image

Twiligt 4: Så länge vi båda andas, Kapitel 3: Den stora dagen

Jag spärrade upp ögonen.

Jag låg kvar i sängen, darrande och flämtande, i flera minuter medan jag försökte glida ur drömmen. Himlen utanför fönstret övergick i grått och sedan blekrosa medan jag väntade på att pulsen skulle sluta skena.

När jag helt och hållet återvänt till verkligheten i mitt stökiga, välbekanta rum var jag lite irriterad på mig själv. Vilken dröm, natten före bröllopet! Där fick jag för att jag låg och grubblade över hemska historier mitt i natten.

I min iver att skaka av mig drömmen klädde jag på mig och gick ner till köket mycket tidigare än nödvändigt. Först städade jag de redan välstädade rummen, och när Charlie vaknade gräddade jag pannkakor. Jag var alldeles för uppskruvad för att själv få i mig någon frukost, så jag satt mest och studsade på min stol medan han åt.

”Du ska hämta mr Weber klockan tre”, påminde jag Charlie.

”Jag har inte så mycket att göra i dag, Bella, annat än att hämta prästen. Jag tror inte att jag kommer att glömma bort min enda arbetsuppgift.” Charlie hade tagit ledigt hela dagen för bröllopets skull och det märktes att han kände sig sysslolös. Med jämna mellanrum kastade han förstulna blickar på garderoben under trappan, där han förvarade sin fiskeutrustning.

”Det är inte din enda uppgift”, invände jag. ”Du måste också vara uppklädd och presentabel.”

Han stirrade ner på tallriken med rynkad panna och muttrade något om ”aftondräkt”.

Någon knackade rappt på dörren.

”Du tror att du har det tufft”, sa jag och reste mig upp med en grimas. ”Alice kommer att jobba med mig hela långa dagen.”

Charlie nickade eftertänksamt och höll med om att det var värre för mig. Jag böjde mig ner för att kyssa honom på hjässan när jag passerade – han rodnade och fnös – och gick sedan för att öppna dörren för min bästa tjejkompis och blivande svägerska.

Alices korta, svarta hår var inte taggigt och spretigt som vanligt, utan låg i eleganta lockar runt hennes ansikte. Hon såg väldigt skärpt och fokuserad ut, och drog ut mig ur huset efter att bara ha ropat: ”Hej, Charlie!” över axeln.

När vi satt oss i hennes Porsche granskade hon mitt ansikte. ”Åh, hjälp, titta på dina ögon!” Hon smackade missbelåtet med tungan. ”Vad har du gjort? Varit uppe hela natten?”

”Nästan.”

Hon blängde på mig. ”Jag har begränsad tid på mig att göra dig vacker, Bella – du borde ha tagit bättre hand om mitt råmaterial.”

”Ingen förväntar sig att jag ska vara vacker. Jag tror det största problemet är att jag riskerar att somna under ceremonin så att jag missar att säga 'ja' på rätt ställe och Edward kan fly.”

Hon skrattade. ”Jag lovar att kasta min bukett på dig när det börjar dra ihop sig.”

”Tack.”

”Du kommer åtminstone att få gott om tid att sova på planet i morgon.”

Jag höjde ena ögonbrynet. I morgon, funderade jag. Om vi skulle ge oss av i kväll, efter festen, och fortfarande sitta på ett plan i morgon … då skulle vi i alla fall inte åka till Boise, Idaho. Edward hade inte gett mig en enda ledtråd. Jag grubblade inte särskilt mycket över det mystiska resmålet, men det kändes faktiskt lite märkligt att inte veta var jag skulle sova i morgon natt. Eller förhoppningsvis inte sova …

Alice insåg att hon hade avslöjat någonting och rynkade pannan. ”Jag har redan packat åt dig”, sa hon för att distrahera mig.

Det fungerade. ”Jag önskar att du hade låtit mig packa själv, Alice.”

”Då hade du fått för många ledtrådar.”

”Och du hade inte fått anledning att shoppa.”

”Om bara tio korta timmar kommer du att bli min svägerska … Dags att du kommer över den här motviljan mot nya kläder.”

Jag stirrade uppgivet ut genom vindrutan tills vi nästan var framme.

”Har han kommit tillbaka än?” frågade jag.

”Oroa dig inte, han kommer i tid. Men du får inte träffa honom när han än kommer tillbaka. Vi ska göra det här på det traditionella sättet.”

”Traditionellt”, fnös jag.

”Okej, med undantag för brudparet.”

”Du vet att han redan har tjuvkikat.”

”Åh, nej – det är därför jag är den enda som har sett dig i klänningen. Jag har varit väldigt noga med att inte tänka på den när han varit i närheten.”

”Jaha”, sa jag när vi svängde in på vägen mot huset. ”Jag ser att du har fått användning för dekorationerna från examensfesten igen.” Den nästan fem kilometer långa vägen var än en gång kantad av hundratusentals blinkande små lampor. Den här gången hade Alice dessutom prytt träden med vita sidenband.

”Den som spar, han har. Njut av det här, för du får inte se dekorationerna inomhus förrän det är dags.” Hon körde in i det enorma garaget norr om bostadshuset. Emmetts stora jeep var fortfarande borta.

”Sedan när får bruden inte se dekorationerna?” protesterade jag.

