×

Nós usamos os cookies para ajudar a melhorar o LingQ. Ao visitar o site, você concorda com a nossa política de cookies.


image

En syster i mitt hus, Kapitel 2 (2)

Kapitel 2 (2)

Arrogant nog tillät jag mig istället att erkänna att jag faktiskt var lycklig. Inte över att mamma var död, men med mitt liv som det låg framför mig. Då.

Det var inte heller någon speciellt uppslitande begravning. Mammas bortgång var ingen överraskning. Vi hade haft tid att förbereda oss och allt var så som mamma bestämt. Mycket musik, sådan som hon tyckte om. Romantiskt. Franska chansoner, fint framförda av en ung sångerska och en man med dragspel.

Men det var en fest som borde ha ägt rum långt tidigare. Och under andra förhållanden. Innan huvudpersonen försvunnit. Som det var, hade alltihop känts som en tom gest, meningslös och lite ansträngd.

Vi spelade alla våra roller, särskilt Emma och jag. Med mamma ovanför oss. Emma vacker och en aning tragisk, då precis som alltid. Jag minns att jag tänkte att hon var i sitt rätta element vid begravningen.

Hon minglade bland gästerna med lagom återhållen och behärskad sorg. Hennes självklara elegans var medfödd. Hemma hos oss hade det verkligen inte odlats någon elegans. Inte mycket annat heller.

Det man hade, det var medfött. Det man behövde ytterligare fick man skaffa själv på annat håll. Eller klara sig utan.

Jag vred av vattnet och klev ut på det kyliga polerade stengolvet och torkade mig långsamt och omsorgsfullt. Även om jag inte gått upp i vikt, det trodde jag faktiskt inte att jag gjort, kändes det som om hullet sakta börjat omfördelas.

Jag stod framför spegeln och sträckte på mig, rätade på ryggen, drog in hakan. Jag hade just fyllt fyrtioåtta. Det enda jag visste med säkerhet var att åldrandet skulle fortgå, förmodligen i ökad takt.

Men så länge jag inte jämförde mig med mitt yngre jag, eller med någon annan, kunde processen få ha sin gång.

Men så var det Emma.

Jag lyfte först den ena, så den andra armen och såg på min spegelbild. Det kändes som om det var länge sedan. Och det kändes som om avståndet mellan mig och kvinnan i spegeln ökat, som om vi sakta höll på att separera. Jag strök på deodorant.

Borstade tänderna. Varför, kunde man undra. Jag skulle snart ta mig ett glas vin till. Jag kammade ut håret och drog snabbt på mig rena kläder. Jeans och en randig tröja. Så tog jag ett steg tillbaka och granskade mig själv.

Och jag insåg att det var precis det jag gjorde, trots allt. Jämförde mig. Med mitt yngre jag. Med mamma. Och kanske allra mest med Emma. Hon var fyrtiotvå. Sex år yngre än jag.

Det hade varit stor skillnad när Emma först kom in i mitt liv. Senare, när vi var vuxna, men ändå unga, var det nästan ingen skillnad alls. Nu hade det plötsligt blivit mycket igen.

Sex år tidigare hade jag varit lycklig.

* Jag hade inte hört ett ljud från Emma efter begravningen. Inte för att jag väntat mig det. Jag hade inte hört av mig heller. Vår kontakt hade alltid varit sporadisk, i bästa fall. Inte ens under mammas sista månader hade jag hört av mig särskilt ofta.

Och när Emma och jag pratade utvecklade det sig sällan till några riktiga samtal. Jag frågade det jag tyckte jag skulle fråga. Erbjöd mig att hjälpa till ekonomiskt. Erbjudanden som för övrigt aldrig accepterades.

På något vis kändes det som om mammas sjukdom var helt och hållet Emmas ansvar. Om det var något jag intalade mig för att jag kände mig skuldmedveten, eller om det faktiskt var så, är jag osäker på. Emma klagade aldrig, bad aldrig om någonting. Och jag tror jag var lättad.

Den lilla kontakt vi trots allt hade under den sista tiden och i samband med begravningen upphörde sedan helt. Det var inte det att mamma varit någon sammanhållande länk precis, men kanske för att hennes fysiska existens ändå varit ett påtagligt bevis på vår släktskap. Efteråt fanns det ingenting kvar och jag ägnade knappt en tanke åt min syster eller hennes liv.

Så Emmas mejl kom som en fullständig överraskning.

”Maria, jag vet inte om du minns att du bjöd mig att hälsa på dig i Spanien. Om erbjudandet fortfarande står kvar, vill jag gärna komma. Skulle det passa någon gång i oktober?”

Undertecknat ”E”.

Ingenting mer. Men det kändes precis rätt. Om hon hade skrivit mer, frågat hur jag mådde eller lagt till någon sorts hälsningsfras, hade jag reagerat annorlunda, och förmodligen inte positivt. Det här neutrala korta meddelandet kunde jag hantera. Det kändes äkta och därför svårt att avfärda. Så jag svarade att visst, det skulle passa bra. Närsomhelst i oktober.

