image

Twiligt 4: Så länge vi båda andas, Kapitel 5: Isle Esme (1)

”Houston?” frågade jag och höjde ögonbrynen när vi kom fram till gaten i Seattle.

”Bara ett stopp på vägen”, försäkrade Edward och flinade.

Det kändes som om jag knappt hunnit somna innan han väckte mig. Omtöcknat följde jag honom genom terminalerna och kämpade för att hålla ögonen öppna. Det tog några minuter innan jag förstod att vi stannat till på utrikesterminalen för att checka in för nästa flight.

”Rio de Janeiro?” frågade jag ängsligt.

”Bara ännu ett stopp”, sa han.

Flygresan till Sydamerika var lång men behaglig i de breda förstaklassätena. Edward höll om mig medan jag sov, och jag vaknade oväntat utvilad när planet gick ner mot flygplatsen och den sjunkande solen glödde utanför rutorna.

Vi stannade inte på flygplatsen för att byta till ännu ett plan, som jag hade väntat mig. I stället tog vi en taxi genom Rios mörka, levande gator. Jag förstod inte ett ord det Edward sa på portugisiska till chauffören, men antog att vi skulle övernatta på något hotell innan vi fortsatte. Något som faktiskt liknade scenskräck högg till i magtrakten vid den tanken. Taxin fortsatte köra tills trängseln lättat en aning, och det verkade som om vi närmade oss västra kanten av stan, vid havet.

Vi stannade vid hamnen.

Edward visade vägen förbi en lång rad vita yachter som låg förtöjda i det nattsvarta vattnet. Båten han stannade vid var mindre än de andra, smärtare, uppenbarligen byggd för hastighet snarare än utrymme. Men den var fortfarande väldigt lyxig, elegantare än resten. Han hoppade enkelt ombord, trots de tunga väskorna han bar på, ställde dem på däck och hjälpte sedan mig att kliva över kanten.

Jag tittade tyst på medan han förberedde båten för avfart, förundrad över hur skicklig och kunnig han verkade – han hade aldrig nämnt något intresse för båtar. Å andra sidan var han ju duktig på det mesta.

Medan vi styrde österut mot öppet hav försökte jag minnas min skolgeografi. Såvitt jag kunde komma på fanns det inte särskilt mycket öster om Brasilien … förrän man kom till Afrika.

Men Edward körde vidare medan Rios ljus bleknade och så småningom försvann bakom oss. Han log ett välbekant, glädjestrålande leende, ett leende som alltid framkallades av fart. Båten sköt fram genom vågorna och jag duschades av saltvatten.

Till slut tog nyfikenheten jag undertryckt så länge överhanden. ”Är det långt kvar?” frågade jag.

Det var inte likt honom att glömma att jag var människa, men jag undrade om han hade tänkt att vi skulle bo på den här lilla båten under någon längre tidsperiod.

”Ungefär en halvtimme.” Han såg att jag höll om sätet med ett krampaktigt grepp och flinade.

Nåja, tänkte jag för mig själv. Han var trots allt vampyr. Vi kanske skulle till Atlantis.

Tjugo minuter senare ropade han mitt namn över dånet från motorn. ”Bella, titta där!” Han pekade rakt fram.

Först såg jag bara mörker och månens vita slöja över vattnet. Men jag fortsatte spana, och till slut upptäckte jag en låg, svart form i månskenet. Jag kisade tills formen blev mer detaljerad; en låg, oregelbunden triangel vars ena sida sluttade ut i vattnet. När vi kom ännu närmare såg jag svajande rörelser i den lätta brisen, och bitarna föll på plats. En liten ö reste sig ur vattnet framför oss, palmbeklädd med en liten strand som lyste vit i månskenet.

”Var är vi?” mumlade jag förundrat medan han bytte kurs och körde runt till norra delen av ön.

Han hörde mig trots motorbullret och log brett. ”Det här är Isle Esme.”

Han saktade farten och styrde skickligt mot en liten träbrygga som blekts vit i ljuset från månen. Sedan stängde han av motorn, och tystnaden som följde tog andan ur mig. Allt som hördes var vågornas skvalp mot båtskrovet och palmbladen som rasslade i vinden. Luften var varm, fuktig och väldoftande, som ångan efter en varm dusch.