”Sedan hon gav mig ansvaret för dem. Jag vill att du ska bli överraskad när du kommer nerför trappan.”

Hon höll händerna för mina ögon när vi gick in i köket. Jag reagerade omedelbart på doften.

”Vad är det?” frågade jag medan hon guidade mig genom huset.

”Är det för mycket?” Alice lät genast ängslig. ”Du är den första människan här inne. Jag hoppas verkligen att jag har gjort rätt!”

”Det doftar fantastiskt!” försäkrade jag – nästan berusande, men inte överväldigande. Balansen mellan de olika dofterna var känslig och utsökt. ”Orangeblommor, syrener och … något annat? Gissar jag rätt?”

”Väldigt bra, Bella. Du missade bara fresiorna och rosorna.”

Hon tog inte händerna från mina ögon förrän vi kommit in i hennes stora badrum. Jag stirrade på den långa bänken, belamrad med saker som hörde hemma på en skönhetssalong, och började verkligen känna av min sömnlösa natt.

”Är det här verkligen nödvändigt? Jag kommer att se alldaglig ut bredvid honom vad du än gör.”

Hon tryckte ner mig i en låg, rosa fåtölj. ”Ingen kommer att våga kalla dig alldaglig när jag är klar med dig.”

”Bara för att de är rädda att du ska dricka deras blod”, muttrade jag. Jag lutade mig tillbaka i fåtöljen, slöt ögonen och hoppades att jag skulle kunna sova mig igenom det. Och jag nickade faktiskt till då och då medan hon smorde in, skrubbade och gned varje millimeter av min kropp.

Någon gång efter lunch gled Rosalie förbi badrumsdörren i en skimrande silverklänning, med håret uppsatt i en mjuk krona på hjässan. Hon var så vacker att jag bara ville gråta. Varför skulle man ens bry sig om att klä upp sig när Rosalie var i närheten?

”De är tillbaka”, sa Rosalie, och mitt barnsliga depressionsanfall gick genast över. Edward var hemma.

”Håll honom borta härifrån!”

”Han kommer inte att jäklas med dig i dag”, försäkrade Rosalie. ”Han värderar sitt liv för högt. Esme har satt dem i arbete på baksidan. Behöver du hjälp med något? Jag kan fixa hennes hår.”

Jag tappade hakan. Förtvivlat letade jag i minnet och försökte komma på hur jag skulle bära mig åt för att stänga munnen igen.

Jag hade aldrig varit Rosalies favoritperson, och stämningen mellan oss hade blivit ännu mer spänd eftersom hon tog illa vid sig personligen av det beslut jag hade fattat. Trots att hon hade sin ofattbara skönhet, sin kärleksfulla familj och sin själsfrände Emmett, så skulle hon ha bytt ut alltihop mot chansen att bli mänsklig igen. Så när jag nonchalant kastade bort allt hon önskade sig av livet som om det varit sopor, fick det henne inte precis att tycka mer om mig.

”Gärna”, svarade Alice glatt. ”Hon ska ha en inbakad fläta, och slöjan kommer att sitta här, undertill …”

Hon började dra fingrarna genom mitt hår, vrida och lyfta det för att visa vad hon menade. När hon var klar tog Rosalie över och började forma mitt hår med fjäderlätta händer medan Alice återvände till mitt ansikte.

När Rosalie väl fått Alices godkännande för min frisyr skickades hon iväg för att hämta min klänning och leta upp Jasper, som åkt iväg för att hämta min mamma och hennes man, Phil, på deras hotell. Nerifrån hörde jag ljudet av ytterdörren som gång på gång öppnades och stängdes. Sorlet av röster började stiga uppför trappan.

Alice bad mig stå upp för att hon skulle kunna lirka på mig klänningen utan att förstöra frisyren eller sminket. Mina knän skakade så häftigt när hon knäppte raden av pärlknappar i min rygg att satinet böljade.

”Andas djupt, Bella”, sa Alice. ”Och försök sänka pulsen. Du kommer att svettas bort sminket.”

Jag gav henne den mest sarkastiska blick jag kunde åstadkomma. ”Jag ska genast ta itu med det.”

”Jag måste klä på mig nu. Klarar du dig själv i två minuter?”

”Eh … Kanske?”

Hon himlade med ögonen och försvann ut ur rummet.

Jag koncentrerade mig på min andhämtning, räknade varje andetag och stirrade på mönstret badrumsbelysningen skapade på det blanka klänningstyget. Jag vågade inte titta i spegeln eftersom jag var rädd att bilden av mig själv i brudklänning skulle få mig att drabbas av en fulländad panikångestattack.

Alice var tillbaka innan jag hunnit dra tvåhundra andetag, i en klänning som rann nerför hennes slanka kropp likt ett vattenfall av silver.

”Alice … Wow.”

”Äh, det här är ingenting. Ingen kommer att titta på mig i dag. Inte när du befinner dig i samma rum.”

”Haha.”

”Okej, har du dig själv under kontroll? Eller ska jag hämta Jasper?”

”Har de kommit tillbaka? Är min mamma här?”

”Hon kom just in genom dörren. Hon är på väg upp.”