Nu var det den fjortonde. Och Emma var på väg.

När jag kom upp på terrassen med mitt påfyllda vinglas, stod solen precis på bergskrönet ovanför hamnen. Himlen var orange längs bergets svarta silhuett, för att sedan övergå i rosa och så småningom mörkna allt mer högre upp.

Själva staden låg redan i halvmörker. Det var det där osäkra ögonblicket innan dagen ger efter och släpper fram natten. Den allra bästa tiden på dygnet, tyckte jag.

Jag satt kvar i det längsta. Men till sist gick det inte att skjuta upp detta längre. Det var dags att ge sig av.

Jag försökte ta ett djupt andetag i den svalnande kvällsluften när jag slog igen ytterdörren bakom mig. Men hela mitt inre hade dragit ihop sig och det kändes inte som om jag kunde fylla lungorna.

När jag kom nerför stentrappan på vägen mot hamnen fick jag syn på Pau. Barfota och iförd shorts stod han i dörröppningen, inramad av den klarblå dörrkarmen. Han rökte och betraktade raden av uppbrutna stenplattor vid sina fötter. När han hörde mig komma såg han upp och log och ryckte på axlarna.

”Bona tarda, Maria, här står jag och funderar på om jag ska ge mig på att försöka laga vattenledningen nu, eller om jag ska låta det vara till imorgon, och istället gå upp och sätta mig på terrassen och ta min kvällsdrink. Vad tycker du?”

”Hej”, sa jag. Jag kunde ännu inte förmå mig att försöka mig på ens de enklaste artighetsfraser på katalanska, inte ens de jag faktiskt kunde. ”Det är snart alldeles mörkt. Kanske lika bra att skjuta på det till imorgon?”

Han nickade, stack cigaretten mellan läpparna, böjde sig ner och lyfte upp en av stenplattorna och ställde den mot husväggen.

”Tack för rådet. Jag väntar till imorgon. Måste bara flytta på de här så folk inte snubblar på dem i mörkret.” Han log igen och tänderna lyste vita i det plötsliga mörkret när de sista solstrålarna försvann bakom huset.

”Jag ska gå och möta min syster vid busstationen”, sa jag. Det kändes som om jag måste säga någonting. Vi brukade småprata lite när vi stötte på varandra, vilket var praktiskt taget varje kväll när jag passerade hans hus på väg ner för att äta. Det brukade aldrig utveckla sig till några mer långvariga samtal.

Men av någon anledning kändes det som om jag behövde berätta om Emmas besök. Kanske sa jag det mest till mig själv. Som för att försöka göra besöket till någonting alldeles normalt och naturligt genom att nämna det liksom i förbigående.

”Trevligt! Då får du sällskap ett tag. Det förstår jag att du ser fram emot.” Han vinkade och återgick till sitt arbete med stenplattorna och jag fortsatte nerför trappan till hamnen.

Jag gick sakta, frestad att stanna till och sätta mig på något av de små caféerna. Men det var för sent nu, så jag svängde in på gatan som ledde till busstationen.

Den stora sterila stationen låg öde och biljettkontoret såg ut att vara stängt. Jag satte mig på en av bänkarna, men reste mig snart igen. Jag kunde inte sitta stilla.

Bussen svängde in precis på utsatt tid och parkerade framför mig. Dörrarna öppnades med en suck och bagageluckorna slogs upp som vingarna på en jättelik skalbagge. Bara ett fåtal väskor låg därinne. En ung man hoppade ut genom framdörren och plockade åt sig en ryggsäck och en bag. Kvar låg bara en resväska.

Så fick jag syn på henne. Hon tog trappstegen så försiktigt, som om hon var osäker på hur hon skulle bete sig. Det såg egendomligt ut. Hon rörde sig som en gammal människa. Hon hade håret kortklippt också. Jag kunde inte minnas att hon någonsin haft det så kort. Jag kände mig obehagligt berörd av båda iakttagelserna.

När jag vinkade nickade hon till svar, men utan så mycket som antydan till ett leende. Jag gick fram och drog ut vad jag antog måste vara hennes väska.

”Välkommen”, sa jag. Men när jag gjorde en ansats att krama om henne tog hon ett steg tillbaka med en avvärjande gest.

”Kom inte för nära, jag var åksjuk hela den sista biten. Jag hade ingen aning om att det skulle vara rena alpvägen hit. Jag skulle ha tagit en tablett om jag vetat.”

Nu såg jag hur blek hon var.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Be om ursäkt för att vägen var så krokig?

”Det är inte långt att gå. Hoppas det går bra”, sa jag till sist.

”Jadå, det ska bli skönt att komma ut i friska luften. Det går strax över.”

Jag drog hennes väska efter mig och hon gjorde ingen ansats att ta den ifrån mig. När vi kom fram till torget stannade jag till.

