image

Twiligt 4: Så länge vi båda andas, Kapitel 1: Förlovad (2)

Men jag måste ringa …

Jag parkerade på gatan, bakom Chevy-statyn, och öppnade handskfacket för att ta ut mobiltelefonen Edward gett mig för nödsituationer. Jag slog numret och höll ena fingret över ”avsluta”-knappen medan signalerna gick fram. För säkerhets skull.

”Hallå?” svarade Seth Clearwater, och jag drog en suck av lättnad. Jag var alldeles för feg för att prata med hans syster, Leah.

”Hej, Seth, det är Bella.”

”Hallå, Bella! Hur är det med dig?”

Jag är gråtfärdig. I desperat behov av lugnande besked. ”Bara bra.”

”Ringer du för en uppdatering?”

”Du är synsk.”

”Knappast. Jag är ingen Alice – du är bara väldigt förutsägbar”, skämtade han. Seth var den ende i quileuteflocken i La Push som kände sig bekväm med att ens nämna Cullens vid namn, som till och med kunde skämta om saker som min närmast allvetande, blivande svägerska.

”Jag vet”, suckade jag och tvekade lite. ”Hur är det med honom?”

Seth suckade. ”Precis som vanligt. Han säger ingenting, men vi vet att han hör oss. Han försöker låta bli att tänka mänskligt, du vet. Följer bara sina instinkter.”

”Vet du var han är nu?”

”Någonstans i norra Kanada, men jag vet inte i vilken provins. Han bryr sig inte så mycket om gränser.”

”Några tecken på att han kanske …?”

”Han kommer inte hem, Bella. Jag är ledsen.”

Jag svalde hårt. ”Ingen fara, Seth, jag visste det innan jag frågade. Jag kan bara inte låta bli att hoppas.”

”Jag vet. Vi känner likadant allihop.”

”Tack för att du står ut med mig, Seth. Jag förstår att de andra gör det svårt för dig.”

”De är inte dina största beundrare”, bekräftade han glatt. ”Ganska löjligt, tycker jag. Jacob gjorde sina val, du gjorde dina. Jake gillar inte deras inställning till dig. Fast han är inte särskilt förtjust i att du håller koll på honom, heller.”

Jag drog efter andan. ”Jag trodde inte att han sa något till er?”

”Han kan inte dölja allt för oss, även om han försöker.”

Så Jacob visste att jag oroade mig. Jag var inte riktigt säker på vad jag tyckte om det. Nåja, han visste i alla fall att jag inte hade ridit in i solnedgången och glömt honom helt och hållet. Och det hade han nog trott att jag skulle kunna göra.

”Jag antar att vi ses på … bröllopet.” Jag tvingade fram det sista ordet.

”Ja, jag och mamma kommer. Hyggligt av dig att bjuda oss.”

Jag log åt entusiasmen i hans röst. Även om det hade varit Edwards idé att bjuda familjen Clearwater, så var jag glad att han hade kommit på det. Det skulle kännas skönt att ha Seth där – en länk, om än väldigt svag, till min saknade best man. ”Det hade inte varit samma sak utan dig.”

”Hälsa Edward från mig, okej?”

”Det ska jag göra.”

Jag skakade på huvudet. Vänskapen som växt fram mellan Edward och Seth var fortfarande helt obegriplig för mig. Men den bevisade också att det inte måste vara på det här sättet – att vampyrer och varulvar visst kunde komma överens, om de bara ansträngde sig lite.

Det var inte alla som uppskattade den tanken.

”Åh”, sa Seth och rösten steg en aning. ”Hm, Leah kom just hem.”

”Oj! Hej då!”

Samtalet bröts. Jag lade telefonen på passagerarsätet och stålsatte mig för att gå in i huset, där Charlie väntade.

