image

Twiligt 4: Så länge vi båda andas, Kapitel 4: Gesten (1)

Vigselceremonin övergick smidigt i bröllopsfesten – ett bevis på Alices perfekta organisation. Det hade just börjat skymma över floden; ceremonin hade varat exakt så länge som planerat så att solen hunnit sjunka mellan träden. Lampornas glittrande fick de vita blommorna att glöda när Edward förde mig ut genom glasdörrarna till trädgården, där ytterligare tiotusen blommor fungerade som ett doftande, luftigt tak över dansgolvet som vilade på gräset under två av de gamla cederträden.

Tempot sjönk och blev mer avslappnat i den ljumma augustikvällen. Den lilla folksamlingen spred ut sig under det mjuka skenet från de blinkande lamporna, och vi välkomnades än en gång av de vänner vi just omfamnat. Nu var det tid för prat och skratt.

”Grattis, båda två”, sa Seth Clearwater och duckade under en blomstergirlang.

Hans mamma, Sue, stod tätt intill honom och granskade gästerna med vaksam intensitet. Hennes ansikte var smalt och skarpt, ett intryck som förstärktes av hennes frisyr, som var strikt och lika kort som hennes dotter Leahs – jag undrade om hon klippt håret på samma sätt för att visa solidaritet. Billy Black, på Seths andra sida, var inte lika spänd som Sue.

När jag såg på Jacobs far kändes det alltid som om jag såg på två människor i stället för bara en. Jag såg den gamle mannen i rullstol, med det fårade ansiktet och vita leendet som alla andra såg. Men jag såg också en ättling i rakt nedstigande led till en lång rad mäktiga, magiska hövdingar, insvept i den auktoritet han bar med sig sedan födseln. Även om magin – i brist på en katalysator – hade hoppat över hans generation, så var Billy fortfarande en del av makten, en del av legenden. Det flöt i hans ådror, hade gått i arv till hans son, magins arvinge som vänt ryggen åt den. Därför var Sam Uley hövding över legenderna och magin nu …

Billy verkade egendomligt avspänd med tanke på sällskapet och sammanhanget – hans svarta ögon glittrade som om han just fått goda nyheter. Jag blev imponerad av hans fattning. I Billys ögon måste det här bröllopet ha verkat fruktansvärt, det värsta som kunde hända hans bästa väns dotter.

Jag visste att det inte var lätt för honom att lägga band på sina känslor, med tanke på vilken utmaning den här händelsen kunde bli för det urgamla avtalet mellan familjen Cullen och quileuterna – ett avtal som förbjöd Cullens att någonsin skapa en ny vampyr. Vargarna visste att ett avtalsbrott väntade, men Cullens hade ingen aning om hur de skulle reagera. Före alliansen hade det inneburit en omedelbar attack, ett krig. Men nu när de kände varandra bättre, skulle de i stället kunna förlåta?

Som ett svar på den tanken böjde sig Seth mot Edward med utsträckta armar. Edward besvarade kramen med sin fria arm.

Jag såg Sue rysa till av obehag.

”Skönt att se att allt har ordnat sig för dig”, sa Seth. ”Jag är glad för din skull.”

”Tack, Seth. Det betyder mycket för mig.” Edward släppte Seth och såg på Sue och Billy. ”Och tack till er också. För att ni lät Seth komma, för att ni visar Bella ert stöd i dag.”

”Ingen orsak”, sa Billy med sin djupa, raspiga röst, och optimismen i hans tonfall förvånade mig. En stabilare vapenvila kanske var att vänta.

Det hade bildats något av en kö bakom Seth, så han vinkade till oss och rullade Billy mot buffén. Sue höll händerna på deras axlar.

Angela och Ben stod på tur, följda av Angelas föräldrar och sedan Mike och Jessica – som till min förvåning höll varandra i handen. Jag hade inte hört att de var tillsammans igen. En trevlig överraskning.

Bakom mina mänskliga vänner väntade mina nya, ingifta kusiner – vampyrklanen Denali. Jag insåg att jag höll andan när vampyren längst fram – Tanya, att döma av den rödaktiga tonen i hennes blonda lockar – sträckte ut armarna för att omfamna Edward. Bredvid henne stirrade tre andra vampyrer med gyllene ögon nyfiket på mig. En av kvinnorna hade långt, ljusblont och spikrakt hår. Den andra kvinnan och mannen vid hennes sida var båda svarthåriga, med en olivaktig nyans i sin bleka hy.