”Isle Esme?” Jag viskade nästan, men min röst lät ändå för hög i den tysta natten.

”En gåva från Carlisle. Esme erbjöd sig att låna ut den till oss.”

En gåva. Vem ger bort en ö i gåva? Jag rynkade pannan. Jag hade inte insett att Edwards extrema generositet var ett inlärt beteende.

Han ställde väskorna på bryggan och vände sig sedan mot mig med ett leende. I stället för att ta min hand lyfte han upp mig i famnen.

”Ska du inte vänta tills vi kommer till tröskeln?” frågade jag andlöst medan han tog ett lätt språng ur båten.

Han flinade. ”Jag är väldigt noggrann.”

Han tog båda de stora väskorna i en hand och började bära mig genom mörkret, längs en ljus sandstig.

En kort stund var det kolsvart i den djungelliknande grönskan, sedan såg jag ett varmt ljus längre fram. Ungefär i samma ögonblick som jag insåg att ljuset kom från ett hus – de två lysande kvadraterna var fönstren på sidan om ytterdörren – slog scenskräcken till igen, med mer kraft den här gången, värre än när jag trott att vi var på väg till ett hotell.

Hjärtat bultade hårt mot revbenen och jag fick svårt att andas. Jag kände att Edward såg på mig, men vägrade möta hans blick. Jag stirrade rakt fram utan att se någonting.

Han frågade inte vad jag tänkte på, vilket var olikt honom. Jag antog att det innebar att han var lika nervös som jag plötsligt var.

Han ställde ner väskorna på verandan för att öppna dörren, som var olåst.

Sedan tittade han på mig och väntade tills jag mötte hans blick innan han gick över tröskeln.

Han bar mig genom huset, utan att någon av oss sa ett ord, och tände lamporna i rummen vi passerade. Mitt intryck av huset var att det var ganska stort för en så liten ö, och egendomligt välbekant. Jag hade vant mig vid den bleka färgsättning familjen Cullen föredrog, det kändes som hemma. Men jag kunde inte koncentrera mig ordentligt. Pulsen som dunkade i öronen gjorde allting lite suddigt.

Sedan stannade Edward och tände den sista lampan.

Rummet var stort och vitt, med ett stort panoramafönster som täckte nästan en hel vägg – standardarkitektur för vampyrer. Utanför lyste månen över den vita sanden och de glittrande vågorna, bara några meter från huset. Men det märkte jag knappt. Jag kunde inte slita blicken från den enorma vita sängen mitt i rummet, draperad av böljande myggnät.

Edward släppte ner mig på golvet.

”Jag … hämtar bagaget.”

Rummet var för varmt, kvavare än den tropiska natten utanför. En svettdroppe bildades i nacken på mig. Jag gick långsamt fram till sängen och rörde vid myggnätet. Av någon anledning behövde jag försäkra mig om att allt var på riktigt.

Jag hörde inte att Edward kom tillbaka, men plötsligt smekte hans vinterkalla fingrar min nacke och torkade bort svettdroppen.

”Det är lite varmt här”, sa han ursäktande. ”Jag tänkte att … det var bäst så.”

”Noggrann”, mumlade jag lågt, och han skrockade. Det lät nervöst, inte alls likt Edward.

”Jag försökte tänka på allt som skulle göra det här … lättare”, medgav han.

Jag svalde hårt, fortfarande med ryggen mot honom. Hade en liknande smekmånad någonsin ägt rum?

Jag visste svaret på den frågan. Nej. Det här var första gången.

”Jag undrar”, sa Edward långsamt, ”om du först … kanske vill ta ett nattdopp med mig?” Han drog ett djupt andetag och lät mer avslappnad när han fortsatte. ”Det är väldigt varmt i vattnet. Det här är den sortens strand du gillar.”

”Låter skönt.” Min röst skar sig.

”Du kanske behöver en mänsklig minut eller två …? Det har varit en lång resa.”

Jag nickade stumt. Jag kände mig knappt mänsklig; ett par minuter i ensamhet skulle kanske hjälpa.