Renée hade kommit med flyget för två dagar sedan, och jag hade tillbringat så mycket tid som möjligt med henne – varenda minut jag kunde lirka henne bort från Esme och dekorationerna, alltså. Såvitt jag kunde bedöma hade hon haft roligare än ett barn som råkat bli inlåst på Disneyland över natten. På sätt och vis kände jag mig nästan lika lurad som Charlie. All den där onödiga rädslan för hennes reaktion …

”Åh, Bella!” pep hon nu och brast nästan i gråt innan hon ens hunnit in genom dörren. ”Åh, älskling, du är så vacker! Åh, jag börjar gråta! Alice, du är helt fantastisk! Du och Esme borde börja jobba som bröllopsarrangörer. Var hittade du den här klänningen? Den är makalös! Så smakfull, så elegant. Bella, det ser ut som om du just har klivit ur en Austen-filmatisering.” Mammas röst lät lite avlägsen och allt i rummet var en aning suddigt. ”Vilken kreativ idé, att låta temat kretsa kring Bellas ring. Så romantiskt! Tänk att den där ringen har funnits i släkten sedan artonhundratalet!”

Alice och jag sneglade konspiratoriskt på varandra. Mamma var ungefär hundra år fel i tiden när det gällde stilen på klänningen. Bröllopstemat kretsade egentligen inte kring ringen, utan kring Edward.

En bullrig harkling hördes från dörröppningen. ”Renée, Esme säger att det är dags för dig att komma ner”, sa Charlie.

”Nämen, Charlie, så stilig du är!” Renée lät närmast chockad, vilket kunde förklara Charlies vresiga svar.

”Alice lade vantarna på mig.”

”Är det redan dags?” mumlade Renée för sig själv. Hon lät nästan lika nervös som jag kände mig. ”Det har gått så fort, jag känner mig yr.”

Då var vi två.

”Ge mig en kram innan jag går ner”, insisterade Renée. ”Men försiktigt, så att ingenting går sönder.”

Mamma gav mig en mjuk kram runt midjan och gick sedan mot dörren, men hejdade sig och vände sig mot mig igen. ”Åh, jösses, jag glömde nästan! Charlie, var är asken?”

Pappa rotade i sina fickor och tog upp en liten vit ask som han gav till Renée. Hon lyfte på locket och sträckte fram asken mot mig.

”Något blått”, sa hon.

”Och något gammalt. De tillhörde din farmor”, insköt Charlie. ”Vi lät en juvelerare byta ut de falska stenarna mot safirer.”

I skrinet låg två tunga silverkammar. I det komplicerade blommönstret ovanför tänderna låg mörkblå safirer inbäddade.

Jag fick en klump i halsen. ”Mamma, pappa … ni borde inte ha …”

”Alice lät oss inte göra något annat”, sa Renée. ”Så fort vi försökte slet hon nästan strupen av oss.”

En hysterisk fnissning slank ur mig.

Alice kom fram och satte snabbt de båda silverkammarna på plats under mina tjocka flätor. ”Något gammalt och något blått”, funderade hon och tog ett par steg bakåt för att beundra mig. ”Och klänningen är ny … så här har du.”

Hon kastade något mot mig. Jag sträckte instinktivt ut handen och det fladdriga, vita strumpebandet landade i min handflata.

”Det är mitt och jag vill ha tillbaka det”, sa hon.

Jag rodnade.

”Då så”, sa Alice gillande. ”Lite färg – det var allt du behövde. Du är nu att betrakta som perfekt.” Med ett litet självbelåtet leende vände hon sig mot mina föräldrar. ”Renée, du måste gå ner nu.”

”Ja, madam.” Renée gav mig en slängkyss och skyndade sig ut.

”Charlie, är du snäll och hämtar blommorna?”

Medan Charlie var borta tog Alice strumpebandet ifrån mig och dök ner under min klänning. Jag drog efter andan när hennes kalla hand grep om min vrist och hon satte strumpebandet på plats.

Hon hann räta på sig innan Charlie kom tillbaka med två fylliga, vita buketter. Doften av rosor, orangeblommor och fresior omsvepte mig som i en mjuk dimma.

Rosalie – familjens skickligaste musiker med undantag för Edward – började spela piano på bottenvåningen. Pachelbels kanon. Jag började hyperventilera.

”Ta det lugnt, Bella”, sa Charlie och vände sig nervöst mot Alice. ”Hon ser lite blek ut. Tror du att hon klarar det?”

Hans röst lät avlägsen. Jag kände inte mina ben.

”Det hoppas jag verkligen.” Alice stod på tå framför mig för att kunna se mig i ögonen. Hon grep hårt om mina handleder. ”Koncentrera dig, Bella. Edward väntar på dig där nere.”

Jag drog ett djupt andetag och försökte samla mig.

Musiken övergick långsamt i en ny melodi. Charlie rörde lätt vid mig. ”Bella, det är dags.”

”Bella?” Alice fortsatte se mig i ögonen.

”Ja”, pep jag. ”Edward. Okej.” Jag lät henne dra ut mig ur rummet, med Charlie hängande i armbågen.

Musiken var högre ute i hallen. Den drev uppför trappan tillsammans med doften av miljoner blommor. Jag koncentrerade mig på tanken på Edward som väntade där nere och tvingade fötterna framåt.

Musiken var välbekant – Wagners traditionella marsch, om än rejält utsmyckad.

