image

Twiligt 4: Så länge vi båda andas, Kapitel 1: Förlovad (1)

Ingen stirrar på dig, intalade jag mig. Ingen stirrar på dig.

Ingen stirrar på dig.

Men eftersom jag inte kunde ljuga övertygande, ens för mig själv, var jag tvungen att dubbelkolla.

Medan jag satt och väntade på att ett av stadens tre trafikljus skulle slå om till grönt kastade jag en blick åt höger – mrs Weber, som satt i sin minivan, hade vridit hela överkroppen åt mitt håll. Hennes blick borrade sig in i min. Jag ryckte till och undrade varför hon inte sänkte blicken eller såg förlägen ut. Det ansågs väl fortfarande oartigt att stirra på folk? Eller gällde det inte mig längre?

Sedan kom jag på att rutorna i den här bilen var så mörkt tonade att hon antagligen inte ens visste att det var jag som satt här, än mindre att jag hade ertappat henne med att stirra. Jag försökte finna tröst i det faktum att hon egentligen inte stirrade på mig, utan på bilen.

Min bil. Suck.

Jag sneglade åt vänster och stönade högt. Två fotgängare stod som fastfrusna på trottoaren och stirrade så att de missade sin chans att gå över gatan. Bakom dem tittade mr Marshall ut genom fönstret i sin lilla souvenirbutik. Nåja, han stod åtminstone inte med näsan tryckt mot glaset. Än.

Ljuset slog om till grönt och i min brådska att komma undan trampade jag på gaspedalen utan att tänka – på det sätt jag skulle ha trampat för att få min uråldriga Chevy att röra sig framåt.

Motorn röt till som en jagande panter och bilen sköt framåt med en hastighet som kastade mig baklänges i det svarta skinnsätet och slog in magen mot ryggraden.

”Ah!” flämtade jag och letade med foten efter bromsen. Den här gången kontrollerade jag mig och snuddade knappt vid pedalen, men bilen tvärstannade i alla fall.

Jag orkade inte se mig omkring efter folks reaktioner. Om det funnits några tvivel kring vem som körde den här bilen, så var de borta nu. Jag tryckte ner gaspedalen en halv millimeter med tån, och bilen sköt framåt igen.

Jag lyckades nå mitt mål, bensinstationen. Om tanken inte varit så tom att jag kört på ångorna hade jag över huvud taget inte åkt in till staden. Jag hade avstått från mycket på sistone, som Pop-Tarts och skosnören, för att slippa visa mig offentligt.

Snabbt, som om det gällt en tävling, öppnade jag tanklocket, drog kortet i automaten, knappade in min kod och började tanka. Jag kunde förstås inte göra någonting för att få siffrorna på mätaren att röra sig snabbare. De tickade oändligt långsamt, nästan som om de var ute efter att irritera mig.

Det var inte särskilt ljust ute – en typiskt gråfuktig dag i Forks, Washington – men det kändes ändå som om jag stod mitt i skenet från en strålkastare som lyste upp den utsökta ringen på min vänstra hand. Vid sådana här tillfällen, när jag kände blickarna i ryggen, var det som om ringen pulserade likt en neonskylt: Titta på mig, titta på mig.

Jag visste att det var dumt av mig att vara så osäker. Spelade det verkligen någon roll vad någon annan, med undantag för mamma och pappa, tyckte om min förlovning? Om min nya bil? Om att jag mystiskt nog hade blivit antagen till ett Ivy League-college? Om det blanka, svarta kreditkortet som brände hål i min bakficka?

”Ja, vem bryr sig om vad de tycker?” muttrade jag lågt för mig själv.

”Eh, miss?” sa en mansröst.

Jag vände mig om och ångrade mig genast.

Två män stod bredvid en lyxig SUV med sprillans nya kajaker på taket. Ingen av dem såg på mig – båda stirrade på bilen.

Personligen hade jag svårt att förstå det. Men jag var å andra sidan stolt över att kunna skilja på märkena för Toyota, Ford och Chevrolet. Den här bilen var blank, svart och snygg, men för mig var den fortfarande bara en bil.

”Ursäkta, men får jag bara fråga vad det är för bil du har?” frågade den längre av dem.

”Hm, det är väl en Mercedes?”

