Kapitel 20: Ny (1) Kapitel 20: Neu (1) Chapter 20: New (1)

Allt var så tydligt.

Skarpt. Definierat.

Det klara ljuset från lampan i taket var fortfarande bländande, ändå kunde jag se de glödande trådarna inne i glödlampan. The clear light from the lamp in the ceiling was still dazzling, yet I could see the glowing wires inside the light bulb. Jag såg alla regnbågens färger i det vita ljuset, och i utkanten av spektrat en åttonde färg som jag inte visste vad den hette.

Ovanför lampan kunde jag urskilja ådringen i det mörka trätaket. Über der Lampe konnte ich die Maserung der dunklen Holzdecke erkennen. Above the lamp I could distinguish the grain in the dark wooden ceiling. Under den såg jag dammkornen i luften, tydliga och åtskilda. Darunter sah ich die Staubkörner in der Luft, klar und deutlich. Beneath it I saw the grains of dust in the air, clear and separated. De snurrade runt som små planeter, rörde sig runt varandra i en himladans.

Dammet var så vackert att jag häpet drog efter andan. Der Teich war so schön, dass es mir den Atem raubte. The dust was so beautiful that I gasped for breath. Luften ven genom min strupe, fick dammkornen att virvla runt. The air vein through my throat, made the dust grains swirl around. Handlingen kändes fel. The plot felt wrong. Jag kände efter, och insåg att problemet var att det inte fanns någon lättnad kopplad till andetaget. Ich tastete herum und erkannte, dass das Problem darin bestand, dass mit dem Atmen keine Erleichterung verbunden war. I felt, and realized that the problem was that there was no relief attached to the breath. Jag behövde inte luft. I did not need air. Mina lungor väntade inte på syre. My lungs were not waiting for oxygen. De förblev likgiltiga. Sie blieben gleichgültig. They remained indifferent.

Jag behövde inte andas, men jag gillade det. I did not have to breathe, but I liked it. Luften bar med sig smaken av rummet omkring mig – de förtjusande dammkornen, mixen av stillastående luft som blandades med friskare från den öppna dörren. Die Luft trug den Geschmack des Zimmers um mich herum mit sich – die entzückenden Staubkörner, die Mischung aus stehender Luft, die sich mit frischer Luft vermischte, die von der offenen Tür kam. The air carried with it the taste of the room around me - the delightful grains of dust, the mix of stagnant air mixed with healthier from the open door. Jag kände smaken av siden, ett svagt inslag av något varmt och åtråvärt, något som borde ha varit fuktigt men inte var det … Den lukten fick det att bränna och svida i halsen, ett svagt eko av giftets hetta, men lukten fläckades av klorin och ammoniak. Ich konnte die Seide schmecken, ein schwacher Hauch von etwas Warmem und Begehrlichem, etwas, das feucht hätte sein sollen, aber nicht war... Dieser Geruch ließ es brennen und in meiner Kehle stechen, ein schwaches Echo der Hitze des Giftes, aber das Geruch war durch Chlor und Ammoniak verdorben. I felt the taste of silk, a faint hint of something warm and desirable, something that should have been moist but was not… That smell made it burn and sting in the throat, a faint echo of the heat of the poison, but the smell was stained by chlorine and ammonia. Och framför allt kände jag en doft av honung, syrener och sol från det som var närmast mig. And above all, I smelled honey, lilacs and sun from what was closest to me.

Jag hörde ljudet av de andra, som börjat andas igen nu när jag gjort det. I heard the sound of the others, who had begun to breathe again now that I had done so. Deras andhämtning blandades med doften som liknade honung, syrener och sol, och förde med sig nya inslag. Their breathing was mixed with the scent that resembled honey, lilacs and sun, and brought with it new elements. Kanel, hyacint, päron, saltvatten, nygräddat bröd, tallbarr, vanilj, läder, äpple, mossa, lavendel, choklad … Jag provade dussintals olika jämförelser i tankarna, men ingen passade exakt in. Så ljuvligt och behagligt. So lovely and comfortable.