Min stackars pappa hade så mycket hängande över sig just nu. Rymlingen Jacob var bara en av bördorna som tyngde hans trötta axlar. Han var nästan lika orolig för mig, sin knappt myndiga dotter som skulle bli fru om bara några dagar.

Jag gick långsamt genom det lätta regnet och tänkte tillbaka på kvällen när vi berättat det för honom …

*

När ljudet av Charlies polisbil närmade sig kändes det plötsligt som om ringen på mitt finger vägde hundra kilo. Jag ville stoppa ner vänsterhanden i fickan eller sätta mig på den, men Edwards svala, starka hand höll den kvar i mitt knä.

”Ta det lugnt, Bella. Snälla, kom ihåg att du inte precis ska erkänna dig skyldig till mord eller något.”

”Lätt för dig att säga.”

Jag hörde det olycksbådande ljudet av min fars steg på uppfarten och nycklarna som rasslade i det redan öppna låset. Ljudet påminde mig om en scen i en skräckfilm, där offret inser att hon glömt låsa dörren.

”Ta det lugnt, bara”, upprepade Edward när han hörde mitt skenande hjärta.

Dörren slogs upp och jag ryckte till som om jag fått en elektrisk stöt.

”Hej, Charlie”, sa Edward, helt avslappnad.

”Nej!” väste jag lågt.

”Va?” viskade Edward.

”Vänta tills han har lagt ifrån sig pistolen!”

Edward skrockade och drog sin fria hand genom sitt rufsiga, bronsfärgade hår.

Charlie kom in i rummet, fortfarande i uniform och fortfarande beväpnad, och hejdade en grimas när han fick se oss sitta tillsammans i tvåsitssoffan. På sistone hade han verkligen ansträngt sig för att tycka bättre om Edward. Vårt avslöjande skulle naturligtvis omedelbart sätta stopp för det.

”Hej, ungar. Läget?”

”Vi vill gärna prata med dig”, sa Edward lugnt. ”Vi har goda nyheter.”

Charlies ansiktsuttryck övergick omedelbart från ansträngd vänskaplighet till bister misstänksamhet. ”Goda nyheter?” morrade han och såg rakt på mig.

”Sätt dig, pappa.”

Han höjde ena ögonbrynet, stirrade på mig i fem sekunder, klampade fram till fåtöljen och satte sig på kanten, stel och rakryggad.

”Stressa inte upp dig, pappa”, sa jag efter en stunds spänd tystnad. ”Allt är okej.”

Edward grimaserade, och jag visste att det var en reaktion på ordet okej. Han hade nog valt något mer i stil med underbart, perfekt eller utomordentligt.

”Säkert, Bella, säkert. Men om allt är så bra, varför svettas du då floder?”

”Jag svettas inte”, ljög jag.

Jag drog mig undan från hans intensiva blick, lutade mig mot Edward och strök instinktivt ena handen över pannan för att röja undan bevisen.

”Du är gravid!” exploderade Charlie. ”Du är gravid, eller hur?”

Även om frågan uppenbarligen var avsedd för mig, så var det Edward han blängde på nu och jag kunde svära på att jag såg hans hand röra sig mot pistolen.

”Nej! Nej, det är klart att jag inte är!” Jag ville knuffa till Edward med ena armbågen, men visste att det bara skulle ge mig ett blåmärke. Jag hade sagt till Edward att folk omedelbart skulle dra den slutsatsen! Varför skulle normala människor annars gifta sig vid arton års ålder? (Hans svar på den frågan hade fått mig att himla med ögonen. Av kärlek. Säkert.)

Charlies bistra uppsyn lättade en aning. Det syntes oftast tydligt när jag talade sanning, och han trodde mig nu. ”Åh”, sa han. ”Förlåt.”

”Ursäkten godtas.”

Det blev tyst. Efter en stund insåg jag att de väntade på att jag skulle säga någonting. Jag tittade panikslaget på Edward. Inte en chans att jag skulle få fram orden.

