×

Nós usamos os cookies para ajudar a melhorar o LingQ. Ao visitar o site, você concorda com a nossa política de cookies.


image

Twiligt 4: Så länge vi båda andas, Kapitel 33: Förfalskning (2)

Kapitel 33: Förfalskning (2)

Mannen kisade på mitt ansikte genom regnet och spärrade sedan upp ögonen. Han svalde hårt och jag hörde hans hjärta slå fortare när jag närmade mig.

”Jag letar efter någon”, började jag.

”Jag är någon”, sa han med ett brett leende. ”Hur kan jag stå till tjänst, min sköna?”

”Är ni J Jenks?” frågade jag.

”Åh.” Hans blick växlade från förväntan till förståelse. Han reste sig upp och granskade mig genom smala ögon. ”Varför letar ni efter J?”

”Det är min ensak”, svarade jag. Dessutom hade jag inte en aning. ”Är ni J?”

”Nej.”

Vi såg på varandra en lång stund medan hans blick gled över min skräddarsydda, pärlgrå klänning. ”Ni ser inte ut som en vanlig klient.”

”Jag är nog ingen vanlig klient”, medgav jag. ”Men jag måste få tala med honom så snart som möjligt.”

”Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu”, erkände mannen.

”Börja med att tala om vad ni heter, kanske?” föreslog jag.

Han flinade. ”Max.”

”Trevligt att träffas, Max. Jag heter Bella. Nu kan du väl tala om för mig vad du gör för vanliga klienter?”

Flinet försvann. ”Tja, J:s vanliga klienter brukar inte alls se ut som du. Din sort brukar inte bry sig om det här kontoret. Din sort går raka vägen till hans tjusiga kontor i skyskrapan.”

Jag nämnde den andra adressen jag hade hittat.

”Ja, det stämmer”, bekräftade Max och blev misstänksam igen. ”Varför åkte du inte dit?”

”Jag fick den här adressen av en väldigt pålitlig källa.”

”Om du hade ärliga affärer, skulle du inte komma hit.”

Jag bet mig i läppen. Jag hade aldrig varit bra på att ljuga, men Alice hade inte gett mig många alternativ. ”Jag kanske inte har ärliga affärer.”

Max fick något ursäktande i blicken. ”Du får ursäkta, Bella, men jag behöver det här jobbet. J betalar mig bra för att jag i princip bara ska sitta här hela dagarna. Jag vill verkligen hjälpa till, men – och det här är förstås hypotetiskt, eller mellan dig och mig, vilket som än låter bäst – om jag släpper igenom någon som kan ställa till det för honom, så förlorar jag jobbet. Förstår du mitt problem?”

Jag tänkte efter. ”Så du har aldrig sett någon som jag här förut? Någon ungefär som jag? Min syster är mycket kortare och har mörkt, spretigt hår.”

”Känner J din syster?”

”Jag tror det.”

Max verkade överlägga med sig själv en stund. Jag log mot honom, och han drog efter andan. ”Vi gör så här – jag slår J en signal och beskriver dig för honom, så får han bestämma.”

Vad visste egentligen J Jenks? Skulle en beskrivning av mig betyda något för honom? Det var en besvärande tanke.

”Jag heter Cullen i efternamn”, sa jag till Max och undrade om det var för mycket information. Jag började bli irriterad på Alice. Kunde hon verkligen inte ha förklarat lite mer?

”Cullen. Uppfattat.”

Jag iakttog honom när han slog numret och lade det på minnet. Om det här inte fungerade kunde jag själv ringa J Jenks.

”Hej, J, Max här. Jag vet att jag bara ska ringa dig på det här numret i en nödsituation …”

”Är det här en nödsituation?” hörde jag någon säga i andra änden.

”Nja, inte precis. Det är en tjej här som vill träffa dig …”

”Det låter inte alls som en nödsituation. Varför följde du inte de vanliga rutinerna?”

”Jag följde inte de vanliga rutinerna för att den här tjejen inte ser det minsta vanlig ut …”

”Är hon snut?”