Någon hade sänkt volymen på teven på bottenvåningen, och jag hörde någon – Rosalie? Someone had turned down the volume on the TV on the ground floor, and I heard someone - Rosalie? – röra sig där nere. - move down there. Jag hörde också en svag rytm och en aggressiv röst som höll takten med rytmen. I also heard a weak rhythm and an aggressive voice that kept pace with the rhythm. Rapmusik? Det förbryllade mig ett ögonblick, sedan avtog ljudet som om en bil passerat med nedrullade rutor. It puzzled me for a moment, then the sound subsided as if a car had passed with rolled-down windows.

Med ett ryck insåg jag att det kunde stämma. With a jerk, I realized that it could be true. Kunde jag verkligen höra ljud ända från landsvägen? Konnte ich wirklich Geräusche von der Autobahn hören? Could I really hear sounds all the way from the country road?

Jag kände inte att någon höll mig i handen förrän den kramades lätt. Ich hatte nicht das Gefühl, dass jemand meine Hand hielt, bis sie leicht gedrückt wurde. I did not feel anyone holding my hand until it was lightly hugged. Precis som den gjort förut, för att dölja smärtan, stelnade min kropp till av förvåning. Genau wie zuvor erstarrte mein Körper vor Überraschung, um den Schmerz zu verbergen. Just like it did before, to hide the pain, my body froze in surprise. Det här var inte en beröring jag väntat mig. Das war keine Berührung, die ich erwartet hatte. This was not a touch I expected. Huden var slät och len, men den hade fel temperatur. The skin was smooth and smooth, but it had the wrong temperature. Den var inte kall.

Efter den första, frusna sekunden av chock, reagerade min kropp på den obekanta beröringen på ett sätt som chockade mig ännu mer. After the first, frozen second of shock, my body reacted to the unfamiliar touch in a way that shocked me even more.

Luften väste ut ur min strupe, mellan mina sammanbitna tänder, med ett lågt, hotfullt ljud som påminde om en bisvärm. The air hissed out of my throat, between my clenched teeth, with a low, menacing sound reminiscent of a swarm of bees. Innan ljudet hann ut spändes mina muskler och jag vred mig bort från det okända. Bevor der Ton herauskommen konnte, spannten sich meine Muskeln an und ich wandte mich von dem Unbekannten ab. Before the sound came out, my muscles tensed and I turned away from the unknown. Jag flög upp från bordet så fort att rummet borde ha blivit suddigt, men det blev det inte. I flew up from the table so fast that the room should have been blurred, but it did not. Jag såg fortfarande varje dammkorn, varje flisa i träpanelen, varje lös tråd i mikroskopisk detalj när min blick svepte över dem. Ich sah immer noch jedes Staubkorn, jeden Splitter in der Holzvertäfelung, jeden losen Faden in mikroskopischen Details, als mein Blick darüber glitt. I still saw every grain of dust, every chip in the wood panel, every loose thread in microscopic detail as my gaze swept over them.

Så när jag väl satt hukad i försvarsposition mot väggen – ungefär en sextondels sekund senare – hade jag redan förstått vad som skrämt mig, och att jag hade överreagerat. Als ich also in Verteidigungsstellung an der Wand kauerte – etwa eine Sechzehntelsekunde später – war mir bereits klar, was mich erschreckt hatte, und dass ich überreagiert hatte. So once I was crouched in a defensive position against the wall - about a sixteenth of a second later - I had already understood what scared me, and that I had overreacted.

Åh. Naturligtvis. Edward kändes inte kall för mig längre. Edward did not feel cold to me anymore. Vi hade samma temperatur nu.

Jag satt kvar en åttondels sekund till för att ta in scenen framför mig. Ich blieb noch eine Achtelsekunde, um die Szene vor mir in mich aufzunehmen. I sat for another eighth of a second to take the stage in front of me.

Edward stod lutad över operationsbordet som varit mitt bål, med handen utsträckt mot mig och oroligt ansiktsuttryck. Edward lehnte sich über den Operationstisch, der mein Torso gewesen war, seine Hand zu mir ausgestreckt und einen besorgten Ausdruck auf seinem Gesicht. Edward stood leaning over the operating table that had been my torso, with his hand outstretched towards me and a worried expression on his face.

Edwards ansikte var det viktigaste, men jag registrerade allting annat också, för säkerhets skull. Edward's face was the most important thing, but I recorded everything else as well, just in case. Någon sorts försvarsinstinkt hade utlösts, och jag sökte instinktivt efter tecken på fara. Some kind of defensive instinct had been unleashed, and I instinctively searched for signs of danger.

