×

Nós usamos os cookies para ajudar a melhorar o LingQ. Ao visitar o site, você concorda com a nossa política de cookies.


image

Twiligt 4: Så länge vi båda andas, Kapitel 14: (1)

Kapitel 14: (1)

Man vet att man har problem när man skäms över att vara oartig mot vampyrer :

När jag kom tillbaka till huset var det ingen som väntade på mig utanför. Var de fortfarande på sin vakt?

Allt är lugnt, tänkte jag trött.

Jag uppfattade snabbt förändringen i den numera välbekanta synen. En liten hög med ljusa tyger låg på nedersta trappsteget. Jag sprang dit för att undersöka. Eftersom vampyrstanken från tyget var outhärdlig höll jag andan medan jag petade till högen med nosen.

Någon hade lagt ut kläder. Hm. Edward måste ha uppfattat vad som hänt när jag skiftat form utanför huset förut. Där ser man. Det var … snällt tänkt. Och konstigt.

Jag tog försiktigt kläderna mellan tänderna – blä – och bar dem tillbaka till skogsbrynet för att försäkra mig om att det inte var den blonda psykopaten som ville skämta och hade lagt ut en massa tjejkläder. Hon skulle säkert älska att se uttrycket i mitt mänskliga ansikte när jag stod där naken och höll upp en sommarklänning.

I skydd av träden släppte jag kläderna på marken och skiftade till mänsklig form. Jag tog upp kläderna och piskade dem mot en trädstam för att bli av med lite av stanken. Det var definitivt killkläder – bruna byxor och en vit skjorta. Båda plaggen var för korta, men det såg ut som om jag skulle få plats i dem. Emmetts, antagligen. Jag rullade upp skjortärmarna, men kunde inte göra mycket åt byxorna. Nåja.

Jag måste erkänna att jag kände mig bättre till mods med kläder på kroppen, även om de stank och inte riktigt passade mig. Det var jobbigt att inte bara kunna rusa hem och hämta ett par gamla joggingbyxor när jag behövde dem. Hemlösheten igen – ingenstans att ta vägen. Inga ägodelar heller, vilket inte bekymrade mig så mycket just nu, men antagligen skulle bli ganska irriterande snart.

Utmattad gick jag långsamt uppför trappan till Cullens veranda i mina tjusiga andrahandskläder, men tvekade vid dörren. Borde jag knacka? Det verkade dumt, eftersom de ändå visste att jag var här. Jag undrade varför ingen kändes vid mig, sa åt mig att komma in eller försvinna. Strunt samma. Jag ryckte på axlarna och gick in.

Fler förändringar. Rummet hade blivit som vanligt igen – nästan – de senaste tjugo minuterna. Den stora platt-teven stod påslagen och visade någon romantisk film som ingen verkade titta på. Carlisle och Esme stod vid panoramafönstren, som var öppna mot floden igen. Alice, Jasper och Emmett syntes inte till, men jag hörde dem mumla på övervåningen. Bella låg i soffan, precis som i går, med bara en slang ansluten till en droppställning som stod bakom soffan.

Hon låg invirad som en kåldolme i flera tjocka filtar, så de hade åtminstone lyssnat på mig förut. Rosalie satt i skräddarställning på golvet vid hennes huvud, medan Edward satt i andra änden av soffan med Bellas fötter i knäet. Han tittade upp när jag kom in och log mot mig – bara ett litet ryck i mungiporna – som om något gladde honom.

Bella hade inte hört mig. Hon tittade inte upp förrän Edward gjorde det, och då log hon också. Hela hennes ansikte lyste upp. Jag kunde inte minnas när hon senast blivit så glad över att se mig.

Vad var det med henne? Hon var ju gift nu, för allt i världen! Lyckligt gift, dessutom – det gick inte att tvivla på att hon var galet förälskad i sin vampyr. Dessutom var hon väldigt gravid.

Så varför måste hon bli så vansinnigt glad över att se mig? Som om jag räddat hela hennes jäkla dag bara genom att gå in genom dörren.

Om hon bara kunde sluta bry sig … eller vilja slippa se mig. Då hade det varit mycket lättare att hålla sig borta.

Edward verkade instämma med mina tankar – vi var på samma våglängd så ofta nu för tiden att det gick mig på nerverna. Han rynkade pannan och iakttog hennes ansikte när hon såg på mig.

”De ville bara prata”, mumlade jag och tröttheten hördes i min släpiga röst. ”Ingen attack än så länge.”

”Jag vet”, svarade Edward. ”Jag hörde det mesta.”

Det fick mig att vakna till lite. Vi hade varit nästan en halvmil därifrån. ”Hur?”

”Jag hör dig tydligare nu – jag är mer bekant med dina tankar. Och det blir ännu lättare när du är i mänsklig form. Så jag uppfattade det mesta som hände där ute.”

”Åh.” Det störde mig lite, men jag visste inte varför, så jag skakade av mig tanken. ”Bra. Jag avskyr att behöva upprepa mig.”

”Jag skulle vilja säga att du måste gå och lägga dig”, sa Bella, ”men det ser ut som om du kommer att tuppa av mitt på golvet om ungefär sex sekunder, så det behövs nog inte.”

