mig precis som vanligt, bara lite tröttare eftersom jag varit uppe mitt i natten. Edward satte på CNN – vi hade varit så frånvarande att tredje världskriget kunde ha brutit ut utan att vi märkt det – och jag kröp sömnigt ihop i hans knä.

Nyheterna tråkade ut mig och jag vred på mig för att kyssa honom. Precis som tidigare på morgonen högg det till i magen när jag rörde mig. Jag tryckte handen mot munnen igen och hävde mig upp ur soffan. Jag visste att jag inte skulle hinna till badrummet, så jag kräktes i vasken i köket.

Han höll undan mitt hår den här gången också.

”Vi kanske borde åka tillbaka till Rio och söka upp en läkare”, föreslog han oroligt när jag sköljde munnen efteråt.

Jag skakade på huvudet och gick mot badrummet. Läkare betydde sprutor. ”Jag kommer att må fint, bara jag får borsta tänderna.”

När det smakade bättre i munnen letade jag i väskan efter den lilla förbandslådan Alice hade packat åt mig. Den var full med mänskliga saker som gasbindor, smärtstillande tabletter och – det jag behövde nu – Pepto-Bismol. Det kanske kunde hjälpa mig att lugna både min mage och Edward.

Men innan jag hittade medicinen jag sökte stötte jag på någonting annat som Alice hade packat åt mig. Jag tog upp den lilla blå asken, stirrade på den en lång stund och glömde allt annat.

Sedan började jag räkna i huvudet. En gång. Två gånger.

Knackningen fick mig att rycka till och jag tappade den lilla blå asken.

”Mår du bra?” frågade Edward genom dörren. ”Har du kräkts igen?”

”Ja och nej”, svarade jag, men min röst lät kvävd.

”Bella? Får jag komma in?”

”Eh … Okej?”

Han kom in och granskade mig där jag satt i skräddarställning på golvet vid resväskan och stirrade tomt framför mig. Han sjönk ner bredvid mig och lade genast en hand på min panna.

”Vad är det?” frågade han.

”Hur många dagar har det gått sedan bröllopet?” viskade jag.

”Sjutton”, svarade han genast. ”Bella, vad är det?”

Jag räknade igen. Jag höll upp ett finger för att han skulle vänta, och mumlade siffrorna för mig själv. Vi hade varit här längre än jag trott. Jag började om från början.

”Bella! Berätta, innan jag blir galen!”

Jag försökte svälja. Det fungerade inte. Så jag stack ner handen i väskan och tog upp den lilla asken med tamponger igen. Jag höll upp den utan ett ord.

Han tittade förbryllat på mig. ”Vad är det? Menar du att illamåendet beror på PMS?”

”Nej”, lyckades jag få fram genom illamåendet. ”Nej, Edward. Jag menar att jag borde ha fått mens för fem dagar sedan.”

Hans ansiktsuttryck förändrades inte. Det var som om jag inte hade sagt något.

”Jag tror inte att det är matförgiftning”, tillade jag.

Han reagerade inte. Han hade förvandlats till en staty.

”Drömmarna”, mumlade jag tonlöst för mig själv. ”All sömn. Alla tårar. All mat. Åh. Åh. Åh.”

Edwards blick var glasartad, som om han inte såg mig längre.

Instinktivt, nästan ofrivilligt, lade jag en hand på min mage. ”Åh!” pep jag igen.

Jag reste mig upp, slank ur Edwards orörliga grepp. Jag hade fortfarande på mig de korta sidenshortsen och linnet jag sovit i. Nu drog jag upp det tunna tyget och stirrade på min mage.

”Omöjligt”, viskade jag.

Jag hade ingen som helst erfarenhet av graviditeter, barn eller någonting i den stilen, men jag var inte dum i huvudet. Jag hade sett tillräckligt många filmer och teveprogram för att veta att det inte fungerade på det här sättet. Jag hade bara gått fem dagar över tiden. Om jag var gravid, skulle min kropp inte ens ha uppfattat det än. Jag skulle inte må illa på morgnarna. Jag skulle inte ha förändrat mina mat- eller sovvanor.

Och jag skulle definitivt inte ha en liten, men tydlig bula på magen.

Jag vred på mig och studerade min mage ur olika vinklar, som om bulan skulle försvinna i exakt rätt ljus. Jag lät fingrarna glida över den diskreta utbuktningen och häpnade över hur hård den var.

”Omöjligt”, upprepade jag, för med eller utan bula, med eller utan mens (och det var definitivt utan, trots att jag aldrig gått över tiden förut) så fanns det ingen möjlighet att jag kunde vara gravid. Den enda jag någonsin haft sex med var ju en vampyr, för guds skull!

En vampyr som nu satt fastfrusen på golvet och inte visade några tecken på att någonsin röra sig igen.

Alltså måste det finnas en annan förklaring. Det var något annat som var fel. Jag måste ha drabbats av en ovanlig, sydamerikansk sjukdom med samma symptom som graviditet, fast snabbare …

Sedan mindes jag något – en morgon för en hel evighet sedan när jag gjort efterforskningar på internet. Jag hade suttit vid mitt gamla skrivbord hemma hos Charlie med ett matt, grått ljus utanför fönstret, stirrat på min uråldriga, väsande dator och läst på en sida med titeln ”Vampyrer, A-Ö”.

Det hade gått mindre än ett dygn sedan Jacob Black försökt underhålla mig med de gamla quileutelegender han ännu inte trott på, och antytt att Edward skulle vara vampyr. Jag hade ängsligt läst igenom sidan, som handlat om vampyrmyter från hela världen. Den filippinska Danag, den hebreiska Estrie, den rumänska Varacolaci och den italienska Stregoni benefici (en legend som faktiskt baserats på min nye svärfars tidiga bekantskap med Volturi, men det visste jag förstås ingenting om då).

Jag hade blivit mindre och mindre intresserad i takt med att historierna blivit mindre och mindre trovärdiga, och hade bara vaga minnen av styckena längre ner på sidan. De lät mest som ursäkter för att förklara saker som barndödlighet – och otrohet. Nej, älskling! Jag har ingen affär! Den sexiga kvinnan som just lämnade huset var en ondskefull succubus! Jag hade tur som överlevde! (Med tanke på vad jag nu visste om Tanya och hennes systrar misstänkte jag förstås nu att vissa av de där ursäkterna faktiskt hade varit sanna.)

Det hade funnits en för damerna också. Hur kan du anklaga mig för otrohet? Bara för att du just kommit hem efter två år till havs och jag är gravid? Det var en incubus! Han hypnotiserade mig med sina mystiska vampyrkrafter …

Det hade varit en del av beskrivningen av en incubus – förmågan att avla barn med sina olyckliga offer …

Jag skakade omtöcknat på huvudet. Men …

Jag tänkte på Esme, och på Rosalie. Vampyrer kunde inte få barn.


×

Nós usamos cookies para ajudar a deixar o LingQ melhor. Ao visitar o site, você concorda com nossos política de cookies.