image

Twiligt 4: Så länge vi båda andas, Kapitel 5: Isle Esme (3)

Jag hade provat på det med Renée under en av hennes intensiva träningsperioder. Sextiofem lyft med fem kilo i varje hand, och jag hade inte kunnat röra mig dagen därpå. Det här var inte hälften så smärtsamt.

Jag svalde irritationen och försökte låta lugnande. ”Vi visste att det här skulle bli knepigt, men … Tja, det var faktiskt mycket enklare än jag hade väntat mig. Och det här är verkligen ingenting.” Jag strök med fingrarna över mina blåmärken. ”Med tanke på att det var första gången tyckte jag att det gick fantastiskt bra. Med lite träning …”

Hans ansiktsuttryck blev plötsligt så häftigt att jag avbröt mig mitt i meningen.

”Enklare än du väntat dig? Hade du väntat dig det här, Bella? Att jag skulle göra dig illa? Hade du trott att det skulle bli värre? Tycker du att experimentet lyckades, bara för att du överlevde? Inga brutna ben – ser du det som en framgång?”

Jag väntade och lät honom få ur sig allt han ville säga. Sedan väntade jag lite till medan han hämtade andan. När hans ögon var lugna svarade jag, lugnt och försiktigt:

”Jag visste inte vad jag skulle vänta mig, men jag hade absolut inte väntat mig att det skulle vara så … underbart och perfekt.” Jag sänkte rösten till en viskning och tittade ner på mina händer. ”Jag menar, jag vet ju inte hur det var för dig, men så var det för mig.”

Ett svalt finger lyfte min haka. ”Är det vad du oroar dig för?” mumlade han. ”Att jag inte njöt av det?”

Jag mötte inte hans blick. ”Jag vet att det inte är samma sak för dig. Du är inte mänsklig. Jag försökte bara förklara att, för en människa … kan livet nog inte bli bättre än så.”

Han var tyst så länge att jag till slut inte kunde låta bli att se på honom. Hans ansikte var mjukare nu, eftertänksamt.

”Det verkar som om jag har ännu mer att be om ursäkt för.” Han rynkade pannan. ”Jag kunde inte ens drömma om att du skulle tolka mina känslor för vad jag gjorde mot dig i natt som att … tja, som om det inte var den bästa natten i min existens. Men jag vill inte tänka på det så, inte när du …”

Jag drog lite på munnen. ”Menar du det? Bästa natten någonsin?” frågade jag med svag röst.

Han tog mitt ansikte mellan sina händer. ”Jag pratade med Carlisle efter att vi hade gjort vår överenskommelse, i hopp om att han skulle kunna hjälpa mig. Naturligtvis varnade han mig för att det skulle bli farligt för dig.” En skugga drog över hans ansikte. ”Men han hade förtroende för mig, ett förtroende jag inte förtjänade.”

Jag började protestera, men han lade två fingrar över mina läppar.

”Jag frågade honom också vad jag kunde vänta mig. Jag visste inte hur det skulle kännas … eftersom jag är vampyr, menar jag.” Han log blekt. ”Carlisle sa att det var en väldigt mäktig upplevelse, olik alla andra. Han sa att fysisk kärlek var något jag måste ta på allvar. Eftersom vår sinnesstämning är så stabil, kan starka känslor förändra oss för gott. Men han sa också att jag inte behövde oroa mig för just det, eftersom du redan hade förändrat mig så fullständigt.” Den här gången var hans leende mer uppriktigt.

”Jag talade med mina bröder också”, fortsatte han. ”De sa att det var enormt tillfredsställande, nästan lika njutningsfullt som att dricka blod.” Han rynkade pannan igen. ”Men jag har smakat på ditt blod, och det finns nog ingenting häftigare än det … De hade nog inte fel, precis. Jag tror bara att det var annorlunda för oss. Mer, på något sätt.”

”Det var mer. Det var allt.”

”Men det förändrar inte det faktum att jag hade fel. Även om det vore möjligt att du faktiskt kände på det sättet.”

”Vad ska det betyda? Tror du att jag hittar på? Varför?”

”För att lindra mina skuldkänslor. Jag kan inte bortse från bevisen, Bella. Eller från din gamla vana att försöka vifta bort alla mina misstag.”

