image

Twiligt 4: Så länge vi båda andas, Kapitel 4: Gesten (2)

”Jag vet inte om jag kommer att få mer än den här enda dansen”, sa han och började föra mig runt i en långsam cirkel som inte alls matchade tempot i melodin. ”Bäst att jag drar ut på den så mycket jag kan.”

Vi rörde oss till rytmen av hans hjärta under min hand.

”Jag är glad att jag kom”, sa han lågt efter en stund. ”Jag trodde inte att jag skulle vara det. Men det känns skönt att se dig … en gång till. Inte lika sorgligt som jag trodde.”

”Jag vill inte att du ska vara sorgsen.”

”Jag vet det. Och jag kom inte hit i kväll för att ge dig skuldkänslor.”

”Nej – att du är här gör mig bara lycklig. Det är den finaste gåva du kunde ha gett mig.”

Han skrattade. ”Bra, för jag hann inte köpa någon riktig present.”

Mina ögon hade vant sig vid mörkret och nu såg jag hans ansikte, högre upp än jag väntat mig. Var det möjligt att han fortfarande växte? Han måste vara över två meter lång nu. Det var en lättnad att se hans välbekanta drag efter så lång tid – hans djupt liggande ögon under de buskiga, svarta ögonbrynen, de höga kindbenen, de fylliga läpparna i ett sarkastiskt leende som matchade hans tonfall. Huden runt hans ögon var spänd, och jag förstod att han var väldigt försiktig i kväll. Han gjorde allt i sin makt för att göra mig lycklig, för att inte visa hur mycket det här kostade honom.

Jag hade aldrig gjort någonting gott nog för att förtjäna en vän som Jacob.

”När bestämde du dig för att komma tillbaka?”

”Medvetet eller undermedvetet?” Han drog ett djupt andetag innan han besvarade sin egen fråga. ”Jag vet faktiskt inte. Jag antar att jag har rört mig åt det här hållet ett tag, kanske för att jag var på väg hit. Men det var inte förrän i morse som jag faktiskt började springa. Jag var inte säker på om jag skulle hinna.” Han skrattade. ”Du anar inte hur konstigt det känns att gå på två ben igen. Att ha kläder på sig! Och det blir ännu mer bisarrt just för att det känns konstigt. Det hade jag inte väntat mig. Jag är helt ovan vid den här människogrejen.”

Vi fortsatte röra oss i cirklar.

”Men det hade varit synd om jag missat chansen att se dig i kväll, Bella. Bara det är värt resan hit. Du ser fantastisk ut, Bella. Så vacker.”

”Alice lade ner mycket tid på mig i dag. Mörkret hjälper lite också.”

”Det är inte så mörkt för mig, vet du.”

”Just det, ja.” Varulvssinnen. Det var så lätt att glömma allt han kunde göra, han verkade så mänsklig. Särskilt just nu.

”Du har klippt dig”, noterade jag.

”Ja. Lite lättare, du vet. Tänkte att jag skulle passa på när jag hade händer.”

”Det är fint”, ljög jag.

Han fnös. ”Säkert. Jag klippte det själv med en rostig kökssax.” Han flinade brett och blev sedan allvarlig. ”Är du lycklig, Bella?”

”Ja.”

”Okej.” Jag kände att han ryckte på axlarna. ”Det är väl huvudsaken, antar jag.”

”Hur är det med dig, Jacob? Egentligen?”

”Det är bra, Bella, jag lovar. Du behöver inte oroa dig för mig längre. Du kan sluta tjata på Seth.”

”Jag tjatar inte på honom bara för din skull. Jag gillar Seth.”

”Han är en bra grabb. Bättre sällskap än många andra. Jag svär på att om jag bara kunde bli av med rösterna i huvudet vore livet som varg helt perfekt.”

Jag skrattade åt hur det lät. ”Ja, jag kan inte få tyst på mina heller.”

”I ditt fall skulle det innebära att du är galen. Fast det visste jag ju redan”, retades han.

”Tack.”

”Galenskap är antagligen enklare än att dela en flocks tankar. Galna människors röster skickar inte ut barnvakter efter dem.”

”Va?”

”Sam är där ute. Och några av de andra. För säkerhets skull, du vet.”

”Vad menar du?”

”Om jag inte kan behärska mig eller så. Om jag bestämmer mig för att vandalisera festen.” Han log snett åt vad som antagligen var en lockande tanke för honom. ”Men jag är inte här för att förstöra ditt bröllop, Bella. Jag är här för att …” Han tystnade.