Och alla fyra var så vackra att jag fick ont i magen.

Tanya höll fortfarande om Edward. ”Åh, Edward”, sa hon. ”Jag har saknat dig.”

Edward skrockade och slank smidigt ur hennes omfamning, lade en hand på hennes axel och tog ett steg bakåt, som för att kunna se henne bättre. ”Det var alltför längesedan, Tanya. Du ser ut att må bra.”

”Du också.”

”Låt mig presentera min hustru.” Det var första gången Edward uttalat ordet sedan det blivit officiellt, och han verkade så sprickfärdig av belåtenhet att alla fyra Denalis skrattade till. ”Tanya, det här är min Bella.”

Tanya var precis lika hänförande som i mina värsta mardrömmar. Hon granskade mig med en blick som var mycket mer spekulativ än uppgiven, innan hon sträckte fram handen. ”Välkommen till familjen, Bella.” Hon log, nästan lite bedrövat. ”Vi betraktar oss faktiskt som en del av Carlisles familj, och jag beklagar verkligen, eh … händelsen nyligen, när vi inte betedde oss på det sättet. Vi borde ha träffats tidigare. Kan du förlåta oss?”

”Naturligtvis”, andades jag. ”Det är väldigt trevligt att träffa er.”

”Nu är hela familjen Cullen jämna par. Det kanske blir vår tur härnäst, Kate?” Hon flinade mot blondinen.

”Sluta aldrig drömma”, svarade Kate och himlade med sina gyllene ögon. Hon tog min hand ur Tanyas och kramade den mjukt. ”Välkommen, Bella.”

Den mörkhåriga kvinnan lade sin hand ovanpå Kates. ”Jag är Carmen och det här är Eleazar. Vi är så glada att äntligen få träffa dig.”

”Sa-samma här”, stammade jag.

Tanya kastade en blick på dem som väntade bakom henne – Charlies vicesheriff, Mark, och hans hustru. De stirrade på Denalis med ögon stora som tefat. ”Vi får lära känna varandra senare. Vi har obegränsat med tid!” Tanya skrattade medan hon och hennes familj gick vidare.

Alla de gamla traditionerna följdes. Jag bländades av kamerablixtar när vi höll kniven över den spektakulära tårtan – alldeles för storslagen, tyckte jag, för vår ganska intima lilla grupp av gäster. Vi turades om att mata varandra med tårta och Edward svalde beslutsamt sin bit medan jag häpet tittade på. Jag kastade buketten med oväntad skicklighet, rätt i famnen på en förvånad Jessica. Emmett och Jasper tjöt av skratt över min rodnad när Edward väldigt försiktigt lossade mitt lånade strumpeband – som jag hasat ner nästan hela vägen till vristen – med tänderna. Han blinkade kvickt mot mig innan han sköt det rakt i ansiktet på Mike Newton.

Och när musiken började spela tog Edward mig i sina armar för den obligatoriska bröllopsvalsen. Jag följde villigt med, trots min rädsla för att dansa offentligt, av ren glädje över att bli omfamnad av honom. Han gjorde allt arbete själv och jag snurrade obesvärat under de skimrande lamporna och skarpa kamerablixtarna.

”Njuter ni av festen, mrs Cullen?” viskade han i mitt öra.

Jag skrattade. ”Det kommer att ta ett tag innan jag vänjer mig vid det där.”

”Tid har vi gott om”, påminde han mig lyckligt och böjde sig ner för att kyssa mig. Kameror smattrade vilt omkring oss.

Melodin övergick i en ny och Charlie knackade Edward på axeln.

Det var inte alls lika lätt att dansa med Charlie. Han var lika usel på det som jag, så vi rörde oss tafatt från sida till sida i ett litet rutmönster. Edward och Esme snurrade förbi oss likt Fred Astaire och Ginger Rogers.

”Jag kommer att sakna dig därhemma, Bella. Jag känner mig redan ensam.”

Jag svarade genom klumpen i halsen och försökte skämta bort det. ”Det känns faktiskt hemskt att låta dig laga din egen mat – det är nästan brottsligt. Du skulle kunna spärra in mig.”

Han flinade. ”Jag ska nog överleva min egen matlagning. Lova bara att ringa så ofta du kan.”

”Jag lovar.”

Det kändes som om jag dansade med alla. Det var kul att träffa alla gamla vänner, men egentligen ville jag bara vara med Edward. Därför blev jag glad när han äntligen kom och bröt en dans, bara en halvminut efter att den börjat.