Jag grep tag i hans haka och lutade mig framåt tills våra ansikten bara var några centimeter ifrån varandra. ”Lyssna på mig nu, Edward Cullen. Jag hittar inte på någonting för din skull, okej? Jag visste inte ens att det fanns en anledning att få dig att må bättre förrän du började beklaga dig. Jag har aldrig varit lyckligare i hela mitt liv – jag var inte så här lycklig när du bestämde dig för att du älskade mig mer än du ville döda mig, eller första morgonen jag vaknade och du var där … Inte ens när jag hörde din röst i dansstudion …” Han ryckte till vid påminnelsen om när en jagande vampyr nästan lyckats döda mig, men jag fortsatte ändå. ”… eller när du sa 'ja' och jag insåg att jag, av någon anledning, skulle få behålla dig för alltid. De är mina lyckligaste minnen, men det här överträffar allt. Så enkelt är det.”

Han rörde vid rynkan mellan mina ögonbryn. ”Jag gör dig olycklig nu. Det vill jag inte.”

”Sluta vara olycklig själv då! Det är det enda som är fel just nu.”

Han rynkade pannan, drog ett djupt andetag och nickade. ”Du har rätt. Det som har hänt har hänt, och jag kan inte förändra det. Det finns ingen anledning för mig att förstöra den här stunden för dig. Jag ska göra allt jag kan för att göra dig lycklig nu.”

Jag granskade honom misstänksamt och han log mot mig.

”Vad som helst som gör mig lycklig?” frågade jag, i samma ögonblick som min mage kurrade igen.

”Du är hungrig”, sa han snabbt. Han flög upp ur sängen så att dunfjädrarna yrde, vilket påminde mig om en sak.

”Exakt varför bestämde du dig för att förstöra Esmes kuddar, förresten?” frågade jag, satte mig upp och skakade fler fjädrar ur håret.

Han hade redan dragit på sig ett par slappa kakibyxor och stod i dörröppningen och plockade fjädrar ur sitt eget hår.

”Jag vet inte om jag bestämde någonting i natt”, muttrade han. ”Var bara glad att det var kuddarna och inte dig.” Han suckade tungt och skakade på huvudet, som för att bli av med den dystra tanken. Ett väldigt innerligt leende lyste upp hans ansikte, men jag anade att det krävdes en rejäl ansträngning för att klämma fram det.

Jag gled försiktigt ur den höga sängen och sträckte på mig igen, mer medveten om värken i kroppen den här gången. Jag hörde honom dra efter andan. Han vände sig bort från mig och knöt nävarna så hårt att knogarna vitnade.

”Ser jag så hemsk ut?” frågade jag och försökte låta lättsam. Han svalde hårt, men vände sig inte om igen, antagligen för att han inte ville visa mig sitt ansiktsuttryck. Jag gick in i badrummet för att se efter själv.

Jag stirrade på min nakna kropp i helfigursspegeln bakom dörren.

Det var inte det värsta jag sett. Jag hade en svag skugga över ena kinden och läpparna var lite svullna, men annars såg mitt ansikte ut som vanligt. Resten av mig pryddes av blå och lila fläckar. Jag undersökte de blåmärken som skulle bli svårast att dölja – de på armarna och axlarna. Det var inte så farligt. Jag fick lätt blåmärken, men när de väl dök upp hade jag oftast glömt orsaken till dem. De här hade förstås bara börjat bildas – jag skulle se ännu värre ut i morgon. Det skulle inte göra saker och ting lättare.

Sedan höjde jag blicken till mitt hår och stönade högt.

”Bella?” Han stod plötsligt bakom mig.

”Jag kommer aldrig att få ut allt det här ur håret!” Jag pekade på mitt huvud, som bokstavligt talat såg ut som ett fågelbo, och började plocka fjädrar.

”Typiskt dig att oroa dig för ditt hår”, mumlade han, men hjälpte mig att plocka ur fjädrarna.

”Hur kunde du hålla dig för skratt?” frågade jag. ”Jag ser ju inte klok ut!”

Han svarade inte, utan fortsatte bara plocka. Och jag visste svaret – ingenting var särskilt roligt i hans ögon just nu.

”Det här kommer inte att fungera”, suckade jag efter en stund. ”Det är helt tilltrasslat. Jag får försöka skölja ur det.” Jag vände mig om och lade armarna om hans kalla midja. ”Vill du hjälpa mig?”

”Jag måste leta upp lite mat till dig”, svarade han med låg röst och lyfte försiktigt bort mina armar.

Jag suckade när han lämnade rummet.

Det verkade som om min smekmånad var över, och den tanken gav mig en stor klump i halsen.

När jag var så gott som fjäderfri och klädd i en obekant, vit bomullsklänning som dolde de värsta av de blålila fläckarna tassade jag barfota genom huset, mot doften av ägg, bacon och cheddarost.

