Kapitel 17: (1) Chapter 17: (1)

Vad ser jag ut som? What do I look like? Trollkarlen från Oz? Der Zauberer von Oz? The Wizard from Oz? Behöver du en hjärna? Do you need a brain? Ett hjärta? Varsågod, ta för dig. Los, nimm es. Ta allt jag har.

Jag hade en vagt formulerad plan när jag sprang till Cullens garage. I had a vaguely worded plan when I ran to Cullen's garage. Andra delen av planen var att totalkvadda blodsugarens bil på vägen tillbaka. Der zweite Teil des Plans war, das Auto des Blutsaugers auf dem Rückweg komplett zu ersticken.

Därför tappade jag hakan när jag tryckte på knappen på nyckeln och det inte var hans Volvo som pep till och blinkade med lyktorna. Deshalb ließ ich mein Kinn sinken, als ich den Knopf auf dem Schlüssel drückte und es war nicht sein Volvo, der piepste und seine Lichter aufblitzte. Therefore, I dropped my chin when I pressed the button on the key and it was not his Volvo that pep to and blinked with the headlights. Det var en annan bil – en som stod ut till och med i den här samlingen av bilar, som alla var värda att dregla över på sitt sätt. Es war ein anderes Auto – eines, das sogar in dieser Sammlung von Autos auffiel, alle auf ihre Art sabberwürdig. It was another car - one that stood out even in this collection of cars, all of which were worth drooling over in their own way.

Hade han verkligen tänkt ge mig nycklarna till en Aston Martin Vanquish, eller var det ett misstag?

Jag hejdade mig inte för att tänka efter, eller för att undra om det här förändrade andra delen av min plan. I did not stop to think, or to wonder if this changed the second part of my plan. Jag satte mig bara i det mjuka skinnsätet och startade motorn medan mina ben fortfarande var inklämda under ratten. I just sat down in the soft leather seat and started the engine while my legs were still squeezed under the steering wheel. Motorns spinnande ljud kunde ha fått mig att stöna av belåtenhet, men just nu hade jag fullt upp med att komma därifrån. The spinning sound of the engine could have made me moan with satisfaction, but right now I was busy getting out of there.

Jag hittade spaken och drog sätet så långt bak jag kunde medan jag trampade på gasen. Ich fand den Hebel und zog den Sitz so weit zurück, wie ich konnte, während ich aufs Gas trat. I found the lever and pulled the seat as far back as I could while stepping on the gas. Det kändes nästan som om bilen skulle lyfta. Es fühlte sich fast so an, als würde das Auto gleich abheben. It almost felt like the car was about to take off.

Det tog bara några sekunder att susa över den smala, slingrande utfarten. Es dauerte nur wenige Sekunden, um über die schmale, kurvenreiche Ausfahrt zu sausen. Bilen reagerade som om jag styrde den med tankarna, snarare än händerna. The car reacted as if I was steering it with my thoughts, rather than my hands. När jag kom ut ur den gröna tunneln, ut på landsvägen, såg jag en skymt av Leahs grå ansikte bland ormbunkarna. Als ich aus dem grünen Tunnel auf die Landstraße trat, erhaschte ich zwischen den Farnen einen Blick auf Leahs graues Gesicht. As I came out of the green tunnel, onto the country road, I saw a glimpse of Leah's gray face among the ferns.

En kort sekund undrade jag vad hon skulle tro. Für eine kurze Sekunde fragte ich mich, was sie denken würde. For a brief second, I wondered what she would think. Sedan insåg jag att jag inte brydde mig. Then I realized I did not care.

Jag körde söderut, för jag orkade inte vänta på några färjor, köer eller annat som skulle innebära att jag måste lyfta foten från gaspedalen. I drove south, because I could not wait for any ferries, queues or anything else that would mean I had to lift my foot off the accelerator.