Min vampyrfamilj väntade vaksamt vid den bortre väggen, vid dörren, med Emmett och Jasper längst fram. Meine Vampirfamilie wartete wachsam an der gegenüberliegenden Wand, neben der Tür, mit Emmett und Jasper vorne. My vampire family waited vigilantly at the far wall, at the door, with Emmett and Jasper at the front. Som om det fanns en fara. As if there was a danger. Mina näsborrar fladdrade när jag sökte efter hotet. Den svaga doften av något ljuvligt – men fläckat av starka kemikalier – kittlade mig i halsen igen så att den började bränna och svida. The faint scent of something sweet - but stained with strong chemicals - tickled my throat again so that it began to burn and sting.

Alice tittade ut bakom Jasper med ett brett flin. Alice sah mit einem breiten Grinsen hinter Jasper hervor. Alice looked out from behind Jasper with a wide grin. Ljuset reflekterades mot hennes tänder – ännu en åttafärgad regnbåge. The light was reflected on her teeth - another eight-colored rainbow.

Det där flinet lugnade mig och fick mig att lägga ihop pusselbitarna. That grin calmed me down and made me put the pieces of the puzzle together. Jasper och Emmett stod längst fram för att skydda de andra, precis som jag antagit. Jasper and Emmett stood at the front to protect the others, just as I assumed. Vad jag inte omedelbart förstått var att jag var faran. What I did not immediately understand was that I was the danger.

Allt det här hände i utkanten. All dies geschah am Stadtrand. All this happened on the outskirts. Större delen av mina sinnen och tankar var fortfarande fokuserade på Edwards ansikte.

I det här ögonblicket såg jag det för första gången. At this moment, I saw it for the first time.

Hur många gånger hade jag stirrat på Edward och häpnat över hans skönhet? Wie oft hatte ich Edward angestarrt und seine Schönheit bewundert? How many times had I stared at Edward and marveled at his beauty? Hur många timmar – dagar, veckor – av mitt liv hade jag ägnat åt att drömma om vad jag då ansåg var perfektion? Wie viele Stunden – Tage, Wochen – meines Lebens hatte ich damit verbracht, von dem zu träumen, was ich damals als Perfektion betrachtete? Jag hade trott att jag kände hans ansikte bättre än mitt eget. Jag hade trott att det var det enda fysiska som var säkert i min värld – Edwards felfria ansikte. I had thought it was the only physical thing that was safe in my world - Edward's flawless face.

Jag kunde lika gärna ha varit blind. I could just as easily have been blind.

För första gången sedan de fördunklande skuggorna och mänsklighetens begränsande svaghet försvunnit från mina ögon såg jag hans ansikte. Zum ersten Mal, seit die verdunkelnden Schatten und die begrenzende Schwäche der Menschheit aus meinen Augen gewichen waren, sah ich sein Gesicht. For the first time since the obscuring shadows and the limiting weakness of humanity disappeared from my eyes, I saw his face. Jag drog efter andan och letade i mitt ordförråd, utan att hitta rätt. I drew in my breath and searched my vocabulary, without finding the right one. Jag behövde bättre ord.

Vid det laget hade den andra delen av min uppmärksamhet konstaterat att det inte fanns någon fara här, förutom jag själv, och jag rätade automatiskt på mig. By that time, the other part of my attention had realized that there was no danger here, except myself, and I automatically corrected myself. Det hade nästan gått en hel sekund sedan jag hoppat ner från bordet. It had been almost a full second since I jumped off the table.

Jag distraherades tillfälligt av hur min kropp rörde sig. Ich war einen Moment lang abgelenkt von der Art, wie sich mein Körper bewegte. I was temporarily distracted by how my body moved. I samma ögonblick som jag tänkt resa mig, stod jag redan upp. Själva rörelsen hade inte tagit någon tid alls – förändringen skedde omedelbart, som om den inte ens krävde någon rörelse. The movement itself had not taken any time at all - the change took place immediately, as if it did not even require any movement.

Jag stod blickstilla och fortsatte stirra på Edwards ansikte. Ich stand still und starrte Edward weiter ins Gesicht. I stood still and stared at Edward's face.