”Min tur”, kvittrade Alice. ”Räkna till fem och följ efter mig.” Hon började långsamt och elegant dansa nerför trappan. Jag borde ha insett att det var ett misstag att ha Alice som min enda brudtärna. Jag skulle bara se ännu klumpigare ut bakom henne.

En plötslig fanfar överröstade musiken och jag visste att det var min signal. ”Låt mig inte ramla, pappa”, viskade jag.

Charlie tog min arm under sin i ett fast grepp.

Ett steg i taget, intalade jag mig när vi långsamt började gå nerför trappan. Jag höjde inte blicken förrän jag stod med båda fötterna på plant golv, men jag kunde höra gästernas viskningar och mumlanden när jag kom inom synhåll. Ljudet fick det att hetta i kinderna – typiskt mig att spela den rodnande bruden.

Så fort jag lyckats manövrera den förrädiska trappan började jag spana efter honom. Ett kort ögonblick distraherades jag av alla vita blommor och sidenband som hängde i girlanger från allt i rummet som inte var levande. Men jag slet blicken från blomsterprakten, sökte i raderna av satinklädda stolar – och rodnade ännu mer när jag såg alla ansikten vända mot mig – tills jag slutligen hittade honom, vid ett blomsterklätt valv längst fram.

Jag var knappt medveten om att Carlisle stod vid hans sida och att Angelas far stod bakom dem båda. Jag såg inte min mor där hon måste ha suttit i främsta raden, min nya familj eller någon av gästerna – de fick vänta till senare.

Allt jag egentligen såg var Edwards ansikte. Det fyllde mitt synfält, överväldigade mina sinnen. Hans ögon var som smält, glödande guld, hans perfekta ansikte nästan bistert av djupet i hans känslor. Sedan, när han mötte min förundrade blick, lyste det upp i ett hisnande, triumferande leende.

Plötsligt var det bara trycket från Charlies hand mot min som hindrade mig från att rusa raka vägen fram till altaret.

Marschen gick för långsamt och jag måste anstränga mig för att hålla takten, men lyckligtvis var altargången väldigt kort. Och sedan var jag äntligen framme. Edward sträckte fram handen. Charlie tog min hand, och i en symbolisk gest lika gammal som själva världen lade han den i Edwards. Jag rörde vid hans svala hud, och jag var hemma.

Våra löften var de enkla, traditionella ord som yttrats miljontals gånger, om än aldrig av ett par precis som vi. Vi hade bara bett mr Weber att göra en enda liten ändring, och han hade utan protester bytt ut raden ”tills döden skiljer oss åt” mot det mer passande ”så länge vi båda andas”.

I det ögonblicket, när prästen sa sitt, verkade min värld – som så länge varit uppochner – äntligen falla på plats. Jag insåg hur löjlig jag varit som fruktat det här, som om det varit en oönskad födelsedagspresent eller förnedrande uppvisning, som studentbalen. Jag såg in i Edwards klara, lyckliga ögon och visste att jag också hade vunnit. För det enda som spelade någon roll var att jag fick stanna hos honom.

Jag insåg inte att jag grät förrän det blev dags att uttala ordet. ”Ja”, lyckades jag klämma fram i en nästan ohörbar viskning, medan jag blinkade bort tårarna för att kunna se hans ansikte.

När det var hans tur klingade ordet högt och triumferande. ”Ja”, sa han.

När mr Weber tillkännagivit att vi nu var man och hustru höjde Edward händerna för att kupa dem om mitt ansikte, försiktigt, som om det vore lika skört som de vita blomsterbladen ovanför våra huvuden. Genom den förblindande ridån av tårar försökte jag inse att denna makalösa varelse var min. Hans gyllene ögon såg också ut som om de skulle ha fyllts av tårar, om det inte varit omöjligt. När han sänkte ansiktet mot mitt ställde jag mig på tå och kastade armarna – med bukett och allt – runt hans hals.

Han kysste mig ömt, med tillbedjan, så att jag glömde bort gästerna, platsen, tiden, anledningen … Allt jag mindes var att han älskade mig, att han ville ha mig, att jag var hans.

Han inledde kyssen och han fick avsluta den. Jag klamrade mig fast vid honom, ignorerade fnissningarna och harklingarna från bänkraderna. Till slut rätade han på sig – alltför snart – för att se på mig. På ytan var hans plötsliga leende roat, nästan retsamt, men där fanns också en djup och innerlig glädje i samklang med min egen.

Gästerna började applådera och han vände oss båda mot våra vänner och familjer. Jag kunde inte slita blicken från hans ansikte.

Min mors armar var de första som hittade mig, hennes tårfyllda ögon det första jag såg när jag slutligen, motvilligt, vände mig bort från Edward. Sedan slussades jag genom folksamlingen, från famn till famn, bara vagt medveten om vem som kramade mig eftersom jag koncentrerade mig helt och hållet på känslan av Edwards hand i min. Men jag noterade skillnaden mellan de mjuka, varma kramarna från mina mänskliga vänner och de ömma, svala omfamningarna från min nya familj.

En glödande het kram skiljde sig från alla de andra – Seth Clearwater hade trotsat vampyrhorden för att fylla tomrummet efter min förlorade varulvsvän.



Want to learn a language?


Learn from this text and thousands like it on LingQ.

  • A vast library of audio lessons, all with matching text
  • Revolutionary learning tools
  • A global, interactive learning community.