”Ja”, svarade mannen artigt medan hans kortare kompis himlade med ögonen åt mitt svar. ”Jag vet. Men jag undrar om det … Är det en Mercedes Guardian?” Mannen uttalade namnet med vördnad. Jag hade en känsla av att han skulle komma väl överens med Edward Cullen, min … fästman (jag kunde inte undvika sanningen längre, med tanke på att det bara var några dagar kvar till bröllopet). ”De ska ju inte ens finnas tillgängliga i Europa än”, fortsatte mannen, ”än mindre här.”

Medan hans blick svepte över bilens siluett – den skilde sig inte särskilt mycket från andra Mercedes i mina ögon, men vad visste väl jag? – begrundade jag som hastigast min situation med ord som fästman, bröllop och make.

Jag fick helt enkelt inte ihop det.

Dels hade jag blivit uppfostrad att backa inför blotta tanken på fluffiga vita klänningar och buketter, men det var dessutom helt omöjligt för mig att kombinera det stabila, respektabla, tråkiga begreppet make med min bild av Edward. Det var som att låta en ärkeängel spela revisor; jag kunde inte föreställa mig honom i någon vardaglig roll.

Så fort jag började tänka på Edward fastnade jag som vanligt i en omtöcknande spiral av fantasier. Främlingen blev tvungen att harkla sig för att fånga min uppmärksamhet – han väntade fortfarande på ett svar om bilmodellen.

”Jag vet inte”, sa jag uppriktigt.

”Är det okej om jag tar kort på den?”

Det dröjde några sekunder innan jag fattade. ”Menar du att du vill fotografera min bil?”

”Väldigt gärna – ingen kommer att tro mig om jag inte har bevis.”

”Eh, okej. Visst.”

Jag satte tillbaka munstycket i bensinpumpen och gömde mig i framsätet medan bilentusiasten fiskade upp en stor, proffsig kamera ur ryggsäcken. Han och hans kompis turades om att posera framför motorhuven och gick sedan runt för att fotografera bilen bakifrån.

”Jag saknar min gamla pickup”, gnällde jag för mig själv.

Vilket fantastiskt osannolikt sammanträffande – för osannolikt – att pickupen dragit sin sista skälvande suck bara några veckor efter att Edward och jag nått vår snedvridna överenskommelse, som bland annat innebar att han skulle få ersätta pickupen när den slutade fungera.

Edward insisterade på att det bara var väntat – pickupen hade levt ett långt och meningsfullt liv och sedan gått hädan av naturliga orsaker. Enligt honom. Och jag kunde förstås varken kontrollera sanningshalten i det påståendet eller väcka bilen från de döda på egen hand. Min favoritmekaniker …

Jag klippte tvärt av den tanken och vägrade avsluta den. I stället lyssnade jag till männens dämpade röster utanför bilen.

” … gav sig på den med en eldkastare i videon. Lacken reagerade inte ens.”

”Klart att den inte gjorde. Man skulle kunna rulla över den här bilen med en stridsvagn. Inte mycket till marknad för sådana här. Den är designad för Mellanöstern, mest för diplomater, vapenhandlare och knarkkungar.”

”Tror du att hon är någon speciell?” frågade den kortare av dem med lägre röst.

Jag duckade i sätet och kände kinderna hetta.

”Hm”, sa den långe. ”Kanske. Fast jag fattar inte varför man skulle behöva missilsäkert glas och två tons bepansring här omkring. Hon måste vara på väg till någon farligare plats.”

Bepansring. Två tons bepansring. Och missilsäkert glas? Trevligt. Vad hände med det gamla goda skottsäkra?

Nåja, det fanns åtminstone en viss logik i det – om man hade ett skruvat sinne för humor.

Jag hade förstås räknat med att Edward skulle utnyttja vår överenskommelse, vända den till sin fördel så att han kunde ge mycket mer än han tog emot. Jag hade gått med på att han skulle få ersätta min pickup när den behövde bytas ut, men naturligtvis inte insett att den stunden skulle komma fullt så snart.

När jag tvingats erkänna att pickupen reducerats till en stillastående hyllning till klassiska Chevys, visste jag att han planerade att ersätta den med en bil som antagligen skulle genera mig, utsätta mig för blickar och viskningar. Där hade jag gissat rätt. Men inte ens i mina mörkaste fantasier hade jag räknat med att han skulle ge mig två bilar.