Han log mot mig, rätade på ryggen och vände sig mot min far. ”Charlie, jag vet att jag har gjort det här i fel ordning. Enligt traditionen skulle jag ha frågat dig först. Jag vill inte vara respektlös, men eftersom Bella redan har sagt ja och jag inte vill bortse från hennes rätt att välja tänker jag inte be dig om hennes hand, utan om din välsignelse.

Vi ska gifta oss, Charlie. Jag älskar henne mer än något annat i hela världen, mer än mitt eget liv, och mirakulöst nog älskar hon mig lika mycket. Ger du oss din välsignelse?”

Han lät så trygg, så lugn. Ett kort ögonblick, när jag hörde den totala övertygelsen i hans röst, upplevde jag en unik känsla av förståelse. Jag fick en flyktig bild av världen genom hans ögon, och under det korta ögonblicket kändes allting rätt och logiskt.

Sedan fick jag se Charlies ansiktsuttryck och hans blick som fastnat vid min ring.

Jag höll andan medan hans ansikte växlade färg – ljust till rött, rött till lila, lila till blått. Jag började resa mig – jag vet inte vad jag tänkte göra, kanske utföra en Heimlich-manöver för att försäkra mig om att han inte kvävdes – men Edward kramade min hand och viskade: ”Ge honom lite tid”, så lågt att bara jag hörde det.

Tystnaden varade mycket längre den här gången. Sedan återgick Charlies ansiktsfärg gradvis till sin normala nyans. Han plutade med läpparna och rynkade ögonbrynen. Jag kände igen hans ”djupa tankar”min. Han studerade oss båda en lång stund, och jag kände Edward slappna av bredvid mig.

”Jag antar att det inte kommer som någon stor överraskning”, muttrade Charlie. ”Jag visste att jag skulle få ta itu med något i den här stilen förr eller senare.”

Jag andades ut.

”Är du säker på det här?” frågade Charlie och spände blicken i mig.

”Jag är helt säker på Edward”, svarade jag omedelbart.

”Men bröllop? Varför så bråttom?” Han betraktade mig misstänksamt igen.

Det var bråttom eftersom jag för varje jäkla dag som gick kom allt närmare nitton, medan Edward förblev frusen i sin sjuttonårsperfektion, precis som han gjort de senaste nittio åren. Inte för att detta faktum automatiskt innebar äktenskap i mina ögon, men bröllopet var ett krav i den känsliga och trassliga överenskommelse Edward och jag kommit fram till för att kunna nå fram till den här punkten, på gränsen till min förvandling från dödlig till odödlig.

Men det var ingenting jag kunde förklara för Charlie.

”Vi ska flytta till Dartmouth tillsammans i höst, Charlie”, påminde Edward honom. ”Jag skulle vilja göra det på, tja, rätt sätt. Det är så jag är uppfostrad.” Han ryckte på axlarna.

Han överdrev inte. Gammaldags moral hade varit viktigt vid tiden kring första världskriget.

Charlie snörpte på munnen, försökte hitta ett motargument. Men vad kunde han säga? Jag ser hellre att ni lever i synd först? Han var ju min pappa, han hade inget val.

”Jag visste att det skulle bli så här”, muttrade han för sig själv. Sedan blev hans ansikte blankt, uttryckslöst.

”Pappa?” frågade jag ängsligt. Jag sneglade på Edward, men kunde inte läsa hans ansikte heller eftersom han tittade på Charlie.

”Ha!” utbrast Charlie och jag studsade till i soffan. ”Ha, ha, ha!”

Jag stirrade häpet på min far medan han vek sig dubbel och skakade av skratt.

Jag tittade på Edward i hopp om en tolkning, men Edward pressade ihop läpparna som om han själv försökte hålla sig för skratt.

”Okej, visst”, fick Charlie fram. ”Gift er, ni”, skrattade han. ”Men …”

”Men vad?” frågade jag.