Edward stod framför en spis i rostfritt stål och lade en omelett på en ljusblå tallrik. Doften av mat överväldigade mig. Jag var så hungrig att det kändes som om jag skulle kunna äta upp tallriken och stekpannan också.

”Här”, sa han, vände sig om med ett leende och ställde tallriken på ett litet mosaikbord.

Jag satte mig på en av de två metallstolarna och började skyffla i mig de varma äggen. De brände i halsen, men det struntade jag i.

Han satte sig mitt emot mig. ”Jag matar dig inte tillräckligt ofta.”

Jag svalde. ”Jag sov”, påminde jag honom. ”Det här smakar fantastiskt, förresten. Imponerande av någon som själv inte äter.”

”Matlagningsprogram på teve”, sa han och log mitt sneda favoritleende.

Jag blev glad när jag såg det, glad över att han verkade mer som sig själv igen.

”Var kom äggen ifrån?”

”Jag bad städpersonalen att fylla köket. Första gången de behövt göra det. Jag ska be dem ta hand om alla fjädrar också …” Han tystnade och stirrade på en punkt ovanför mitt huvud. Jag satt tyst, av rädsla för att säga något som skulle göra honom upprörd igen.

Jag åt upp alltihop, trots att han lagat tillräckligt för två.

”Tack för maten”, sa jag och böjde mig över bordet för att kyssa honom.

Han besvarade automatiskt kyssen, men ryckte sedan till och backade.

Jag bet ihop tänderna, och frågan jag tänkt ställa lät mer som en anklagelse. ”Du tänker inte röra mig igen medan vi är här, eller hur?”

Han tvekade, log lite och höjde handen för att smeka min kind. Hans fingrar dröjde sig kvar mot min hud, och jag kunde inte låta bli att pressa kinden mot hans handflata.

”Du vet att det inte var så jag menade.”

Han suckade och tog bort handen. ”Jag vet. Och du har rätt.” Han gjorde en paus och sköt fram hakan en aning. ”Jag kommer inte att älska med dig igen förrän du är förändrad”, sa han beslutsamt. ”Jag tänker aldrig göra dig illa igen.”



Want to learn a language?


Learn from this text and thousands like it on LingQ.

  • A vast library of audio lessons, all with matching text
  • Revolutionary learning tools
  • A global, interactive learning community.

Linguagem de Aprendizagem online @ LingQ

Jag hade provat på det med Renée under en av hennes intensiva träningsperioder. Sextiofem lyft med fem kilo i varje hand, och jag hade inte kunnat röra mig dagen därpå. Det här var inte hälften så smärtsamt.

Jag svalde irritationen och försökte låta lugnande. ”Vi visste att det här skulle bli knepigt, men … Tja, det var faktiskt mycket enklare än jag hade väntat mig. Och det här är verkligen ingenting.” Jag strök med fingrarna över mina blåmärken. ”Med tanke på att det var första gången tyckte jag att det gick fantastiskt bra. Med lite träning …”

Hans ansiktsuttryck blev plötsligt så häftigt att jag avbröt mig mitt i meningen.

”Enklare än du väntat dig? Hade du väntat dig det här, Bella? Att jag skulle göra dig illa? Hade du trott att det skulle bli värre? Tycker du att experimentet lyckades, bara för att du överlevde? Inga brutna ben – ser du det som en framgång?”

Jag väntade och lät honom få ur sig allt han ville säga. Sedan väntade jag lite till medan han hämtade andan. När hans ögon var lugna svarade jag, lugnt och försiktigt:

”Jag visste inte vad jag skulle vänta mig, men jag hade absolut inte väntat mig att det skulle vara så … underbart och perfekt.” Jag sänkte rösten till en viskning och tittade ner på mina händer. ”Jag menar, jag vet ju inte hur det var för dig, men så var det för mig.”

Ett svalt finger lyfte min haka. ”Är det vad du oroar dig för?” mumlade han. ”Att jag inte njöt av det?”

Jag mötte inte hans blick. ”Jag vet att det inte är samma sak för dig. Du är inte mänsklig. Jag försökte bara förklara att, för en människa … kan livet nog inte bli bättre än så.”

Han var tyst så länge att jag till slut inte kunde låta bli att se på honom. Hans ansikte var mjukare nu, eftertänksamt.

”Det verkar som om jag har ännu mer att be om ursäkt för.” Han rynkade pannan. ”Jag kunde inte ens drömma om att du skulle tolka mina känslor för vad jag gjorde mot dig i natt som att … tja, som om det inte var den bästa natten i min existens. Men jag vill inte tänka på det så, inte när du …”

Jag drog lite på munnen. ”Menar du det? Bästa natten någonsin?” frågade jag med svag röst.