Hon lät otroligt mycket friskare, såg mycket starkare ut. Jag kände lukten av färskt blod och såg att hon hade muggen i händerna igen. Hur mycket blod skulle det krävas för att bota henne? Skulle de bli tvungna att börja samla in grannarna snart?

Jag gick mot dörren och räknade sekunderna åt henne. ”En Mississippi … Två Mississippi …”

”Varför räknar du floder, jycken?” muttrade Rosalie.

”Vet du hur man dränker en blondin, Rosalie?” frågade jag utan att stanna eller se på henne. ”Man limmar fast en spegel på botten av en pool.”

Jag hörde Edward skratta när jag drog igen dörren. Hans humör verkade förbättras i exakt samma hastighet som Bellas hälsa.

”Den där hade jag redan hört!” ropade Rosalie efter mig.

Jag gick nerför trappan, enbart inställd på att släpa mig tillräckligt långt in i skogen för att kunna andas frisk luft igen. Jag tänkte lägga kläderna på lagom avstånd från huset i stället för att knyta fast dem vid benet, för att slippa känna lukten av dem. Medan jag fumlade med knapparna i den nya skjortan tänkte jag förstrött på att knappar aldrig skulle bli trendiga bland varulvar.

Jag hörde rösterna medan jag släntrade över gräsmattan.

”Vart ska du?” frågade Bella.

”Det var en sak jag glömde säga till honom.”

”Det kan vänta – låt Jacob sova.”

Ja, snälla, låt Jacob sova.

”Det tar bara ett ögonblick.”

Jag vände mig långsamt om. Edward hade redan kommit ut ur huset. Han hade ett ursäktande uttryck i ansiktet när han närmade sig.

”Vad tusan är det nu?” frågade jag uppgivet.

”Förlåt”, sa han och tvekade, som om han inte riktigt visste hur han skulle formulera sig.

Vad tänker du på, tankeläsare?

”När du pratade med Sams delegater förut”, mumlade han, ”vidarebefordrade jag allting till Carlisle, Esme och de andra. De blev bekymrade …”

”Vi tänker fortsätta vara på vår vakt, Edward. Ni behöver inte lita på Sam, som vi gör. Vi kommer ändå att hålla ögonen öppna.”

”Nej, Jacob, det är inte det jag menar. Vi litar på ert omdöme. Men Esme blev bekymrad över vilka prövningar din flock utsätts för. Hon bad mig prata med dig om det.”

Det överraskade mig. ”Prövningar?”

”Särskilt det där om att ni är hemlösa. Hon är väldigt upprörd över att ni är så … ensamma.”

Jag fnös. En vampyrhönsmamma – bisarrt. ”Vi är rätt tuffa. Hälsa henne att hon inte behöver oroa sig.”

”Hon vill ändå göra vad hon kan för att hjälpa er. Om jag förstod rätt så gillar inte Leah att äta i vargform?”

”Och?”

”Tja, vi har vanlig människoföda här, Jacob. För syns skull, och för Bella, förstås. Leah får gärna ta vad hon vill ha. Det gäller er alla tre.”

”Jag ska hälsa dem det.”

”Leah hatar oss.”

”Så …?”

”Så försök hälsa henne det på ett sätt som får henne att åtminstone överväga erbjudandet, om du kan.”

”Jag ska göra mitt bästa.”

”Sedan är det det där med kläder …”

Jag tittade ner på det jag hade på mig. ”Just det. Tack.” Det vore nog oartigt att nämna något om hur illa de luktade.

Han drog lite på munnen. ”Vi hjälper gärna till med det också, och vi har väldigt gott om kläder. Alice låter oss sällan bära samma plagg mer än en gång. Vi har massor av sprillans nya kläder som vi tänkt skänka till välgörande ändamål, och Leah har nog ungefär samma storlek som Esme …”

”Jag vet inte vad hon skulle tycka om avlagda vampyrkläder. Hon tänker inte lika praktiskt som jag.”

”Du kan säkert presentera erbjudandet för henne på bästa möjliga sätt. Och vi ställer gärna upp med andra saker ni kan behöva, transporter, vad som helst. Duschar också, eftersom ni föredrar att sova utomhus. Snälla … känn inte att ni måste avstå från alla bekvämligheter som följer med ett hem.”

Han sa det sista med mjuk röst, med någon sorts innerlig känslosamhet.

Jag stirrade på honom och blinkade trött. ”Det är, eh, snällt av er. Hälsa Esme att vi, hm, uppskattar tanken. Men gränsen löper genom floden på ett par ställen, så vi håller oss faktiskt ganska rena.”

”Vidarebefordra gärna erbjudandet, i alla fall.”

”Visst, det ska jag göra.”

”Tack.”

Jag vände mig bort från honom och fortsatte gå, men hejdade mig igen när jag hörde det låga, plågade skriket inifrån huset. När jag vände mig om igen var han redan borta.

Vad var det nu?

Jag hasade efter honom som en zombie, med samma antal aktiva hjärnceller. Det kändes inte som om jag hade något val. Något var fel. Jag skulle ta reda på vad det var, men inte kunna göra någonting. Och jag skulle må ännu sämre.

Det kändes oundvikligt.