Han gick långsamt runt bordet – varje steg tog nästan en halv sekund, han gled framåt som flodvatten över släta stenar – fortfarande med ena handen utsträckt. He walked slowly around the table - each step took almost half a second, he slid forward like river water over smooth rocks - still with one hand outstretched.

Jag följde hans smidiga rörelser med mina nya ögon. I followed his smooth movements with my new eyes.

”Bella?” sa han lågt och lugnande, men oron i hans röst lyste igenom. "Bella?" he said softly and reassuringly, but the anxiety in his voice shone through.

Jag kunde inte svara genast, eftersom jag var så förundrad över lenheten i hans röst. Ich konnte nicht sofort antworten, da ich so erstaunt über die Sanftheit seiner Stimme war. I could not answer immediately, because I was so amazed at the smoothness of his voice. Den var som en perfekt symfoni, en symfoni för ett instrument, ett instrument mer avancerat än något annat människan skapat …

”Bella, älskling? Förlåt, jag vet att det är omtumlande. Sorry, I know it's dizzying. Men du är okej, allt är bra.”

Allt? Mina tankar började snurra, tillbaka till min sista timme som människa. Minnet kändes redan vagt, som om jag såg det genom en tung, mörk slöja – eftersom mina mänskliga ögon hade varit halvblinda. Die Erinnerung fühlte sich bereits vage an, als sähe ich sie durch einen schweren, dunklen Schleier - denn meine menschlichen Augen waren halb blind gewesen. Allt hade varit så suddigt.

När han sa att allt var bra, menade han då också Renesmee? When he said that everything was fine, did he also mean Renesmee? Var hon med Rosalie? Was she with Rosalie? Jag försökte minnas hennes ansikte – jag visste att hon hade varit vacker – men det var frustrerande att försöka se det genom mänskliga minnen. Hennes ansikte var höljt i mörker, så dåligt upplyst … Ihr Gesicht war in Dunkelheit gehüllt, so schlecht beleuchtet … Her face was covered in darkness, so poorly lit…

Jacob, då? Var allt bra med honom? Was everything okay with him? Min bäste vän, som lidit så länge – hatade han mig nu? My best friend, who has suffered for so long - did he hate me now? Hade han återvänt till Sams flock? Hade Seth och Leah också gjort det?

Var familjen Cullen trygg, eller innebar min förvandling att den låg i krig mot flocken? Was the Cullen family safe, or did my transformation mean that it was at war with the herd? Täckte Edwards helförsäkring det också? Did Edward's full insurance also cover it? Eller hade han bara försökt lugna mig? Or had he just tried to calm me down?

Och Charlie? Vad skulle jag säga till honom nu? What would I say to him now? Han måste ha ringt medan jag brann. Vad hade de sagt till honom? Vad trodde han att jag hade råkat ut för? Was dachte er, was ich vorhatte? What did he think I had experienced?

Medan jag under bråkdelen av en sekund funderade på vilken fråga jag skulle ställa först, sträckte Edward trevande ut handen och smekte min kind med fingertopparna. While for a split second I pondered which question I should ask first, Edward tentatively reached out and stroked my cheek with his fingertips. Lena som sammet, mjuka som fjädrar, och nu med exakt samma temperatur som min hud. Glatt wie Samt, weich wie Federn und jetzt genau so warm wie meine Haut. Lena like velvet, soft as feathers, and now with exactly the same temperature as my skin.

Hans beröring verkade gå djupt under huden. His touch seemed to go deep under the skin. Känslan var pirrande, elektrisk – den ilade genom benen, nerför ryggraden, vibrerade i magen. Das Gefühl war prickelnd, elektrisch – es schoss durch die Beine, die Wirbelsäule hinunter, vibrierte im Magen. The feeling was tingling, electric - it rushed through my legs, down my spine, vibrating in my stomach.

Vänta, tänkte jag medan darrningarna blommade ut till en värme, en längtan. Wait, I thought as the tremors blossomed into a warmth, a longing. Skulle jag inte ha förlorat det här? Would not I have lost this? Var inte förlusten av den här känslan en del av paketet? Wasn't the loss of this feeling part of the package?