”Däruppe ligger huset”, sa jag och pekade. ”Inte alls långt. Men kanske vi skulle ta oss något att äta först? Eller vill du hellre gå direkt hem?”

Hon svarade inte genast utan stod med blicken fäst på havet framför oss.

”Det är så vackert”, sa hon tyst till slut. ”Precis som jag föreställt mig.”

”Ännu vackrare när det är ljust”, sa jag. ”Du får se imorgon. Vad säger du, ska vi sätta oss en stund på något av ställena här?” Jag pekade mot raden av små restauranger och barer som omgav torget.

Hon nickade. ”Ja, det vore kanske bra för mig att få något i mig.”

Vi gick in på en tapasrestaurang där jag ofta åt middag ensam. Och jag kände plötsligt den där oviljan att dela med mig igen. Som om min upplevelse av stället skulle bli förstörd om jag delade den med Emma.

Jag hade ätit där mer eller mindre regelbundet och vid det här laget kände jag personalen, och de mig. Jag brukade sitta vid ett hörnbord nära fönstret och ofta ha med mig något att läsa, och jag fick alltid sitta ostörd så länge jag ville. Avsiktligt bad jag om ett annat bord när Adriana leende mötte oss.

Vi slog oss ner. Och vi kunde inte längre undvika att se på varandra.

”Tack för att jag fick komma. Jag uppskattar det verkligen.”

”Ja, men jag måste erkänna att jag glömt bort min inbjudan. Det var ju så länge sedan.” Jag insåg hur det lät.

Hon nickade. ”Ja, det kom så mycket emellan. Jag hoppas du skulle ha sagt ifrån om det inte passade.”

”Det har kommit mycket emellan för mig med”, sa jag och slog ner blicken.

”Din man, är han inte här?”

En helt naturlig fråga. Väntad, och ändå skar den rakt igenom hela mitt förberedda försvar. Jag kunde inte tänka mig att ens försöka svara.

”Nej. Jag är ensam här.” Jag kunde inte förmå mig till att säga någonting mer. ”Ska vi ta en titt på menyn?”

Vi beställde och jag antar att vi förde någon sorts stapplande konversation, men jag minns inte om vad. Jag var inte det minsta hungrig längre. Men när vinet kom in tog jag en stor klunk.

”Och Olof, då? Han är inte med på resan?”

Emma lyfte blicken och såg på mig och jag undrade för ett ögonblick om hon skulle börja gråta. Men kanske att glansen i hennes ögon berodde på det fladdrande ljuset från den lilla lyktan på bordet. Så skakade hon på huvudet.

”Nej, jag har hälsat på en väninna som har ett hus nära Avignon. Det var därför jag mejlade dig. Jag såg att det inte var så långt emellan. Det är ju bra tågförbindelser också.”

En tydlig undanmanöver. Och hon var bättre på det än jag. Precis som förr.


Kapitel 2 (2) Chapter 2 (2)

Arrogant nog tillät jag mig istället att erkänna att jag faktiskt var lycklig. Arrogantly, I allowed myself to admit instead that I was actually happy. Inte över att mamma var död, men med mitt liv som det låg framför mig. Not that my mother was dead, but with my life as it lay before me. Då. Then.

Det var inte heller någon speciellt uppslitande begravning. Nor was it a particularly grueling funeral. Mammas bortgång var ingen överraskning. Mom's death was no surprise. Vi hade haft tid att förbereda oss och allt var så som mamma bestämt. We had had time to prepare and everything was as Mom decided. Mycket musik, sådan som hon tyckte om. A lot of music, the kind she liked. Romantiskt. Romantic. Franska chansoner, fint framförda av en ung sångerska och en man med dragspel. French chansons, nicely performed by a young singer and a man with accordion.

Men det var en fest som borde ha ägt rum långt tidigare. But it was a party that should have taken place much earlier. Och under andra förhållanden. And under other conditions. Innan huvudpersonen försvunnit. Before the main character disappears. Som det var, hade alltihop känts som en tom gest, meningslös och lite ansträngd. As it was, everything had felt like an empty gesture, meaningless and a little strained.

Vi spelade alla våra roller, särskilt Emma och jag. We played all our roles, especially Emma and I. Med mamma ovanför oss. With mom above us. Emma vacker och en aning tragisk, då precis som alltid. Emma beautiful and a little tragic, then just like always. Jag minns att jag tänkte att hon var i sitt rätta element vid begravningen. I remember thinking she was in her element at the funeral.

Hon minglade bland gästerna med lagom återhållen och behärskad sorg. She mingled among the guests with reasonably restrained and controlled grief. Hennes självklara elegans var medfödd. Her obvious elegance was innate. Hemma hos oss hade det verkligen inte odlats någon elegans. At home, no elegance had really been cultivated. Inte mycket annat heller. Not much else either.

Det man hade, det var medfött. What you had, it was innate. Det man behövde ytterligare fick man skaffa själv på annat håll. What you needed further you had to get yourself elsewhere. Eller klara sig utan. Or do without.

