×

Nós usamos os cookies para ajudar a melhorar o LingQ. Ao visitar o site, você concorda com a nossa política de cookies.


image

En syster i mitt hus, Kapitel 3 (4)

Kapitel 3 (4)

”Det är snart dags att ta upp den, och jag tänkte det kunde vara roligt för Emma att få se lite mer av kusten.”

Jag såg på Emma men kunde inte riktigt läsa av hennes ansiktsuttryck. Det kändes konstigt att stå här med Pau inne i mitt kök igen. För första gången på så länge. Och jag tyckte inte om att det var Emma som släppt in honom.

”Vad säger du, Emma?” Jag hörde själv hur kort det lät, men kunde inte komma på något mer, eller något annat.

Det kändes som om det tog lite för lång tid innan hon svarade.

”Åh, jag vet inte. Jag vill inte att ni ska känna att ni måste ta hand om mig. Jag är glad att bara strosa omkring här …”

”Det är inte alls något besvär. Både båten och jag behöver komma ut en sista gång i år. Ni kan välja vilken dag som passar. Vi kan ta med lunch och ankra upp i någon vik. Vädret ska hålla i sig till efter helgen, tror jag.”

Vi såg på varandra, Emma och jag. Jag undrade vad hon tänkte. Om hon liksom jag vägde fördelen med att ha sällskap av en tredje person och slippa dras in i plågsamma närgångna samtal, mot ansträngningen att låtsas vara två vanliga systrar en hel dag.

”Jag tycker det låter fantastiskt trevligt”, sa hon till sist. Hon log varmt mot Pau och plötsligt var hon min vackra lillasyster igen.

”Då säger vi så! Passar det i övermorgon?”

Vi nickade. Och vi log. Men vad vi egentligen tänkte behöll vi för oss själva.

* Det var en vacker kväll med en varm solnedgång. Vi bestämde oss för att ta en promenad och sedan äta middag på någon av restaurangerna nere i hamnen. Det var fredag och mer folk i rörelse. Turister från Barcelona och Gerona som kommit över helgen. Vi gick längs kajen och fortsatte ut mot Punta des Bou Marí.

Vi gick sakta. Efter den fina dagen dröjde folk sig kvar på stranden. Ett par badade omslingrade en bit ut i vattnet. Två mörka huvuden tätt tillsammans mot den vattrade ytan.

”Jag kan inte släppa det där du sa. Att du aldrig tänker på mamma”, sa Emma plötsligt.

”Varför det? Jag menar, varför skulle jag tänka på henne?”

”Kanske för att hon tänkte på dig. Jag blev alltid jämförd med dig.”

Jag skrattade till.

”Det där måste du ha inbillat dig.”

Hon stannade plötsligt.

”I hela mitt liv har folk sagt sådant till mig, Maria. Jag vill inte att du gör det. Jag har inte inbillat mig det här. Jag vet det. Till skillnad mot dig var jag där. Jag har levt hela mitt liv nära mamma. Och jag var där när hon förstod att hon skulle dö. Jag vet att hon tänkte på dig.”

Jag saktade ner, men fortsatte utan att se mig om.

”Men du vet kanske inte vad hon tänkte”, sa jag över axeln. ”Vad folk säger att de tänker och vad de verkligen tänker är ofta helt olika saker. Jag tror inte heller att vi kan styra våra tankar, även om jag önskar att jag kunde. Så när du säger att du vet att mamma tänkte på mig vet varken du eller jag, eller kanske ens hon själv, vad det var hon tänkte. Det är ju inte heller nödvändigtvis någonting givet positivt i att man tänker på en annan människa.”

Emma svarade inte, men hon hade kommit ikapp mig igen.

”Har du verkligen inga positiva minnen av mamma?”

Jag svarade inte.

”Åtminstone några tidiga? När ni var små, Amanda och du?”

Jag stannade tvärt och såg på henne.