”Nej …”

”Det kan du inte vara säker på. Ser hon ut som en av Kubarevs …?”

”Vänta, låt mig förklara, okej? Hon säger att du känner hennes syster eller något.”

”Knappast. Hur ser hon ut?”

”Hon ser ut …” Han granskade mig uppskattande från topp till tå. ”Tja, hon ser faktiskt ut som en jäkla supermodell.” Jag log, och Max blinkade till mig innan han fortsatte. ”Fantastisk kropp, blek som ett lakan, mörkbrunt hår nästan ner till midjan, skulle behöva en god natts sömn … Låter det bekant?”

”Nej, det gör det inte. Det stör mig att du låter din svaghet för vackra kvinnor påverka …”

”Visst, jag är svag för skönheter, vad är det för fel med det? Jag är ledsen att jag störde. Glöm det.”

”Namnet”, viskade jag.

”Åh, just det. Vänta”, sa Max. ”Hon säger att hon heter Bella Cullen. Hjälper det?”

Det blev dödstyst ett ögonblick, innan rösten i andra änden började skrika en rad ord man oftast inte hör utanför långtradarkaféer. Max ansiktsuttryck förändrades – han bleknade och all humor försvann ur hans blick.

”För att du inte frågade!” skrek han panikslaget tillbaka.

Det blev tyst igen medan J verkade samla sig. ”Vacker och blek?” frågade han sedan, en aning lugnare.

”Ja, jag sa ju det.”

Vacker och blek? Vad visste den här mannen om vampyrer? Var han själv en av oss? En sådan konfrontation var jag inte beredd på. Jag gnisslade tänder och undrade vad Alice hade dragit in mig i.

Max lyssnade på ännu en rad förolämpningar och instruktioner, och sneglade sedan på mig med nästan skrämd blick. ”Men du träffar ju bara klienter där på torsdagar – okej, okej! Jag fixar det.” Han fällde ihop telefonen.

”Vill han träffa mig?” frågade jag glatt.

Max blängde på mig. ”Du kunde ha sagt att du var en högprioriterad klient.”

”Det visste jag inte att jag var.”

”Jag trodde nästan att du var snut”, medgav han. ”Jag menar, inte för att du ser ut som en snut. Men du beter dig rätt märkligt, min sköna.”

Jag ryckte på axlarna.

”Drogkartell?” gissade han.

”Vem, jag?”

”Ja, eller din pojkvän eller så.”

”Nej, tyvärr. Jag är inte särskilt förtjust i droger. Det är inte min man heller. Våga säga nej, allt det där.”

Max svor lågt. ”Gift. Det borde jag ha förstått.”

Jag log.

”Maffian?”

”Nej.”

”Diamantsmuggling?”

”Snälla Max, är det den sortens människor du brukar ha att göra med? Du kanske borde byta jobb.”

Jag måste erkänna att jag hade ganska roligt. Jag hade inte träffat särskilt många människor på sistone, förutom Charlie och Sue. Det var underhållande att se Max reaktion på mig, och jag var tacksam över hur lätt det var att låta bli att döda honom.

”Du måste vara inblandad i något stort. Och styggt”, funderade han.

”Nej, faktiskt inte.”

”Det säger alla. Men vem skulle annars behöva papper? Vem har annars råd att betala J för dem, borde jag kanske fråga. Men det är inte min ensak, hur som helst”, tillade han och muttrade ordet gift igen.

Max gav mig en helt ny adress och en enkel vägbeskrivning, och när jag körde iväg följde han mig med blicken. Han såg misstänksam och ångerfull ut.

Vid det laget var jag beredd på nästan vad som helst – någon sorts James Bond-skurks superteknologiska näste skulle kännas passande. Så jag antog att Max måste ha velat testa mig genom att ge mig fel adress. Eller så var nästet underjordiskt; beläget under det här väldigt ordinära lilla köpcentret i ett trevligt bostadsområde.

Jag parkerade och såg mig omkring tills jag hittade en diskret liten skylt med texten JASON SCOTT, ADVOKAT.