Jag vred av vattnet och klev ut på det kyliga polerade stengolvet och torkade mig långsamt och omsorgsfullt. I turned off the water and stepped out onto the cool polished stone floor, drying myself slowly and carefully. Även om jag inte gått upp i vikt, det trodde jag faktiskt inte att jag gjort, kändes det som om hullet sakta börjat omfördelas. Although I did not gain weight, I actually did not think I did, it felt like the hole was slowly beginning to redistribute.

Jag stod framför spegeln och sträckte på mig, rätade på ryggen, drog in hakan. I stood in front of the mirror and stretched, straightened my back, pulled in my chin. Jag hade just fyllt fyrtioåtta. I had just turned forty-eight. Det enda jag visste med säkerhet var att åldrandet skulle fortgå, förmodligen i ökad takt. The only thing I knew for sure was that aging would continue, probably at an increasing rate.

Men så länge jag inte jämförde mig med mitt yngre jag, eller med någon annan, kunde processen få ha sin gång. But as long as I did not compare myself with my younger self, or with anyone else, the process could have its way.

Men så var det Emma. But then there was Emma.

Jag lyfte först den ena, så den andra armen och såg på min spegelbild. I first lifted one, then the other arm and looked at my reflection. Det kändes som om det var länge sedan. It felt like a long time ago. Och det kändes som om avståndet mellan mig och kvinnan i spegeln ökat, som om vi sakta höll på att separera. And it felt as if the distance between me and the woman in the mirror had increased, as if we were slowly separating. Jag strök på deodorant. I ironed on deodorant.

Borstade tänderna. Brushed teeth. Varför, kunde man undra. Why, one might wonder. Jag skulle snart ta mig ett glas vin till. I would soon have another glass of wine. Jag kammade ut håret och drog snabbt på mig rena kläder. I combed my hair and quickly put on clean clothes. Jeans och en randig tröja. Jeans and a striped sweater. Så tog jag ett steg tillbaka och granskade mig själv. So I took a step back and examined myself.

Och jag insåg att det var precis det jag gjorde, trots allt. And I realized that was exactly what I was doing, after all. Jämförde mig. Compared me. Med mitt yngre jag. With my younger self. Med mamma. With Mother. Och kanske allra mest med Emma. And perhaps most of all with Emma. Hon var fyrtiotvå. She was forty-two. Sex år yngre än jag. Six years younger than me.

Det hade varit stor skillnad när Emma först kom in i mitt liv. It had made a big difference when Emma first came into my life. Senare, när vi var vuxna, men ändå unga, var det nästan ingen skillnad alls. Later, when we were adults, but still young, there was almost no difference at all. Nu hade det plötsligt blivit mycket igen. Now it had suddenly become a lot again.

Sex år tidigare hade jag varit lycklig. Six years earlier I had been happy.

* Jag hade inte hört ett ljud från Emma efter begravningen. * I had not heard a sound from Emma after the funeral. Inte för att jag väntat mig det. Not because I expected it to. Jag hade inte hört av mig heller. I had not heard from me either. Vår kontakt hade alltid varit sporadisk, i bästa fall. Our contact had always been sporadic, at best. Inte ens under mammas sista månader hade jag hört av mig särskilt ofta. Not even during my mother's last months had I heard from her very often.

Och när Emma och jag pratade utvecklade det sig sällan till några riktiga samtal. And when Emma and I talked, it rarely developed into a real conversation. Jag frågade det jag tyckte jag skulle fråga. I asked what I thought I would ask. Erbjöd mig att hjälpa till ekonomiskt. Offered me to help financially. Erbjudanden som för övrigt aldrig accepterades. Offers that, incidentally, were never accepted.

På något vis kändes det som om mammas sjukdom var helt och hållet Emmas ansvar. Somehow it felt like Mom's illness was entirely Emma's responsibility. Om det var något jag intalade mig för att jag kände mig skuldmedveten, eller om det faktiskt var så, är jag osäker på. If it was something I told myself because I felt guilty, or if it actually was, I'm not sure. Emma klagade aldrig, bad aldrig om någonting. Emma never complained, never asked for anything. Och jag tror jag var lättad. And I think I was relieved.

Den lilla kontakt vi trots allt hade under den sista tiden och i samband med begravningen upphörde sedan helt. After all, the little contact we had during the last time and in connection with the funeral then ceased completely. Det var inte det att mamma varit någon sammanhållande länk precis, men kanske för att hennes fysiska existens ändå varit ett påtagligt bevis på vår släktskap. It was not that mother was a cohesive link exactly, but perhaps because her physical existence was still a tangible proof of our kinship. Efteråt fanns det ingenting kvar och jag ägnade knappt en tanke åt min syster eller hennes liv. Afterwards there was nothing left and I hardly gave a thought to my sister or her life.

Så Emmas mejl kom som en fullständig överraskning. So Emma's email came as a complete surprise.