”Nej, säger jag. Jag håller minnena ifrån mig, för de är plågsamma. Jag minns mest frånvaro. Min hopplösa längtan efter närhet. Efter kärlek. Eller åtminstone ett uns av uppmärksamhet. Men mamma levde i en värld där det bara fanns plats för henne själv. Vi andra var bara rekvisita. Av intresse bara så länge hon hade behov av oss. Jag vet inte, men kanske fyllde vi någon sorts behov till att börja med, Amanda och jag. Jag har sett kort på oss när vi var små. Fint klädda och kammade, som på utställning. För att beundras, kanske. Som dockor eller prydnadssaker.

Kanske till och med pappa bara var en accessoar. Eller i alla fall hans oändliga obesvarade kärlek. Kanske lyckades vi se ut som en liten lycklig familj någon tid. Jag minns det i så fall inte. Och som du vet var mammas intresse flyktigt. Jag såg ju hur allt verkade börja om när du föddes. Hur vackert allt skulle vara.

Då fanns det ju pengar också. Men jag tror jag förstod hur fort mammas intresse svalnade igen. Hur snart grälen började. Och hur snart din pappa började se på mig. Komma och sätta sig på min sängkant för att säga gonatt. Hans äckliga tårar och böner om lite tröst i ensamheten. Hans blöta kyssar. Det var avskyvärt.”

Jag hade svårt att andas. Det var precis det här jag fasat för. Bestämt mig för att undvika till varje pris.

”Innan du kom klarade vi oss, Amanda och jag. Vi var ensamma, men vi hade varandra. Och vi hade pappa. Och under några år hade vi farfar. Vi hade sommarlov hos honom i Dalarna. Vi hade ljuspunkter. Men det mörknade snabbt.”

”Jag tyckte alltid att det var ljust när jag var med Amanda och dig.”

”Nu när jag tänker på den där tiden – något jag hoppats slippa göra någonsin igen – ser jag ju sådant som jag inte kunde se då. Jag ser att du var liten och oskyldig. Och jag ser att du hade det lika svårt som Amanda och jag. Ja, värre, tror jag. Ensammare Jag ser det, men det ändrar ingenting. Jag kan inte ändra på hur jag känner.”

Det kändes som om jag inte kunde sluta. Det var som om jag hävde ur mig ett enda långt försvar. Men Emma gav mig ingenting. Inga kommentarer, inga frågor. Ingen reaktion alls. Så jag fortsatte.

”Det var som om mamma aldrig kunde se bortom sig själv. Alla vi andra, vi var bara till för hennes skull. Och bara så länge hon behövde oss. Det handlade alltid om henne. Om hennes behov. Och de var alltid någonting annat än det hon hade. Hon gick från plats till plats. Från man till man. Och längs vägen låg vi strödda, alla vi som hon inte längre hade något behov av. Du och jag. Och både din pappa och min. Och alla de andra männen. Vi låg där allihop. All den kärlek hon inte kunde eller ville ta till sig. Jag tror inte hennes rastlösa jakt tog slut förrän hon dog.”

Vi gick en stund i tystnad.

”Så länge jag hade Amanda klarade jag mig ändå. Det vi hade var för evigt. Ingenting kunde hota vår kärlek. Sedan … ja, sedan insåg jag ju att absolut ingenting är för evigt.”

Emma stannade och lade handen på min arm.

”Du sa själv att vi ofta inte vet vad det är vi tänker, Maria. Kanske vi är ännu mindre medvetna om våra känslor? Vad som påverkar dem. Både du och jag kan se på vår mamma. Men vi ser henne bara utifrån. Ur vårt perspektiv. Kanske är vi lika själviska som hon? Så fyllda av våra egna otillfredsställda behov att vi inte kan se henne som en människa? Varken du eller jag vet just någonting om hennes innersta tankar och känslor. Hennes drömmar. Och som du sa, kanske hon inte förstod dem själv. Eller kunde påverka dem.”

Emma talade så tyst att jag tog ett steg närmare för att höra.

”Kanske var mamma precis lika olycklig som vi.”

Nu stannade jag helt.

”Men vi var hennes barn, Emma. Vi behövde henne. Istället var det som om hon såg oss som någonting hon behövde. Under en kort tid. Tills hon jagade vidare.”

Till min fasa märkte jag att jag hade börjat gråta. Det tog all min kraft att försöka hålla tillbaka snyftningarna som hotade att tränga upp ur bröstet.