Han tog mitt ansikte mellan sina händer. ”Jag pratade med Carlisle efter att vi hade gjort vår överenskommelse, i hopp om att han skulle kunna hjälpa mig. Naturligtvis varnade han mig för att det skulle bli farligt för dig.” En skugga drog över hans ansikte. ”Men han hade förtroende för mig, ett förtroende jag inte förtjänade.”

Jag började protestera, men han lade två fingrar över mina läppar.

”Jag frågade honom också vad jag kunde vänta mig. Jag visste inte hur det skulle kännas … eftersom jag är vampyr, menar jag.” Han log blekt. ”Carlisle sa att det var en väldigt mäktig upplevelse, olik alla andra. Han sa att fysisk kärlek var något jag måste ta på allvar. Eftersom vår sinnesstämning är så stabil, kan starka känslor förändra oss för gott. Men han sa också att jag inte behövde oroa mig för just det, eftersom du redan hade förändrat mig så fullständigt.” Den här gången var hans leende mer uppriktigt.

”Jag talade med mina bröder också”, fortsatte han. ”De sa att det var enormt tillfredsställande, nästan lika njutningsfullt som att dricka blod.” Han rynkade pannan igen. ”Men jag har smakat på ditt blod, och det finns nog ingenting häftigare än det … De hade nog inte fel, precis. Jag tror bara att det var annorlunda för oss. Mer, på något sätt.”

”Det var mer. Det var allt.”

”Men det förändrar inte det faktum att jag hade fel. Även om det vore möjligt att du faktiskt kände på det sättet.”

”Vad ska det betyda? Tror du att jag hittar på? Varför?”

”För att lindra mina skuldkänslor. Jag kan inte bortse från bevisen, Bella. Eller från din gamla vana att försöka vifta bort alla mina misstag.”

Jag grep tag i hans haka och lutade mig framåt tills våra ansikten bara var några centimeter ifrån varandra. ”Lyssna på mig nu, Edward Cullen. Jag hittar inte på någonting för din skull, okej? Jag visste inte ens att det fanns en anledning att få dig att må bättre förrän du började beklaga dig. Jag har aldrig varit lyckligare i hela mitt liv – jag var inte så här lycklig när du bestämde dig för att du älskade mig mer än du ville döda mig, eller första morgonen jag vaknade och du var där … Inte ens när jag hörde din röst i dansstudion …” Han ryckte till vid påminnelsen om när en jagande vampyr nästan lyckats döda mig, men jag fortsatte ändå. ”… eller när du sa 'ja' och jag insåg att jag, av någon anledning, skulle få behålla dig för alltid. De är mina lyckligaste minnen, men det här överträffar allt. Så enkelt är det.”

Han rörde vid rynkan mellan mina ögonbryn. ”Jag gör dig olycklig nu. Det vill jag inte.”

”Sluta vara olycklig själv då! Det är det enda som är fel just nu.”

Han rynkade pannan, drog ett djupt andetag och nickade. ”Du har rätt. Det som har hänt har hänt, och jag kan inte förändra det. Det finns ingen anledning för mig att förstöra den här stunden för dig. Jag ska göra allt jag kan för att göra dig lycklig nu.”

Jag granskade honom misstänksamt och han log mot mig.

”Vad som helst som gör mig lycklig?” frågade jag, i samma ögonblick som min mage kurrade igen.

”Du är hungrig”, sa han snabbt. Han flög upp ur sängen så att dunfjädrarna yrde, vilket påminde mig om en sak.

”Exakt varför bestämde du dig för att förstöra Esmes kuddar, förresten?” frågade jag, satte mig upp och skakade fler fjädrar ur håret.

Han hade redan dragit på sig ett par slappa kakibyxor och stod i dörröppningen och plockade fjädrar ur sitt eget hår.

”Jag vet inte om jag bestämde någonting i natt”, muttrade han. ”Var bara glad att det var kuddarna och inte dig.” Han suckade tungt och skakade på huvudet, som för att bli av med den dystra tanken. Ett väldigt innerligt leende lyste upp hans ansikte, men jag anade att det krävdes en rejäl ansträngning för att klämma fram det.

Jag gled försiktigt ur den höga sängen och sträckte på mig igen, mer medveten om värken i kroppen den här gången. Jag hörde honom dra efter andan. Han vände sig bort från mig och knöt nävarna så hårt att knogarna vitnade.