På något konstigt sätt var det här min lyckodag. Somehow it was my lucky day. Om det nu var tur som gjorde att jag kunde köra i trehundra kilometer i timmen på en vältrafikerad landsväg utan att se till en enda snut, inte ens i städerna där hastighetsgränsen låg på femtio. Wenn es nun Glück war, auf einer gut befahrenen Landstraße dreihundert Stundenkilometer zu fahren, ohne einen einzigen Polizisten zu bemerken, nicht einmal in den Städten, wo die Höchstgeschwindigkeit auf fünfzig lag. If it was luck that allowed me to drive at three hundred kilometers per hour on a well-trafficked country road without looking at a single cop, not even in the cities where the speed limit was fifty. Vilken besvikelse, egentligen. What a disappointment, really. En liten biljakt kunde ha varit trevlig, särskilt med tanke på att registreringsskylten skulle dra uppmärksamheten till blodsugarna. Visst, Edward kunde köpa sig fri, men det kunde ha ställt till med lite besvär, i alla fall. Sure, Edward could have bought himself free, but it could have been a bit of a hassle, at least.

Det enda spår av övervakning jag såg var en skymt av mörkbrun päls som for fram genom skogen, parallellt med mig, några kilometer söder om Forks. The only trace of surveillance I saw was a glimpse of dark brown fur running through the woods, parallel to me, a few miles south of Forks. Det såg ut som Quil. Han måste ha sett att det var jag, för han försvann efter någon minut utan att kalla på hjälp. He must have seen that it was me, because he disappeared after a few minutes without calling for help. Än en gång undrade jag nästan vad han skulle tro, tills jag kom ihåg att jag inte brydde mig. Once again, I almost wondered what he would think, until I remembered that I did not care.

Jag susade vidare på den långa landsvägen, på väg mot den största stad jag kunde hitta. Det var första delen av min plan.

Det verkade ta en evighet, antagligen för att jag fortfarande var så uppskruvad, men det tog egentligen bara knappt två timmar innan jag körde in i det odefinierbara gytter som tillhörde både Tacoma och Seattle. Es schien ewig zu dauern, wahrscheinlich, weil ich noch so aufgedreht war, aber es dauerte wirklich knapp zwei Stunden, bis ich in den undefinierbaren Geysir fuhr, der sowohl zu Tacoma als auch zu Seattle gehörte. It seemed to take an eternity, probably because I was still so screwed up, but it really only took barely two hours before I drove into the indefinable mudslides that belonged to both Tacoma and Seattle. Då saktade jag farten, för jag ville trots allt inte döda några oskyldiga åskådare. Then I slowed down, because after all I did not want to kill any innocent spectators.

Det var en korkad plan. Es war ein dummer Plan. It was a stupid plan. Den skulle inte fungera. Men när jag desperat letat efter ett sätt att komma bort från smärtan, hade jag kommit att tänka på Leahs ord. But when I was desperately looking for a way to get away from the pain, I had come to think of Leah's words. Det skulle försvinna, vet du, om du präglades. Es würde verschwinden, wenn Sie geprägt würden. It would disappear, you know, if you were imprinted. Då skulle du inte plågas av dina känslor för henne längre. Dann würdest du nicht mehr von deinen Gefühlen für sie gequält werden. Then you would not be tormented by your feelings for her anymore.

Att bli av med sin fria vilja var kanske inte det värsta som kunde hända, trots allt. Getting rid of your free will was perhaps not the worst thing that could happen, after all. Att känna så här måste vara det värsta som kunde hända. Feeling this way has to be the worst thing that could happen.

Men jag hade träffat alla tjejerna i La Push, i Makahreservatet och i Forks. Jag behövde större jaktmarker. I needed bigger hunting grounds.

Men hur letar man efter en själsfrände i en folksamling? But how do you look for a soulmate in a crowd? Till att börja med behöver man förstås just en folksamling. To begin with, of course, you just need a crowd. Så jag åkte omkring och letade efter en bra plats. Jag körde förbi ett par köpcentra, där det antagligen fanns gott om tjejer i min ålder, men kunde inte förmå mig att stanna. I drove past a couple of malls, where there were probably plenty of girls my age, but could not bring myself to stop. Ville jag verkligen präglas på en tjej som hängde i ett köpcenter hela dagarna? Wollte ich wirklich auf ein Mädchen geprägt werden, das den ganzen Tag in einem Einkaufszentrum herumhängt? Did I really want to be influenced by a girl who hung out in a mall all day?