Kontoret var inrett i beige med ljusgröna detaljer, nedtonat och smakfullt. Där fanns ingen vampyrdoft, vilket fick mig att slappna av lite. Bara obekanta människodofter. Ett akvarium var inbyggt i väggen och en intetsägande men söt blondin satt bakom receptionsdisken.

”Hej”, hälsade hon. ”Kan jag hjälpa till?”

”Jag är här för att träffa mr Scott.”

”Har ni avtalat tid?”

”Inte precis.”

Hon drog lite på munnen. ”Då kan det dröja en stund. Varsågod och sitt ner medan jag …”

”April!” ropade en mansröst i snabbtelefonen på hennes skrivbord. ”Jag väntar en ms Cullen vilken minut som helst.”

Jag log och pekade på mig själv.

”Skicka in henne omedelbart. Uppfattat? Jag bryr mig inte om vad jag måste avbryta.”

Jag hörde något mer än otålighet i hans röst. Stress. Nervositet.

”Hon kom precis innanför dörren”, sa April.

”Va? Skicka in henne då! Vad väntar du på?”

”Genast, mr Scott!” April reste sig snabbt och gick genom en kort korridor medan hon frågade om jag ville ha te eller kaffe. Jag avböjde. ”Här är det”, sa hon och föste in mig genom dörren till ett imponerande kontor med ett massivt skrivbord och en vägg klädd med inramade utmärkelser.

”Stäng dörren bakom dig, April”, befallde en raspig tenorröst.

Jag granskade mannen bakom skrivbordet medan April hastigt drog sig tillbaka. Han var kort och skallig, i femtiofemårsåldern, med kulmage. Han bar en röd sidenslips till en blåvitrandig skjorta, och hans marinblå blazer hängde över ryggstödet på skrivbordsstolen. Dessutom darrade han, var gråblek i ansiktet och hade svettpärlor i pannan – jag kunde nästan se ett magsår bildas innanför bilringarna.

J hämtade sig och reste sig på ostadiga ben. Han sträckte ut handen över skrivbordet. ”Ms Cullen. Så fantastiskt trevligt.”

Jag gick fram och skakade hans hand en gång. Han hajade till när han kände min kalla hud, men verkade inte bli särskilt förvånad.

”Mr Jenks. Eller föredrar ni Scott?”

Han hajade till igen. ”Det är upp till er, förstås.”

”Vad sägs om att du kallar mig Bella, och jag kallar dig J?”

”Som gamla vänner”, instämde han och baddade sig i pannan med en sidennäsduk. Han gjorde en gest mot besöksstolen och satte sig själv igen. ”Jag måste fråga, är det så att jag äntligen får träffa mr Jaspers förtjusande hustru?”

Nu var det min tur att haja till. Så den här mannen kände Jasper, inte Alice. Kände honom och verkade rädd för honom. ”Hans svägerska, faktiskt.”

Mannen bet sig i underläppen, som om han sökte lika förtvivlat som jag efter meningen med det här. ”Jag hoppas att allt står väl till med mr Jasper?” frågade han tveksamt.

”Han mår säkert utmärkt. Han är på semester för tillfället.”

Det verkade förklara en del för J. Han nickade för sig själv och pressade ihop fingertopparna. ”Jag förstår. Du borde ha åkt direkt till huvudkontoret. Mina assistenter där skulle ha skickat dig raka vägen till mig.”

Jag nickade bara. Jag visste inte varför Alice hade gett mig den här adressen i stället.

”Nåväl, du är ju här nu. Hur kan jag hjälpa till?”

”Papper”, sa jag och försökte låta som om jag visste vad jag pratade om.

”Naturligtvis.” J nickade. ”Pratar vi om födelseattester, dödsattester, körkort, pass …?”

Jag drog ett djupt andetag, log brett och sände en tacksam tanke till Max.

Sedan bleknade mitt leende. Alice hade skickat hit mig av en anledning, och jag var säker på att det var för att skydda Renesmee. Hennes sista gåva till mig. Det enda hon visste att jag skulle behöva.