”Fortfarande inte så förtjust i Mike, va?” frågade jag när Edward snurrat iväg med mig.

”Inte när jag måste lyssna på hans tankar. Han ska vara glad att jag inte sparkade ut honom härifrån, eller något ännu värre.”

”Säkert.”

”Har du sett dig själv än?”

”Eh, nej, jag har väl inte det. Hur så?”

”Då inser du nog inte hur makalöst, hjärtslitande vacker du är i kväll. Det förvånar mig inte att Mike har svårt att undvika sina opassande tankar om en gift kvinna. Jag är faktiskt besviken på Alice för att hon inte tvingade dig att titta i en spegel.”

”Du är väldigt partisk, vet du.”

Han suckade, slutade dansa och vände mig mot huset. Väggen med panoramafönster reflekterade festen som i en lång spegel. Edward pekade på paret rakt framför oss i spegeln.

”Partisk, säger du?”

Jag hann bara få en skymt av Edwards reflektion – en perfekt kopia av hans perfekta ansikte – och den mörka skönheten vid hans sida. Hennes hy var rosor och grädde, hennes ögon stora av iver och inramade av tjocka ögonfransar. Den smala, skimrande vita klänningen var så elegant skuren att hennes kropp såg slank och smidig ut – åtminstone medan hon stod stilla.

Innan jag hann blinka och låta skönheten förvandlas tillbaka till mig, stelnade Edward plötsligt till och vände sig åt andra hållet, som om någon ropat hans namn. ”Åh!” utbrast han och rynkade pannan ett ögonblick. Sedan log han brett.

”Vad är det?” frågade jag.

”En överraskning, en bröllopspresent.”

”Va?”

Han svarade inte utan började bara dansa igen. Han snurrade mig bort från ljusen, in i den mörka natten som omringade det upplysta dansgolvet, och hejdade sig inte förrän vi befann oss i skuggan bakom ett av cederträden. Då tittade han rakt in i skuggorna.

”Tack så mycket”, sa Edward till mörkret. ”Det här är väldigt … snällt av dig.”

”Snäll är mitt andra namn”, svarade en skrovlig, välbekant röst i den svarta natten. ”Får jag ta över en stund?”

Min hand flög upp till halsen, och om Edward inte hållit om mig hade jag kollapsat. ”Jacob!” fick jag fram så fort jag kunde andas igen. ”Jacob!”

”Hej, Bella.”

Jag stapplade mot ljudet av hans röst. Edward behöll sitt grepp om min armbåge tills ett annat par starka händer fångade mig i mörkret. Värmen från Jacobs hud brände rakt igenom klänningstyget när han drog mig intill sig. Han försökte inte ens dansa, han bara kramade mig medan jag pressade ansiktet mot hans bröst. Han sänkte huvudet för att vila kinden mot mitt huvud.

”Rosalie förlåter mig aldrig om hon inte får sin stund på dansgolvet”, mumlade Edward och jag visste att han lämnade oss för att ge mig sin egen gåva – den här stunden med Jacob.

”Åh, Jacob!” Jag hade börjat gråta hejdlöst och fick knappt fram orden. ”Tack!”

”Sluta tjuta, Bella, du förstör klänningen. Det är bara jag.”

”Bara? Åh, Jake! Allt är perfekt nu!”

Han fnös. ”Visst, festen kan börja. Din best man har äntligen kommit.”

”Nu är alla jag älskar här!”

Jag kände hans läppar svepa över mitt hår. ”Förlåt att jag kom för sent, gumman.”

”Jag är bara så glad att du kom!”

”Det var min förhoppning.”

Jag sneglade mot dansgolvet, men kunde inte upptäcka Jacobs far bland alla gäster. Jag visste inte om han var kvar. ”Vet Billy att du är här?” frågade jag, och insåg i samma ögonblick att han måste veta det – det var det enda som kunde förklara hans muntra humör tidigare.

”Sam har säkert talat om det för honom. Jag ska hälsa på honom sedan … efter festen.”

”Han kommer att bli så glad över att du är hemma igen.”

Jacob backade ett steg och rätade på sig. Han lät ena handen vila mot min korsrygg och lyfte min högerhand med den andra. Sedan pressade han båda våra händer mot sitt bröst. Jag kände hans hjärta slå och antog att han inte placerat min hand där av en tillfällighet.



Want to learn a language?


Learn from this text and thousands like it on LingQ.

  • A vast library of audio lessons, all with matching text
  • Revolutionary learning tools
  • A global, interactive learning community.