Jag fortsatte norrut, och stötte på fler och fler människor. I continued north, encountering more and more people. Så småningom kom jag till en stor park, där det vimlade av ungar, familjer, skateboards, cyklar, drakar, picknickfiltar, hela paketet. Först då lade jag märke till att det var en vacker dag. Only then did I notice that it was a beautiful day. Solsken och allt. Folk var ute och firade det fina vädret.

Jag parkerade över två handikapplatser, i hopp om att få böter, och gick in i parken. Ich parkte auf zwei Behindertenparkplätzen, in der Hoffnung, einen Strafzettel zu bekommen, und ging in den Park. I parked over two handicap spaces, hoping to be fined, and went into the park.

Det kändes som om jag vandrade omkring i flera timmar. It felt like I was walking around for hours. Tillräckligt länge för att solen skulle förflyttas till andra sidan av himlen. Lange genug, damit die Sonne auf die andere Seite des Himmels wechseln kann. Long enough for the sun to move to the other side of the sky. Jag tittade noga på alla tjejer som passerade mig, tvingade mig att verkligen titta, kolla vem som var söt, vem som hade blå ögon, vem som passade i tandställning och vem som var för hårt sminkad. Ich sah mir alle Mädchen, die an mir vorbeigingen, genau an und zwang mich, genau hinzusehen, zu prüfen, wer süß war, wer blaue Augen hatte, wer in eine Zahnspange passte und wer zu stark geschminkt war. I looked closely at all the girls who passed me, forced me to really look, check who was cute, who had blue eyes, who fit in braces and who was wearing too much makeup.

Jag försökte hitta något intressant med alla, för att försäkra mig om att jag verkligen försökte. I tried to find something interesting with everyone, to make sure I really tried. Till exempel: hon har en väldigt rak näsa, hon borde ta bort håret från ögonen, hon skulle kunna göra läppstiftsreklam om resten av ansiktet hade varit lika perfekt som munnen … Zum Beispiel: Sie hat eine sehr gerade Nase, sie sollte die Haare aus ihren Augen entfernen, sie könnte Lippenstift-Werbung machen, wenn der Rest ihres Gesichts so perfekt wäre wie ihr Mund...

Ibland tittade de tillbaka. Sometimes they looked back. Ibland såg de rädda ut – vem är den där jätten som blänger på mig? Manchmal sahen sie verängstigt aus – wer ist dieser Riese, der mich anstarrt? Sometimes they looked scared - who is that giant glaring at me? Ibland tyckte jag att de såg lite intresserade ut, men det var nog bara som jag inbillade mig. Sometimes I thought they looked a little interested, but that was probably just what I imagined.

Hur som helst – ingenting. Anyway - nothing. Inte ens när jag såg på tjejen som – utan tvekan – var snyggast i hela parken, antagligen i hela stan, och hon mötte min blick med något som liknade intresse, kände jag någonting. Not even when I looked at the girl who - without a doubt - was the most beautiful in the whole park, probably in the whole town, and she met my gaze with something resembling interest, I felt something. Bara samma desperata behov av att fly undan smärtan. Just the same desperate need to escape the pain.

Tiden gick och jag började lägga märke till fel saker. Time passed and I began to notice the wrong things. Bellasaker. Bellasaker. Den där hade samma hårfärg. That one had the same hair color. Den där hade ungefär samma form på ögonen. Den där hade samma lilla rynka mellan ögonen – vilket fick mig att undra vad som bekymrade henne … That one had the same little wrinkle between her eyes - which made me wonder what worried her…

Då gav jag upp. Det var osannolikt korkat att tro att jag hade valt exakt rätt plats och tidpunkt, att jag plötsligt skulle stöta på min själsfrände bara för att jag så förtvivlat gärna ville göra det. It was improbably stupid to think that I had chosen exactly the right place and time, that I would suddenly come across my soulmate just because I so desperately wanted to do it.