”Maria, jag vet inte om du minns att du bjöd mig att hälsa på dig i Spanien. "Maria, I do not know if you remember inviting me to visit you in Spain. Om erbjudandet fortfarande står kvar, vill jag gärna komma. If the offer still stands, I would love to come. Skulle det passa någon gång i oktober?” Would it fit in sometime in October? ”

Undertecknat ”E”. Signed "E".

Ingenting mer. Nothing more. Men det kändes precis rätt. But it felt just right. Om hon hade skrivit mer, frågat hur jag mådde eller lagt till någon sorts hälsningsfras, hade jag reagerat annorlunda, och förmodligen inte positivt. If she had written more, asked how I felt or added some kind of greeting phrase, I would have reacted differently, and probably not positively. Det här neutrala korta meddelandet kunde jag hantera. I could handle this neutral short message. Det kändes äkta och därför svårt att avfärda. It felt genuine and therefore difficult to dismiss. Så jag svarade att visst, det skulle passa bra. So I replied that sure, it would fit well. Närsomhelst i oktober. Anytime in October.

Nu var det den fjortonde. Now it was the fourteenth. Och Emma var på väg. And Emma was on her way.

När jag kom upp på terrassen med mitt påfyllda vinglas, stod solen precis på bergskrönet ovanför hamnen. When I got up on the terrace with my refilled wine glass, the sun was right on the crest above the harbor. Himlen var orange längs bergets svarta silhuett, för att sedan övergå i rosa och så småningom mörkna allt mer högre upp. The sky was orange along the black silhouette of the mountain, then turned pink and eventually darkened higher and higher.

Själva staden låg redan i halvmörker. The city itself was already in semi-darkness. Det var det där osäkra ögonblicket innan dagen ger efter och släpper fram natten. It was that uncertain moment before the day gave way and released the night. Den allra bästa tiden på dygnet, tyckte jag. The very best time of day, I thought.

Jag satt kvar i det längsta. I sat for the longest time. Men till sist gick det inte att skjuta upp detta längre. But in the end, it was no longer possible to postpone this. Det var dags att ge sig av. It was time to leave.

Jag försökte ta ett djupt andetag i den svalnande kvällsluften när jag slog igen ytterdörren bakom mig. I tried to take a deep breath in the cooling evening air as I slammed the front door behind me. Men hela mitt inre hade dragit ihop sig och det kändes inte som om jag kunde fylla lungorna. But my whole being had contracted and it did not feel like I could fill my lungs.

När jag kom nerför stentrappan på vägen mot hamnen fick jag syn på Pau. When I came down the stone stairs on the way to the harbor, I saw Pau. Barfota och iförd shorts stod han i dörröppningen, inramad av den klarblå dörrkarmen. Barefoot and wearing shorts, he stood in the doorway, framed by the clear blue door frame. Han rökte och betraktade raden av uppbrutna stenplattor vid sina fötter. He smoked and looked at the row of broken stone slabs at his feet. När han hörde mig komma såg han upp och log och ryckte på axlarna. When he heard me coming he looked up and smiled and shrugged.

”Bona tarda, Maria, här står jag och funderar på om jag ska ge mig på att försöka laga vattenledningen nu, eller om jag ska låta det vara till imorgon, och istället gå upp och sätta mig på terrassen och ta min kvällsdrink. “Bona tarda, Maria, here I am, wondering if I should try to fix the water pipe now, or if I should leave it until tomorrow, and instead get up and sit on the terrace and have my evening drink. Vad tycker du?” What do you think?"

”Hej”, sa jag. "Hello," I said. Jag kunde ännu inte förmå mig att försöka mig på ens de enklaste artighetsfraser på katalanska, inte ens de jag faktiskt kunde. I still could not bring myself to try even the simplest polite phrases in Catalan, not even the ones I actually knew. ”Det är snart alldeles mörkt. "It will soon be very dark. "Pronto estará muy oscuro. Kanske lika bra att skjuta på det till imorgon?” Maybe just as good to postpone it until tomorrow? ” ¿Quizás sea tan bueno posponerlo hasta mañana?

Han nickade, stack cigaretten mellan läpparna, böjde sig ner och lyfte upp en av stenplattorna och ställde den mot husväggen. He nodded, put his cigarette between his lips, bent down and lifted one of the stone slabs and placed it against the house wall. Él asintió con la cabeza, se puso el cigarrillo entre los labios, se inclinó y levantó una de las losas de piedra y la colocó contra la pared de la casa.

”Tack för rådet. "Thanks for the advice. "Gracias por el consejo. Jag väntar till imorgon. I'm waiting until tomorrow. Estoy esperando hasta mañana. Måste bara flytta på de här så folk inte snubblar på dem i mörkret.” Han log igen och tänderna lyste vita i det plötsliga mörkret när de sista solstrålarna försvann bakom huset. I just have to move them so people don't stumble on them in the dark. ” He smiled again and his teeth shone white in the sudden darkness when the last rays of the sun disappeared behind the house. Solo tengo que moverlos para que la gente no se tropiece con ellos en la oscuridad ". Volvió a sonreír y sus dientes brillaron blancos en la repentina oscuridad cuando los últimos rayos del sol desaparecieron detrás de la casa.