”Ser jag så hemsk ut?” frågade jag och försökte låta lättsam. Han svalde hårt, men vände sig inte om igen, antagligen för att han inte ville visa mig sitt ansiktsuttryck. Jag gick in i badrummet för att se efter själv.

Jag stirrade på min nakna kropp i helfigursspegeln bakom dörren.

Det var inte det värsta jag sett. Jag hade en svag skugga över ena kinden och läpparna var lite svullna, men annars såg mitt ansikte ut som vanligt. Resten av mig pryddes av blå och lila fläckar. Jag undersökte de blåmärken som skulle bli svårast att dölja – de på armarna och axlarna. Det var inte så farligt. Jag fick lätt blåmärken, men när de väl dök upp hade jag oftast glömt orsaken till dem. De här hade förstås bara börjat bildas – jag skulle se ännu värre ut i morgon. Det skulle inte göra saker och ting lättare.

Sedan höjde jag blicken till mitt hår och stönade högt.

”Bella?” Han stod plötsligt bakom mig.

”Jag kommer aldrig att få ut allt det här ur håret!” Jag pekade på mitt huvud, som bokstavligt talat såg ut som ett fågelbo, och började plocka fjädrar.

”Typiskt dig att oroa dig för ditt hår”, mumlade han, men hjälpte mig att plocka ur fjädrarna.

”Hur kunde du hålla dig för skratt?” frågade jag. ”Jag ser ju inte klok ut!”

Han svarade inte, utan fortsatte bara plocka. Och jag visste svaret – ingenting var särskilt roligt i hans ögon just nu.

”Det här kommer inte att fungera”, suckade jag efter en stund. ”Det är helt tilltrasslat. Jag får försöka skölja ur det.” Jag vände mig om och lade armarna om hans kalla midja. ”Vill du hjälpa mig?”

”Jag måste leta upp lite mat till dig”, svarade han med låg röst och lyfte försiktigt bort mina armar.

Jag suckade när han lämnade rummet.

Det verkade som om min smekmånad var över, och den tanken gav mig en stor klump i halsen.

När jag var så gott som fjäderfri och klädd i en obekant, vit bomullsklänning som dolde de värsta av de blålila fläckarna tassade jag barfota genom huset, mot doften av ägg, bacon och cheddarost.

Edward stod framför en spis i rostfritt stål och lade en omelett på en ljusblå tallrik. Doften av mat överväldigade mig. Jag var så hungrig att det kändes som om jag skulle kunna äta upp tallriken och stekpannan också.

”Här”, sa han, vände sig om med ett leende och ställde tallriken på ett litet mosaikbord.

Jag satte mig på en av de två metallstolarna och började skyffla i mig de varma äggen. De brände i halsen, men det struntade jag i.

Han satte sig mitt emot mig. ”Jag matar dig inte tillräckligt ofta.”

Jag svalde. ”Jag sov”, påminde jag honom. ”Det här smakar fantastiskt, förresten. Imponerande av någon som själv inte äter.”

”Matlagningsprogram på teve”, sa han och log mitt sneda favoritleende.

Jag blev glad när jag såg det, glad över att han verkade mer som sig själv igen.

”Var kom äggen ifrån?”

”Jag bad städpersonalen att fylla köket. Första gången de behövt göra det. Jag ska be dem ta hand om alla fjädrar också …” Han tystnade och stirrade på en punkt ovanför mitt huvud. Jag satt tyst, av rädsla för att säga något som skulle göra honom upprörd igen.

Jag åt upp alltihop, trots att han lagat tillräckligt för två.

”Tack för maten”, sa jag och böjde mig över bordet för att kyssa honom.

Han besvarade automatiskt kyssen, men ryckte sedan till och backade.

Jag bet ihop tänderna, och frågan jag tänkt ställa lät mer som en anklagelse. ”Du tänker inte röra mig igen medan vi är här, eller hur?”

Han tvekade, log lite och höjde handen för att smeka min kind. Hans fingrar dröjde sig kvar mot min hud, och jag kunde inte låta bli att pressa kinden mot hans handflata.

”Du vet att det inte var så jag menade.”

Han suckade och tog bort handen. ”Jag vet. Och du har rätt.” Han gjorde en paus och sköt fram hakan en aning. ”Jag kommer inte att älska med dig igen förrän du är förändrad”, sa han beslutsamt. ”Jag tänker aldrig göra dig illa igen.”


×

Nós usamos cookies para ajudar a deixar o LingQ melhor. Ao visitar o site, você concorda com nossos política de cookies.