Linguagem de Aprendizagem online @ LingQ

Vigselceremonin övergick smidigt i bröllopsfesten – ett bevis på Alices perfekta organisation. Det hade just börjat skymma över floden; ceremonin hade varat exakt så länge som planerat så att solen hunnit sjunka mellan träden. Lampornas glittrande fick de vita blommorna att glöda när Edward förde mig ut genom glasdörrarna till trädgården, där ytterligare tiotusen blommor fungerade som ett doftande, luftigt tak över dansgolvet som vilade på gräset under två av de gamla cederträden.

Tempot sjönk och blev mer avslappnat i den ljumma augustikvällen. Den lilla folksamlingen spred ut sig under det mjuka skenet från de blinkande lamporna, och vi välkomnades än en gång av de vänner vi just omfamnat. Nu var det tid för prat och skratt.

”Grattis, båda två”, sa Seth Clearwater och duckade under en blomstergirlang.

Hans mamma, Sue, stod tätt intill honom och granskade gästerna med vaksam intensitet. Hennes ansikte var smalt och skarpt, ett intryck som förstärktes av hennes frisyr, som var strikt och lika kort som hennes dotter Leahs – jag undrade om hon klippt håret på samma sätt för att visa solidaritet. Billy Black, på Seths andra sida, var inte lika spänd som Sue.

När jag såg på Jacobs far kändes det alltid som om jag såg på två människor i stället för bara en. Jag såg den gamle mannen i rullstol, med det fårade ansiktet och vita leendet som alla andra såg. Men jag såg också en ättling i rakt nedstigande led till en lång rad mäktiga, magiska hövdingar, insvept i den auktoritet han bar med sig sedan födseln. Även om magin – i brist på en katalysator – hade hoppat över hans generation, så var Billy fortfarande en del av makten, en del av legenden. Det flöt i hans ådror, hade gått i arv till hans son, magins arvinge som vänt ryggen åt den. Därför var Sam Uley hövding över legenderna och magin nu …

Billy verkade egendomligt avspänd med tanke på sällskapet och sammanhanget – hans svarta ögon glittrade som om han just fått goda nyheter. Jag blev imponerad av hans fattning. I Billys ögon måste det här bröllopet ha verkat fruktansvärt, det värsta som kunde hända hans bästa väns dotter.

Jag visste att det inte var lätt för honom att lägga band på sina känslor, med tanke på vilken utmaning den här händelsen kunde bli för det urgamla avtalet mellan familjen Cullen och quileuterna – ett avtal som förbjöd Cullens att någonsin skapa en ny vampyr. Vargarna visste att ett avtalsbrott väntade, men Cullens hade ingen aning om hur de skulle reagera. Före alliansen hade det inneburit en omedelbar attack, ett krig. Men nu när de kände varandra bättre, skulle de i stället kunna förlåta?

Som ett svar på den tanken böjde sig Seth mot Edward med utsträckta armar. Edward besvarade kramen med sin fria arm.

Jag såg Sue rysa till av obehag.

”Skönt att se att allt har ordnat sig för dig”, sa Seth. ”Jag är glad för din skull.”

”Tack, Seth. Det betyder mycket för mig.” Edward släppte Seth och såg på Sue och Billy. ”Och tack till er också. För att ni lät Seth komma, för att ni visar Bella ert stöd i dag.”

”Ingen orsak”, sa Billy med sin djupa, raspiga röst, och optimismen i hans tonfall förvånade mig. En stabilare vapenvila kanske var att vänta.

Det hade bildats något av en kö bakom Seth, så han vinkade till oss och rullade Billy mot buffén. Sue höll händerna på deras axlar.

Angela och Ben stod på tur, följda av Angelas föräldrar och sedan Mike och Jessica – som till min förvåning höll varandra i handen. Jag hade inte hört att de var tillsammans igen. En trevlig överraskning.

Bakom mina mänskliga vänner väntade mina nya, ingifta kusiner – vampyrklanen Denali. Jag insåg att jag höll andan när vampyren längst fram – Tanya, att döma av den rödaktiga tonen i hennes blonda lockar – sträckte ut armarna för att omfamna Edward. Bredvid henne stirrade tre andra vampyrer med gyllene ögon nyfiket på mig. En av kvinnorna hade långt, ljusblont och spikrakt hår. Den andra kvinnan och mannen vid hennes sida var båda svarthåriga, med en olivaktig nyans i sin bleka hy.