När jag kom in satt Bella och flämtade, hukad över den enorma bulan på magen. Rosalie höll henne medan Edward, Carlisle och Esme stod bredvid. En rörelse fångade min blick – Alice stod ovanför trappan och tittade ner med händerna pressade mot tinningarna. Det såg märkligt ut, som om något hindrade henne från att gå in i rummet.

”Vänta lite, Carlisle”, flåsade Bella.

”Bella”, sa läkaren ängsligt. ”Jag hörde något knäckas. Jag måste undersöka dig.”

”Jag är rätt säker”, flämtade hon, ”på att det var ett revben. Aj. Jo, precis här.” Hon pekade, noga med att inte röra.

Nu knäckte den benen i hennes kropp också.

”Jag måste röntga – det kan finnas benflisor. Vi vill inte att de ska punktera någonting.”

Bella drog ett djupt andetag. ”Okej.”

Rosalie lyfte försiktigt upp henne. Edward såg ut att vilja protestera, men Rosalie blottade tänderna och morrade: ”Jag har henne.”

Så Bella var starkare nu – men det var den där saken också. Man kunde inte svälta den ena utan att svälta den andra, och botemedlet fungerade på samma sätt. Ingen vann.

Blondie bar snabbt Bella uppför trappan, med Carlisle och Edward i hälarna. Ingen brydde sig om mig där jag stod som fastfrusen i dörröppningen.

Så de hade en blodbank och en röntgenapparat? Doktorn hade tydligen tagit med sig jobbet hem.

Jag var för trött för att följa efter dem, för trött för att orka röra mig. Jag lutade ryggen mot väggen och gled ner till golvet. Dörren stod fortfarande öppen, och jag vände ansiktet mot den för att andas in den friska luften som svepte in. Jag lutade huvudet mot dörrkarmen och lyssnade.

Jag hörde ljuden från röntgenapparaten på övervåningen – åtminstone antog jag att det var den. Sedan lätta fotsteg som kom nerför trappan. Jag tittade inte upp för att se vilken av vampyrerna det var.

”Vill du ha en kudde?” frågade Alice.

”Nej”, mumlade jag. Vad var det med all den här framfusiga gästfriheten? Den gick mig på nerverna.

”Det där ser inte bekvämt ut”, påpekade hon.

”Det är det inte.”

”Varför flyttar du inte på dig, då?”

”För trött. Varför är du inte där uppe med de andra?” kontrade jag.

”Huvudvärk”, svarade hon.

Jag vred på huvudet för att se på henne.

Alice var verkligen pytteliten. Ungefär som en av mina armar. Och hon såg ännu mindre ut nu, lite hopsjunken och framåtböjd. Hennes lilla ansikte såg spänt ut.

”Får vampyrer huvudvärk?”

”Inte de vanliga.”

Jag fnös. Vanliga vampyrer.

”Hur kommer det sig att du aldrig är hos Bella längre?” frågade jag med anklagande tonfall.


Kapitel 14: (1) Kapitel 14: (1) Chapter 14: (1) Bölüm 14: (1)

Man vet att man har problem när man skäms över att vara oartig mot vampyrer : Du weißt, dass du in Schwierigkeiten steckst, wenn es dir peinlich ist, unhöflich zu Vampiren zu sein: You know you have a problem when you are ashamed of being rude to vampires:

När jag kom tillbaka till huset var det ingen som väntade på mig utanför. When I got back to the house, no one was waiting for me outside. Var de fortfarande på sin vakt? Waren sie immer noch auf der Hut? Were they still on guard?

Allt är lugnt, tänkte jag trött. Everything is calm, I thought tired.

Jag uppfattade snabbt förändringen i den numera välbekanta synen. Ich bemerkte schnell die Veränderung in der nun vertrauten Ansicht. I quickly perceived the change in the now familiar view. En liten hög med ljusa tyger låg på nedersta trappsteget. Auf der untersten Stufe lag ein kleiner Haufen bunter Stoffe. A small pile of light fabrics lay on the bottom step. Jag sprang dit för att undersöka. I ran there to investigate. Eftersom vampyrstanken från tyget var outhärdlig höll jag andan medan jag petade till högen med nosen. Da der vampirische Gestank des Stoffes unerträglich war, hielt ich die Luft an, als ich mit meiner Nase in den Haufen stocherte. Because the vampire smell from the fabric was unbearable, I held my breath as I poked at the pile with my nose.

Någon hade lagt ut kläder. Someone had put out clothes. Hm. Edward måste ha uppfattat vad som hänt när jag skiftat form utanför huset förut. Edward must have understood what happened when I changed shape outside the house before. Där ser man. Da siehst du. There you see. Det var … snällt tänkt. Es war … gut durchdacht. Och konstigt. And strange.

Jag tog försiktigt kläderna mellan tänderna – blä – och bar dem tillbaka till skogsbrynet för att försäkra mig om att det inte var den blonda psykopaten som ville skämta och hade lagt ut en massa tjejkläder. Ich nahm die Klamotten vorsichtig zwischen die Zähne - igitt - und trug sie zurück zum Waldrand, um sicherzugehen, dass es nicht der blonde Psychopath war, der sich einen Scherz erlauben wollte und einen Haufen Mädchenkleider ausgelegt hatte. I carefully took the clothes between my teeth - blue - and carried them back to the forest edge to make sure that it was not the blonde psychopath who wanted to joke and had put out a lot of girls' clothes. Hon skulle säkert älska att se uttrycket i mitt mänskliga ansikte när jag stod där naken och höll upp en sommarklänning.