”Före”-bilen och ”efter”-bilen, hade han förklarat när jag flippat ur.

Det här var bara ”före”-bilen. Han hade sagt att den var lånad och lovat att lämna tillbaka den efter bröllopet. Jag hade inte förstått någonting. Förrän nu.

Haha. Eftersom jag var så ömtåligt mänsklig, så olycksbenägen, ett sådant offer för min farliga otur, behövde jag tydligen en stridsvagnssäker bil som skydd. Vansinnigt roligt. Jag var övertygad om att han och hans bröder hade skrattat gott åt det bakom ryggen på mig.

Eller kanske, bara kanske, viskade en liten röst i mitt huvud, så är det inget skämt, dumbom. Han kanske faktiskt är så orolig för dig. Det vore inte första gången han gått lite för långt i sina försök att skydda dig.

Jag suckade.

Jag hade inte sett ”efter”-bilen än. Den stod gömd under en presenning i det mörkaste hörnet i familjen Cullens garage. Jag visste att de flesta skulle ha smugit dit och kikat vid det här laget, men jag ville faktiskt inte veta.

Den bilen hade antagligen ingen bepansring, eftersom jag inte skulle behöva det efter smekmånaden. Oförstörbarhet var bara en av de många förmåner jag hade att se fram emot. Det bästa med att vara en Cullen var inte dyra bilar och imponerande kreditkort.

”Hallå?” ropade den långe mannen och kupade händerna mot sidorutan i ett försök att titta in. ”Vi är klara nu. Tack så mycket!”

”Ingen orsak”, svarade jag och stelnade till när jag startade motorn och – oändligt försiktigt – tryckte på gaspedalen …

Hur många gånger jag än körde den välbekanta vägen hem, så kunde jag inte få de regnvåta flygbladen att smälta in i bakgrunden. Var och en av dem, där de satt uppsatta på telefonstolpar och gatuskyltar, kändes som en örfil. En välförtjänt örfil. Jag sögs in i tanken jag så tvärt avbrutit för en stund sedan. Den gick inte att undvika på den här vägen. Inte när bilder av min favoritmekaniker fladdrade förbi med jämna mellanrum.

Min bäste vän. Min Jacob.

HAR DU SETT DEN HÄR POJKEN?-lapparna var inte Jacobs pappas idé. Det var min pappa, Charlie, som tryckte upp flygbladen och satte upp dem över hela Forks. Inte bara Forks, förresten, utan också Port Angeles, Sequim, Hoquiam, Aberdeen och alla andra städer i området.

Dessutom hade han sett till så att varenda polisstation i delstaten Washington hade efterlysningen uppsatt på väggen. På hans egen station fanns en hel anslagstavla reserverad för ledtrådar om Jacobs försvinnande. En anslagstavla som var nästan helt tom, till Charlies stora besvikelse och frustration.

Men pappa var inte bara besviken på bristen på ledtrådar. Framför allt var han besviken på Billy, Jacobs far – och Charlies närmaste vän.

För att Billy inte var mer engagerad i sökandet efter sin sextonårige ”rymling”. För att Billy vägrade sätta upp flygbladen i La Push, reservatet vid kusten där Jacob hade sitt hem. För att han verkade så uppgiven inför Jacobs försvinnande, som om det inte fanns något han kunde göra. För att han sa: ”Jacob är vuxen nu. Han kommer hem om han vill.”

Och han var besviken på mig, för att jag tog Billys parti.

Jag satte inte heller upp några flygblad. För både jag och Billy visste var Jacob var, på ett ungefär, och vi visste att ingen hade sett den här pojken.

Anblicken av flygbladen gav mig som vanligt en stor, hård klump i halsen och svidande tårar i ögonen, och jag var glad att Edward var ute och jagade denna lördag. Om Edward såg min reaktion skulle det bara leda till att han också blev olycklig.

Det fanns förstås också en nackdel med att det var lördag. När jag långsamt och försiktigt svängde in på min gata såg jag pappas polisbil parkerad utanför huset. Han hade hoppat över fisket i dag också. Han tjurade fortfarande över bröllopet.

Så jag skulle inte kunna använda telefonen i huset.



Want to learn a language?


Learn from this text and thousands like it on LingQ.

  • A vast library of audio lessons, all with matching text
  • Revolutionary learning tools
  • A global, interactive learning community.