”För att göra det perfekt.”

”Ingen lätt uppgift. Jag är bara här för att vara din vän. Din bästa vän, en sista gång.”

”Sam borde ha högre tankar om dig.”

”Tja, jag kanske överreagerar. De kanske skulle ha varit här ändå, för att hålla ett öga på Seth. Det är många vampyrer här. Seth tar inte det på så stort allvar som han borde.”

”Seth vet att han inte är i fara. Han förstår Cullens bättre än Sam gör.”

”Visst, visst”, sa Jacob och slöt fred innan något gräl hann uppstå.

Det kändes märkligt att se honom i en diplomatroll.

”Jag är ledsen för det där med rösterna”, sa jag. ”Och jag önskar att jag kunde göra saker och ting bättre.” På så många sätt.

”Det är inte så farligt, jag gnäller bara lite.”

”Är du … lycklig?”

”Nästan. Men nog om mig, det här är ju din stora dag.” Han skrockade. ”Och det älskar du förstås? Att stå i rampljuset?”

”Absolut, jag kan inte få nog av uppmärksamhet.”

Han skrattade och höjde sedan blicken över mitt huvud. Med plutande läppar betraktade han festens skimrande lampor, de dansande paren, de lätta blombladen som föll från girlangerna. Jag följde hans blick. Det kändes väldigt avlägset från vår mörka, tysta plats. Nästan som att se de vita flingorna yra i en snöglob.

”Jag måste erkänna att de är väldigt duktiga på att arrangera fester”, sa Jacob.

”Alice är som en ohejdbar naturkraft.”

Han suckade. ”Låten är slut. Tror du att jag kan få en dans till? Eller är det att begära för mycket?”

Jag grep hårdare om hans hand. ”Du får hur många danser du vill.”

Han skrattade. ”Det vore intressant. Men jag nöjer mig nog med två. Vi vill ju inte att folk ska börja prata.”

Vi fortsatte dansa.

”Jag borde väl ha vant mig vid att ta avsked av dig vid det här laget”, mumlade han.

Jag försökte svälja klumpen i halsen, men lyckades inte.

Jacob såg på mig och rynkade pannan. Han strök med fingrarna över min kind och fångade upp tårarna där. ”Det borde inte vara du som gråter, Bella.”

”Alla gråter på bröllop”, sa jag med tjock röst.

”Det här är väl vad du vill?”

”Ja.”

”Men le, då.”

Jag försökte. Grimasen fick honom att skratta.

”Jag ska försöka minnas dig så här. Låtsas att …”

”Att vad? Att jag dog?”

Han bet ihop tänderna. Han kämpade med sig själv, med sitt beslut att göra sin närvaro till en gåva i stället för en dom. Jag kunde gissa vad han ville säga.

”Nej”, svarade han till slut. ”Men det är så här jag vill se dig i mitt minne. Med rosa kinder, ett hjärta som slår, två vänsterfötter. Allt det där.”

Jag trampade honom avsiktligt på foten så hårt jag kunde.

Han log. ”Min duktiga flicka.”

Han började säga något annat, men knep ihop munnen och gnisslade tänder för att hålla tillbaka orden han inte ville uttala.

Min vänskap med Jacob hade varit så enkel. Lika naturlig som att andas. Men sedan Edward återvänt till mitt liv hade det varit en ständig kamp. För genom att välja Edward valde jag – i Jacobs ögon – ett öde som var värre än döden, eller i alla fall jämförbart.

”Vad är det, Jacob? Säg det, bara. Du kan säga vad som helst till mig.”

”Jag … Det är ingenting jag vill säga.”

”Åh, snälla. Ut med det.”

”Det är sant. Det är inte … Det är en fråga. Det är något jag vill att du ska säga till mig.”

”Fråga mig.”

Han kämpade en stund till och suckade sedan tungt. ”Jag borde inte. Det spelar ingen roll. Jag är bara ohälsosamt nyfiken.”

Eftersom jag kände honom så väl, förstod jag. ”Det sker inte i kväll, Jacob”, viskade jag.

Jacob var till och med mer besatt av min mänsklighet än Edward var. Han värderade varje slag mitt hjärta slog, eftersom han visste att dess dagar var räknade.

”Åh”, sa han och försökte dölja sin lättnad. ”Okej.”

En ny låt började spelas, men den här gången märkte han det inte.

”När?” viskade han.

”Jag vet inte riktigt. Om en vecka eller två, kanske.”