I skydd av träden släppte jag kläderna på marken och skiftade till mänsklig form. In protection of the trees, I dropped my clothes on the ground and changed into a human form. Jag tog upp kläderna och piskade dem mot en trädstam för att bli av med lite av stanken. Ich hob die Kleidung auf und schlug sie gegen einen Baumstamm, um einen Teil des Geruchs loszuwerden. I picked up the clothes and whipped them against a tree trunk to get rid of some of the stench. Det var definitivt killkläder – bruna byxor och en vit skjorta. Båda plaggen var för korta, men det såg ut som om jag skulle få plats i dem. Beide Kleider waren zu kurz, aber es sah so aus, als würde ich hineinpassen. Both garments were too short, but it looked like I would fit in them. Emmetts, antagligen. Jag rullade upp skjortärmarna, men kunde inte göra mycket åt byxorna. Ich krempelte meine Hemdsärmel hoch, aber an meiner Hose konnte ich nicht viel ändern. I rolled up my shirt sleeves, but could not do much about the pants. Nåja. Nun ja.

Jag måste erkänna att jag kände mig bättre till mods med kläder på kroppen, även om de stank och inte riktigt passade mig. I have to admit that I felt more comfortable with clothes on my body, even though they stank and did not really suit me. Det var jobbigt att inte bara kunna rusa hem och hämta ett par gamla joggingbyxor när jag behövde dem. It was hard not only to be able to rush home and pick up a pair of old jogging pants when I needed them. Hemlösheten igen – ingenstans att ta vägen. Wieder Obdachlosigkeit – nirgendwo hin. Inga ägodelar heller, vilket inte bekymrade mig så mycket just nu, men antagligen skulle bli ganska irriterande snart. Auch keine Besitztümer, was mich jetzt nicht allzu sehr beunruhigte, aber wahrscheinlich bald ziemlich ärgerlich werden würde. No belongings either, which did not worry me that much right now, but would probably get pretty annoying soon.

Utmattad gick jag långsamt uppför trappan till Cullens veranda i mina tjusiga andrahandskläder, men tvekade vid dörren. Exhausted, I walked slowly up the stairs to Cullen's porch in my fancy second-hand clothes, but hesitated at the door. Borde jag knacka? Det verkade dumt, eftersom de ändå visste att jag var här. It seemed silly, because they still knew I was here. Jag undrade varför ingen kändes vid mig, sa åt mig att komma in eller försvinna. Ich wunderte mich, warum mich niemand fühlte, mir sagte, ich solle rein oder raus. I wondered why no one felt at me, told me to come in or disappear. Strunt samma. Egal. Nevermind. Jag ryckte på axlarna och gick in. I shrugged and went inside.

Fler förändringar. More changes. Rummet hade blivit som vanligt igen – nästan – de senaste tjugo minuterna. The room had become as usual again - almost - in the last twenty minutes. Den stora platt-teven stod påslagen och visade någon romantisk film som ingen verkade titta på. The big flat screen TV was turned on and showed some romantic movie that no one seemed to be watching. Carlisle och Esme stod vid panoramafönstren, som var öppna mot floden igen. Carlisle und Esme standen an den Panoramafenstern, die wieder zum Fluss hin offen waren. Carlisle and Esme stood by the panoramic windows, which were open to the river again. Alice, Jasper och Emmett syntes inte till, men jag hörde dem mumla på övervåningen. Alice, Jasper and Emmett did not appear, but I heard them mumbling upstairs. Bella låg i soffan, precis som i går, med bara en slang ansluten till en droppställning som stod bakom soffan. Bella was lying on the sofa, just like yesterday, with only a hose connected to a drip stand that stood behind the sofa.

Hon låg invirad som en kåldolme i flera tjocka filtar, så de hade åtminstone lyssnat på mig förut. She lay wrapped like a cabbage dolmen in several thick blankets, so they had at least listened to me before. Rosalie satt i skräddarställning på golvet vid hennes huvud, medan Edward satt i andra änden av soffan med Bellas fötter i knäet. Rosalie sat in the tailoring position on the floor by her head, while Edward sat at the other end of the sofa with Bella's feet on her lap. Han tittade upp när jag kom in och log mot mig – bara ett litet ryck i mungiporna – som om något gladde honom. Er blickte auf, als ich hereinkam, und lächelte mich an – nur ein kleines Zucken seiner Mundwinkel –, als würde ihm etwas gefallen. He looked up when I came in and smiled at me - just a slight twitch in his mouth - as if something pleased him.

Bella hade inte hört mig. Bella had not heard me. Hon tittade inte upp förrän Edward gjorde det, och då log hon också. She did not look up until Edward did, and then she smiled too. Hela hennes ansikte lyste upp. Jag kunde inte minnas när hon senast blivit så glad över att se mig. I could not remember the last time she was so happy to see me.