Hans läppar svepte över min hals, strax under mitt öra. Han skrattade till, och hans kalla andedräkt kittlade mot min varma hud. ”Ta inte för lång tid på er bara, mrs Cullen.”

Jag ryckte till lite vid ljudet av mitt nya namn.

Hans läppar gled över min hals igen, ner mot min skuldra. ”Jag väntar i vattnet.”

Han gick mot de franska dörrarna som vette ut mot stranden. På vägen drog han av sig skjortan och släppte den på golvet innan han gick ut i den månbelysta natten. Den kvava, salta luften virvlade in i rummet bakom honom.

Hade min hud börjat brinna? Jag blev tvungen att titta efter. Nix, ingenting brann. Åtminstone inte så att det syntes.

Jag påminde mig själv om att andas innan jag stapplade fram till den enorma resväskan som Edward öppnat och ställt på en låg, vit byrå. Det måste vara min, för jag kände igen necessären högst upp och det var mycket rosa i den, men jag kände inte igen några av kläderna. Medan jag rotade i de prydliga högarna på jakt efter något välbekant och bekvämt – ett par joggingbyxor, kanske – slog det mig att där fanns väldigt mycket spets och skirt satintyg. Underkläder. Väldigt kvinnliga underkläder, franska märken.

Jag visste inte hur eller när, men en vacker dag skulle Alice få betala för det här.

Jag gav upp, gick till badrummet och kikade ut genom de höga fönstren som också vette mot stranden. Jag såg honom inte, men antog att han var där ute i vattnet någonstans. Han behövde ju inte bry sig om att gå upp till ytan för att hämta luft. Månen ovanför var nästan full och sanden lyste vit i dess sken. En liten rörelse fångade min blick – resten av hans kläder hängde på en krökt palmstam vid strandkanten och fladdrade i brisen.

Min hud började hetta igen.

Jag drog några djupa andetag och gick fram till speglarna över den långa bänken. Det syntes tydligt att jag hade ägnat hela dagen åt att sova på ett flygplan. Jag hittade min hårborste och drog den slarvigt genom håret tills jag rett ut tovorna och borsten var full av avslitna strån. Sedan borstade jag tänderna väldigt noga, två gånger, tvättade ansiktet och stänkte vatten i nacken, som var feberhet. Det kändes så bra att jag sköljde av armarna också, och till slut kom jag fram till att jag lika gärna kunde ta en dusch. Jag visste att det var fånigt att duscha före ett dopp i havet, men jag behövde lugna ner mig och varmvatten var ett bra knep för det.

Dessutom kändes det som en god idé att raka benen.

När jag var klar tog jag ett tjockt, vitt badlakan från en hylla och svepte det runt kroppen.

Sedan stod jag inför ett dilemma jag inte tänkt på. Vad skulle jag ta på mig? Ingen baddräkt, förstås. Men det verkade också löjligt att ta på sig kläderna igen. Jag ville inte ens tänka på allt det där Alice hade packat åt mig.

Min andhämtning blev snabbare igen och mina händer darrade – så mycket hjälpte den där varma duschen, alltså. Jag började känna mig lite yr och anade att en panikångestattack närmade sig. Jag satte mig på det svala kakelgolvet i min handduk, med huvudet mellan knäna, och hoppades innerligt att han inte skulle komma och leta efter mig förrän jag hunnit samla mig. Jag kunde bara tänka mig vad han skulle tro om han såg mig bryta ihop på det här sättet. Det skulle inte bli svårt för honom att övertyga sig själv om att vi höll på att begå ett stort misstag.

Och jag bröt inte ihop för att jag trodde att det var ett misstag. Inte alls. Jag höll på att bryta ihop för att jag inte hade någon aning om hur det här skulle gå till, och jag var rädd för att lämna det här badrummet och gå ut för att möta det okända. Särskilt i franska underkläder. Det var jag inte redo för än.

Det kändes precis som att tvingas gå ut på en teaterscen inför tusentals människor utan att kunna sina repliker.



Want to learn a language?


Learn from this text and thousands like it on LingQ.

  • A vast library of audio lessons, all with matching text
  • Revolutionary learning tools
  • A global, interactive learning community.