Enda anledningen till att Renesmee skulle behöva falska papper, var att hon var på flykt. Och Renesmee skulle bara behöva vara på flykt om vi förlorade.

Om Edward och jag flydde med henne, skulle hon inte behöva de här dokumenten med en gång. Jag var säker på att det var något Edward själv kunde ordna, och jag var säker på att han visste hur man kunde fly utan papper. Vi skulle kunna springa hundratals mil med henne. Vi skulle kunna simma över ett hav.

Om vi fanns kvar och kunde hjälpa henne.

Och allt hemlighetsmakeri för att Edward inte skulle få veta något – för allt han visste, skulle Aro få veta. Om vi förlorade, skulle Aro definitivt skaffa sig den information han ville ha innan han förintade Edward.

Det var precis som jag hade fruktat. Vi kunde inte vinna. Men vi måste åtminstone ha en rimlig chans att döda Demitri innan vi gick under, och därmed ge Renesmee en chans att komma undan.

Hjärtat kändes som en tung sten i bröstet. Allt mitt hopp skingrades, likt dimma i solsken. Det sved i ögonen.

Vem skulle jag överlämna det här ansvaret till? Charlie? Men han var ju så försvarslöst mänsklig. Och hur skulle jag kunna lämna Renesmee till honom? Han skulle inte vara i närheten av den striden. Då återstod bara en person, och egentligen hade det väl aldrig funnits någon annan.

Jag hade tänkt igenom allt det här så snabbt att J inte ens märkt att jag tvekat.


Kapitel 33: Förfalskning (2) Chapter 33: Counterfeiting (2) Bölüm 33: Sahtecilik (2)

Mannen kisade på mitt ansikte genom regnet och spärrade sedan upp ögonen. Han svalde hårt och jag hörde hans hjärta slå fortare när jag närmade mig.

”Jag letar efter någon”, började jag.

”Jag är någon”, sa han med ett brett leende. ”Hur kan jag stå till tjänst, min sköna?”

”Är ni J Jenks?” frågade jag.

”Åh.” Hans blick växlade från förväntan till förståelse. Han reste sig upp och granskade mig genom smala ögon. ”Varför letar ni efter J?”

”Det är min ensak”, svarade jag. Dessutom hade jag inte en aning. ”Är ni J?”

”Nej.”

Vi såg på varandra en lång stund medan hans blick gled över min skräddarsydda, pärlgrå klänning. ”Ni ser inte ut som en vanlig klient.”

”Jag är nog ingen vanlig klient”, medgav jag. ”Men jag måste få tala med honom så snart som möjligt.”

”Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu”, erkände mannen.

”Börja med att tala om vad ni heter, kanske?” föreslog jag.

Han flinade. ”Max.”

”Trevligt att träffas, Max. Jag heter Bella. Nu kan du väl tala om för mig vad du gör för vanliga klienter?”

Flinet försvann. ”Tja, J:s vanliga klienter brukar inte alls se ut som du. Din sort brukar inte bry sig om det här kontoret. Din sort går raka vägen till hans tjusiga kontor i skyskrapan.”

Jag nämnde den andra adressen jag hade hittat.

”Ja, det stämmer”, bekräftade Max och blev misstänksam igen. ”Varför åkte du inte dit?”

”Jag fick den här adressen av en väldigt pålitlig källa.”

”Om du hade ärliga affärer, skulle du inte komma hit.”

Jag bet mig i läppen. Jag hade aldrig varit bra på att ljuga, men Alice hade inte gett mig många alternativ. ”Jag kanske inte har ärliga affärer.”

Max fick något ursäktande i blicken. ”Du får ursäkta, Bella, men jag behöver det här jobbet. J betalar mig bra för att jag i princip bara ska sitta här hela dagarna. Jag vill verkligen hjälpa till, men – och det här är förstås hypotetiskt, eller mellan dig och mig, vilket som än låter bäst – om jag släpper igenom någon som kan ställa till det för honom, så förlorar jag jobbet. Ich möchte wirklich helfen, aber - und das ist natürlich hypothetisch oder zwischen Ihnen und mir, je nachdem, was besser klingt - wenn ich jemanden durchlasse, der ihm Schwierigkeiten bereiten kann, verliere ich meinen Job. Förstår du mitt problem?”