”Men du får berätta det för din mamma. Jag säger inte ett ord till Renée. Det får du klara själv!” Han fortsatte skratta så han skakade.

*

Jag hejdade mig med handen på dörrhandtaget och log. Visst, vid det tillfället hade Charlies ord skrämt vettet ur mig. Att berätta för Renée var som att gå sin egen undergång till mötes. Tidigt äktenskap stod högre upp på hennes svarta lista än att koka hundvalpar levande.

Vem kunde ha förutsett hennes reaktion? Inte jag. Definitivt inte Charlie. Alice, kanske, men jag hade inte tänkt på att fråga henne.

”Jaha, Bella”, hade Renée sagt när jag halvkvävt stammat fram de otänkbara orden: Mamma, jag ska gifta mig med Edward. ”Det retar mig lite att du väntade så länge med att berätta det här. Flygbiljetterna blir bara dyrare. Åh”, utbrast hon. ”Tror du att Phil hinner bli av med gipset i tid? Bilderna blir inte bra om han inte har smoking på sig …”

”Vänta lite, mamma”, hade jag flämtat. ”Vad menar du med att jag väntade så länge? Jag har ju precis för-förl...” Jag hade inte kunnat få fram orden förlovat mig. ”… precis börjat planera, du vet. I dag.”

”I dag? Menar du det? Det kommer som en överraskning. Jag antog …”

”Vad antog du? När antog du?”

”Tja, när ni var här och hälsade på i april verkade saker och ting vara så gott som klara, om du förstår vad jag menar. Du är inte särskilt svår att läsa, gumman. Men jag sa ingenting, för jag visste att det inte skulle hjälpa. Du är precis som Charlie.” Hon suckade uppgivet. ”När du väl har bestämt dig, går det inte att resonera med dig. Precis som Charlie håller du stenhårt fast vid dina beslut.



Want to learn a language?


Learn from this text and thousands like it on LingQ.

  • A vast library of audio lessons, all with matching text
  • Revolutionary learning tools
  • A global, interactive learning community.

Linguagem de Aprendizagem online @ LingQ

Men jag måste ringa …

Jag parkerade på gatan, bakom Chevy-statyn, och öppnade handskfacket för att ta ut mobiltelefonen Edward gett mig för nödsituationer. Jag slog numret och höll ena fingret över ”avsluta”-knappen medan signalerna gick fram. För säkerhets skull.

”Hallå?” svarade Seth Clearwater, och jag drog en suck av lättnad. Jag var alldeles för feg för att prata med hans syster, Leah.

”Hej, Seth, det är Bella.”

”Hallå, Bella! Hur är det med dig?”

Jag är gråtfärdig. I desperat behov av lugnande besked. ”Bara bra.”

”Ringer du för en uppdatering?”

”Du är synsk.”

”Knappast. Jag är ingen Alice – du är bara väldigt förutsägbar”, skämtade han. Seth var den ende i quileuteflocken i La Push som kände sig bekväm med att ens nämna Cullens vid namn, som till och med kunde skämta om saker som min närmast allvetande, blivande svägerska.

”Jag vet”, suckade jag och tvekade lite. ”Hur är det med honom?”

Seth suckade. ”Precis som vanligt. Han säger ingenting, men vi vet att han hör oss. Han försöker låta bli att tänka mänskligt, du vet. Följer bara sina instinkter.”

”Vet du var han är nu?”

”Någonstans i norra Kanada, men jag vet inte i vilken provins. Han bryr sig inte så mycket om gränser.”

”Några tecken på att han kanske …?”

”Han kommer inte hem, Bella. Jag är ledsen.”

Jag svalde hårt. ”Ingen fara, Seth, jag visste det innan jag frågade. Jag kan bara inte låta bli att hoppas.”

”Jag vet. Vi känner likadant allihop.”

”Tack för att du står ut med mig, Seth. Jag förstår att de andra gör det svårt för dig.”