Linguagem de Aprendizagem online @ LingQ

”Houston?” frågade jag och höjde ögonbrynen när vi kom fram till gaten i Seattle.

”Bara ett stopp på vägen”, försäkrade Edward och flinade.

Det kändes som om jag knappt hunnit somna innan han väckte mig. Omtöcknat följde jag honom genom terminalerna och kämpade för att hålla ögonen öppna. Det tog några minuter innan jag förstod att vi stannat till på utrikesterminalen för att checka in för nästa flight.

”Rio de Janeiro?” frågade jag ängsligt.

”Bara ännu ett stopp”, sa han.

Flygresan till Sydamerika var lång men behaglig i de breda förstaklassätena. Edward höll om mig medan jag sov, och jag vaknade oväntat utvilad när planet gick ner mot flygplatsen och den sjunkande solen glödde utanför rutorna.

Vi stannade inte på flygplatsen för att byta till ännu ett plan, som jag hade väntat mig. I stället tog vi en taxi genom Rios mörka, levande gator. Jag förstod inte ett ord det Edward sa på portugisiska till chauffören, men antog att vi skulle övernatta på något hotell innan vi fortsatte. Något som faktiskt liknade scenskräck högg till i magtrakten vid den tanken. Taxin fortsatte köra tills trängseln lättat en aning, och det verkade som om vi närmade oss västra kanten av stan, vid havet.

Vi stannade vid hamnen.

Edward visade vägen förbi en lång rad vita yachter som låg förtöjda i det nattsvarta vattnet. Båten han stannade vid var mindre än de andra, smärtare, uppenbarligen byggd för hastighet snarare än utrymme. Men den var fortfarande väldigt lyxig, elegantare än resten. Han hoppade enkelt ombord, trots de tunga väskorna han bar på, ställde dem på däck och hjälpte sedan mig att kliva över kanten.

Jag tittade tyst på medan han förberedde båten för avfart, förundrad över hur skicklig och kunnig han verkade – han hade aldrig nämnt något intresse för båtar. Å andra sidan var han ju duktig på det mesta.

Medan vi styrde österut mot öppet hav försökte jag minnas min skolgeografi. Såvitt jag kunde komma på fanns det inte särskilt mycket öster om Brasilien … förrän man kom till Afrika.

Men Edward körde vidare medan Rios ljus bleknade och så småningom försvann bakom oss. Han log ett välbekant, glädjestrålande leende, ett leende som alltid framkallades av fart. Båten sköt fram genom vågorna och jag duschades av saltvatten.

Till slut tog nyfikenheten jag undertryckt så länge överhanden. ”Är det långt kvar?” frågade jag.

Det var inte likt honom att glömma att jag var människa, men jag undrade om han hade tänkt att vi skulle bo på den här lilla båten under någon längre tidsperiod.

”Ungefär en halvtimme.” Han såg att jag höll om sätet med ett krampaktigt grepp och flinade.

Nåja, tänkte jag för mig själv. Han var trots allt vampyr. Vi kanske skulle till Atlantis.

Tjugo minuter senare ropade han mitt namn över dånet från motorn. ”Bella, titta där!” Han pekade rakt fram.

Först såg jag bara mörker och månens vita slöja över vattnet. Men jag fortsatte spana, och till slut upptäckte jag en låg, svart form i månskenet. Jag kisade tills formen blev mer detaljerad; en låg, oregelbunden triangel vars ena sida sluttade ut i vattnet. När vi kom ännu närmare såg jag svajande rörelser i den lätta brisen, och bitarna föll på plats. En liten ö reste sig ur vattnet framför oss, palmbeklädd med en liten strand som lyste vit i månskenet.

”Var är vi?” mumlade jag förundrat medan han bytte kurs och körde runt till norra delen av ön.

Han hörde mig trots motorbullret och log brett. ”Det här är Isle Esme.”

Han saktade farten och styrde skickligt mot en liten träbrygga som blekts vit i ljuset från månen. Sedan stängde han av motorn, och tystnaden som följde tog andan ur mig. Allt som hördes var vågornas skvalp mot båtskrovet och palmbladen som rasslade i vinden. Luften var varm, fuktig och väldoftande, som ångan efter en varm dusch.