Jag tänkte efter. ”Så du har aldrig sett någon som jag här förut? Någon ungefär som jag? Min syster är mycket kortare och har mörkt, spretigt hår.”

”Känner J din syster?”

”Jag tror det.”

Max verkade överlägga med sig själv en stund. Jag log mot honom, och han drog efter andan. ”Vi gör så här – jag slår J en signal och beskriver dig för honom, så får han bestämma.”

Vad visste egentligen J Jenks? Skulle en beskrivning av mig betyda något för honom? Det var en besvärande tanke.

”Jag heter Cullen i efternamn”, sa jag till Max och undrade om det var för mycket information. Jag började bli irriterad på Alice. Kunde hon verkligen inte ha förklarat lite mer?

”Cullen. Uppfattat.”

Jag iakttog honom när han slog numret och lade det på minnet. Om det här inte fungerade kunde jag själv ringa J Jenks.

”Hej, J, Max här. Jag vet att jag bara ska ringa dig på det här numret i en nödsituation …”

”Är det här en nödsituation?” hörde jag någon säga i andra änden.

”Nja, inte precis. Det är en tjej här som vill träffa dig …”

”Det låter inte alls som en nödsituation. Varför följde du inte de vanliga rutinerna?”

”Jag följde inte de vanliga rutinerna för att den här tjejen inte ser det minsta vanlig ut …”

”Är hon snut?”

”Nej …”

”Det kan du inte vara säker på. Ser hon ut som en av Kubarevs …?”

”Vänta, låt mig förklara, okej? Hon säger att du känner hennes syster eller något.”

”Knappast. Hur ser hon ut?”

”Hon ser ut …” Han granskade mig uppskattande från topp till tå. ”Tja, hon ser faktiskt ut som en jäkla supermodell.” Jag log, och Max blinkade till mig innan han fortsatte. ”Fantastisk kropp, blek som ett lakan, mörkbrunt hår nästan ner till midjan, skulle behöva en god natts sömn … Låter det bekant?”

”Nej, det gör det inte. Det stör mig att du låter din svaghet för vackra kvinnor påverka …”

”Visst, jag är svag för skönheter, vad är det för fel med det? Jag är ledsen att jag störde. Glöm det.”

”Namnet”, viskade jag.

”Åh, just det. Vänta”, sa Max. ”Hon säger att hon heter Bella Cullen. Hjälper det?”

Det blev dödstyst ett ögonblick, innan rösten i andra änden började skrika en rad ord man oftast inte hör utanför långtradarkaféer. Max ansiktsuttryck förändrades – han bleknade och all humor försvann ur hans blick.

”För att du inte frågade!” skrek han panikslaget tillbaka.

Det blev tyst igen medan J verkade samla sig. ”Vacker och blek?” frågade han sedan, en aning lugnare.

”Ja, jag sa ju det.”

Vacker och blek? Vad visste den här mannen om vampyrer? Var han själv en av oss? En sådan konfrontation var jag inte beredd på. Jag gnisslade tänder och undrade vad Alice hade dragit in mig i.

Max lyssnade på ännu en rad förolämpningar och instruktioner, och sneglade sedan på mig med nästan skrämd blick. ”Men du träffar ju bara klienter där på torsdagar – okej, okej! Jag fixar det.” Han fällde ihop telefonen.

”Vill han träffa mig?” frågade jag glatt.

Max blängde på mig. ”Du kunde ha sagt att du var en högprioriterad klient.”

”Det visste jag inte att jag var.”

”Jag trodde nästan att du var snut”, medgav han. ”Jag menar, inte för att du ser ut som en snut. Men du beter dig rätt märkligt, min sköna.”

Jag ryckte på axlarna.

”Drogkartell?” gissade han.

”Vem, jag?”

”Ja, eller din pojkvän eller så.”