Och det vore ändå inte logiskt att jag skulle träffa henne här. Om Sam hade rätt, hade jag störst chans att hitta någon som matchade mig genetiskt i La Push. If Sam was right, I had the best chance of finding someone who matched me genetically in La Push. Och där fanns uppenbarligen ingen. And there was obviously no one there. Och om Billy hade rätt – vad betydde det? And if Billy was right - what did that mean? Vad skapade starkare vargar? What created stronger wolves?

Jag gick tillbaka till bilen, lutade mig mot motorhuven och lekte med nyckeln i handen. I went back to the car, leaned against the hood and played with the key in my hand.

Jag kanske var vad Leah trodde att hon var. Maybe I was what Leah thought she was. Något slags återvändsgränd, någon som inte skulle föra sina gener vidare. Some kind of dead end, someone who would not pass on their genes. Eller så var mitt liv bara ett stort, grymt skämt, och jag kunde inte slippa undan poängen. Oder mein Leben war nur ein großer, grausamer Witz, und ich konnte mich dem Punkt nicht entziehen. Or my life was just a big, cruel joke, and I could not escape the point.

”Hallå, är allt okej? "Hello, is everything okay? Du där, med den stulna bilen?” You there, with the stolen car? ”

Det tog en sekund innan jag insåg att rösten pratade med mig, och ännu en sekund innan jag bestämde mig för att titta upp. It took a second before I realized that the voice was talking to me, and another second before I decided to look up.

Tjejen som iakttog mig med så ängslig blick var lite välbekant. Das Mädchen, das mich mit so ängstlichen Augen beobachtete, kam mir ein wenig bekannt vor. The girl who watched me with such an anxious look was a little familiar. Jag visste varför jag kände igen hennes ansikte – jag hade redan registrerat henne. I knew why I recognized her face - I had already registered her. Ljust, rödblont hår, ljus hy, några gyllene fräknar på näsan och kinderna, kanelfärgade ögon. Helles rotblondes Haar, helle Haut, einige goldene Sommersprossen auf Nase und Wangen, zimtfarbene Augen.

”Om du mår så dåligt för att du har snott bilen”, sa hon och log så att en skrattgrop dök upp i hakan, ”kan du ju alltid anmäla dig hos polisen.” "Wenn Sie ein schlechtes Gewissen haben, weil Sie das Auto gestohlen haben", sagte sie und lächelte, so dass ein Grübchen in ihrem Kinn erschien, "können Sie es jederzeit der Polizei melden." "If you feel so bad because you snatched the car," she said, smiling so that a pit of laughter appeared in her chin, "you can always report to the police."

”Jag har lånat den, inte snott den”, snäste jag. "I borrowed it, not snatched it," I snapped. Min röst lät förfärlig, som om jag hade gråtit. My voice sounded awful, as if I had cried. Pinsamt. Embarrassing.

”Visst, det kommer de säkert att tro på.” "Sure, they'll probably believe that."

Jag blängde på henne. I glared at her. ”Ville du någonting?” "Did you want anything?"

”Inte direkt. Jag skämtade bara om bilen, förresten. I was just kidding about the car, by the way. Det är bara det att … du såg så upprörd ut. It's just that… you looked so upset. Åh, jag heter Lizzie, förresten.” Hon sträckte fram handen.

Jag tittade på den tills hon tog ner den igen.

”Hur som helst …” sa hon besvärat. "Anyway…" she said awkwardly. ”Jag undrade bara om jag kunde hjälpa till. "I was just wondering if I could help. Det såg ut som om du letade efter någon förut.” Hon gjorde en gest mot parken och ryckte på axlarna. It looked like you were looking for someone before. ” She gestured towards the park and shrugged.

”Ja.”

Hon väntade. She was waiting.

Jag suckade tungt. Ich seufzte schwer. ”Jag behöver ingen hjälp. "I do not need any help. Hon är inte här.” She is not here."

”Åh. Synd.” Sin."

”Ja, det är det”, muttrade jag.