Hans röst förändrades, blev lite trotsig och retfull. ”Vad är problemet? Varför vänta?”

”Jag vill bara inte ägna smekmånaden åt att vrida mig i plågor.”

”Vad vill du ägna den åt, då? Att spela dam? Haha!”

”Väldigt lustigt.”

”Jag skojar bara, Bella. Men ärligt talat förstår jag inte. Du kan inte få en riktig smekmånad med din vampyr, så varför låtsas? Se det som det är. Det här är inte första gången du har skjutit på det. Fast det är något bra”, tillade han innerligt. ”Du behöver inte skämmas för det.”

”Jag skjuter inte på någonting”, snäste jag. ”Och jag kan visst få en riktig smekmånad. Jag kan göra vad jag vill, så lägg av!”

Han avbröt dansen tvärt. Ett kort ögonblick undrade jag om han slutligen upptäckt att det var en ny låt, och jag försökte förtvivlat komma på ett sätt att släta över vårt lilla gräl innan han sa farväl. Vi borde inte skiljas så här.

Sedan spärrade han upp ögonen i någon sorts egendomlig, förvirrad fasa. ”Va?” flämtade han. ”Vad sa du?”

”Om vad? Jake, vad är det?”

”Vad menar du? En riktig smekmånad? Medan du fortfarande är människa? Driver du med mig? Det är någon sorts sjukt skämt, va?”

Jag blängde på honom. ”Jag bad dig lägga av, Jake. Du har ingenting med det att göra. Jag borde inte ha … Vi borde inte ens prata om det här. Det är privat.”

Hans enorma händer slöts om mina överarmar.

”Aj, Jake, släpp mig!”

Han ruskade om mig. ”Bella! Har du tappat förståndet! Så korkad kan du bara inte vara! Säg att du skämtar!”

Han skakade mig igen. Hans starka, hårda händer darrade och fick hela min kropp att vibrera.

”Sluta, Jake!”

Det var plötsligt väldigt trångt i mörkret omkring oss.

”Släpp henne.” Edwards röst var kall som is, skarp som rakblad.

Bakom Jacob hördes en låg morrning i den svarta natten, sedan ännu en.

”Backa, Jake”, hörde jag Seth Clearwater vädja. ”Du tappar greppet.”

Jacob stod som fastfrusen med vidöppna, vettskrämda ögon.

”Du gör henne illa”, viskade Seth. ”Släpp henne.”

”Nu!” snäste Edward.

Jacob sänkte händerna och det plötsliga blodflödet genom mina armar var nästan smärtsamt. Innan jag hann märka mer än så kände jag ett par kalla händer där de varma tidigare varit, och luften ven förbi mig. Jag blinkade och upptäckte att jag stod flera meter ifrån min ursprungliga plats. Edward stod framför mig, spänd i hela kroppen. Mellan honom och Jacob stod två enorma vargar, men de såg inte aggressiva ut i mina ögon. Mer som om de försökte förhindra en strid.

Och Seth – gänglige, femtonårige Seth – hade sina långa armar runt Jacobs darrande kropp och försökte dra honom därifrån. Om Jacob skiftade form så nära Seth … ”Kom, Jake. Vi går.”

”Jag ska döda dig”, sa Jacob med en röst så kvävd av ursinne att den var låg som en viskning. Han stirrade på Edward med glödande ögon. ”Jag ska döda dig själv! Jag gör det nu!” Han skälvde till som i kramper.

Den största vargen, den svarta, morrade skarpt.

”Flytta på dig, Seth”, väste Edward.

Seth fortsatte dra i Jacob, som var så omtöcknad av ursinne att han lät sig förflyttas någon meter. ”Gör det inte, Jake”, vädjade Seth. ”Vi går. Kom nu.”

Sam, den stora svarta vargen, slöt upp vid Seths sida. Han lade sit enorma huvud mot Jacobs bröst och knuffade på.

Alla tre – Seth som drog, Jacob som darrade och Sam som knuffade – försvann in i mörkret.

Den andra vargen följde dem med blicken. Jag kunde inte riktigt urskilja färgen på hans päls i dunklet, men den såg nästan chokladbrun ut. Var det Quil, tro?

”Förlåt”, viskade jag till vargen.

”Faran är över, Bella”, mumlade Edward.

Vargen såg rakt på Edward, och hans blick var inte vänlig. Edward nickade bara kort mot honom.



Want to learn a language?


Learn from this text and thousands like it on LingQ.

  • A vast library of audio lessons, all with matching text
  • Revolutionary learning tools
  • A global, interactive learning community.