”Jag ska gå och möta min syster vid busstationen”, sa jag. "I'm going to meet my sister at the bus station," I said. "Voy a encontrarme con mi hermana en la estación de autobuses", le dije. Det kändes som om jag måste säga någonting. It felt like I had to say something. Sentí que tenía que decir algo. Vi brukade småprata lite när vi stötte på varandra, vilket var praktiskt taget varje kväll när jag passerade hans hus på väg ner för att äta. We used to chat a little when we bumped into each other, which was practically every night when I passed his house on the way down to eat. Solíamos charlar un poco cuando nos encontrábamos, que era prácticamente todas las noches cuando pasaba por su casa de camino a comer. Det brukade aldrig utveckla sig till några mer långvariga samtal. It never developed into any more lengthy conversations. Nunca se convirtió en conversaciones más largas.

Men av någon anledning kändes det som om jag behövde berätta om Emmas besök. But for some reason, it felt like I needed to tell you about Emma's visit. Pero por alguna razón sentí que necesitaba contarte sobre la visita de Emma. Kanske sa jag det mest till mig själv. Maybe I said it most to myself. Tal vez me lo dije más a mí mismo. Som för att försöka göra besöket till någonting alldeles normalt och naturligt genom att nämna det liksom i förbigående. As if to try to make the visit something completely normal and natural by mentioning it as in passing. Como para intentar hacer de la visita algo completamente normal y natural mencionándola de pasada.

”Trevligt! "Nice! "¡Agradable! Då får du sällskap ett tag. Then you get company for a while. Entonces tienes compañía por un tiempo. Det förstår jag att du ser fram emot.” Han vinkade och återgick till sitt arbete med stenplattorna och jag fortsatte nerför trappan till hamnen. I understand that you are looking forward to it. " He waved and returned to his work with the stone slabs and I continued down the stairs to the harbor. Entiendo que lo esté esperando ". Saludó con la mano y volvió a su trabajo con las losas de piedra y yo seguí bajando las escaleras hasta el puerto.

Jag gick sakta, frestad att stanna till och sätta mig på något av de små caféerna. I walked slowly, tempted to stop and sit in one of the small cafes. Caminé lentamente, tentado a detenerme y sentarme en uno de los pequeños cafés. Men det var för sent nu, så jag svängde in på gatan som ledde till busstationen. Pero ya era demasiado tarde, así que giré hacia la calle que conducía a la estación de autobuses.

Den stora sterila stationen låg öde och biljettkontoret såg ut att vara stängt. The large sterile station was deserted and the ticket office appeared to be closed. La gran estación estéril estaba desierta y la taquilla parecía cerrada. Jag satte mig på en av bänkarna, men reste mig snart igen. I sat down on one of the benches, but soon got up again. Me senté en uno de los bancos, pero pronto me volví a levantar. Jag kunde inte sitta stilla. I could not sit still. No podía quedarme quieto.

Bussen svängde in precis på utsatt tid och parkerade framför mig. The bus turned in just in time and parked in front of me. El autobús entró justo a tiempo y se estacionó frente a mí. Dörrarna öppnades med en suck och bagageluckorna slogs upp som vingarna på en jättelik skalbagge. The doors opened with a sigh and the trunks opened like the wings of a giant beetle. Las puertas se abrieron con un suspiro y los baúles se abrieron como las alas de un escarabajo gigante. Bara ett fåtal väskor låg därinne. Only a few bags were in there. Solo había unas pocas bolsas allí. En ung man hoppade ut genom framdörren och plockade åt sig en ryggsäck och en bag. A young man jumped out the front door and picked up a backpack and a bag. Un joven saltó por la puerta principal y tomó una mochila y una bolsa. Kvar låg bara en resväska. There was only one suitcase left. Solo quedaba una maleta.

Så fick jag syn på henne. Then I saw her. Entonces la vi. Hon tog trappstegen så försiktigt, som om hon var osäker på hur hon skulle bete sig. She took the steps so carefully, as if she was unsure of how to behave. Dio los pasos con mucho cuidado, como si no estuviera segura de cómo comportarse. Det såg egendomligt ut. It looked strange. Se veía extraño. Hon rörde sig som en gammal människa. She moved like an old man. Se movía como un anciano. Hon hade håret kortklippt också. She had her hair cut short too. También se cortó el pelo. Jag kunde inte minnas att hon någonsin haft det så kort. I could not remember ever having it so short. No recordaba haberlo tenido tan breve. Jag kände mig obehagligt berörd av båda iakttagelserna. I felt uncomfortably affected by both observations. Me sentí incómodamente afectado por ambas observaciones.