Vad var det med henne? What was wrong with her? Hon var ju gift nu, för allt i världen! Sie war jetzt verheiratet, um aller Welt willen! She was married now, for everything in the world! Lyckligt gift, dessutom – det gick inte att tvivla på att hon var galet förälskad i sin vampyr. Happily married, moreover - there was no doubt that she was madly in love with her vampire. Dessutom var hon väldigt gravid. In addition, she was very pregnant.

Så varför måste hon bli så vansinnigt glad över att se mig? So why does she have to be so insanely happy to see me? Som om jag räddat hela hennes jäkla dag bara genom att gå in genom dörren. As if I saved her damn day just by going in the door.

Om hon bara kunde sluta bry sig … eller vilja slippa se mig. Wenn sie nur aufhören könnte, sich Sorgen zu machen ... oder mich nicht sehen zu wollen. If only she could stop caring… or want to avoid seeing me. Då hade det varit mycket lättare att hålla sig borta. Dann wäre es viel einfacher gewesen, sich fernzuhalten. Then it would have been much easier to stay away.

Edward verkade instämma med mina tankar – vi var på samma våglängd så ofta nu för tiden att det gick mig på nerverna. Edward schien meinen Gedanken zuzustimmen – wir waren dieser Tage so oft auf einer Wellenlänge, dass es mir auf die Nerven ging. Edward seemed to agree with my thoughts - we were on the same wavelength so often nowadays that it got on my nerves. Han rynkade pannan och iakttog hennes ansikte när hon såg på mig. Er runzelte die Stirn und beobachtete ihr Gesicht, als sie mich ansah. He frowned and watched her face as she looked at me.

”De ville bara prata”, mumlade jag och tröttheten hördes i min släpiga röst. „Sie wollten nur reden“, murmelte ich und die Müdigkeit war in meiner undeutlichen Stimme zu hören. "They just wanted to talk," I mumbled, and the tiredness was heard in my sluggish voice. ”Ingen attack än så länge.” "No attack so far."

”Jag vet”, svarade Edward. ”Jag hörde det mesta.” „Das meiste habe ich gehört.“

Det fick mig att vakna till lite. Es hat mich ein bisschen aufgeweckt. It made me wake up a little. Vi hade varit nästan en halvmil därifrån. We had been almost half a mile away. ”Hur?”

”Jag hör dig tydligare nu – jag är mer bekant med dina tankar. „Ich höre dich jetzt deutlicher – ich kenne deine Gedanken besser. "I hear you more clearly now - I'm more familiar with your thoughts. Och det blir ännu lättare när du är i mänsklig form. Und es ist sogar noch einfacher, wenn du in menschlicher Form bist. And it gets even easier when you are in human form. Så jag uppfattade det mesta som hände där ute.” Also verstand ich das meiste, was da draußen passierte.“ So I understood most of what was happening out there. ”

”Åh.” Det störde mig lite, men jag visste inte varför, så jag skakade av mig tanken. "Oh." Es störte mich ein wenig, aber ich wusste nicht warum, also schüttelte ich den Gedanken ab. "Oh." It bothered me a little, but I did not know why, so I shook off the thought. ”Bra. Jag avskyr att behöva upprepa mig.” Ich hasse es, mich wiederholen zu müssen.“ I hate having to repeat myself. ”

”Jag skulle vilja säga att du måste gå och lägga dig”, sa Bella, ”men det ser ut som om du kommer att tuppa av mitt på golvet om ungefär sex sekunder, så det behövs nog inte.” „Ich würde gerne sagen, dass du ins Bett gehen musst“, sagte Bella, „aber es sieht so aus, als würdest du in etwa sechs Sekunden mitten auf dem Boden ohnmächtig werden, also gibt es wahrscheinlich keinen Grund.“ "I would like to say that you have to go to bed," said Bella, "but it looks like you'll be poking around in the middle of the floor in about six seconds, so it's probably not necessary."

Hon lät otroligt mycket friskare, såg mycket starkare ut. Sie klang unglaublich viel gesünder, sah viel stärker aus. She sounded incredibly much healthier, looked much stronger. Jag kände lukten av färskt blod och såg att hon hade muggen i händerna igen. I smelled fresh blood and saw that she had the mug in her hands again. Hur mycket blod skulle det krävas för att bota henne? Wie viel Blut würde es brauchen, um sie zu heilen? How much blood would it take to cure her? Skulle de bli tvungna att börja samla in grannarna snart? Würden sie bald anfangen müssen, die Nachbarn zusammenzutrommeln? Would they have to start collecting the neighbors soon?

Jag gick mot dörren och räknade sekunderna åt henne. Ich ging zur Tür und zählte die Sekunden für sie. I went to the door and counted the seconds for her. ”En Mississippi … Två Mississippi …”

”Varför räknar du floder, jycken?” muttrade Rosalie. "Warum zählst du Flüsse, Junge?" murmelte Rosalie. "Why do you count rivers, jycken?" muttered Rosalie.

”Vet du hur man dränker en blondin, Rosalie?” frågade jag utan att stanna eller se på henne. "Weißt du, wie man eine Blondine ertränkt, Rosalie?" fragte ich, ohne anzuhalten oder sie anzusehen. "Do you know how to drown a blonde, Rosalie?" I asked without stopping or looking at her. ”Man limmar fast en spegel på botten av en pool.” "Man klebt einen Spiegel auf den Boden eines Pools." "You glue a mirror to the bottom of a pool."