Linguagem de Aprendizagem online @ LingQ

”Jag vet inte om jag kommer att få mer än den här enda dansen”, sa han och började föra mig runt i en långsam cirkel som inte alls matchade tempot i melodin. ”Bäst att jag drar ut på den så mycket jag kan.”

Vi rörde oss till rytmen av hans hjärta under min hand.

”Jag är glad att jag kom”, sa han lågt efter en stund. ”Jag trodde inte att jag skulle vara det. Men det känns skönt att se dig … en gång till. Inte lika sorgligt som jag trodde.”

”Jag vill inte att du ska vara sorgsen.”

”Jag vet det. Och jag kom inte hit i kväll för att ge dig skuldkänslor.”

”Nej – att du är här gör mig bara lycklig. Det är den finaste gåva du kunde ha gett mig.”

Han skrattade. ”Bra, för jag hann inte köpa någon riktig present.”

Mina ögon hade vant sig vid mörkret och nu såg jag hans ansikte, högre upp än jag väntat mig. Var det möjligt att han fortfarande växte? Han måste vara över två meter lång nu. Det var en lättnad att se hans välbekanta drag efter så lång tid – hans djupt liggande ögon under de buskiga, svarta ögonbrynen, de höga kindbenen, de fylliga läpparna i ett sarkastiskt leende som matchade hans tonfall. Huden runt hans ögon var spänd, och jag förstod att han var väldigt försiktig i kväll. Han gjorde allt i sin makt för att göra mig lycklig, för att inte visa hur mycket det här kostade honom.

Jag hade aldrig gjort någonting gott nog för att förtjäna en vän som Jacob.

”När bestämde du dig för att komma tillbaka?”

”Medvetet eller undermedvetet?” Han drog ett djupt andetag innan han besvarade sin egen fråga. ”Jag vet faktiskt inte. Jag antar att jag har rört mig åt det här hållet ett tag, kanske för att jag var på väg hit. Men det var inte förrän i morse som jag faktiskt började springa. Jag var inte säker på om jag skulle hinna.” Han skrattade. ”Du anar inte hur konstigt det känns att gå på två ben igen. Att ha kläder på sig! Och det blir ännu mer bisarrt just för att det känns konstigt. Det hade jag inte väntat mig. Jag är helt ovan vid den här människogrejen.”

Vi fortsatte röra oss i cirklar.

”Men det hade varit synd om jag missat chansen att se dig i kväll, Bella. Bara det är värt resan hit. Du ser fantastisk ut, Bella. Så vacker.”

”Alice lade ner mycket tid på mig i dag. Mörkret hjälper lite också.”

”Det är inte så mörkt för mig, vet du.”

”Just det, ja.” Varulvssinnen. Det var så lätt att glömma allt han kunde göra, han verkade så mänsklig. Särskilt just nu.

”Du har klippt dig”, noterade jag.

”Ja. Lite lättare, du vet. Tänkte att jag skulle passa på när jag hade händer.”

”Det är fint”, ljög jag.

Han fnös. ”Säkert. Jag klippte det själv med en rostig kökssax.” Han flinade brett och blev sedan allvarlig. ”Är du lycklig, Bella?”

”Ja.”

”Okej.” Jag kände att han ryckte på axlarna. ”Det är väl huvudsaken, antar jag.”

”Hur är det med dig, Jacob? Egentligen?”

”Det är bra, Bella, jag lovar. Du behöver inte oroa dig för mig längre. Du kan sluta tjata på Seth.”

”Jag tjatar inte på honom bara för din skull. Jag gillar Seth.”

”Han är en bra grabb. Bättre sällskap än många andra. Jag svär på att om jag bara kunde bli av med rösterna i huvudet vore livet som varg helt perfekt.”

Jag skrattade åt hur det lät. ”Ja, jag kan inte få tyst på mina heller.”

”I ditt fall skulle det innebära att du är galen. Fast det visste jag ju redan”, retades han.

”Tack.”

”Galenskap är antagligen enklare än att dela en flocks tankar. Galna människors röster skickar inte ut barnvakter efter dem.”

”Va?”

”Sam är där ute. Och några av de andra. För säkerhets skull, du vet.”

”Vad menar du?”

”Om jag inte kan behärska mig eller så. Om jag bestämmer mig för att vandalisera festen.” Han log snett åt vad som antagligen var en lockande tanke för honom. ”Men jag är inte här för att förstöra ditt bröllop, Bella. Jag är här för att …” Han tystnade.