Jag var en nyfödd vampyr, det var den brännande svedan i halsen bevis på. Ich war ein neugeborener Vampir, das Brennen in meiner Kehle war der Beweis dafür. I was a newborn vampire, the burning sting in my throat was proof of that. Och jag visste vad det innebar att vara nyfödd. And I knew what it meant to be a newborn. Mänskliga känslor och behov skulle så småningom komma tillbaka i någon form, men jag hade accepterat att jag inte skulle känna dem i början. Bara törst. Det var priset jag måste betala, och det hade jag gått med på. That was the price I had to pay, and I had agreed to it.

Men när Edwards hand kupades om min kind, som sammetsklätt stål, rusade åtrån genom mina förtorkade ådror och sände en ilning ända ner till tårna. Aber als Edwards Hand wie samtumhüllter Stahl meine Wange umfasste, strömte das Verlangen durch meine ausgedörrten Venen und schickte einen Strom den ganzen Weg hinunter zu meinen Zehen. But when Edward's hand was cupped around my cheek, like velvet-clad steel, lust rushed through my withered veins and sent a rush all the way down to my toes.

Han höjde ett perfekt ögonbryn och väntade på att jag skulle säga något. He raised a perfect eyebrow and waited for me to say something.

Jag slog armarna om hans hals. I wrapped my arms around his neck.

Inte heller den här gången medförde det någon egentlig rörelse. Auch diesmal brachte es keine wirkliche Bewegung. This time, too, there was no real movement. Ena ögonblicket stod jag rak och stilla som en staty, nästa ögonblick var han i min famn.

Varm – så uppfattade jag honom i alla fall. Warm – so habe ich ihn jedenfalls wahrgenommen. Warm - that's how I perceived him anyway. Med den där ljuva doften som jag aldrig riktigt lyckats uppfatta med mina trubbiga, mänskliga sinnen, men som var hundra procent Edward. With that sweet scent that I never really managed to perceive with my blunt, human senses, but which was one hundred percent Edward. Jag tryckte ansiktet mot hans släta bröst. I pressed my face against his smooth breasts.

Sedan vred han besvärat på sig, lutade sig ut ur min omfamning. Dann drehte er sich unbeholfen und lehnte sich aus meiner Umarmung. Then he twisted awkwardly, leaning out of my embrace. Jag tittade upp i hans ansikte, förvirrad och skrämd av hans avvisning.

”Eh … försiktigt, Bella. “Eh… careful, Bella. Aj.”

Så fort jag förstod drog jag åt mig armarna och gömde dem bakom ryggen. As soon as I understood, I pulled my arms and hid them behind my back.

Jag var för stark.

”Hoppsan”, muttrade jag. "Whoops," I muttered.

Han log den sortens leende som skulle ha fått mitt hjärta att stanna, om det fortfarande hade bultat. He smiled the kind of smile that would have made my heart stop, if it had still been pounding.

”Oroa dig inte, älskling”, sa han och lyfte handen för att röra vid mina förskräckt särade läppar. „Mach dir keine Sorgen, Baby“, sagte er und hob seine Hand, um meine erschrocken geöffneten Lippen zu berühren. "Do not worry, darling," he said, raising his hand to touch my terribly parted lips. ”Du är bara lite starkare än jag just nu.” "You're just a little stronger than I am right now."

Jag rynkade ögonbrynen. I frowned. Jag hade varit förberedd på det här också, men det kändes mer surrealistiskt än någon annan del av det här otroligt surrealistiska ögonblicket. I would have been prepared for this too, but it felt more surreal than any other part of this incredibly surreal moment. Jag var starkare än Edward. Jag fick honom att säga aj. I made him say no.

Han smekte min kind igen och jag glömde nästan bort min förvåning när ännu en våg av åtrå sköljde över min orörliga kropp. Er streichelte wieder meine Wange und ich vergaß fast meine Überraschung, als eine weitere Welle des Verlangens über meinen regungslosen Körper schwappte. He caressed my cheek again and I almost forgot my surprise when another wave of desire washed over my immobile body.