Emma strök med handen över min arm.

”Jag tycker vi vänder”, sa hon.

Vi gick samma väg tillbaka utan att säga särskilt mycket mer. Jag märkte snart att Emma verkade ha svårt att hänga med och jag saktade ner igen. Eftersom jag just inte fick någon annan motion brukade jag försöka gå snabbt när jag var ute. Jag hade ju inte heller någon att anpassa mig till och det höga tempot hade blivit en vana. Jag tyckte det var konstigt att det hela tiden kändes som om Emma behövde gå långsammare, men eftersom hon inte sa någonting själv frågade jag ingenting.

Det var inte förrän vi ätit och beställt kaffe som samtalet kom in på mamma igen. Emma tog upp ett kuvert ur sin handväska och lade det på bordet.

”Du sa ju tydligt att du inte ville ha någonting efter mamma. Själv tog jag bara några småsaker. Varken Anna eller Jakob ville ha någonting. Det som blev över sålde jag eller slängde. Det var inte värt mycket. Det här tog jag i alla fall med till dig.”

Hon sköt över kuvertet till mig.

Det var ett halvstort, inte särskilt tjockt brunt kuvert. Jag kunde inte föreställa mig vad det innehöll. Och jag ville inte veta.

”Jag sa ju att jag inte ville ha någonting.”

”Du gör som du vill. Du kan ju slänga det oöppnat.”

”Det hade varit bättre om jag sluppit det helt och hållet.”

”Jag tog med det för att jag tycker att du ska ha det. Kanske du inte känner så nu. Men längre fram. Jag tyckte du skulle ha det.”

Jag tog motvilligt upp kuvertet och stoppade snabbt ner det i min väska.

När vi kom hem gick vi upp på terrassen. Det var ännu en stjärnklar kväll och jag lät bli att tända utomhusbelysningen. Vi satt tysta i varsin solstol med filtar över knäna.

”Det hade varit lättare om Olof lämnat mig för en annan kvinna”, sa Emma plötsligt. ”Om han träffat någon, menar jag. Någon han ville ha. Som det var, var det istället bara så att han inte ville ha mig. Det fanns ingenting positivt i det för någon av oss.”

I den långa tystnaden som följde hördes havet nedanför, som ljudet av en evig trösterik andhämtning.

”Du själv då? Ville du fortsätta?”

Jag kände att hon såg på mig.

”Jag har älskat Olof sedan jag såg honom för första gången. När du tog med honom hem, då på hösten innan Amanda dog.”

”Men du var ju bara en liten unge då.” Jag hörde själv hur skeptisk, nästan hånfull, jag lät.

”Barn kan älska lika väl som vuxna. Kanske mer. Djupare och starkare. Och mer beständigt. Så var det i alla fall för mig.”

Hon svepte filten tätare omkring sig tills hon var helt omsluten av den. ”Det var ett mirakel.”

Jag såg frågande på henne.

”Först var det en tragedi, förstås. En tragedi i etapper. Först Amandas död. Den allt överskuggande ofattbara tragedin. Så försvann du till Olof. Det var som om du successivt flyttade hem till hans familj. Inte i ett slag. Först var du borta några dagar. Sedan blev det veckor. Tills jag insåg att du inte bodde hos oss längre. Men då såg jag er ju i alla fall någon enstaka gång, dig och Olof. Och jag visste att du bodde kvar i stan.

Det var annorlunda än att veta att du sov i rummet bredvid, men det var i alla fall någonting. Du fanns, jag kunde stöta på dig. Den allra sista gnuttan av hopp försvann när du lämnade Olof och reste. Då insåg jag att jag hade förlorat alla dem som jag älskade. Amanda. Dig. Och Olof. Och jag förstod inte hur jag skulle överleva.

Det var som om du tagit med dig allting. Det blev så tyst, så tyst i min värld. Det enda som hördes var grälen därutifrån. Det var som om jag inte hört dem tidigare. Men nu fyllde de hela lägenheten och jag kunde inte stänga dem ute.”