Jag hörde Edward skratta när jag drog igen dörren. Ich hörte Edward lachen, als ich die Tür zuzog. I heard Edward laugh as I slammed the door. Hans humör verkade förbättras i exakt samma hastighet som Bellas hälsa. His mood seemed to improve at exactly the same rate as Bella's health.

”Den där hade jag redan hört!” ropade Rosalie efter mig. "Das hatte ich schon gehört!" Rosalie rief mir nach. "I had already heard that one!" Rosalie shouted after me.

Jag gick nerför trappan, enbart inställd på att släpa mig tillräckligt långt in i skogen för att kunna andas frisk luft igen. Ich stieg die Treppe hinunter, nur darauf bedacht, mich weit genug in den Wald zu schleppen, um wieder frische Luft zu schnappen. I went down the stairs, only set to drag myself far enough into the woods to be able to breathe fresh air again. Jag tänkte lägga kläderna på lagom avstånd från huset i stället för att knyta fast dem vid benet, för att slippa känna lukten av dem. Ich dachte daran, die Kleidung in angemessener Entfernung vom Haus zu platzieren, anstatt sie am Bein zu binden, um sie nicht zu riechen. I was going to put the clothes at a reasonable distance from the house instead of tying them to the leg, to avoid feeling the smell of them. Medan jag fumlade med knapparna i den nya skjortan tänkte jag förstrött på att knappar aldrig skulle bli trendiga bland varulvar. Als ich mit den Knöpfen an dem neuen Hemd herumfummelte, dachte ich traurig, dass Knöpfe unter Werwölfen niemals in Mode sein würden. As I fumbled with the buttons in the new shirt, I thought distractedly that buttons would never become trendy among werewolves.

Jag hörde rösterna medan jag släntrade över gräsmattan. I heard the voices as I strolled across the lawn.

”Vart ska du?” frågade Bella. "Where are you going?" Bella asked.

”Det var en sak jag glömde säga till honom.” „Eines habe ich vergessen, ihm zu sagen.“ "There was one thing I forgot to tell him."

”Det kan vänta – låt Jacob sova.” "It can wait - let Jacob sleep."

Ja, snälla, låt Jacob sova.

”Det tar bara ett ögonblick.” "It only takes a moment."

Jag vände mig långsamt om. I slowly turned around. Edward hade redan kommit ut ur huset. Edward had already come out of the house. Han hade ett ursäktande uttryck i ansiktet när han närmade sig. He had an apologetic expression on his face as he approached.

”Vad tusan är det nu?” frågade jag uppgivet. "What the hell is that now?" I asked resignedly.

”Förlåt”, sa han och tvekade, som om han inte riktigt visste hur han skulle formulera sig. "Sorry," he said, hesitating, as if he did not really know how to formulate himself.

Vad tänker du på, tankeläsare? What are you thinking, mind reader?

”När du pratade med Sams delegater förut”, mumlade han, ”vidarebefordrade jag allting till Carlisle, Esme och de andra. "When you talked to Sam's delegates before," he muttered, "I passed everything on to Carlisle, Esme, and the others. De blev bekymrade …” Sie machten sich Sorgen …“

”Vi tänker fortsätta vara på vår vakt, Edward. "We intend to remain on our guard, Edward. Ni behöver inte lita på Sam, som vi gör. Sie müssen sich nicht auf Sam verlassen, wie wir es tun. You do not have to trust Sam, as we do. Vi kommer ändå att hålla ögonen öppna.” We will still keep our eyes open. "

”Nej, Jacob, det är inte det jag menar. "No, Jacob, that's not what I mean. Vi litar på ert omdöme. Wir vertrauen auf Ihr Urteil. We trust your judgment. Men Esme blev bekymrad över vilka prövningar din flock utsätts för. Aber Esme machte sich Sorgen über die Prüfungen, denen Ihre Herde ausgesetzt ist. But Esme was worried about the trials your flock would face. Hon bad mig prata med dig om det.” Sie hat mich gebeten, mit Ihnen darüber zu sprechen.“

Det överraskade mig. That surprised me. ”Prövningar?” "Trials?"

”Särskilt det där om att ni är hemlösa. “Especially the fact that you are homeless. Hon är väldigt upprörd över att ni är så … ensamma.” She is very upset that you are so… lonely. ”

Jag fnös. I snort. En vampyrhönsmamma – bisarrt. A vampire hen mother - bizarre. ”Vi är rätt tuffa. "Wir sind ziemlich hart. "We are quite tough. Hälsa henne att hon inte behöver oroa sig.” Greet her that she does not have to worry. ”

”Hon vill ändå göra vad hon kan för att hjälpa er. "She still wants to do what she can to help you. Om jag förstod rätt så gillar inte Leah att äta i vargform?” If I understood correctly, Leah does not like to eat in wolf form? ”

”Och?”

”Tja, vi har vanlig människoföda här, Jacob. "Wir haben hier ganz normales menschliches Essen, Jacob. "Well, we have ordinary human food here, Jacob. För syns skull, och för Bella, förstås. Der Sicht wegen und natürlich für Bella. For the sake of visibility, and for Bella, of course. Leah får gärna ta vad hon vill ha. Leah is happy to take what she wants. Det gäller er alla tre.” It applies to all three of you. ”

”Jag ska hälsa dem det.” "Ich werde sie damit begrüßen." "I'll say hello to them."