När jag vinkade nickade hon till svar, men utan så mycket som antydan till ett leende. Cuando saludé, ella asintió con la cabeza en respuesta, pero sin ni un atisbo de sonrisa. Jag gick fram och drog ut vad jag antog måste vara hennes väska. I went forward and pulled out what I assumed must be her bag. Avancé y saqué lo que supuse que debía ser su bolso.

”Välkommen”, sa jag. "Welcome," I said. "Bienvenidos", dije. Men när jag gjorde en ansats att krama om henne tog hon ett steg tillbaka med en avvärjande gest. But when I made an attempt to hug her, she took a step back with a repulsive gesture. Pero cuando intenté abrazarla, dio un paso atrás con un gesto repulsivo.

”Kom inte för nära, jag var åksjuk hela den sista biten. "Do not get too close, I was sick the whole last bit. "No te acerques demasiado, estuve enferma todo el tiempo. Jag hade ingen aning om att det skulle vara rena alpvägen hit. I had no idea that it would be a clean alpine road here. No tenía idea de que aquí sería una carretera alpina limpia. Jag skulle ha tagit en tablett om jag vetat.” I would have taken a tablet if I had known. ” Habría tomado una tableta si lo hubiera sabido ".

Nu såg jag hur blek hon var. Now I saw how pale she was. Ahora vi lo pálida que estaba.

Jag visste inte vad jag skulle säga. I did not know what to say. No supe que decir. Be om ursäkt för att vägen var så krokig? Apologize for the crooked road? ¿Disculparse por el camino torcido?

”Det är inte långt att gå. "It's not far to go. "No es muy lejos. Hoppas det går bra”, sa jag till sist. Hope it goes well ", I said finally. Espero que salga bien ”, dije finalmente.

”Jadå, det ska bli skönt att komma ut i friska luften. "Yes, it will be nice to get out into the fresh air. "Sí, será agradable salir al aire libre. Det går strax över.” It's just over. ” Se acabó. "

Jag drog hennes väska efter mig och hon gjorde ingen ansats att ta den ifrån mig. I pulled her bag after me and she made no attempt to take it from me. Saqué su bolso detrás de mí y ella no hizo ningún intento por quitármelo. När vi kom fram till torget stannade jag till. When we arrived at the square, I stopped. Cuando llegamos a la plaza, me detuve.

”Däruppe ligger huset”, sa jag och pekade. "Up there is the house," I said, pointing. "Allí arriba está la casa", le dije señalando. ”Inte alls långt. “Not far at all. “No muy lejos. Men kanske vi skulle ta oss något att äta först? But maybe we should have something to eat first? ¿Pero quizás deberíamos comer algo primero? Eller vill du hellre gå direkt hem?” Or would you rather go straight home? ” ¿O prefieres ir directamente a casa?

Hon svarade inte genast utan stod med blicken fäst på havet framför oss. She did not answer immediately but stood with her eyes fixed on the sea in front of us. Ella no respondió de inmediato, sino que se quedó con los ojos fijos en el mar frente a nosotros.

”Det är så vackert”, sa hon tyst till slut. "It's so beautiful," she said quietly at the end. "Es tan hermoso", dijo en voz baja al final. ”Precis som jag föreställt mig.” "Just as I imagined." "Tal como lo imaginaba."

”Ännu vackrare när det är ljust”, sa jag. "Even more beautiful when it's bright," I said. "Aún más hermoso cuando está brillante", dije. ”Du får se imorgon. "You will see tomorrow. "Verás mañana. Vad säger du, ska vi sätta oss en stund på något av ställena här?” Jag pekade mot raden av små restauranger och barer som omgav torget. What do you say, shall we sit down for a while in one of the places here? ” I pointed to the row of small restaurants and bars that surrounded the square. ¿Qué dices, nos sentamos un rato en uno de los lugares de aquí? Señalé la fila de pequeños restaurantes y bares que rodeaban la plaza.

Hon nickade. She nodded. Ella asintió. ”Ja, det vore kanske bra för mig att få något i mig.” "Yes, maybe it would be good for me to get something in me." "Sí, tal vez sería bueno para mí conseguir algo en mí".

Vi gick in på en tapasrestaurang där jag ofta åt middag ensam. We went into a tapas restaurant where I often ate dinner alone. Fuimos a un restaurante de tapas donde a menudo cenaba solo. Och jag kände plötsligt den där oviljan att dela med mig igen. And I suddenly felt that reluctance to share again. Y de repente sentí esa renuencia a compartir de nuevo. Som om min upplevelse av stället skulle bli förstörd om jag delade den med Emma. As if my experience of the place would be ruined if I shared it with Emma. Como si mi experiencia del lugar se arruinara si lo compartiera con Emma.