”De är inte dina största beundrare”, bekräftade han glatt. ”Ganska löjligt, tycker jag. Jacob gjorde sina val, du gjorde dina. Jake gillar inte deras inställning till dig. Fast han är inte särskilt förtjust i att du håller koll på honom, heller.”

Jag drog efter andan. ”Jag trodde inte att han sa något till er?”

”Han kan inte dölja allt för oss, även om han försöker.”

Så Jacob visste att jag oroade mig. Jag var inte riktigt säker på vad jag tyckte om det. Nåja, han visste i alla fall att jag inte hade ridit in i solnedgången och glömt honom helt och hållet. Och det hade han nog trott att jag skulle kunna göra.

”Jag antar att vi ses på … bröllopet.” Jag tvingade fram det sista ordet.

”Ja, jag och mamma kommer. Hyggligt av dig att bjuda oss.”

Jag log åt entusiasmen i hans röst. Även om det hade varit Edwards idé att bjuda familjen Clearwater, så var jag glad att han hade kommit på det. Det skulle kännas skönt att ha Seth där – en länk, om än väldigt svag, till min saknade best man. ”Det hade inte varit samma sak utan dig.”

”Hälsa Edward från mig, okej?”

”Det ska jag göra.”

Jag skakade på huvudet. Vänskapen som växt fram mellan Edward och Seth var fortfarande helt obegriplig för mig. Men den bevisade också att det inte måste vara på det här sättet – att vampyrer och varulvar visst kunde komma överens, om de bara ansträngde sig lite.

Det var inte alla som uppskattade den tanken.

”Åh”, sa Seth och rösten steg en aning. ”Hm, Leah kom just hem.”

”Oj! Hej då!”

Samtalet bröts. Jag lade telefonen på passagerarsätet och stålsatte mig för att gå in i huset, där Charlie väntade.

Min stackars pappa hade så mycket hängande över sig just nu. Rymlingen Jacob var bara en av bördorna som tyngde hans trötta axlar. Han var nästan lika orolig för mig, sin knappt myndiga dotter som skulle bli fru om bara några dagar.

Jag gick långsamt genom det lätta regnet och tänkte tillbaka på kvällen när vi berättat det för honom …

*

När ljudet av Charlies polisbil närmade sig kändes det plötsligt som om ringen på mitt finger vägde hundra kilo. Jag ville stoppa ner vänsterhanden i fickan eller sätta mig på den, men Edwards svala, starka hand höll den kvar i mitt knä.

”Ta det lugnt, Bella. Snälla, kom ihåg att du inte precis ska erkänna dig skyldig till mord eller något.”

”Lätt för dig att säga.”

Jag hörde det olycksbådande ljudet av min fars steg på uppfarten och nycklarna som rasslade i det redan öppna låset. Ljudet påminde mig om en scen i en skräckfilm, där offret inser att hon glömt låsa dörren.

”Ta det lugnt, bara”, upprepade Edward när han hörde mitt skenande hjärta.

Dörren slogs upp och jag ryckte till som om jag fått en elektrisk stöt.

”Hej, Charlie”, sa Edward, helt avslappnad.

”Nej!” väste jag lågt.

”Va?” viskade Edward.

”Vänta tills han har lagt ifrån sig pistolen!”

Edward skrockade och drog sin fria hand genom sitt rufsiga, bronsfärgade hår.

Charlie kom in i rummet, fortfarande i uniform och fortfarande beväpnad, och hejdade en grimas när han fick se oss sitta tillsammans i tvåsitssoffan. På sistone hade han verkligen ansträngt sig för att tycka bättre om Edward. Vårt avslöjande skulle naturligtvis omedelbart sätta stopp för det.

”Hej, ungar. Läget?”

”Vi vill gärna prata med dig”, sa Edward lugnt. ”Vi har goda nyheter.”