”Isle Esme?” Jag viskade nästan, men min röst lät ändå för hög i den tysta natten.

”En gåva från Carlisle. Esme erbjöd sig att låna ut den till oss.”

En gåva. Vem ger bort en ö i gåva? Jag rynkade pannan. Jag hade inte insett att Edwards extrema generositet var ett inlärt beteende.

Han ställde väskorna på bryggan och vände sig sedan mot mig med ett leende. I stället för att ta min hand lyfte han upp mig i famnen.

”Ska du inte vänta tills vi kommer till tröskeln?” frågade jag andlöst medan han tog ett lätt språng ur båten.

Han flinade. ”Jag är väldigt noggrann.”

Han tog båda de stora väskorna i en hand och började bära mig genom mörkret, längs en ljus sandstig.

En kort stund var det kolsvart i den djungelliknande grönskan, sedan såg jag ett varmt ljus längre fram. Ungefär i samma ögonblick som jag insåg att ljuset kom från ett hus – de två lysande kvadraterna var fönstren på sidan om ytterdörren – slog scenskräcken till igen, med mer kraft den här gången, värre än när jag trott att vi var på väg till ett hotell.

Hjärtat bultade hårt mot revbenen och jag fick svårt att andas. Jag kände att Edward såg på mig, men vägrade möta hans blick. Jag stirrade rakt fram utan att se någonting.

Han frågade inte vad jag tänkte på, vilket var olikt honom. Jag antog att det innebar att han var lika nervös som jag plötsligt var.

Han ställde ner väskorna på verandan för att öppna dörren, som var olåst.

Sedan tittade han på mig och väntade tills jag mötte hans blick innan han gick över tröskeln.

Han bar mig genom huset, utan att någon av oss sa ett ord, och tände lamporna i rummen vi passerade. Mitt intryck av huset var att det var ganska stort för en så liten ö, och egendomligt välbekant. Jag hade vant mig vid den bleka färgsättning familjen Cullen föredrog, det kändes som hemma. Men jag kunde inte koncentrera mig ordentligt. Pulsen som dunkade i öronen gjorde allting lite suddigt.

Sedan stannade Edward och tände den sista lampan.

Rummet var stort och vitt, med ett stort panoramafönster som täckte nästan en hel vägg – standardarkitektur för vampyrer. Utanför lyste månen över den vita sanden och de glittrande vågorna, bara några meter från huset. Men det märkte jag knappt. Jag kunde inte slita blicken från den enorma vita sängen mitt i rummet, draperad av böljande myggnät.

Edward släppte ner mig på golvet.

”Jag … hämtar bagaget.”

Rummet var för varmt, kvavare än den tropiska natten utanför. En svettdroppe bildades i nacken på mig. Jag gick långsamt fram till sängen och rörde vid myggnätet. Av någon anledning behövde jag försäkra mig om att allt var på riktigt.

Jag hörde inte att Edward kom tillbaka, men plötsligt smekte hans vinterkalla fingrar min nacke och torkade bort svettdroppen.

”Det är lite varmt här”, sa han ursäktande. ”Jag tänkte att … det var bäst så.”

”Noggrann”, mumlade jag lågt, och han skrockade. Det lät nervöst, inte alls likt Edward.

”Jag försökte tänka på allt som skulle göra det här … lättare”, medgav han.

Jag svalde hårt, fortfarande med ryggen mot honom. Hade en liknande smekmånad någonsin ägt rum?

Jag visste svaret på den frågan. Nej. Det här var första gången.

”Jag undrar”, sa Edward långsamt, ”om du först … kanske vill ta ett nattdopp med mig?” Han drog ett djupt andetag och lät mer avslappnad när han fortsatte. ”Det är väldigt varmt i vattnet. Det här är den sortens strand du gillar.”

”Låter skönt.” Min röst skar sig.

”Du kanske behöver en mänsklig minut eller två …? Det har varit en lång resa.”

Jag nickade stumt. Jag kände mig knappt mänsklig; ett par minuter i ensamhet skulle kanske hjälpa.