”Leah hatar oss.” "Leah hates us."

”Så …?”

”Så försök hälsa henne det på ett sätt som får henne att åtminstone överväga erbjudandet, om du kan.” "Versuchen Sie also, es ihr so zu sagen, dass sie das Angebot zumindest in Betracht zieht, wenn Sie können." "So try to greet her in a way that makes her at least consider the offer, if you can."

”Jag ska göra mitt bästa.” "I will do my best."

”Sedan är det det där med kläder …” "Then there's that thing with clothes…"

Jag tittade ner på det jag hade på mig. I looked down at what I was wearing. ”Just det. Tack.” Det vore nog oartigt att nämna något om hur illa de luktade. Vielen Dank." Es wäre wahrscheinlich unhöflich, irgendetwas darüber zu erwähnen, wie schlecht sie stanken. Thanks." It would probably be rude to mention something about how bad they smelled.

Han drog lite på munnen. Er zog seinen Mund ein wenig. He pulled his mouth a little. ”Vi hjälper gärna till med det också, och vi har väldigt gott om kläder. „Wir helfen auch gerne dabei, und wir haben viele Klamotten. “We are happy to help with that as well, and we have a lot of clothes. Alice låter oss sällan bära samma plagg mer än en gång. Alice lässt uns selten dasselbe Kleidungsstück mehr als einmal tragen. Alice rarely lets us wear the same garment more than once. Vi har massor av sprillans nya kläder som vi tänkt skänka till välgörande ändamål, och Leah har nog ungefär samma storlek som Esme …” Wir haben viele brandneue Klamotten, die wir wohltätigen Zwecken spenden wollen, und Leah hat wahrscheinlich ungefähr die gleiche Größe wie Esme …“ We have lots of brand new clothes that we intend to donate to charity, and Leah is probably about the same size as Esme… ”

”Jag vet inte vad hon skulle tycka om avlagda vampyrkläder. „Ich weiß nicht, was sie von weggeworfener Vampirkleidung halten würde. "I do not know what she would think of discarded vampire clothes. Hon tänker inte lika praktiskt som jag.” She does not think as practically as I do. ”

”Du kan säkert presentera erbjudandet för henne på bästa möjliga sätt. “You can certainly present the offer to her in the best possible way. Och vi ställer gärna upp med andra saker ni kan behöva, transporter, vad som helst. Und wir stellen Ihnen gerne andere Dinge zur Verfügung, die Sie benötigen, Transport, was auch immer. Duschar också, eftersom ni föredrar att sova utomhus. Showers too, because you prefer to sleep outdoors. Snälla … känn inte att ni måste avstå från alla bekvämligheter som följer med ett hem.” Bitte ... haben Sie nicht das Gefühl, dass Sie auf all den Komfort verzichten müssen, der mit zu Hause einhergeht.“ Please… do not feel that you have to give up all the comforts that come with a home. ”

Han sa det sista med mjuk röst, med någon sorts innerlig känslosamhet. He said the last thing in a soft voice, with some kind of heartfelt emotion.

Jag stirrade på honom och blinkade trött. ”Det är, eh, snällt av er. Hälsa Esme att vi, hm, uppskattar tanken. Sagen Sie Esme, dass wir, ähm, den Gedanken zu schätzen wissen. Greet Esme that we, hm, appreciate the idea. Men gränsen löper genom floden på ett par ställen, så vi håller oss faktiskt ganska rena.” Aber die Grenze verläuft an einigen Stellen durch den Fluss, also bleiben wir eigentlich ziemlich sauber.“ But the border runs through the river in a couple of places, so we actually stay pretty clean. ”

”Vidarebefordra gärna erbjudandet, i alla fall.” "Feel free to forward the offer, in any case."

”Visst, det ska jag göra.” "Sure, I'll do that."

”Tack.”

Jag vände mig bort från honom och fortsatte gå, men hejdade mig igen när jag hörde det låga, plågade skriket inifrån huset. I turned away from him and kept walking, but stopped again when I heard the low, tormented scream from inside the house. När jag vände mig om igen var han redan borta. When I turned around again, he was already gone.

Vad var det nu?

Jag hasade efter honom som en zombie, med samma antal aktiva hjärnceller. I hurried after him like a zombie, with the same number of active brain cells. Det kändes inte som om jag hade något val. It did not feel like I had a choice. Något var fel. Jag skulle ta reda på vad det var, men inte kunna göra någonting. Ich würde herausfinden, was es war, aber nichts tun können. I would find out what it was, but could not do anything. Och jag skulle må ännu sämre. Und ich würde mich noch schlechter fühlen. And I would feel even worse.

Det kändes oundvikligt. It felt inevitable.

När jag kom in satt Bella och flämtade, hukad över den enorma bulan på magen. Als ich hereinkam, keuchte Bella, kauerte über der riesigen Beule auf ihrem Bauch. When I came in, Bella was sitting panting, crouching over the huge bulge on her stomach. Rosalie höll henne medan Edward, Carlisle och Esme stod bredvid. En rörelse fångade min blick – Alice stod ovanför trappan och tittade ner med händerna pressade mot tinningarna. Eine Bewegung erregte meine Aufmerksamkeit – Alice stand über der Treppe und blickte mit an die Schläfen gepressten Händen nach unten. A movement caught my eye - Alice stood above the stairs and looked down with her hands pressed against her temples. Det såg märkligt ut, som om något hindrade henne från att gå in i rummet. It looked strange, as if something was stopping her from entering the room.