Linguagem de Aprendizagem online @ LingQ

Jag spärrade upp ögonen.

Jag låg kvar i sängen, darrande och flämtande, i flera minuter medan jag försökte glida ur drömmen. Himlen utanför fönstret övergick i grått och sedan blekrosa medan jag väntade på att pulsen skulle sluta skena.

När jag helt och hållet återvänt till verkligheten i mitt stökiga, välbekanta rum var jag lite irriterad på mig själv. Vilken dröm, natten före bröllopet! Där fick jag för att jag låg och grubblade över hemska historier mitt i natten.

I min iver att skaka av mig drömmen klädde jag på mig och gick ner till köket mycket tidigare än nödvändigt. Först städade jag de redan välstädade rummen, och när Charlie vaknade gräddade jag pannkakor. Jag var alldeles för uppskruvad för att själv få i mig någon frukost, så jag satt mest och studsade på min stol medan han åt.

”Du ska hämta mr Weber klockan tre”, påminde jag Charlie.

”Jag har inte så mycket att göra i dag, Bella, annat än att hämta prästen. Jag tror inte att jag kommer att glömma bort min enda arbetsuppgift.” Charlie hade tagit ledigt hela dagen för bröllopets skull och det märktes att han kände sig sysslolös. Med jämna mellanrum kastade han förstulna blickar på garderoben under trappan, där han förvarade sin fiskeutrustning.

”Det är inte din enda uppgift”, invände jag. ”Du måste också vara uppklädd och presentabel.”

Han stirrade ner på tallriken med rynkad panna och muttrade något om ”aftondräkt”.

Någon knackade rappt på dörren.

”Du tror att du har det tufft”, sa jag och reste mig upp med en grimas. ”Alice kommer att jobba med mig hela långa dagen.”

Charlie nickade eftertänksamt och höll med om att det var värre för mig. Jag böjde mig ner för att kyssa honom på hjässan när jag passerade – han rodnade och fnös – och gick sedan för att öppna dörren för min bästa tjejkompis och blivande svägerska.

Alices korta, svarta hår var inte taggigt och spretigt som vanligt, utan låg i eleganta lockar runt hennes ansikte. Hon såg väldigt skärpt och fokuserad ut, och drog ut mig ur huset efter att bara ha ropat: ”Hej, Charlie!” över axeln.

När vi satt oss i hennes Porsche granskade hon mitt ansikte. ”Åh, hjälp, titta på dina ögon!” Hon smackade missbelåtet med tungan. ”Vad har du gjort? Varit uppe hela natten?”

”Nästan.”

Hon blängde på mig. ”Jag har begränsad tid på mig att göra dig vacker, Bella – du borde ha tagit bättre hand om mitt råmaterial.”

”Ingen förväntar sig att jag ska vara vacker. Jag tror det största problemet är att jag riskerar att somna under ceremonin så att jag missar att säga 'ja' på rätt ställe och Edward kan fly.”

Hon skrattade. ”Jag lovar att kasta min bukett på dig när det börjar dra ihop sig.”

”Tack.”

”Du kommer åtminstone att få gott om tid att sova på planet i morgon.”

Jag höjde ena ögonbrynet. I morgon, funderade jag. Om vi skulle ge oss av i kväll, efter festen, och fortfarande sitta på ett plan i morgon … då skulle vi i alla fall inte åka till Boise, Idaho. Edward hade inte gett mig en enda ledtråd. Jag grubblade inte särskilt mycket över det mystiska resmålet, men det kändes faktiskt lite märkligt att inte veta var jag skulle sova i morgon natt. Eller förhoppningsvis inte sova …

Alice insåg att hon hade avslöjat någonting och rynkade pannan. ”Jag har redan packat åt dig”, sa hon för att distrahera mig.

Det fungerade. ”Jag önskar att du hade låtit mig packa själv, Alice.”

”Då hade du fått för många ledtrådar.”

”Och du hade inte fått anledning att shoppa.”

”Om bara tio korta timmar kommer du att bli min svägerska … Dags att du kommer över den här motviljan mot nya kläder.”

Jag stirrade uppgivet ut genom vindrutan tills vi nästan var framme.

”Har han kommit tillbaka än?” frågade jag.

”Oroa dig inte, han kommer i tid. Men du får inte träffa honom när han än kommer tillbaka. Vi ska göra det här på det traditionella sättet.”

”Traditionellt”, fnös jag.

”Okej, med undantag för brudparet.”

”Du vet att han redan har tjuvkikat.”

”Åh, nej – det är därför jag är den enda som har sett dig i klänningen. Jag har varit väldigt noga med att inte tänka på den när han varit i närheten.”

”Jaha”, sa jag när vi svängde in på vägen mot huset. ”Jag ser att du har fått användning för dekorationerna från examensfesten igen.” Den nästan fem kilometer långa vägen var än en gång kantad av hundratusentals blinkande små lampor. Den här gången hade Alice dessutom prytt träden med vita sidenband.

”Den som spar, han har. Njut av det här, för du får inte se dekorationerna inomhus förrän det är dags.” Hon körde in i det enorma garaget norr om bostadshuset. Emmetts stora jeep var fortfarande borta.

”Sedan när får bruden inte se dekorationerna?” protesterade jag.