Hans läppar svepte över min hals, strax under mitt öra. Han skrattade till, och hans kalla andedräkt kittlade mot min varma hud. ”Ta inte för lång tid på er bara, mrs Cullen.”

Jag ryckte till lite vid ljudet av mitt nya namn.

Hans läppar gled över min hals igen, ner mot min skuldra. ”Jag väntar i vattnet.”

Han gick mot de franska dörrarna som vette ut mot stranden. På vägen drog han av sig skjortan och släppte den på golvet innan han gick ut i den månbelysta natten. Den kvava, salta luften virvlade in i rummet bakom honom.

Hade min hud börjat brinna? Jag blev tvungen att titta efter. Nix, ingenting brann. Åtminstone inte så att det syntes.

Jag påminde mig själv om att andas innan jag stapplade fram till den enorma resväskan som Edward öppnat och ställt på en låg, vit byrå. Det måste vara min, för jag kände igen necessären högst upp och det var mycket rosa i den, men jag kände inte igen några av kläderna. Medan jag rotade i de prydliga högarna på jakt efter något välbekant och bekvämt – ett par joggingbyxor, kanske – slog det mig att där fanns väldigt mycket spets och skirt satintyg. Underkläder. Väldigt kvinnliga underkläder, franska märken.

Jag visste inte hur eller när, men en vacker dag skulle Alice få betala för det här.

Jag gav upp, gick till badrummet och kikade ut genom de höga fönstren som också vette mot stranden. Jag såg honom inte, men antog att han var där ute i vattnet någonstans. Han behövde ju inte bry sig om att gå upp till ytan för att hämta luft. Månen ovanför var nästan full och sanden lyste vit i dess sken. En liten rörelse fångade min blick – resten av hans kläder hängde på en krökt palmstam vid strandkanten och fladdrade i brisen.

Min hud började hetta igen.

Jag drog några djupa andetag och gick fram till speglarna över den långa bänken. Det syntes tydligt att jag hade ägnat hela dagen åt att sova på ett flygplan. Jag hittade min hårborste och drog den slarvigt genom håret tills jag rett ut tovorna och borsten var full av avslitna strån. Sedan borstade jag tänderna väldigt noga, två gånger, tvättade ansiktet och stänkte vatten i nacken, som var feberhet. Det kändes så bra att jag sköljde av armarna också, och till slut kom jag fram till att jag lika gärna kunde ta en dusch. Jag visste att det var fånigt att duscha före ett dopp i havet, men jag behövde lugna ner mig och varmvatten var ett bra knep för det.

Dessutom kändes det som en god idé att raka benen.

När jag var klar tog jag ett tjockt, vitt badlakan från en hylla och svepte det runt kroppen.

Sedan stod jag inför ett dilemma jag inte tänkt på. Vad skulle jag ta på mig? Ingen baddräkt, förstås. Men det verkade också löjligt att ta på sig kläderna igen. Jag ville inte ens tänka på allt det där Alice hade packat åt mig.

Min andhämtning blev snabbare igen och mina händer darrade – så mycket hjälpte den där varma duschen, alltså. Jag började känna mig lite yr och anade att en panikångestattack närmade sig. Jag satte mig på det svala kakelgolvet i min handduk, med huvudet mellan knäna, och hoppades innerligt att han inte skulle komma och leta efter mig förrän jag hunnit samla mig. Jag kunde bara tänka mig vad han skulle tro om han såg mig bryta ihop på det här sättet. Det skulle inte bli svårt för honom att övertyga sig själv om att vi höll på att begå ett stort misstag.

Och jag bröt inte ihop för att jag trodde att det var ett misstag. Inte alls. Jag höll på att bryta ihop för att jag inte hade någon aning om hur det här skulle gå till, och jag var rädd för att lämna det här badrummet och gå ut för att möta det okända. Särskilt i franska underkläder. Det var jag inte redo för än.

Det kändes precis som att tvingas gå ut på en teaterscen inför tusentals människor utan att kunna sina repliker.


×

Nós usamos cookies para ajudar a deixar o LingQ melhor. Ao visitar o site, você concorda com nossos política de cookies.