Och alla fyra var så vackra att jag fick ont i magen.

Tanya höll fortfarande om Edward. ”Åh, Edward”, sa hon. ”Jag har saknat dig.”

Edward skrockade och slank smidigt ur hennes omfamning, lade en hand på hennes axel och tog ett steg bakåt, som för att kunna se henne bättre. ”Det var alltför längesedan, Tanya. Du ser ut att må bra.”

”Du också.”

”Låt mig presentera min hustru.” Det var första gången Edward uttalat ordet sedan det blivit officiellt, och han verkade så sprickfärdig av belåtenhet att alla fyra Denalis skrattade till. ”Tanya, det här är min Bella.”

Tanya var precis lika hänförande som i mina värsta mardrömmar. Hon granskade mig med en blick som var mycket mer spekulativ än uppgiven, innan hon sträckte fram handen. ”Välkommen till familjen, Bella.” Hon log, nästan lite bedrövat. ”Vi betraktar oss faktiskt som en del av Carlisles familj, och jag beklagar verkligen, eh … händelsen nyligen, när vi inte betedde oss på det sättet. Vi borde ha träffats tidigare. Kan du förlåta oss?”

”Naturligtvis”, andades jag. ”Det är väldigt trevligt att träffa er.”

”Nu är hela familjen Cullen jämna par. Det kanske blir vår tur härnäst, Kate?” Hon flinade mot blondinen.

”Sluta aldrig drömma”, svarade Kate och himlade med sina gyllene ögon. Hon tog min hand ur Tanyas och kramade den mjukt. ”Välkommen, Bella.”

Den mörkhåriga kvinnan lade sin hand ovanpå Kates. ”Jag är Carmen och det här är Eleazar. Vi är så glada att äntligen få träffa dig.”

”Sa-samma här”, stammade jag.

Tanya kastade en blick på dem som väntade bakom henne – Charlies vicesheriff, Mark, och hans hustru. De stirrade på Denalis med ögon stora som tefat. ”Vi får lära känna varandra senare. Vi har obegränsat med tid!” Tanya skrattade medan hon och hennes familj gick vidare.

Alla de gamla traditionerna följdes. Jag bländades av kamerablixtar när vi höll kniven över den spektakulära tårtan – alldeles för storslagen, tyckte jag, för vår ganska intima lilla grupp av gäster. Vi turades om att mata varandra med tårta och Edward svalde beslutsamt sin bit medan jag häpet tittade på. Jag kastade buketten med oväntad skicklighet, rätt i famnen på en förvånad Jessica. Emmett och Jasper tjöt av skratt över min rodnad när Edward väldigt försiktigt lossade mitt lånade strumpeband – som jag hasat ner nästan hela vägen till vristen – med tänderna. Han blinkade kvickt mot mig innan han sköt det rakt i ansiktet på Mike Newton.

Och när musiken började spela tog Edward mig i sina armar för den obligatoriska bröllopsvalsen. Jag följde villigt med, trots min rädsla för att dansa offentligt, av ren glädje över att bli omfamnad av honom. Han gjorde allt arbete själv och jag snurrade obesvärat under de skimrande lamporna och skarpa kamerablixtarna.

”Njuter ni av festen, mrs Cullen?” viskade han i mitt öra.

Jag skrattade. ”Det kommer att ta ett tag innan jag vänjer mig vid det där.”

”Tid har vi gott om”, påminde han mig lyckligt och böjde sig ner för att kyssa mig. Kameror smattrade vilt omkring oss.

Melodin övergick i en ny och Charlie knackade Edward på axeln.

Det var inte alls lika lätt att dansa med Charlie. Han var lika usel på det som jag, så vi rörde oss tafatt från sida till sida i ett litet rutmönster. Edward och Esme snurrade förbi oss likt Fred Astaire och Ginger Rogers.

”Jag kommer att sakna dig därhemma, Bella. Jag känner mig redan ensam.”

Jag svarade genom klumpen i halsen och försökte skämta bort det. ”Det känns faktiskt hemskt att låta dig laga din egen mat – det är nästan brottsligt. Du skulle kunna spärra in mig.”

Han flinade. ”Jag ska nog överleva min egen matlagning. Lova bara att ringa så ofta du kan.”

”Jag lovar.”

Det kändes som om jag dansade med alla. Det var kul att träffa alla gamla vänner, men egentligen ville jag bara vara med Edward. Därför blev jag glad när han äntligen kom och bröt en dans, bara en halvminut efter att den börjat.

