image

Twiligt 4: Så länge vi båda andas, Kapitel 6: Distraktioner (3)

Kaure vände sig om och gick.

”Hon tänkte vad jag tror att hon tänkte, eller hur?” muttrade jag.

Han skrattade åt min formulering. ”Ja.”

”Här”, sa jag, sträckte ut handen och plockade ner en film utan att titta. ”Sätt på den här, så kan vi låtsas att vi tittar på den.”

Det var en gammal musikal med leende ansikten och stora klänningar på omslaget. ”Väldigt smekmånadsaktig”, sa Edward gillande.

Medan skådespelarna på skärmen dansade sig igenom en käck inledningsmelodi kurade jag ihop mig i Edwards famn i soffan. ”Kan vi flytta tillbaka till det vita rummet nu?” undrade jag.

”Jag vet inte … Jag har redan förstört sänggaveln i det andra rummet. Om vi begränsar skadegörelsen till ett enda rum kanske Esme låter oss komma tillbaka någon gång.”

Jag log brett. ”Så det kommer att bli mer skadegörelse?”

Han skrattade åt mitt hoppfulla uttryck. ”Det är nog säkrare om det är planerat, än om jag bara väntar på att du ska anfalla mig igen.”

”En ren tidsfråga”, instämde jag nonchalant, men min puls började skena.

”Är det något fel på ditt hjärta?”

”Nix, jag är frisk som en nötkärna.” Jag gjorde en paus. ”Ville du besöka katastrofområdet redan nu?”

”Det vore kanske artigare att vänta tills vi är ensamma. Du kanske inte märker att jag sliter sönder möblerna, men de skulle nog bli lite rädda.”

Ärligt talat hade jag redan glömt bort människorna i det andra rummet. ”Just det. Jäklar.”

Gustavo och Kaure rörde sig nästan ljudlöst genom huset medan jag otåligt väntade på att de skulle bli klara och försökte koncentrera mig på så-levde-de-lyckliga-i-alla-sina-dagar-filmen på teveskärmen. Jag började bli sömnig – trots att jag, enligt Edward hade sovit halva dagen – när en sträv röst fick mig att rycka till. Edward rätade på sig, utan att släppa mig, och svarade Gustavo på flytande portugisiska. Gustavo nickade och gick mot ytterdörren.

”De är klara”, sa Edward.

”Betyder det att vi blir ensamma nu?”

”Vad sägs om lunch först?” frågade han.

Jag bet mig fundersamt i läppen. Jag var ganska hungrig.

Han log, tog min hand och förde mig till köket. Han kunde tolka mitt ansikte så enkelt att det inte spelade någon roll att han inte kunde läsa mina tankar.

”Det här börjar gå för långt”, klagade jag när jag äntligen kände mig mätt.

”Vill du simma med delfinerna i eftermiddag? Bränna lite kalorier?”

”Senare kanske. Jag vet ett annat sätt att bränna kalorier.”

”Och vilket sätt är det?”

”Tja, det är ganska mycket kvar av den där sänggaveln …”

Men jag avslutade inte meningen. Han hade redan lyft upp mig i famnen, och hans läppar tystade mig medan han med omänsklig hastighet bar mig till det blå sovrummet.



Want to learn a language?


Learn from this text and thousands like it on LingQ.

  • A vast library of audio lessons, all with matching text
  • Revolutionary learning tools
  • A global, interactive learning community.

Linguagem de Aprendizagem online @ LingQ

Kaure vände sig om och gick.

”Hon tänkte vad jag tror att hon tänkte, eller hur?” muttrade jag.

Han skrattade åt min formulering. ”Ja.”

”Här”, sa jag, sträckte ut handen och plockade ner en film utan att titta. ”Sätt på den här, så kan vi låtsas att vi tittar på den.”

Det var en gammal musikal med leende ansikten och stora klänningar på omslaget. ”Väldigt smekmånadsaktig”, sa Edward gillande.

Medan skådespelarna på skärmen dansade sig igenom en käck inledningsmelodi kurade jag ihop mig i Edwards famn i soffan. ”Kan vi flytta tillbaka till det vita rummet nu?” undrade jag.

”Jag vet inte … Jag har redan förstört sänggaveln i det andra rummet. Om vi begränsar skadegörelsen till ett enda rum kanske Esme låter oss komma tillbaka någon gång.”

Jag log brett. ”Så det kommer att bli mer skadegörelse?”

Han skrattade åt mitt hoppfulla uttryck. ”Det är nog säkrare om det är planerat, än om jag bara väntar på att du ska anfalla mig igen.”

”En ren tidsfråga”, instämde jag nonchalant, men min puls började skena.

”Är det något fel på ditt hjärta?”

”Nix, jag är frisk som en nötkärna.” Jag gjorde en paus. ”Ville du besöka katastrofområdet redan nu?”

”Det vore kanske artigare att vänta tills vi är ensamma. Du kanske inte märker att jag sliter sönder möblerna, men de skulle nog bli lite rädda.”

Ärligt talat hade jag redan glömt bort människorna i det andra rummet. ”Just det. Jäklar.”

Gustavo och Kaure rörde sig nästan ljudlöst genom huset medan jag otåligt väntade på att de skulle bli klara och försökte koncentrera mig på så-levde-de-lyckliga-i-alla-sina-dagar-filmen på teveskärmen. Jag började bli sömnig – trots att jag, enligt Edward hade sovit halva dagen – när en sträv röst fick mig att rycka till. Edward rätade på sig, utan att släppa mig, och svarade Gustavo på flytande portugisiska. Gustavo nickade och gick mot ytterdörren.

”De är klara”, sa Edward.

”Betyder det att vi blir ensamma nu?”

”Vad sägs om lunch först?” frågade han.

Jag bet mig fundersamt i läppen. Jag var ganska hungrig.

Han log, tog min hand och förde mig till köket. Han kunde tolka mitt ansikte så enkelt att det inte spelade någon roll att han inte kunde läsa mina tankar.

”Det här börjar gå för långt”, klagade jag när jag äntligen kände mig mätt.

”Vill du simma med delfinerna i eftermiddag? Bränna lite kalorier?”

”Senare kanske. Jag vet ett annat sätt att bränna kalorier.”

”Och vilket sätt är det?”

”Tja, det är ganska mycket kvar av den där sänggaveln …”

Men jag avslutade inte meningen. Han hade redan lyft upp mig i famnen, och hans läppar tystade mig medan han med omänsklig hastighet bar mig till det blå sovrummet.


×

Nós usamos cookies para ajudar a deixar o LingQ melhor. Ao visitar o site, você concorda com nossos política de cookies.