”Sedan hon gav mig ansvaret för dem. Jag vill att du ska bli överraskad när du kommer nerför trappan.”

Hon höll händerna för mina ögon när vi gick in i köket. Jag reagerade omedelbart på doften.

”Vad är det?” frågade jag medan hon guidade mig genom huset.

”Är det för mycket?” Alice lät genast ängslig. ”Du är den första människan här inne. Jag hoppas verkligen att jag har gjort rätt!”

”Det doftar fantastiskt!” försäkrade jag – nästan berusande, men inte överväldigande. Balansen mellan de olika dofterna var känslig och utsökt. ”Orangeblommor, syrener och … något annat? Gissar jag rätt?”

”Väldigt bra, Bella. Du missade bara fresiorna och rosorna.”

Hon tog inte händerna från mina ögon förrän vi kommit in i hennes stora badrum. Jag stirrade på den långa bänken, belamrad med saker som hörde hemma på en skönhetssalong, och började verkligen känna av min sömnlösa natt.

”Är det här verkligen nödvändigt? Jag kommer att se alldaglig ut bredvid honom vad du än gör.”

Hon tryckte ner mig i en låg, rosa fåtölj. ”Ingen kommer att våga kalla dig alldaglig när jag är klar med dig.”

”Bara för att de är rädda att du ska dricka deras blod”, muttrade jag. Jag lutade mig tillbaka i fåtöljen, slöt ögonen och hoppades att jag skulle kunna sova mig igenom det. Och jag nickade faktiskt till då och då medan hon smorde in, skrubbade och gned varje millimeter av min kropp.

Någon gång efter lunch gled Rosalie förbi badrumsdörren i en skimrande silverklänning, med håret uppsatt i en mjuk krona på hjässan. Hon var så vacker att jag bara ville gråta. Varför skulle man ens bry sig om att klä upp sig när Rosalie var i närheten?

”De är tillbaka”, sa Rosalie, och mitt barnsliga depressionsanfall gick genast över. Edward var hemma.

”Håll honom borta härifrån!”

”Han kommer inte att jäklas med dig i dag”, försäkrade Rosalie. ”Han värderar sitt liv för högt. Esme har satt dem i arbete på baksidan. Behöver du hjälp med något? Jag kan fixa hennes hår.”

Jag tappade hakan. Förtvivlat letade jag i minnet och försökte komma på hur jag skulle bära mig åt för att stänga munnen igen.

Jag hade aldrig varit Rosalies favoritperson, och stämningen mellan oss hade blivit ännu mer spänd eftersom hon tog illa vid sig personligen av det beslut jag hade fattat. Trots att hon hade sin ofattbara skönhet, sin kärleksfulla familj och sin själsfrände Emmett, så skulle hon ha bytt ut alltihop mot chansen att bli mänsklig igen. Så när jag nonchalant kastade bort allt hon önskade sig av livet som om det varit sopor, fick det henne inte precis att tycka mer om mig.

”Gärna”, svarade Alice glatt. ”Hon ska ha en inbakad fläta, och slöjan kommer att sitta här, undertill …”

Hon började dra fingrarna genom mitt hår, vrida och lyfta det för att visa vad hon menade. När hon var klar tog Rosalie över och började forma mitt hår med fjäderlätta händer medan Alice återvände till mitt ansikte.

När Rosalie väl fått Alices godkännande för min frisyr skickades hon iväg för att hämta min klänning och leta upp Jasper, som åkt iväg för att hämta min mamma och hennes man, Phil, på deras hotell. Nerifrån hörde jag ljudet av ytterdörren som gång på gång öppnades och stängdes. Sorlet av röster började stiga uppför trappan.

Alice bad mig stå upp för att hon skulle kunna lirka på mig klänningen utan att förstöra frisyren eller sminket. Mina knän skakade så häftigt när hon knäppte raden av pärlknappar i min rygg att satinet böljade.

”Andas djupt, Bella”, sa Alice. ”Och försök sänka pulsen. Du kommer att svettas bort sminket.”

Jag gav henne den mest sarkastiska blick jag kunde åstadkomma. ”Jag ska genast ta itu med det.”

”Jag måste klä på mig nu. Klarar du dig själv i två minuter?”

”Eh … Kanske?”

Hon himlade med ögonen och försvann ut ur rummet.

Jag koncentrerade mig på min andhämtning, räknade varje andetag och stirrade på mönstret badrumsbelysningen skapade på det blanka klänningstyget. Jag vågade inte titta i spegeln eftersom jag var rädd att bilden av mig själv i brudklänning skulle få mig att drabbas av en fulländad panikångestattack.

Alice var tillbaka innan jag hunnit dra tvåhundra andetag, i en klänning som rann nerför hennes slanka kropp likt ett vattenfall av silver.

”Alice … Wow.”

”Äh, det här är ingenting. Ingen kommer att titta på mig i dag. Inte när du befinner dig i samma rum.”

”Haha.”

”Okej, har du dig själv under kontroll? Eller ska jag hämta Jasper?”

”Har de kommit tillbaka? Är min mamma här?”

”Hon kom just in genom dörren. Hon är på väg upp.”