Jag såg på tjejen igen. I looked at the girl again. Lizzie. Hon var söt. Snäll nog att försöka hjälpa en tjurig främling som måste verka helknäpp. Nett genug, um zu versuchen, einem verschrobenen Fremden zu helfen, der völlig durchgeknallt wirken muss. Kind enough to try to help a grumpy stranger who must seem crazy. Varför kunde hon inte vara den rätta? Why could she not be the right one? Varför måste allting vara så jäkla komplicerat? Why does everything have to be so damn complicated? Söt, trevlig tjej som verkade ha humor. Cute, nice girl who seemed to have humor. Varför inte? Why not?

”Det är en väldigt fin bil”, sa hon. "It's a very nice car," she said. ”Synd att de inte tillverkar dem längre. Too bad they don't make them anymore. Jag menar, Vantage har också en otroligt snygg design, men det är något visst med Vanquish …” Ich meine, der Vantage hat auch ein unglaubliches Design, aber der Vanquish hat etwas an sich..." I mean, Vantage also has an incredibly nice design, but there's something certain about Vanquish… ”

Trevlig tjej med bilintresse. Nice girl with a car interest. Wow. Jag stirrade intensivt på henne och önskade att jag visste hur det fungerade. I stared at her intensely and wished I knew how it worked. Kom igen, Jake – prägla nu då! Komm schon, Jake - fang an zu stempeln! Come on, Jake - make a mark now!

”Hur är den att köra?” frågade hon. "Wie ist es, zu fahren?" fragte sie. "What is it like to drive?" she asked.

”Helt otrolig”, svarade jag. "Absolutely incredible," I replied.

Hon log igen, uppenbarligen glad över att ha lyckats få ur mig ett halvvettigt svar, och jag log motvilligt tillbaka. Sie lächelte wieder, offensichtlich erfreut darüber, dass es ihr gelungen war, mir eine halbherzige Antwort zu entlocken, und ich lächelte zögernd zurück. She smiled again, obviously happy to have managed to get a half-witted answer out of me, and I reluctantly smiled back.

Men hennes leende gjorde ingenting åt den skarpa, skärande smärtan som slet i min kropp. But her smile did nothing to the sharp, cutting pain that tore at my body. Hur gärna jag än ville, skulle mitt liv inte rätta till sig så enkelt. No matter how much I wanted to, my life would not straighten out so easily.

Jag hade inte kommit lika långt som Leah. I had not come as far as Leah. Jag skulle inte kunna bli förälskad som en vanlig människa. I could not fall in love as an ordinary person. Inte så länge jag blödde för någon annan. Nicht solange ich für jemand anderen blutete. Om tio år – när Bellas hjärta varit dött länge och jag släpat mig igenom hela sorgeprocessen – skulle jag kanske kunna ta med en tjej som Lizzie på en åktur i en snabb bil, prata tillverkare och årsmodeller, lära känna henne och se om jag tyckte om henne. In zehn Jahren – wenn Bellas Herz schon lange tot ist und ich mich durch den Trauerprozess geschleppt habe – könnte ich vielleicht mit einem Mädchen wie Lizzie in einem schnellen Auto herumfahren, über Marken und Modelle sprechen, sie kennenlernen und sehen, ob ich es kann mochte sie. Men det skulle inte hända nu. But that would not happen now.

Magi skulle inte rädda mig. Magic would not save me. Jag skulle helt enkelt få genomlida tortyren, ta den som en man. I would simply have to go through the torture, take it as a man.

Lizzie väntade. Kanske hoppades hon att jag skulle erbjuda henne den där åkturen, kanske inte. Maybe she was hoping I would offer her that ride, maybe not.

”Bäst att jag lämnar tillbaka bilen till killen jag lånade den av”, muttrade jag. "It's best that I return the car to the guy I borrowed it from," I muttered.

Hon log igen. ”Skönt att höra att du väljer den rätta vägen.” "Nice to hear you're choosing the right path."

”Ja, du övertygade mig.” "Yes, you convinced me."