”Jag hörde dem alltid. Och de ledde alltid till de där besöken i mitt sovrum.”

”Du hade i alla fall mig, Maria.


Kapitel 3 (4)

”Det är snart dags att ta upp den, och jag tänkte det kunde vara roligt för Emma att få se lite mer av kusten.”

Jag såg på Emma men kunde inte riktigt läsa av hennes ansiktsuttryck. Det kändes konstigt att stå här med Pau inne i mitt kök igen. För första gången på så länge. Och jag tyckte inte om att det var Emma som släppt in honom.

”Vad säger du, Emma?” Jag hörde själv hur kort det lät, men kunde inte komma på något mer, eller något annat.

Det kändes som om det tog lite för lång tid innan hon svarade.

”Åh, jag vet inte. Jag vill inte att ni ska känna att ni måste ta hand om mig. Jag är glad att bara strosa omkring här …”

”Det är inte alls något besvär. Både båten och jag behöver komma ut en sista gång i år. Ni kan välja vilken dag som passar. Vi kan ta med lunch och ankra upp i någon vik. Vädret ska hålla i sig till efter helgen, tror jag.”

Vi såg på varandra, Emma och jag. Jag undrade vad hon tänkte. Om hon liksom jag vägde fördelen med att ha sällskap av en tredje person och slippa dras in i plågsamma närgångna samtal, mot ansträngningen att låtsas vara två vanliga systrar en hel dag.

”Jag tycker det låter fantastiskt trevligt”, sa hon till sist. Hon log varmt mot Pau och plötsligt var hon min vackra lillasyster igen.

”Då säger vi så! Passar det i övermorgon?”

Vi nickade. Och vi log. Men vad vi egentligen tänkte behöll vi för oss själva.

* Det var en vacker kväll med en varm solnedgång. Vi bestämde oss för att ta en promenad och sedan äta middag på någon av restaurangerna nere i hamnen. Det var fredag och mer folk i rörelse. Turister från Barcelona och Gerona som kommit över helgen. Vi gick längs kajen och fortsatte ut mot Punta des Bou Marí.

Vi gick sakta. Efter den fina dagen dröjde folk sig kvar på stranden. Ett par badade omslingrade en bit ut i vattnet. Två mörka huvuden tätt tillsammans mot den vattrade ytan.

”Jag kan inte släppa det där du sa. Att du aldrig tänker på mamma”, sa Emma plötsligt.

”Varför det? Jag menar, varför skulle jag tänka på henne?”

”Kanske för att hon tänkte på dig. Jag blev alltid jämförd med dig.”

Jag skrattade till.

”Det där måste du ha inbillat dig.”

Hon stannade plötsligt.

”I hela mitt liv har folk sagt sådant till mig, Maria. Jag vill inte att du gör det. Jag har inte inbillat mig det här. Jag vet det. Till skillnad mot dig var jag där. Jag har levt hela mitt liv nära mamma. Och jag var där när hon förstod att hon skulle dö. Jag vet att hon tänkte på dig.”

Jag saktade ner, men fortsatte utan att se mig om.

”Men du vet kanske inte vad hon tänkte”, sa jag över axeln. ”Vad folk säger att de tänker och vad de verkligen tänker är ofta helt olika saker. Jag tror inte heller att vi kan styra våra tankar, även om jag önskar att jag kunde. Så när du säger att du vet att mamma tänkte på mig vet varken du eller jag, eller kanske ens hon själv, vad det var hon tänkte. Det är ju inte heller nödvändigtvis någonting givet positivt i att man tänker på en annan människa.”

Emma svarade inte, men hon hade kommit ikapp mig igen.

”Har du verkligen inga positiva minnen av mamma?”

Jag svarade inte.

”Åtminstone några tidiga? När ni var små, Amanda och du?”

Jag stannade tvärt och såg på henne.

”Nej, säger jag. Jag håller minnena ifrån mig, för de är plågsamma. Jag minns mest frånvaro. Min hopplösa längtan efter närhet. Efter kärlek. Eller åtminstone ett uns av uppmärksamhet. Men mamma levde i en värld där det bara fanns plats för henne själv. Vi andra var bara rekvisita. Av intresse bara så länge hon hade behov av oss. Jag vet inte, men kanske fyllde vi någon sorts behov till att börja med, Amanda och jag. Jag har sett kort på oss när vi var små. Fint klädda och kammade, som på utställning. För att beundras, kanske. Som dockor eller prydnadssaker.