Charlies ansiktsuttryck övergick omedelbart från ansträngd vänskaplighet till bister misstänksamhet. ”Goda nyheter?” morrade han och såg rakt på mig.

”Sätt dig, pappa.”

Han höjde ena ögonbrynet, stirrade på mig i fem sekunder, klampade fram till fåtöljen och satte sig på kanten, stel och rakryggad.

”Stressa inte upp dig, pappa”, sa jag efter en stunds spänd tystnad. ”Allt är okej.”

Edward grimaserade, och jag visste att det var en reaktion på ordet okej. Han hade nog valt något mer i stil med underbart, perfekt eller utomordentligt.

”Säkert, Bella, säkert. Men om allt är så bra, varför svettas du då floder?”

”Jag svettas inte”, ljög jag.

Jag drog mig undan från hans intensiva blick, lutade mig mot Edward och strök instinktivt ena handen över pannan för att röja undan bevisen.

”Du är gravid!” exploderade Charlie. ”Du är gravid, eller hur?”

Även om frågan uppenbarligen var avsedd för mig, så var det Edward han blängde på nu och jag kunde svära på att jag såg hans hand röra sig mot pistolen.

”Nej! Nej, det är klart att jag inte är!” Jag ville knuffa till Edward med ena armbågen, men visste att det bara skulle ge mig ett blåmärke. Jag hade sagt till Edward att folk omedelbart skulle dra den slutsatsen! Varför skulle normala människor annars gifta sig vid arton års ålder? (Hans svar på den frågan hade fått mig att himla med ögonen. Av kärlek. Säkert.)

Charlies bistra uppsyn lättade en aning. Det syntes oftast tydligt när jag talade sanning, och han trodde mig nu. ”Åh”, sa han. ”Förlåt.”

”Ursäkten godtas.”

Det blev tyst. Efter en stund insåg jag att de väntade på att jag skulle säga någonting. Jag tittade panikslaget på Edward. Inte en chans att jag skulle få fram orden.

Han log mot mig, rätade på ryggen och vände sig mot min far. ”Charlie, jag vet att jag har gjort det här i fel ordning. Enligt traditionen skulle jag ha frågat dig först. Jag vill inte vara respektlös, men eftersom Bella redan har sagt ja och jag inte vill bortse från hennes rätt att välja tänker jag inte be dig om hennes hand, utan om din välsignelse.

Vi ska gifta oss, Charlie. Jag älskar henne mer än något annat i hela världen, mer än mitt eget liv, och mirakulöst nog älskar hon mig lika mycket. Ger du oss din välsignelse?”

Han lät så trygg, så lugn. Ett kort ögonblick, när jag hörde den totala övertygelsen i hans röst, upplevde jag en unik känsla av förståelse. Jag fick en flyktig bild av världen genom hans ögon, och under det korta ögonblicket kändes allting rätt och logiskt.

Sedan fick jag se Charlies ansiktsuttryck och hans blick som fastnat vid min ring.

Jag höll andan medan hans ansikte växlade färg – ljust till rött, rött till lila, lila till blått. Jag började resa mig – jag vet inte vad jag tänkte göra, kanske utföra en Heimlich-manöver för att försäkra mig om att han inte kvävdes – men Edward kramade min hand och viskade: ”Ge honom lite tid”, så lågt att bara jag hörde det.

Tystnaden varade mycket längre den här gången. Sedan återgick Charlies ansiktsfärg gradvis till sin normala nyans. Han plutade med läpparna och rynkade ögonbrynen. Jag kände igen hans ”djupa tankar”min. Han studerade oss båda en lång stund, och jag kände Edward slappna av bredvid mig.

”Jag antar att det inte kommer som någon stor överraskning”, muttrade Charlie. ”Jag visste att jag skulle få ta itu med något i den här stilen förr eller senare.”

Jag andades ut.

”Är du säker på det här?” frågade Charlie och spände blicken i mig.

”Jag är helt säker på Edward”, svarade jag omedelbart.