Hon följde mig med blicken när jag satte mig i bilen, och såg fortfarande lite bekymrad ut. She followed me with her eyes as I sat in the car, and still looked a little worried. Jag såg antagligen ut att vara på väg att köra rätt ut över ett stup. Ich sah wahrscheinlich aus, als würde ich gleich über eine Klippe fahren. I probably looked like I was about to drive right over a precipice. Vilket jag kanske skulle ha gjort, om det hade funkat för en varulv. Which I might have done, if it had worked for a werewolf. Hon vinkade till mig när jag körde iväg. She waved to me as I drove away.

I början på tillbakavägen körde jag lite långsammare. At the beginning of the way back I drove a little slower. Jag hade inte bråttom. I was not in a hurry. Jag ville inte tillbaka till huset, skogen, smärtan jag flytt ifrån. I did not want to return to the house, the forest, the pain I fled from. Ensamheten. The loneliness.

Okej, det var överdrivet dramatiskt. Okay, that was overly dramatic. Jag skulle inte vara helt ensam, men det var ingenting positivt. Leah och Seth skulle bli tvungna att lida med mig. Jag var glad över att Seth inte skulle behöva plågas så länge – grabben förtjänade bättre än att få sin sinnesfrid förstörd. Ich war froh, dass Seth nicht so lange leiden musste – der Junge hatte etwas Besseres verdient, als dass sein Seelenfrieden zerstört wurde. I was glad that Seth would not have to be tormented for so long - the boy deserved better than to have his peace of mind destroyed. Det gjorde Leah också, men hon förstod mig i alla fall. Leah did too, but she understood me anyway. Smärta var ingenting nytt för Leah. Pain was nothing new to Leah.

Jag suckade tungt när jag tänkte på vad Leah hade bett mig om, för nu visste jag att jag skulle ge henne det. Ich seufzte schwer, als ich darüber nachdachte, worum Leah mich gebeten hatte, denn jetzt wusste ich, dass ich es ihr geben würde. I sighed heavily when I thought about what Leah had asked me to do, because now I knew I would give it to her. Jag var fortfarande förbannad på henne, men jag kunde inte ignorera det faktum att jag kunde göra hennes liv lättare. I was still pissed at her, but I could not ignore the fact that I could make her life easier. Och nu när jag kände henne bättre insåg jag att hon antagligen skulle ställa upp för mig, om rollerna hade varit ombytta. Und jetzt, wo ich sie besser kannte, wurde mir klar, dass sie sich wahrscheinlich für mich einsetzen würde, wenn die Rollen vertauscht gewesen wären.

Det skulle i alla fall bli intressant, om än märkligt, att ha Leah som följeslagare – som vän. Auf jeden Fall wäre es interessant, wenn auch seltsam, Leah als Gefährtin – als Freundin – zu haben. In any case, it would be interesting, albeit strange, to have Leah as a companion - as a friend. Vi skulle gå varandra på nerverna, den saken var klar. We were going to get on each other's nerves, that thing was done. Hon skulle inte låta mig frossa i mitt elände, men det var antagligen bra. Sie ließ mich nicht in meinem Elend schwelgen, aber das war wahrscheinlich gut so. She would not let me revel in my misery, but it was probably good. Jag skulle nog behöva någon som gav mig en spark där bak då och då. Ich bräuchte wahrscheinlich jemanden, der mir von Zeit zu Zeit einen Tritt in den Hintern gibt. I would probably need someone to kick me in the back every now and then. Men när det verkligen gällde, var hon faktiskt den enda som kunde förstå vad jag gick igenom just nu. But when it really came down to it, she was actually the only one who could understand what I was going through right now.

Jag tänkte på jakten i morse, hur nära varandra vi kommit i den stunden. I thought about the hunt this morning, how close we got at that moment. Det hade inte varit obehagligt. It would not have been unpleasant. Annorlunda. Different. Lite skrämmande, lite känsligt. Ein bisschen gruselig, ein bisschen sensibel. A little scary, a little sensitive. Men också trevligt, på något konstigt sätt. But also nice, in some weird way.

Jag måste inte vara helt ensam. I do not have to be completely alone.

Och jag visste att Leah var stark nog att stå ut med mig de närmaste månaderna. And I knew that Leah was strong enough to stand with me for the next few months. Månaderna och åren. Jag blev trött bara av att tänka på det.