”Nej, tyvärr. Jag är inte särskilt förtjust i droger. Det är inte min man heller. Våga säga nej, allt det där.”

Max svor lågt. ”Gift. Det borde jag ha förstått.”

Jag log.

”Maffian?”

”Nej.”

”Diamantsmuggling?”

”Snälla Max, är det den sortens människor du brukar ha att göra med? Du kanske borde byta jobb.”

Jag måste erkänna att jag hade ganska roligt. Jag hade inte träffat särskilt många människor på sistone, förutom Charlie och Sue. Det var underhållande att se Max reaktion på mig, och jag var tacksam över hur lätt det var att låta bli att döda honom.

”Du måste vara inblandad i något stort. Och styggt”, funderade han.

”Nej, faktiskt inte.”

”Det säger alla. Men vem skulle annars behöva papper? Vem har annars råd att betala J för dem, borde jag kanske fråga. Wer sonst kann es sich leisten, J für sie zu bezahlen, sollte ich vielleicht fragen. Men det är inte min ensak, hur som helst”, tillade han och muttrade ordet gift igen. Aber es geht mich sowieso nichts an", fügte er hinzu und murmelte erneut das Wort Gift.

Max gav mig en helt ny adress och en enkel vägbeskrivning, och när jag körde iväg följde han mig med blicken. Han såg misstänksam och ångerfull ut.

Vid det laget var jag beredd på nästan vad som helst – någon sorts James Bond-skurks superteknologiska näste skulle kännas passande. Zu diesem Zeitpunkt war ich auf fast alles vorbereitet - eine Art supertechnologisches Versteck eines James-Bond-Bösewichts wäre angemessen. Så jag antog att Max måste ha velat testa mig genom att ge mig fel adress. Eller så var nästet underjordiskt; beläget under det här väldigt ordinära lilla köpcentret i ett trevligt bostadsområde. Oder vielleicht war das Nest unterirdisch, unter diesem ganz gewöhnlichen kleinen Einkaufszentrum in einem schönen Wohngebiet.

Jag parkerade och såg mig omkring tills jag hittade en diskret liten skylt med texten JASON SCOTT, ADVOKAT.

Kontoret var inrett i beige med ljusgröna detaljer, nedtonat och smakfullt. Där fanns ingen vampyrdoft, vilket fick mig att slappna av lite. Bara obekanta människodofter. Ett akvarium var inbyggt i väggen och en intetsägande men söt blondin satt bakom receptionsdisken.

”Hej”, hälsade hon. ”Kan jag hjälpa till?”

”Jag är här för att träffa mr Scott.”

”Har ni avtalat tid?”

”Inte precis.”

Hon drog lite på munnen. ”Då kan det dröja en stund. Varsågod och sitt ner medan jag …”

”April!” ropade en mansröst i snabbtelefonen på hennes skrivbord. ”Jag väntar en ms Cullen vilken minut som helst.”

Jag log och pekade på mig själv.

”Skicka in henne omedelbart. Uppfattat? Jag bryr mig inte om vad jag måste avbryta.”

Jag hörde något mer än otålighet i hans röst. Stress. Nervositet.

”Hon kom precis innanför dörren”, sa April.

”Va? Skicka in henne då! Vad väntar du på?”

”Genast, mr Scott!” April reste sig snabbt och gick genom en kort korridor medan hon frågade om jag ville ha te eller kaffe. Jag avböjde. ”Här är det”, sa hon och föste in mig genom dörren till ett imponerande kontor med ett massivt skrivbord och en vägg klädd med inramade utmärkelser.

”Stäng dörren bakom dig, April”, befallde en raspig tenorröst.

Jag granskade mannen bakom skrivbordet medan April hastigt drog sig tillbaka. Han var kort och skallig, i femtiofemårsåldern, med kulmage. Er war klein, kahlköpfig, in den Fünfzigern und hatte einen Hängebauch. Han bar en röd sidenslips till en blåvitrandig skjorta, och hans marinblå blazer hängde över ryggstödet på skrivbordsstolen. Dessutom darrade han, var gråblek i ansiktet och hade svettpärlor i pannan – jag kunde nästan se ett magsår bildas innanför bilringarna. Auch er zitterte, sein Gesicht war gräulich-blass und auf seiner Stirn standen Schweißperlen - ich konnte fast sehen, wie sich in den Autoringen ein Geschwür bildete.