Kanske till och med pappa bara var en accessoar. Eller i alla fall hans oändliga obesvarade kärlek. Kanske lyckades vi se ut som en liten lycklig familj någon tid. Jag minns det i så fall inte. Och som du vet var mammas intresse flyktigt. Jag såg ju hur allt verkade börja om när du föddes. Hur vackert allt skulle vara.

Då fanns det ju pengar också. Men jag tror jag förstod hur fort mammas intresse svalnade igen. Hur snart grälen började. Och hur snart din pappa började se på mig. Komma och sätta sig på min sängkant för att säga gonatt. Hans äckliga tårar och böner om lite tröst i ensamheten. Hans blöta kyssar. Det var avskyvärt.”

Jag hade svårt att andas. Det var precis det här jag fasat för. Bestämt mig för att undvika till varje pris.

”Innan du kom klarade vi oss, Amanda och jag. Vi var ensamma, men vi hade varandra. Och vi hade pappa. Och under några år hade vi farfar. Vi hade sommarlov hos honom i Dalarna. Vi hade ljuspunkter. Men det mörknade snabbt.”

”Jag tyckte alltid att det var ljust när jag var med Amanda och dig.”

”Nu när jag tänker på den där tiden – något jag hoppats slippa göra någonsin igen – ser jag ju sådant som jag inte kunde se då. Jag ser att du var liten och oskyldig. Och jag ser att du hade det lika svårt som Amanda och jag. Ja, värre, tror jag. Ensammare Jag ser det, men det ändrar ingenting. Jag kan inte ändra på hur jag känner.”

Det kändes som om jag inte kunde sluta. Det var som om jag hävde ur mig ett enda långt försvar. Men Emma gav mig ingenting. Inga kommentarer, inga frågor. Ingen reaktion alls. Så jag fortsatte.

”Det var som om mamma aldrig kunde se bortom sig själv. Alla vi andra, vi var bara till för hennes skull. Och bara så länge hon behövde oss. Det handlade alltid om henne. Om hennes behov. Och de var alltid någonting annat än det hon hade. Hon gick från plats till plats. Från man till man. Och längs vägen låg vi strödda, alla vi som hon inte längre hade något behov av. Du och jag. Och både din pappa och min. Och alla de andra männen. Vi låg där allihop. All den kärlek hon inte kunde eller ville ta till sig. Jag tror inte hennes rastlösa jakt tog slut förrän hon dog.”

Vi gick en stund i tystnad.

”Så länge jag hade Amanda klarade jag mig ändå. Det vi hade var för evigt. Ingenting kunde hota vår kärlek. Sedan … ja, sedan insåg jag ju att absolut ingenting är för evigt.”

Emma stannade och lade handen på min arm.

”Du sa själv att vi ofta inte vet vad det är vi tänker, Maria. Kanske vi är ännu mindre medvetna om våra känslor? Vad som påverkar dem. Både du och jag kan se på vår mamma. Men vi ser henne bara utifrån. Ur vårt perspektiv. Kanske är vi lika själviska som hon? Så fyllda av våra egna otillfredsställda behov att vi inte kan se henne som en människa? Varken du eller jag vet just någonting om hennes innersta tankar och känslor. Hennes drömmar. Och som du sa, kanske hon inte förstod dem själv. Eller kunde påverka dem.”

Emma talade så tyst att jag tog ett steg närmare för att höra.

”Kanske var mamma precis lika olycklig som vi.”

Nu stannade jag helt.

”Men vi var hennes barn, Emma. Vi behövde henne. Istället var det som om hon såg oss som någonting hon behövde. Under en kort tid. Tills hon jagade vidare.”

Till min fasa märkte jag att jag hade börjat gråta. Det tog all min kraft att försöka hålla tillbaka snyftningarna som hotade att tränga upp ur bröstet.

Emma strök med handen över min arm.