Linguagem de Aprendizagem online @ LingQ

Ingen stirrar på dig, intalade jag mig. Ingen stirrar på dig.

Ingen stirrar på dig.

Men eftersom jag inte kunde ljuga övertygande, ens för mig själv, var jag tvungen att dubbelkolla.

Medan jag satt och väntade på att ett av stadens tre trafikljus skulle slå om till grönt kastade jag en blick åt höger – mrs Weber, som satt i sin minivan, hade vridit hela överkroppen åt mitt håll. Hennes blick borrade sig in i min. Jag ryckte till och undrade varför hon inte sänkte blicken eller såg förlägen ut. Det ansågs väl fortfarande oartigt att stirra på folk? Eller gällde det inte mig längre?

Sedan kom jag på att rutorna i den här bilen var så mörkt tonade att hon antagligen inte ens visste att det var jag som satt här, än mindre att jag hade ertappat henne med att stirra. Jag försökte finna tröst i det faktum att hon egentligen inte stirrade på mig, utan på bilen.

Min bil. Suck.

Jag sneglade åt vänster och stönade högt. Två fotgängare stod som fastfrusna på trottoaren och stirrade så att de missade sin chans att gå över gatan. Bakom dem tittade mr Marshall ut genom fönstret i sin lilla souvenirbutik. Nåja, han stod åtminstone inte med näsan tryckt mot glaset. Än.

Ljuset slog om till grönt och i min brådska att komma undan trampade jag på gaspedalen utan att tänka – på det sätt jag skulle ha trampat för att få min uråldriga Chevy att röra sig framåt.

Motorn röt till som en jagande panter och bilen sköt framåt med en hastighet som kastade mig baklänges i det svarta skinnsätet och slog in magen mot ryggraden.

”Ah!” flämtade jag och letade med foten efter bromsen. Den här gången kontrollerade jag mig och snuddade knappt vid pedalen, men bilen tvärstannade i alla fall.

Jag orkade inte se mig omkring efter folks reaktioner. Om det funnits några tvivel kring vem som körde den här bilen, så var de borta nu. Jag tryckte ner gaspedalen en halv millimeter med tån, och bilen sköt framåt igen.

Jag lyckades nå mitt mål, bensinstationen. Om tanken inte varit så tom att jag kört på ångorna hade jag över huvud taget inte åkt in till staden. Jag hade avstått från mycket på sistone, som Pop-Tarts och skosnören, för att slippa visa mig offentligt.

Snabbt, som om det gällt en tävling, öppnade jag tanklocket, drog kortet i automaten, knappade in min kod och började tanka. Jag kunde förstås inte göra någonting för att få siffrorna på mätaren att röra sig snabbare. De tickade oändligt långsamt, nästan som om de var ute efter att irritera mig.

Det var inte särskilt ljust ute – en typiskt gråfuktig dag i Forks, Washington – men det kändes ändå som om jag stod mitt i skenet från en strålkastare som lyste upp den utsökta ringen på min vänstra hand. Vid sådana här tillfällen, när jag kände blickarna i ryggen, var det som om ringen pulserade likt en neonskylt: Titta på mig, titta på mig.

Jag visste att det var dumt av mig att vara så osäker. Spelade det verkligen någon roll vad någon annan, med undantag för mamma och pappa, tyckte om min förlovning? Om min nya bil? Om att jag mystiskt nog hade blivit antagen till ett Ivy League-college? Om det blanka, svarta kreditkortet som brände hål i min bakficka?

”Ja, vem bryr sig om vad de tycker?” muttrade jag lågt för mig själv.

”Eh, miss?” sa en mansröst.

Jag vände mig om och ångrade mig genast.

Två män stod bredvid en lyxig SUV med sprillans nya kajaker på taket. Ingen av dem såg på mig – båda stirrade på bilen.

Personligen hade jag svårt att förstå det. Men jag var å andra sidan stolt över att kunna skilja på märkena för Toyota, Ford och Chevrolet. Den här bilen var blank, svart och snygg, men för mig var den fortfarande bara en bil.

”Ursäkta, men får jag bara fråga vad det är för bil du har?” frågade den längre av dem.

”Hm, det är väl en Mercedes?”