J hämtade sig och reste sig på ostadiga ben. Han sträckte ut handen över skrivbordet. ”Ms Cullen. Så fantastiskt trevligt.”

Jag gick fram och skakade hans hand en gång. Han hajade till när han kände min kalla hud, men verkade inte bli särskilt förvånad.

”Mr Jenks. Eller föredrar ni Scott?”

Han hajade till igen. ”Det är upp till er, förstås.”

”Vad sägs om att du kallar mig Bella, och jag kallar dig J?”

”Som gamla vänner”, instämde han och baddade sig i pannan med en sidennäsduk. "Wie alte Freunde", stimmte er zu und wischte sich mit einem Seidentaschentuch über die Stirn. Han gjorde en gest mot besöksstolen och satte sig själv igen. ”Jag måste fråga, är det så att jag äntligen får träffa mr Jaspers förtjusande hustru?”

Nu var det min tur att haja till. Så den här mannen kände Jasper, inte Alice. Kände honom och verkade rädd för honom. ”Hans svägerska, faktiskt.”

Mannen bet sig i underläppen, som om han sökte lika förtvivlat som jag efter meningen med det här. ”Jag hoppas att allt står väl till med mr Jasper?” frågade han tveksamt.

”Han mår säkert utmärkt. Han är på semester för tillfället.”

Det verkade förklara en del för J. Han nickade för sig själv och pressade ihop fingertopparna. ”Jag förstår. Du borde ha åkt direkt till huvudkontoret. Mina assistenter där skulle ha skickat dig raka vägen till mig.”

Jag nickade bara. Jag visste inte varför Alice hade gett mig den här adressen i stället.

”Nåväl, du är ju här nu. Hur kan jag hjälpa till?”

”Papper”, sa jag och försökte låta som om jag visste vad jag pratade om.

”Naturligtvis.” J nickade. ”Pratar vi om födelseattester, dödsattester, körkort, pass …?”

Jag drog ett djupt andetag, log brett och sände en tacksam tanke till Max.

Sedan bleknade mitt leende. Alice hade skickat hit mig av en anledning, och jag var säker på att det var för att skydda Renesmee. Hennes sista gåva till mig. Det enda hon visste att jag skulle behöva.

Enda anledningen till att Renesmee skulle behöva falska papper, var att hon var på flykt. Och Renesmee skulle bara behöva vara på flykt om vi förlorade.

Om Edward och jag flydde med henne, skulle hon inte behöva de här dokumenten med en gång. Jag var säker på att det var något Edward själv kunde ordna, och jag var säker på att han visste hur man kunde fly utan papper. Vi skulle kunna springa hundratals mil med henne. Vi skulle kunna simma över ett hav.

Om vi fanns kvar och kunde hjälpa henne.

Och allt hemlighetsmakeri för att Edward inte skulle få veta något – för allt han visste, skulle Aro få veta. Om vi förlorade, skulle Aro definitivt skaffa sig den information han ville ha innan han förintade Edward.

Det var precis som jag hade fruktat. Vi kunde inte vinna. Men vi måste åtminstone ha en rimlig chans att döda Demitri innan vi gick under, och därmed ge Renesmee en chans att komma undan.

Hjärtat kändes som en tung sten i bröstet. Allt mitt hopp skingrades, likt dimma i solsken. Det sved i ögonen.

Vem skulle jag överlämna det här ansvaret till? Charlie? Men han var ju så försvarslöst mänsklig. Och hur skulle jag kunna lämna Renesmee till honom? Han skulle inte vara i närheten av den striden. Då återstod bara en person, och egentligen hade det väl aldrig funnits någon annan.

Jag hade tänkt igenom allt det här så snabbt att J inte ens märkt att jag tvekat.