Känslorna var så mycket starkare än jag var van vid, vilket gjorde det svårt att hålla fast vid en och samma tanke, trots det utökade utrymmet i huvudet. Die Gefühle waren so viel stärker als ich es gewohnt war, was es trotz des erweiterten Raums in meinem Kopf schwierig machte, an einem einzigen Gedanken festzuhalten. The feelings were so much stronger than I was used to, which made it difficult to hold on to one and the same thought, despite the increased space in my head. Varje ny känsla överväldigade mig. Every new feeling overwhelmed me. Jag mindes att Edward en gång sagt – hans röst i mitt minne var en blek skugga i jämförelse med den kristallklara musik jag hörde nu – att hans sort, vår sort, lätt blev distraherade. Ich erinnerte mich, dass Edward einmal gesagt hatte – seine Stimme war in meiner Erinnerung ein blasser Schatten im Vergleich zu der kristallklaren Musik, die ich jetzt hörte – dass seine Art, unsere Art, leicht abgelenkt werden konnte. I remembered Edward once saying - his voice in my memory was a pale shadow compared to the crystal clear music I heard now - that his variety, our variety, was easily distracted. Jag förstod varför. I understood why.

Jag försökte koncentrera mig. I tried to concentrate. Det var något jag behövde säga. That was something I needed to say. Det viktigaste av allt. Most important of all.

Väldigt försiktigt, så försiktigt att rörelsen faktiskt gick att urskilja, lyfte jag min högra hand för att röra vid hans kind. Very gently, so gently that the movement could actually be discerned, I raised my right hand to touch his cheek. Jag vägrade låta mig distraheras av min pärlemorskimrande hand, den lena känslan av hans hud eller ilningen i fingertopparna. I refused to let myself be distracted by my mother-of-pearl shimmering hand, the smooth feeling of his skin or the tingling in my fingertips.

Jag såg honom djupt i ögonen och hörde min egen röst för första gången. ”Jag älskar dig”, sa jag, men det lät som om jag sjöng. "I love you," I said, but it sounded like I was singing. Min röst klingade som en klocka. My voice sounded like a bell.

Hans leende bländade mig mer än det någonsin gjort när jag varit människa – nu kunde jag verkligen se det. His smile dazzled me more than it ever did when I was human - now I could really see it.

”Som jag älskar dig”, svarade han. "As I love you," he replied.

Han lade händerna om mitt ansikte och böjde sig mot mig – tillräckligt långsamt för att jag skulle komma ihåg att vara försiktig. He put his hands around my face and leaned towards me - slowly enough for me to remember to be careful. Han kysste mig, först mjukt som en viskning, sedan starkare, häftigare. He kissed me, first softly as a whisper, then stronger, fiercer. Jag försökte komma ihåg att jag måste vara varsam, men det var svårt att minnas någonting i den häftiga känslostormen, svårt att hålla kvar någon sammanhängande tanke. I tried to remember that I had to be careful, but it was hard to remember anything in the violent emotional storm, hard to keep any coherent thought.

Det var som om han aldrig hade kysst mig förut, som om det här var första gången. It was as if he had never kissed me before, as if this was the first time. Och om sanningen skulle fram hade han aldrig kysst mig på det här sättet förut. And if the truth were to come out, he had never kissed me this way before.

Det gav mig nästan skuldkänslor. It almost gave me feelings of guilt. Det här måste vara ett avtalsbrott. This must be a breach of contract. Inte kunde jag väl få lov att känna det här också? Couldn't I be allowed to feel this too?

Trots att jag inte behövde syre blev min andhämtning snabbare, lika snabb som när jag brunnit. Obwohl ich keinen Sauerstoff benötigte, wurde meine Atmung schneller, so schnell, als wenn ich in Flammen stünde. Although I did not need oxygen, my breathing became faster, as fast as when I burned. Men det här var en annan sorts eld.

Någon harklade sig. Jemand meldete sich zu Wort. Someone cleared his throat. Emmett. Jag kände genast igen det djupa ljudet; skämtsamt och irriterat på samma gång. I immediately recognized the deep sound; playful and annoyed at the same time.

Jag hade glömt att vi inte var ensamma. Sedan insåg jag att jag lindat mig runt Edward på ett tämligen oanständigt sätt. Then I realized that I had wrapped myself around Edward in a rather obscene way.

Förläget tog jag ett halvt steg tillbaka med ännu en blixtsnabb rörelse. Embarrassed, I took a half step back with another lightning-fast movement.