”Jag tycker vi vänder”, sa hon.

Vi gick samma väg tillbaka utan att säga särskilt mycket mer. Jag märkte snart att Emma verkade ha svårt att hänga med och jag saktade ner igen. Eftersom jag just inte fick någon annan motion brukade jag försöka gå snabbt när jag var ute. Jag hade ju inte heller någon att anpassa mig till och det höga tempot hade blivit en vana. Jag tyckte det var konstigt att det hela tiden kändes som om Emma behövde gå långsammare, men eftersom hon inte sa någonting själv frågade jag ingenting.

Det var inte förrän vi ätit och beställt kaffe som samtalet kom in på mamma igen. Emma tog upp ett kuvert ur sin handväska och lade det på bordet.

”Du sa ju tydligt att du inte ville ha någonting efter mamma. Själv tog jag bara några småsaker. Varken Anna eller Jakob ville ha någonting. Det som blev över sålde jag eller slängde. Det var inte värt mycket. Det här tog jag i alla fall med till dig.”

Hon sköt över kuvertet till mig.

Det var ett halvstort, inte särskilt tjockt brunt kuvert. Jag kunde inte föreställa mig vad det innehöll. Och jag ville inte veta.

”Jag sa ju att jag inte ville ha någonting.”

”Du gör som du vill. Du kan ju slänga det oöppnat.”

”Det hade varit bättre om jag sluppit det helt och hållet.”

”Jag tog med det för att jag tycker att du ska ha det. Kanske du inte känner så nu. Men längre fram. Jag tyckte du skulle ha det.”

Jag tog motvilligt upp kuvertet och stoppade snabbt ner det i min väska.

När vi kom hem gick vi upp på terrassen. Det var ännu en stjärnklar kväll och jag lät bli att tända utomhusbelysningen. Vi satt tysta i varsin solstol med filtar över knäna.

”Det hade varit lättare om Olof lämnat mig för en annan kvinna”, sa Emma plötsligt. ”Om han träffat någon, menar jag. Någon han ville ha. Som det var, var det istället bara så att han inte ville ha mig. Det fanns ingenting positivt i det för någon av oss.”

I den långa tystnaden som följde hördes havet nedanför, som ljudet av en evig trösterik andhämtning.

”Du själv då? Ville du fortsätta?”

Jag kände att hon såg på mig.

”Jag har älskat Olof sedan jag såg honom för första gången. När du tog med honom hem, då på hösten innan Amanda dog.”

”Men du var ju bara en liten unge då.” Jag hörde själv hur skeptisk, nästan hånfull, jag lät.

”Barn kan älska lika väl som vuxna. Kanske mer. Djupare och starkare. Och mer beständigt. Så var det i alla fall för mig.”

Hon svepte filten tätare omkring sig tills hon var helt omsluten av den. ”Det var ett mirakel.”

Jag såg frågande på henne.

”Först var det en tragedi, förstås. En tragedi i etapper. Först Amandas död. Den allt överskuggande ofattbara tragedin. Så försvann du till Olof. Det var som om du successivt flyttade hem till hans familj. Inte i ett slag. Först var du borta några dagar. Sedan blev det veckor. Tills jag insåg att du inte bodde hos oss längre. Men då såg jag er ju i alla fall någon enstaka gång, dig och Olof. Och jag visste att du bodde kvar i stan.

Det var annorlunda än att veta att du sov i rummet bredvid, men det var i alla fall någonting. Du fanns, jag kunde stöta på dig. Den allra sista gnuttan av hopp försvann när du lämnade Olof och reste. Då insåg jag att jag hade förlorat alla dem som jag älskade. Amanda. Dig. Och Olof. Och jag förstod inte hur jag skulle överleva.

Det var som om du tagit med dig allting. Det blev så tyst, så tyst i min värld. Det enda som hördes var grälen därutifrån. Det var som om jag inte hört dem tidigare. Men nu fyllde de hela lägenheten och jag kunde inte stänga dem ute.”

”Jag hörde dem alltid. Och de ledde alltid till de där besöken i mitt sovrum.”

”Du hade i alla fall mig, Maria.