”För att göra det perfekt.”

”Ingen lätt uppgift. Jag är bara här för att vara din vän. Din bästa vän, en sista gång.”

”Sam borde ha högre tankar om dig.”

”Tja, jag kanske överreagerar. De kanske skulle ha varit här ändå, för att hålla ett öga på Seth. Det är många vampyrer här. Seth tar inte det på så stort allvar som han borde.”

”Seth vet att han inte är i fara. Han förstår Cullens bättre än Sam gör.”

”Visst, visst”, sa Jacob och slöt fred innan något gräl hann uppstå.

Det kändes märkligt att se honom i en diplomatroll.

”Jag är ledsen för det där med rösterna”, sa jag. ”Och jag önskar att jag kunde göra saker och ting bättre.” På så många sätt.

”Det är inte så farligt, jag gnäller bara lite.”

”Är du … lycklig?”

”Nästan. Men nog om mig, det här är ju din stora dag.” Han skrockade. ”Och det älskar du förstås? Att stå i rampljuset?”

”Absolut, jag kan inte få nog av uppmärksamhet.”

Han skrattade och höjde sedan blicken över mitt huvud. Med plutande läppar betraktade han festens skimrande lampor, de dansande paren, de lätta blombladen som föll från girlangerna. Jag följde hans blick. Det kändes väldigt avlägset från vår mörka, tysta plats. Nästan som att se de vita flingorna yra i en snöglob.

”Jag måste erkänna att de är väldigt duktiga på att arrangera fester”, sa Jacob.

”Alice är som en ohejdbar naturkraft.”

Han suckade. ”Låten är slut. Tror du att jag kan få en dans till? Eller är det att begära för mycket?”

Jag grep hårdare om hans hand. ”Du får hur många danser du vill.”

Han skrattade. ”Det vore intressant. Men jag nöjer mig nog med två. Vi vill ju inte att folk ska börja prata.”

Vi fortsatte dansa.

”Jag borde väl ha vant mig vid att ta avsked av dig vid det här laget”, mumlade han.

Jag försökte svälja klumpen i halsen, men lyckades inte.

Jacob såg på mig och rynkade pannan. Han strök med fingrarna över min kind och fångade upp tårarna där. ”Det borde inte vara du som gråter, Bella.”

”Alla gråter på bröllop”, sa jag med tjock röst.

”Det här är väl vad du vill?”

”Ja.”

”Men le, då.”

Jag försökte. Grimasen fick honom att skratta.

”Jag ska försöka minnas dig så här. Låtsas att …”

”Att vad? Att jag dog?”

Han bet ihop tänderna. Han kämpade med sig själv, med sitt beslut att göra sin närvaro till en gåva i stället för en dom. Jag kunde gissa vad han ville säga.

”Nej”, svarade han till slut. ”Men det är så här jag vill se dig i mitt minne. Med rosa kinder, ett hjärta som slår, två vänsterfötter. Allt det där.”

Jag trampade honom avsiktligt på foten så hårt jag kunde.

Han log. ”Min duktiga flicka.”

Han började säga något annat, men knep ihop munnen och gnisslade tänder för att hålla tillbaka orden han inte ville uttala.

Min vänskap med Jacob hade varit så enkel. Lika naturlig som att andas. Men sedan Edward återvänt till mitt liv hade det varit en ständig kamp. För genom att välja Edward valde jag – i Jacobs ögon – ett öde som var värre än döden, eller i alla fall jämförbart.

”Vad är det, Jacob? Säg det, bara. Du kan säga vad som helst till mig.”

”Jag … Det är ingenting jag vill säga.”

”Åh, snälla. Ut med det.”

”Det är sant. Det är inte … Det är en fråga. Det är något jag vill att du ska säga till mig.”

”Fråga mig.”

Han kämpade en stund till och suckade sedan tungt. ”Jag borde inte. Det spelar ingen roll. Jag är bara ohälsosamt nyfiken.”

Eftersom jag kände honom så väl, förstod jag. ”Det sker inte i kväll, Jacob”, viskade jag.

Jacob var till och med mer besatt av min mänsklighet än Edward var. Han värderade varje slag mitt hjärta slog, eftersom han visste att dess dagar var räknade.

”Åh”, sa han och försökte dölja sin lättnad. ”Okej.”

En ny låt började spelas, men den här gången märkte han det inte.

”När?” viskade han.

”Jag vet inte riktigt. Om en vecka eller två, kanske.”