”Ja”, svarade mannen artigt medan hans kortare kompis himlade med ögonen åt mitt svar. ”Jag vet. Men jag undrar om det … Är det en Mercedes Guardian?” Mannen uttalade namnet med vördnad. Jag hade en känsla av att han skulle komma väl överens med Edward Cullen, min … fästman (jag kunde inte undvika sanningen längre, med tanke på att det bara var några dagar kvar till bröllopet). ”De ska ju inte ens finnas tillgängliga i Europa än”, fortsatte mannen, ”än mindre här.”

Medan hans blick svepte över bilens siluett – den skilde sig inte särskilt mycket från andra Mercedes i mina ögon, men vad visste väl jag? – begrundade jag som hastigast min situation med ord som fästman, bröllop och make.

Jag fick helt enkelt inte ihop det.

Dels hade jag blivit uppfostrad att backa inför blotta tanken på fluffiga vita klänningar och buketter, men det var dessutom helt omöjligt för mig att kombinera det stabila, respektabla, tråkiga begreppet make med min bild av Edward. Det var som att låta en ärkeängel spela revisor; jag kunde inte föreställa mig honom i någon vardaglig roll.

Så fort jag började tänka på Edward fastnade jag som vanligt i en omtöcknande spiral av fantasier. Främlingen blev tvungen att harkla sig för att fånga min uppmärksamhet – han väntade fortfarande på ett svar om bilmodellen.

”Jag vet inte”, sa jag uppriktigt.

”Är det okej om jag tar kort på den?”

Det dröjde några sekunder innan jag fattade. ”Menar du att du vill fotografera min bil?”

”Väldigt gärna – ingen kommer att tro mig om jag inte har bevis.”

”Eh, okej. Visst.”

Jag satte tillbaka munstycket i bensinpumpen och gömde mig i framsätet medan bilentusiasten fiskade upp en stor, proffsig kamera ur ryggsäcken. Han och hans kompis turades om att posera framför motorhuven och gick sedan runt för att fotografera bilen bakifrån.

”Jag saknar min gamla pickup”, gnällde jag för mig själv.

Vilket fantastiskt osannolikt sammanträffande – för osannolikt – att pickupen dragit sin sista skälvande suck bara några veckor efter att Edward och jag nått vår snedvridna överenskommelse, som bland annat innebar att han skulle få ersätta pickupen när den slutade fungera.

Edward insisterade på att det bara var väntat – pickupen hade levt ett långt och meningsfullt liv och sedan gått hädan av naturliga orsaker. Enligt honom. Och jag kunde förstås varken kontrollera sanningshalten i det påståendet eller väcka bilen från de döda på egen hand. Min favoritmekaniker …

Jag klippte tvärt av den tanken och vägrade avsluta den. I stället lyssnade jag till männens dämpade röster utanför bilen.

” … gav sig på den med en eldkastare i videon. Lacken reagerade inte ens.”

”Klart att den inte gjorde. Man skulle kunna rulla över den här bilen med en stridsvagn. Inte mycket till marknad för sådana här. Den är designad för Mellanöstern, mest för diplomater, vapenhandlare och knarkkungar.”

”Tror du att hon är någon speciell?” frågade den kortare av dem med lägre röst.

Jag duckade i sätet och kände kinderna hetta.

”Hm”, sa den långe. ”Kanske. Fast jag fattar inte varför man skulle behöva missilsäkert glas och två tons bepansring här omkring. Hon måste vara på väg till någon farligare plats.”

Bepansring. Två tons bepansring. Och missilsäkert glas? Trevligt. Vad hände med det gamla goda skottsäkra?

Nåja, det fanns åtminstone en viss logik i det – om man hade ett skruvat sinne för humor.

Jag hade förstås räknat med att Edward skulle utnyttja vår överenskommelse, vända den till sin fördel så att han kunde ge mycket mer än han tog emot. Jag hade gått med på att han skulle få ersätta min pickup när den behövde bytas ut, men naturligtvis inte insett att den stunden skulle komma fullt så snart.

När jag tvingats erkänna att pickupen reducerats till en stillastående hyllning till klassiska Chevys, visste jag att han planerade att ersätta den med en bil som antagligen skulle genera mig, utsätta mig för blickar och viskningar. Där hade jag gissat rätt. Men inte ens i mina mörkaste fantasier hade jag räknat med att han skulle ge mig två bilar.

