Kapitel 3 (5)
Jag såg dig. Även om det inte betydde någonting för dig, så fanns jag där.”
Jag såg framför mig hur hon ofta stått vid min säng. Tyst och allvarlig i sitt skrynkliga nattlinne och med sin enbenta nalle i handen. Jag mindes att jag aldrig någonsin lät henne krypa ner bredvid mig, utan istället ofta vände mig mot väggen tills jag hörde henne gå tillbaka till sitt rum.
Jag ville inte minnas det.
”Så det var ett mirakel när Olof kom tillbaka in i mitt liv. Det hade gått så lång tid. Flera år. Han gjorde lumpen och pluggade i Uppsala. Medan jag just inte gjorde någonting alls. Så kändes det. Men en dag var han där igen och det var som om han höll upp dörren till det verkliga livet. Och jag kunde äntligen kliva in i det. Eller ut, kanske. Ut i livet. Kanske inte bli delaktig, men i alla fall omges av det. Jag var lycklig över att bara få vara där.”
Jag tänkte på hur det varit för mig. Olof hade inte varit som det verkliga livet. Snarare tvärtom. Han hade stått i vägen för det verkliga liv jag ville leva. Hans kärlek och hans förväntningar blockerade allting. Och det blev värre när jag flyttade hem till honom och hans familj. Jag mindes hans förstående, kärleksfulla föräldrar. Hans hyggliga bröder. Hur allt som omgav mig var fyllt av värme. Och jag mindes hur det började kväva mig.
”Till att börja med hade jag inte något annat hopp än att han skulle fortsätta att finnas i min närhet. Att jag skulle få se honom. Höra honom prata. Jag tror inte jag kunde föreställa mig att han skulle bli kär i mig. För mig var han fortfarande din, Maria. Även om vi nästan aldrig pratade om dig, var du där, mellan oss.
Åtminstone för mig. Jag inser nu att jag aldrig slutade att se det så. Som om Olof aldrig någonsin på riktigt blev min. Det är ju förresten ett löjligt uttryck. Ingen människa tillhör någon annan. Men du förstår nog vad jag menar. Jag kunde bara inte tro att han älskade mig. Kanske var det därför hans kärlek till sist rann ut i sanden? För att jag aldrig trodde på den?”
Det lät som om hon sökte svar på sin egen fråga, men jag hade ingenting att säga. Den Olof jag en gång kände hade ingenting gemensamt med den man jag senare träffat som Emmas man och far till hennes barn. Jag var inte längre säker på vad jag en gång känt för honom. Om jag känt någonting alls annat än ett instinktivt behov av att fly mitt eget hem. En jakt på trygghet. Kanske var det aldrig mer än så. Och kanske var det därför det blev outhärdligt när jag förstod vad som förväntades av mig.
”Jag vet inte om vi är ansvariga för den kärlek vi får. Jag tycker inte det verkar så. Kärleken är inte rättvis. Man får inte i proportion till vad man ger.”
”Sant. Men kanske man ändå behöver lära sig att ta emot det man får? Inte avfärda det som otillräckligt? Sedan är det ju så svårt att veta säkert vad ens egna känslor egentligen är. Kanske är jag bara rädd för att leva mitt eget liv nu? Kanske är det inte sorg jag känner utan rädsla?”
Jag hörde att hon grät.
”Det är väl inte så konstigt. Det är skrämmande att inse att man är ensam. Men jag undrar hur mycket av en illusion tryggheten i en relation egentligen är. Allting kan tas ifrån oss närsomhelst. Vi måste klara att vara ensamma.”
”Jag är rädd för så mycket, Maria. Inte bara för egen del. Jag är rädd för hur det ska gå för mina barn. Anna bor ensam i London. Jag ser ju att det går bra för henne i jobbet. Hon är grafisk designer på en byrå där och man kan se hennes jobb på nätet. Men hon har haft ätstörningar ända sedan hon var fjorton.
Du såg ju hur hon såg ut på begravningen. Det är värre nu. Det har gått upp och ner genom åren. Nu på senare tid mest ner. Hon berör det aldrig själv och jag kan inte fråga. Jakob läser ekonomi i Stockholm. Det går bra, men han verkar väldigt ensam. Han har alltid haft svårt att hitta vänner och for illa i skolan. Ibland undrar jag om det är jag som format dem, varit en dålig förebild när det gäller relationer.”
”Jag vet ju ingenting om barn. Inte mycket om relationer heller. Jag vet inte hur stor påverkan föräldrar har. Jag skulle vilja tro att den inte är så avgörande. Att vi fortsätter att utvecklas som vuxna och kan fylla i det som fattas i det vi fått med oss från vår barndom. Men jag vet inte.
I mina bästa stunder vill jag tro att det går. Att jag kan välja hur jag ser på mig själv. På min tillvaro och på omvärlden. Jag tycker jag har kämpat emot allting, ända från det jag var liten. Jag ville inte bli som mamma. Tills sist insåg jag att jag faktiskt inte ville bli mamma heller. Jag har aldrig känt mig säker på att jag skulle klara den oerhörda uppgiften.”
Emma reste sig. Försiktigt lade hon handen på mitt huvud. Det var inte en smekning, knappt en beröring. Ändå drabbade gesten mig med oväntad styrka.
”Vi kanske är mer lika än vad någon av oss trott”, sa hon. ”Gonatt, Maria. Dröm någonting vackert.”
Så försvann hon in i huset.