”Fortfarande inte så förtjust i Mike, va?” frågade jag när Edward snurrat iväg med mig.

”Inte när jag måste lyssna på hans tankar. Han ska vara glad att jag inte sparkade ut honom härifrån, eller något ännu värre.”

”Säkert.”

”Har du sett dig själv än?”

”Eh, nej, jag har väl inte det. Hur så?”

”Då inser du nog inte hur makalöst, hjärtslitande vacker du är i kväll. Det förvånar mig inte att Mike har svårt att undvika sina opassande tankar om en gift kvinna. Jag är faktiskt besviken på Alice för att hon inte tvingade dig att titta i en spegel.”

”Du är väldigt partisk, vet du.”

Han suckade, slutade dansa och vände mig mot huset. Väggen med panoramafönster reflekterade festen som i en lång spegel. Edward pekade på paret rakt framför oss i spegeln.

”Partisk, säger du?”

Jag hann bara få en skymt av Edwards reflektion – en perfekt kopia av hans perfekta ansikte – och den mörka skönheten vid hans sida. Hennes hy var rosor och grädde, hennes ögon stora av iver och inramade av tjocka ögonfransar. Den smala, skimrande vita klänningen var så elegant skuren att hennes kropp såg slank och smidig ut – åtminstone medan hon stod stilla.

Innan jag hann blinka och låta skönheten förvandlas tillbaka till mig, stelnade Edward plötsligt till och vände sig åt andra hållet, som om någon ropat hans namn. ”Åh!” utbrast han och rynkade pannan ett ögonblick. Sedan log han brett.

”Vad är det?” frågade jag.

”En överraskning, en bröllopspresent.”

”Va?”

Han svarade inte utan började bara dansa igen. Han snurrade mig bort från ljusen, in i den mörka natten som omringade det upplysta dansgolvet, och hejdade sig inte förrän vi befann oss i skuggan bakom ett av cederträden. Då tittade han rakt in i skuggorna.

”Tack så mycket”, sa Edward till mörkret. ”Det här är väldigt … snällt av dig.”

”Snäll är mitt andra namn”, svarade en skrovlig, välbekant röst i den svarta natten. ”Får jag ta över en stund?”

Min hand flög upp till halsen, och om Edward inte hållit om mig hade jag kollapsat. ”Jacob!” fick jag fram så fort jag kunde andas igen. ”Jacob!”

”Hej, Bella.”

Jag stapplade mot ljudet av hans röst. Edward behöll sitt grepp om min armbåge tills ett annat par starka händer fångade mig i mörkret. Värmen från Jacobs hud brände rakt igenom klänningstyget när han drog mig intill sig. Han försökte inte ens dansa, han bara kramade mig medan jag pressade ansiktet mot hans bröst. Han sänkte huvudet för att vila kinden mot mitt huvud.

”Rosalie förlåter mig aldrig om hon inte får sin stund på dansgolvet”, mumlade Edward och jag visste att han lämnade oss för att ge mig sin egen gåva – den här stunden med Jacob.

”Åh, Jacob!” Jag hade börjat gråta hejdlöst och fick knappt fram orden. ”Tack!”

”Sluta tjuta, Bella, du förstör klänningen. Det är bara jag.”

”Bara? Åh, Jake! Allt är perfekt nu!”

Han fnös. ”Visst, festen kan börja. Din best man har äntligen kommit.”

”Nu är alla jag älskar här!”

Jag kände hans läppar svepa över mitt hår. ”Förlåt att jag kom för sent, gumman.”

”Jag är bara så glad att du kom!”

”Det var min förhoppning.”

Jag sneglade mot dansgolvet, men kunde inte upptäcka Jacobs far bland alla gäster. Jag visste inte om han var kvar. ”Vet Billy att du är här?” frågade jag, och insåg i samma ögonblick att han måste veta det – det var det enda som kunde förklara hans muntra humör tidigare.

”Sam har säkert talat om det för honom. Jag ska hälsa på honom sedan … efter festen.”

”Han kommer att bli så glad över att du är hemma igen.”

Jacob backade ett steg och rätade på sig. Han lät ena handen vila mot min korsrygg och lyfte min högerhand med den andra. Sedan pressade han båda våra händer mot sitt bröst. Jag kände hans hjärta slå och antog att han inte placerat min hand där av en tillfällighet.


×

Nós usamos cookies para ajudar a deixar o LingQ melhor. Ao visitar o site, você concorda com nossos política de cookies.