Renée hade kommit med flyget för två dagar sedan, och jag hade tillbringat så mycket tid som möjligt med henne – varenda minut jag kunde lirka henne bort från Esme och dekorationerna, alltså. Såvitt jag kunde bedöma hade hon haft roligare än ett barn som råkat bli inlåst på Disneyland över natten. På sätt och vis kände jag mig nästan lika lurad som Charlie. All den där onödiga rädslan för hennes reaktion …

”Åh, Bella!” pep hon nu och brast nästan i gråt innan hon ens hunnit in genom dörren. ”Åh, älskling, du är så vacker! Åh, jag börjar gråta! Alice, du är helt fantastisk! Du och Esme borde börja jobba som bröllopsarrangörer. Var hittade du den här klänningen? Den är makalös! Så smakfull, så elegant. Bella, det ser ut som om du just har klivit ur en Austen-filmatisering.” Mammas röst lät lite avlägsen och allt i rummet var en aning suddigt. ”Vilken kreativ idé, att låta temat kretsa kring Bellas ring. Så romantiskt! Tänk att den där ringen har funnits i släkten sedan artonhundratalet!”

Alice och jag sneglade konspiratoriskt på varandra. Mamma var ungefär hundra år fel i tiden när det gällde stilen på klänningen. Bröllopstemat kretsade egentligen inte kring ringen, utan kring Edward.

En bullrig harkling hördes från dörröppningen. ”Renée, Esme säger att det är dags för dig att komma ner”, sa Charlie.

”Nämen, Charlie, så stilig du är!” Renée lät närmast chockad, vilket kunde förklara Charlies vresiga svar.

”Alice lade vantarna på mig.”

”Är det redan dags?” mumlade Renée för sig själv. Hon lät nästan lika nervös som jag kände mig. ”Det har gått så fort, jag känner mig yr.”

Då var vi två.

”Ge mig en kram innan jag går ner”, insisterade Renée. ”Men försiktigt, så att ingenting går sönder.”

Mamma gav mig en mjuk kram runt midjan och gick sedan mot dörren, men hejdade sig och vände sig mot mig igen. ”Åh, jösses, jag glömde nästan! Charlie, var är asken?”

Pappa rotade i sina fickor och tog upp en liten vit ask som han gav till Renée. Hon lyfte på locket och sträckte fram asken mot mig.

”Något blått”, sa hon.

”Och något gammalt. De tillhörde din farmor”, insköt Charlie. ”Vi lät en juvelerare byta ut de falska stenarna mot safirer.”

I skrinet låg två tunga silverkammar. I det komplicerade blommönstret ovanför tänderna låg mörkblå safirer inbäddade.

Jag fick en klump i halsen. ”Mamma, pappa … ni borde inte ha …”

”Alice lät oss inte göra något annat”, sa Renée. ”Så fort vi försökte slet hon nästan strupen av oss.”

En hysterisk fnissning slank ur mig.

Alice kom fram och satte snabbt de båda silverkammarna på plats under mina tjocka flätor. ”Något gammalt och något blått”, funderade hon och tog ett par steg bakåt för att beundra mig. ”Och klänningen är ny … så här har du.”

Hon kastade något mot mig. Jag sträckte instinktivt ut handen och det fladdriga, vita strumpebandet landade i min handflata.

”Det är mitt och jag vill ha tillbaka det”, sa hon.

Jag rodnade.

”Då så”, sa Alice gillande. ”Lite färg – det var allt du behövde. Du är nu att betrakta som perfekt.” Med ett litet självbelåtet leende vände hon sig mot mina föräldrar. ”Renée, du måste gå ner nu.”

”Ja, madam.” Renée gav mig en slängkyss och skyndade sig ut.

”Charlie, är du snäll och hämtar blommorna?”

Medan Charlie var borta tog Alice strumpebandet ifrån mig och dök ner under min klänning. Jag drog efter andan när hennes kalla hand grep om min vrist och hon satte strumpebandet på plats.

Hon hann räta på sig innan Charlie kom tillbaka med två fylliga, vita buketter. Doften av rosor, orangeblommor och fresior omsvepte mig som i en mjuk dimma.

Rosalie – familjens skickligaste musiker med undantag för Edward – började spela piano på bottenvåningen. Pachelbels kanon. Jag började hyperventilera.

”Ta det lugnt, Bella”, sa Charlie och vände sig nervöst mot Alice. ”Hon ser lite blek ut. Tror du att hon klarar det?”

Hans röst lät avlägsen. Jag kände inte mina ben.

”Det hoppas jag verkligen.” Alice stod på tå framför mig för att kunna se mig i ögonen. Hon grep hårt om mina handleder. ”Koncentrera dig, Bella. Edward väntar på dig där nere.”

Jag drog ett djupt andetag och försökte samla mig.

Musiken övergick långsamt i en ny melodi. Charlie rörde lätt vid mig. ”Bella, det är dags.”

”Bella?” Alice fortsatte se mig i ögonen.

”Ja”, pep jag. ”Edward. Okej.” Jag lät henne dra ut mig ur rummet, med Charlie hängande i armbågen.

Musiken var högre ute i hallen. Den drev uppför trappan tillsammans med doften av miljoner blommor. Jag koncentrerade mig på tanken på Edward som väntade där nere och tvingade fötterna framåt.

Musiken var välbekant – Wagners traditionella marsch, om än rejält utsmyckad.