Jag hade ätit där mer eller mindre regelbundet och vid det här laget kände jag personalen, och de mig. I had eaten there more or less regularly and by this time I knew the staff, and they me. Había comido allí con más o menos regularidad y en ese momento conocía al personal y ellos a mí. Jag brukade sitta vid ett hörnbord nära fönstret och ofta ha med mig något att läsa, och jag fick alltid sitta ostörd så länge jag ville. I used to sit at a corner table near the window and often have something to read with me, and I could always sit undisturbed for as long as I wanted. Solía sentarme en una mesa de la esquina cerca de la ventana y, a menudo, tenía algo para leer conmigo, y siempre podía sentarme sin que me molestaran todo el tiempo que quisiera. Avsiktligt bad jag om ett annat bord när Adriana leende mötte oss. I intentionally asked for another table when Adriana met us with a smile. Pedí intencionalmente otra mesa cuando Adriana nos recibió con una sonrisa.

Vi slog oss ner. We sat down. Nos sentamos. Och vi kunde inte längre undvika att se på varandra. And we could no longer avoid looking at each other. Y ya no podíamos evitar mirarnos.

”Tack för att jag fick komma. "Thanks for having me. "Gracias por invitarme. Jag uppskattar det verkligen.” I really appreciate it." Realmente lo aprecio."

”Ja, men jag måste erkänna att jag glömt bort min inbjudan. "Yes, but I must admit that I forgot my invitation. "Sí, pero debo admitir que olvidé mi invitación. Det var ju så länge sedan.” Jag insåg hur det lät. That was so long ago. ” I realized how it sounded. Eso fue hace mucho. " Me di cuenta de cómo sonaba.

Hon nickade. She nodded. Ella asintió. ”Ja, det kom så mycket emellan. "Yes, there was so much in between. "Sí, había tanto en el medio. Jag hoppas du skulle ha sagt ifrån om det inte passade.” I hope you would have said no if it did not fit. " Espero que hubieras dicho que no si no encajaba ".

”Det har kommit mycket emellan för mig med”, sa jag och slog ner blicken. "It has come a long way for me," I said, looking down. "Ha recorrido un largo camino para mí", dije, mirando hacia abajo.

”Din man, är han inte här?” "Your husband, is he not here?" "Tu marido, ¿no está aquí?"

En helt naturlig fråga. A completely natural question. Una pregunta completamente natural. Väntad, och ändå skar den rakt igenom hela mitt förberedda försvar. Expected, and yet it cut right through my entire prepared defense. Lo esperaba, y sin embargo, atravesó toda mi defensa preparada. Jag kunde inte tänka mig att ens försöka svara. I could not even imagine trying to answer. Ni siquiera podía imaginarme tratando de responder.

”Nej. "No. Jag är ensam här.” Jag kunde inte förmå mig till att säga någonting mer. I'm alone here. ” I could not bring myself to say anything more. Estoy solo aqui. " No me atreví a decir nada más. ”Ska vi ta en titt på menyn?” "Shall we take a look at the menu?" "¿Echemos un vistazo al menú?"

Vi beställde och jag antar att vi förde någon sorts stapplande konversation, men jag minns inte om vad. We ordered and I guess we had some kind of staggering conversation, but I do not remember what. Pedimos y supongo que tuvimos algún tipo de conversación asombrosa, pero no recuerdo qué. Jag var inte det minsta hungrig längre. I was not the least bit hungry anymore. Ya no tenía ni un poco de hambre. Men när vinet kom in tog jag en stor klunk. But when the wine came in, I took a big sip. Pero cuando llegó el vino, tomé un gran sorbo.

”Och Olof, då? "And Olof, then? "¿Y Olof, entonces? Han är inte med på resan?” He's not on the trip? ” ¿No está en el viaje?

Emma lyfte blicken och såg på mig och jag undrade för ett ögonblick om hon skulle börja gråta. Emma looked up and looked at me and I wondered for a moment if she would start crying. Emma levantó la vista y me miró y me pregunté por un momento si empezaría a llorar. Men kanske att glansen i hennes ögon berodde på det fladdrande ljuset från den lilla lyktan på bordet. But perhaps the gleam in her eyes was due to the flickering light from the small lantern on the table. Pero tal vez el brillo en sus ojos se debió a la luz parpadeante de la pequeña linterna sobre la mesa. Så skakade hon på huvudet. Then she shook her head. Entonces ella sacudió la cabeza.

”Nej, jag har hälsat på en väninna som har ett hus nära Avignon. "No, I have visited a friend who has a house near Avignon. "No, he visitado a un amigo que tiene una casa cerca de Aviñón. Det var därför jag mejlade dig. That's why I emailed you. Por eso te envié un correo electrónico. Jag såg att det inte var så långt emellan. I saw that it was not that far between. Vi que no estaba tan lejos. Det är ju bra tågförbindelser också.” There are good train connections as well. ” También hay buenas conexiones de tren ".

En tydlig undanmanöver. A clear evasive maneuver. Una clara maniobra evasiva. Och hon var bättre på det än jag. And she was better at it than I was. Y ella era mejor en eso que yo. Precis som förr. Just like before. Justo como antes.