Hans röst förändrades, blev lite trotsig och retfull. ”Vad är problemet? Varför vänta?”

”Jag vill bara inte ägna smekmånaden åt att vrida mig i plågor.”

”Vad vill du ägna den åt, då? Att spela dam? Haha!”

”Väldigt lustigt.”

”Jag skojar bara, Bella. Men ärligt talat förstår jag inte. Du kan inte få en riktig smekmånad med din vampyr, så varför låtsas? Se det som det är. Det här är inte första gången du har skjutit på det. Fast det är något bra”, tillade han innerligt. ”Du behöver inte skämmas för det.”

”Jag skjuter inte på någonting”, snäste jag. ”Och jag kan visst få en riktig smekmånad. Jag kan göra vad jag vill, så lägg av!”

Han avbröt dansen tvärt. Ett kort ögonblick undrade jag om han slutligen upptäckt att det var en ny låt, och jag försökte förtvivlat komma på ett sätt att släta över vårt lilla gräl innan han sa farväl. Vi borde inte skiljas så här.

Sedan spärrade han upp ögonen i någon sorts egendomlig, förvirrad fasa. ”Va?” flämtade han. ”Vad sa du?”

”Om vad? Jake, vad är det?”

”Vad menar du? En riktig smekmånad? Medan du fortfarande är människa? Driver du med mig? Det är någon sorts sjukt skämt, va?”

Jag blängde på honom. ”Jag bad dig lägga av, Jake. Du har ingenting med det att göra. Jag borde inte ha … Vi borde inte ens prata om det här. Det är privat.”

Hans enorma händer slöts om mina överarmar.

”Aj, Jake, släpp mig!”

Han ruskade om mig. ”Bella! Har du tappat förståndet! Så korkad kan du bara inte vara! Säg att du skämtar!”

Han skakade mig igen. Hans starka, hårda händer darrade och fick hela min kropp att vibrera.

”Sluta, Jake!”

Det var plötsligt väldigt trångt i mörkret omkring oss.

”Släpp henne.” Edwards röst var kall som is, skarp som rakblad.

Bakom Jacob hördes en låg morrning i den svarta natten, sedan ännu en.

”Backa, Jake”, hörde jag Seth Clearwater vädja. ”Du tappar greppet.”

Jacob stod som fastfrusen med vidöppna, vettskrämda ögon.

”Du gör henne illa”, viskade Seth. ”Släpp henne.”

”Nu!” snäste Edward.

Jacob sänkte händerna och det plötsliga blodflödet genom mina armar var nästan smärtsamt. Innan jag hann märka mer än så kände jag ett par kalla händer där de varma tidigare varit, och luften ven förbi mig. Jag blinkade och upptäckte att jag stod flera meter ifrån min ursprungliga plats. Edward stod framför mig, spänd i hela kroppen. Mellan honom och Jacob stod två enorma vargar, men de såg inte aggressiva ut i mina ögon. Mer som om de försökte förhindra en strid.

Och Seth – gänglige, femtonårige Seth – hade sina långa armar runt Jacobs darrande kropp och försökte dra honom därifrån. Om Jacob skiftade form så nära Seth … ”Kom, Jake. Vi går.”

”Jag ska döda dig”, sa Jacob med en röst så kvävd av ursinne att den var låg som en viskning. Han stirrade på Edward med glödande ögon. ”Jag ska döda dig själv! Jag gör det nu!” Han skälvde till som i kramper.

Den största vargen, den svarta, morrade skarpt.

”Flytta på dig, Seth”, väste Edward.

Seth fortsatte dra i Jacob, som var så omtöcknad av ursinne att han lät sig förflyttas någon meter. ”Gör det inte, Jake”, vädjade Seth. ”Vi går. Kom nu.”

Sam, den stora svarta vargen, slöt upp vid Seths sida. Han lade sit enorma huvud mot Jacobs bröst och knuffade på.

Alla tre – Seth som drog, Jacob som darrade och Sam som knuffade – försvann in i mörkret.

Den andra vargen följde dem med blicken. Jag kunde inte riktigt urskilja färgen på hans päls i dunklet, men den såg nästan chokladbrun ut. Var det Quil, tro?

”Förlåt”, viskade jag till vargen.

”Faran är över, Bella”, mumlade Edward.

Vargen såg rakt på Edward, och hans blick var inte vänlig. Edward nickade bara kort mot honom.


×

Nós usamos cookies para ajudar a deixar o LingQ melhor. Ao visitar o site, você concorda com nossos política de cookies.