”Före”-bilen och ”efter”-bilen, hade han förklarat när jag flippat ur.

Det här var bara ”före”-bilen. Han hade sagt att den var lånad och lovat att lämna tillbaka den efter bröllopet. Jag hade inte förstått någonting. Förrän nu.

Haha. Eftersom jag var så ömtåligt mänsklig, så olycksbenägen, ett sådant offer för min farliga otur, behövde jag tydligen en stridsvagnssäker bil som skydd. Vansinnigt roligt. Jag var övertygad om att han och hans bröder hade skrattat gott åt det bakom ryggen på mig.

Eller kanske, bara kanske, viskade en liten röst i mitt huvud, så är det inget skämt, dumbom. Han kanske faktiskt är så orolig för dig. Det vore inte första gången han gått lite för långt i sina försök att skydda dig.

Jag suckade.

Jag hade inte sett ”efter”-bilen än. Den stod gömd under en presenning i det mörkaste hörnet i familjen Cullens garage. Jag visste att de flesta skulle ha smugit dit och kikat vid det här laget, men jag ville faktiskt inte veta.

Den bilen hade antagligen ingen bepansring, eftersom jag inte skulle behöva det efter smekmånaden. Oförstörbarhet var bara en av de många förmåner jag hade att se fram emot. Det bästa med att vara en Cullen var inte dyra bilar och imponerande kreditkort.

”Hallå?” ropade den långe mannen och kupade händerna mot sidorutan i ett försök att titta in. ”Vi är klara nu. Tack så mycket!”

”Ingen orsak”, svarade jag och stelnade till när jag startade motorn och – oändligt försiktigt – tryckte på gaspedalen …

Hur många gånger jag än körde den välbekanta vägen hem, så kunde jag inte få de regnvåta flygbladen att smälta in i bakgrunden. Var och en av dem, där de satt uppsatta på telefonstolpar och gatuskyltar, kändes som en örfil. En välförtjänt örfil. Jag sögs in i tanken jag så tvärt avbrutit för en stund sedan. Den gick inte att undvika på den här vägen. Inte när bilder av min favoritmekaniker fladdrade förbi med jämna mellanrum.

Min bäste vän. Min Jacob.

HAR DU SETT DEN HÄR POJKEN?-lapparna var inte Jacobs pappas idé. Det var min pappa, Charlie, som tryckte upp flygbladen och satte upp dem över hela Forks. Inte bara Forks, förresten, utan också Port Angeles, Sequim, Hoquiam, Aberdeen och alla andra städer i området.

Dessutom hade han sett till så att varenda polisstation i delstaten Washington hade efterlysningen uppsatt på väggen. På hans egen station fanns en hel anslagstavla reserverad för ledtrådar om Jacobs försvinnande. En anslagstavla som var nästan helt tom, till Charlies stora besvikelse och frustration.

Men pappa var inte bara besviken på bristen på ledtrådar. Framför allt var han besviken på Billy, Jacobs far – och Charlies närmaste vän.

För att Billy inte var mer engagerad i sökandet efter sin sextonårige ”rymling”. För att Billy vägrade sätta upp flygbladen i La Push, reservatet vid kusten där Jacob hade sitt hem. För att han verkade så uppgiven inför Jacobs försvinnande, som om det inte fanns något han kunde göra. För att han sa: ”Jacob är vuxen nu. Han kommer hem om han vill.”

Och han var besviken på mig, för att jag tog Billys parti.

Jag satte inte heller upp några flygblad. För både jag och Billy visste var Jacob var, på ett ungefär, och vi visste att ingen hade sett den här pojken.

Anblicken av flygbladen gav mig som vanligt en stor, hård klump i halsen och svidande tårar i ögonen, och jag var glad att Edward var ute och jagade denna lördag. Om Edward såg min reaktion skulle det bara leda till att han också blev olycklig.

Det fanns förstås också en nackdel med att det var lördag. När jag långsamt och försiktigt svängde in på min gata såg jag pappas polisbil parkerad utanför huset. Han hade hoppat över fisket i dag också. Han tjurade fortfarande över bröllopet.

Så jag skulle inte kunna använda telefonen i huset.


×

Nós usamos cookies para ajudar a deixar o LingQ melhor. Ao visitar o site, você concorda com nossos política de cookies.