”Min tur”, kvittrade Alice. ”Räkna till fem och följ efter mig.” Hon började långsamt och elegant dansa nerför trappan. Jag borde ha insett att det var ett misstag att ha Alice som min enda brudtärna. Jag skulle bara se ännu klumpigare ut bakom henne.

En plötslig fanfar överröstade musiken och jag visste att det var min signal. ”Låt mig inte ramla, pappa”, viskade jag.

Charlie tog min arm under sin i ett fast grepp.

Ett steg i taget, intalade jag mig när vi långsamt började gå nerför trappan. Jag höjde inte blicken förrän jag stod med båda fötterna på plant golv, men jag kunde höra gästernas viskningar och mumlanden när jag kom inom synhåll. Ljudet fick det att hetta i kinderna – typiskt mig att spela den rodnande bruden.

Så fort jag lyckats manövrera den förrädiska trappan började jag spana efter honom. Ett kort ögonblick distraherades jag av alla vita blommor och sidenband som hängde i girlanger från allt i rummet som inte var levande. Men jag slet blicken från blomsterprakten, sökte i raderna av satinklädda stolar – och rodnade ännu mer när jag såg alla ansikten vända mot mig – tills jag slutligen hittade honom, vid ett blomsterklätt valv längst fram.

Jag var knappt medveten om att Carlisle stod vid hans sida och att Angelas far stod bakom dem båda. Jag såg inte min mor där hon måste ha suttit i främsta raden, min nya familj eller någon av gästerna – de fick vänta till senare.

Allt jag egentligen såg var Edwards ansikte. Det fyllde mitt synfält, överväldigade mina sinnen. Hans ögon var som smält, glödande guld, hans perfekta ansikte nästan bistert av djupet i hans känslor. Sedan, när han mötte min förundrade blick, lyste det upp i ett hisnande, triumferande leende.

Plötsligt var det bara trycket från Charlies hand mot min som hindrade mig från att rusa raka vägen fram till altaret.

Marschen gick för långsamt och jag måste anstränga mig för att hålla takten, men lyckligtvis var altargången väldigt kort. Och sedan var jag äntligen framme. Edward sträckte fram handen. Charlie tog min hand, och i en symbolisk gest lika gammal som själva världen lade han den i Edwards. Jag rörde vid hans svala hud, och jag var hemma.

Våra löften var de enkla, traditionella ord som yttrats miljontals gånger, om än aldrig av ett par precis som vi. Vi hade bara bett mr Weber att göra en enda liten ändring, och han hade utan protester bytt ut raden ”tills döden skiljer oss åt” mot det mer passande ”så länge vi båda andas”.

I det ögonblicket, när prästen sa sitt, verkade min värld – som så länge varit uppochner – äntligen falla på plats. Jag insåg hur löjlig jag varit som fruktat det här, som om det varit en oönskad födelsedagspresent eller förnedrande uppvisning, som studentbalen. Jag såg in i Edwards klara, lyckliga ögon och visste att jag också hade vunnit. För det enda som spelade någon roll var att jag fick stanna hos honom.

Jag insåg inte att jag grät förrän det blev dags att uttala ordet. ”Ja”, lyckades jag klämma fram i en nästan ohörbar viskning, medan jag blinkade bort tårarna för att kunna se hans ansikte.

När det var hans tur klingade ordet högt och triumferande. ”Ja”, sa han.

När mr Weber tillkännagivit att vi nu var man och hustru höjde Edward händerna för att kupa dem om mitt ansikte, försiktigt, som om det vore lika skört som de vita blomsterbladen ovanför våra huvuden. Genom den förblindande ridån av tårar försökte jag inse att denna makalösa varelse var min. Hans gyllene ögon såg också ut som om de skulle ha fyllts av tårar, om det inte varit omöjligt. När han sänkte ansiktet mot mitt ställde jag mig på tå och kastade armarna – med bukett och allt – runt hans hals.

Han kysste mig ömt, med tillbedjan, så att jag glömde bort gästerna, platsen, tiden, anledningen … Allt jag mindes var att han älskade mig, att han ville ha mig, att jag var hans.

Han inledde kyssen och han fick avsluta den. Jag klamrade mig fast vid honom, ignorerade fnissningarna och harklingarna från bänkraderna. Till slut rätade han på sig – alltför snart – för att se på mig. På ytan var hans plötsliga leende roat, nästan retsamt, men där fanns också en djup och innerlig glädje i samklang med min egen.

Gästerna började applådera och han vände oss båda mot våra vänner och familjer. Jag kunde inte slita blicken från hans ansikte.

Min mors armar var de första som hittade mig, hennes tårfyllda ögon det första jag såg när jag slutligen, motvilligt, vände mig bort från Edward. Sedan slussades jag genom folksamlingen, från famn till famn, bara vagt medveten om vem som kramade mig eftersom jag koncentrerade mig helt och hållet på känslan av Edwards hand i min. Men jag noterade skillnaden mellan de mjuka, varma kramarna från mina mänskliga vänner och de ömma, svala omfamningarna från min nya familj.

En glödande het kram skiljde sig från alla de andra – Seth Clearwater hade trotsat vampyrhorden för att fylla tomrummet efter min förlorade varulvsvän.


×

Nós usamos cookies para ajudar a deixar o LingQ melhor. Ao visitar o site, você concorda com nossos política de cookies.