”Men bröllop? Varför så bråttom?” Han betraktade mig misstänksamt igen.

Det var bråttom eftersom jag för varje jäkla dag som gick kom allt närmare nitton, medan Edward förblev frusen i sin sjuttonårsperfektion, precis som han gjort de senaste nittio åren. Inte för att detta faktum automatiskt innebar äktenskap i mina ögon, men bröllopet var ett krav i den känsliga och trassliga överenskommelse Edward och jag kommit fram till för att kunna nå fram till den här punkten, på gränsen till min förvandling från dödlig till odödlig.

Men det var ingenting jag kunde förklara för Charlie.

”Vi ska flytta till Dartmouth tillsammans i höst, Charlie”, påminde Edward honom. ”Jag skulle vilja göra det på, tja, rätt sätt. Det är så jag är uppfostrad.” Han ryckte på axlarna.

Han överdrev inte. Gammaldags moral hade varit viktigt vid tiden kring första världskriget.

Charlie snörpte på munnen, försökte hitta ett motargument. Men vad kunde han säga? Jag ser hellre att ni lever i synd först? Han var ju min pappa, han hade inget val.

”Jag visste att det skulle bli så här”, muttrade han för sig själv. Sedan blev hans ansikte blankt, uttryckslöst.

”Pappa?” frågade jag ängsligt. Jag sneglade på Edward, men kunde inte läsa hans ansikte heller eftersom han tittade på Charlie.

”Ha!” utbrast Charlie och jag studsade till i soffan. ”Ha, ha, ha!”

Jag stirrade häpet på min far medan han vek sig dubbel och skakade av skratt.

Jag tittade på Edward i hopp om en tolkning, men Edward pressade ihop läpparna som om han själv försökte hålla sig för skratt.

”Okej, visst”, fick Charlie fram. ”Gift er, ni”, skrattade han. ”Men …”

”Men vad?” frågade jag.

”Men du får berätta det för din mamma. Jag säger inte ett ord till Renée. Det får du klara själv!” Han fortsatte skratta så han skakade.

*

Jag hejdade mig med handen på dörrhandtaget och log. Visst, vid det tillfället hade Charlies ord skrämt vettet ur mig. Att berätta för Renée var som att gå sin egen undergång till mötes. Tidigt äktenskap stod högre upp på hennes svarta lista än att koka hundvalpar levande.

Vem kunde ha förutsett hennes reaktion? Inte jag. Definitivt inte Charlie. Alice, kanske, men jag hade inte tänkt på att fråga henne.

”Jaha, Bella”, hade Renée sagt när jag halvkvävt stammat fram de otänkbara orden: Mamma, jag ska gifta mig med Edward. ”Det retar mig lite att du väntade så länge med att berätta det här. Flygbiljetterna blir bara dyrare. Åh”, utbrast hon. ”Tror du att Phil hinner bli av med gipset i tid? Bilderna blir inte bra om han inte har smoking på sig …”

”Vänta lite, mamma”, hade jag flämtat. ”Vad menar du med att jag väntade så länge? Jag har ju precis för-förl...” Jag hade inte kunnat få fram orden förlovat mig. ”… precis börjat planera, du vet. I dag.”

”I dag? Menar du det? Det kommer som en överraskning. Jag antog …”

”Vad antog du? När antog du?”

”Tja, när ni var här och hälsade på i april verkade saker och ting vara så gott som klara, om du förstår vad jag menar. Du är inte särskilt svår att läsa, gumman. Men jag sa ingenting, för jag visste att det inte skulle hjälpa. Du är precis som Charlie.” Hon suckade uppgivet. ”När du väl har bestämt dig, går det inte att resonera med dig. Precis som Charlie håller du stenhårt fast vid dina beslut.


×

Nós usamos cookies para ajudar a deixar o LingQ melhor. Ao visitar o site, você concorda com nossos política de cookies.