”Vänta lite, Carlisle”, flåsade Bella. „Warte eine Minute, Carlisle“, keuchte Bella. "Wait a minute, Carlisle," Bella panted.

”Bella”, sa läkaren ängsligt. "Bella," said the doctor anxiously. ”Jag hörde något knäckas. „Ich habe etwas krachen gehört. Jag måste undersöka dig.” I have to examine you. ”

”Jag är rätt säker”, flämtade hon, ”på att det var ett revben. „Ich bin mir ziemlich sicher“, keuchte sie, „dass es eine Rippe war. "I'm pretty sure," she gasped, "that it was a rib. Aj. Autsch. Jo, precis här.” Hon pekade, noga med att inte röra. Ja, genau hier.“ Sie deutete darauf und achtete darauf, ihn nicht zu berühren. Yes, right here. ” She pointed, being careful not to touch.

Nu knäckte den benen i hennes kropp också. Jetzt brach es auch die Knochen in ihrem Körper. Now it broke the bones in her body as well.

”Jag måste röntga – det kan finnas benflisor. „Ich muss röntgen – vielleicht sind Knochensplitter drin. "I have to have an X-ray - there may be bone chips. Vi vill inte att de ska punktera någonting.” Wir wollen nicht, dass sie irgendetwas durchstechen.“

Bella drog ett djupt andetag. ”Okej.”

Rosalie lyfte försiktigt upp henne. Edward såg ut att vilja protestera, men Rosalie blottade tänderna och morrade: ”Jag har henne.” Edward sah aus, als wollte er protestieren, aber Rosalie fletschte ihre Zähne und knurrte: „Ich habe sie.“

Så Bella var starkare nu – men det var den där saken också. Man kunde inte svälta den ena utan att svälta den andra, och botemedlet fungerade på samma sätt. One could not starve one without starving the other, and the cure worked in the same way. Ingen vann. No water.

Blondie bar snabbt Bella uppför trappan, med Carlisle och Edward i hälarna. Ingen brydde sig om mig där jag stod som fastfrusen i dörröppningen.

Så de hade en blodbank och en röntgenapparat? Doktorn hade tydligen tagit med sig jobbet hem. Der Arzt hatte die Arbeit offenbar mit nach Hause genommen. The doctor had apparently taken the job home.

Jag var för trött för att följa efter dem, för trött för att orka röra mig. I was too tired to follow them, too tired to move. Jag lutade ryggen mot väggen och gled ner till golvet. I leaned my back against the wall and slid down to the floor. Dörren stod fortfarande öppen, och jag vände ansiktet mot den för att andas in den friska luften som svepte in. The door was still open, and I turned my face to it to breathe in the fresh air that swept in. Jag lutade huvudet mot dörrkarmen och lyssnade. I leaned my head against the door frame and listened.

Jag hörde ljuden från röntgenapparaten på övervåningen – åtminstone antog jag att det var den. Sedan lätta fotsteg som kom nerför trappan. Jag tittade inte upp för att se vilken av vampyrerna det var. I did not look up to see which of the vampires it was.

”Vill du ha en kudde?” frågade Alice. "Do you want a pillow?" Alice asked.

”Nej”, mumlade jag. Vad var det med all den här framfusiga gästfriheten? Was war mit all dieser extravaganten Gastfreundschaft? What was it with all this pretentious hospitality? Den gick mig på nerverna. It got on my nerves.

”Det där ser inte bekvämt ut”, påpekade hon. "That does not look comfortable," she pointed out.

”Det är det inte.” "It is not."

”Varför flyttar du inte på dig, då?” "Why don't you move, then?"

”För trött. Varför är du inte där uppe med de andra?” kontrade jag. Warum bist du nicht da oben bei den anderen?“ konterte ich. Why are you not up there with the others? ” I countered.

”Huvudvärk”, svarade hon. „Kopfschmerzen“, antwortete sie. "Headache," she replied.

Jag vred på huvudet för att se på henne.

Alice var verkligen pytteliten. Alice war wirklich winzig. Alice was really tiny. Ungefär som en av mina armar. Much like one of my arms. Och hon såg ännu mindre ut nu, lite hopsjunken och framåtböjd. Und sie sah jetzt noch kleiner aus, ein wenig zusammengesunken und nach vorne gebeugt. And she looked even smaller now, a little hunched over and bent forward. Hennes lilla ansikte såg spänt ut.

”Får vampyrer huvudvärk?” "Do vampires get headaches?"

”Inte de vanliga.” "Not the usual ones."

Jag fnös. Vanliga vampyrer. Ordinary vampires.

”Hur kommer det sig att du aldrig är hos Bella längre?” frågade jag med anklagande tonfall. "Wie kommt es, dass du nie mehr bei Bella bist?" fragte ich vorwurfsvoll. "How come you'll never be with Bella again?" I asked in an accusing tone.