Kapitel 25 Kapitel 25 Chapter 25 Chapitre 25

EN VÄLDIG FOAJÉ med hundratals människor.

Vi är många som vill flytta till Luleå. Viele von uns wollen nach Luleå ziehen.

Jag väntar på att det ska bli min tur. Czekam, aż nadejdzie moja kolej.

Att söka scenskolan handlar mycket om att vänta.

Någon framför mig: »Minne, månne, manne.«

Hon låter som en operasångerska.

Har benvärmare på sig och vältränade lår. Wearing leg warmers and well-trained thighs.

En bit bort: en kille med mustasch.

Gör något som ser ut som en blandning av yoga och vanlig hederlig morgongymnastik. Do something that looks like a mixture of yoga and regular morning exercise.

Har på sig en vit nätbrynja. Tragen einer weißen Netzrüstung. Wearing a white mesh shirt.

Hans armar är magra, vita och fräkniga och han har rött hår i armhålorna.

Några går fram och tillbaka och andas med magen och säger

»psst, psst, psst« så att saliven stänker. "psst, psst, psst" so that the saliva splashes.

En tryckt stämning i hela lokalen. Eine gedruckte Atmosphäre im ganzen Raum. A tense atmosphere throughout the room.

Jag sitter på golvet och dricker ur min vattenflaska.

Som om jag inte vore tillräckligt kissnödig från början. Als ob ich von Anfang an nicht genug pinkeln müsste.

Funderar på vad jag ska svara om någon frågar var jag kommer ifrån.

Om jag ska svara Stockholm eller inte. Whether to answer Stockholm or not. Jag har ändå bott i Stockholm i fyra månader, tre veckor och fem dagar nu. However, I have been living in Stockholm for four months, three weeks and five days now.

Men om jag säger Stockholm kanske de undrar varför jag pratar halländska. Det är ingen som frågar.

»Trehundrasjuttiofem, välkommen in i slussningsrummet.« "Dreihundertfünfundsiebzig, willkommen in der Umkleidekabine." "Three hundred and seventy-five, welcome to the sluice room."

Det är en scenskolelev som ropar upp mitt nummer. It's a drama school student who calls out my number.

Hon gör det med kraftfull stämma. She does so with a powerful voice. Hon för mig till ett ljudisolerat rum utan fönster. She takes me to a soundproofed room with no windows. Texterna är som ett enda virrvarr i huvudet. Die Texte sind wie ein einziges Durcheinander in meinem Kopf. The lyrics are like a jumble in my head.

Jag kan inte komma ihåg hur dikten börjar. Jag svettas och fryser på samma gång.

Så småningom blir jag insläppt i en stor, svart sal med strålkastare. Eventually, I am admitted to a large black room with floodlights.

Jag ser ett bord och jag ser fem skugglika gestalter bakom bordet. I see a table and I see five shadowy figures behind the table. Spotlighten bländar mig. The spotlight dazzles me. Det är scenskoleleven som släpper in mig. It is the drama school student who lets me in.

Hon har mjukisbyxor på sig. She is wearing sweatpants. Någon bakom bordet säger att jag kan börja när jag känner mig redo.

Det låter som en man, men man kan aldrig så noga veta, kvinnor och män pratar nästan likadant i den här branschen. It sounds like a man, but you never know, women and men talk almost the same way in this business.

Jag kommer aldrig att känna mig redo. Och jag undrar hur länge jag får invänta redokänslan. Und ich frage mich, wie lange ich auf das Wiederholungsgefühl warten muss.

Jag står rakt upp och ner och sväljer och skakar.

Det är inget som på något sätt går att dölja. Es gibt nichts, was in irgendeiner Weise verborgen werden kann. It is not something that can be hidden in any way. Mannen upprepar det han just har sagt:

»Det är bara att börja när du känner dig redo.« "Es fängt gerade erst an, wenn du dich bereit fühlst." "Just start when you feel ready."

Jag har ingen aning om hur det går till, men till slut läser jag dikten av Bruno K Öijer.

Jag vet inte själv att jag börjar. I do not know myself that I am starting.

Jag gör det bara. Och jag gör det med största allvar.

Jag tänker på andningen och diafragman och på Stanislavskij och jag tänker på här och Ich denke an den Atem und das Zwerchfell und an Stanislavsky und ich denke an das Hier und Dort

nu och närvaro och jag tänker på att reducera onödiga gester och att less is more och allt annat som jag har lärt mig. Jetzt und Gegenwart und ich denke darüber nach, unnötige Gesten zu reduzieren und dass weniger mehr ist und alles andere, was ich gelernt habe. now and presence and I think about reducing unnecessary gestures and less is more and everything else that I have learned.

När jag är klar tackar jag för mig och går ut i den stora foajén. When I finish, I say goodbye and go out into the main foyer.

Svettig och tömd, men ändå ganska stolt över mitt framförande. Sweaty and drained, but still quite proud of my performance. Det kan ha gått vägen. Es könnte den Weg gegangen sein. It may have gone the way.

Det har nog ta mig fan gått vägen. Es ist wahrscheinlich die Hölle von mir gegangen. It's probably taken me the hell out of the way.

Väntan. Väntan. Väntan. Sedan gruppimprovisation.

Hamnar i en grupp med tre tjejer och en värmlänning med akneproblem.

Vårt tema:

Min man har bedragit mig med grannen. My husband has cheated on me with my neighbor.

Vi får själva göra upp om rollerna. Wir müssen die Rollen selbst regeln. We have to decide on the roles ourselves.

Det är samma jury och samma rum. It is the same jury and the same room.

Jag antar det i alla fall. Kan inte se dem nu heller.

Vi kör. Okända och främmande inför varandra.

Nervösa och darriga som asplöv.

Sedan, den väldiga foajén.

Hundratals människor som delar nervositet med varandra. Hundreds of people sharing nervousness with each other.

Och nu återstår den långa, riktiga väntan. And now there is the long, real wait.

Jag håller mig på min kant. Ich bleibe am Rande. I stay on my edge. Alla verkar hålla sig på sin kant.

När lapparna väl kommer upp på den där anslagstavlan, Sobald die Notizen an diesem schwarzen Brett erscheinen, Once the notes are posted on that notice board,

som hånskrattar mot oss, skapas nästintill panik. Wer uns verspottet, schafft fast Panik. laughing at us, there is almost panic.

Det är som om någon har tryckt av ett startskott. It is as if someone has pulled the trigger. Människor rusar fram mot tavlan. People rush towards the board.

Jag pressas mellan svettiga kroppar och främmande lukter.

Mellan benvärmare och rödhåriga armhålor.

När jag äntligen kommer fram till det väntande resultatet har alla redan sett hur det har gått, When I finally arrive at the pending result, everyone has already seen how it has gone,

även för mig, auch für mich, even for me,

för mitt nummer sitter på en lapp på mitt bröst. because my number is on a patch on my chest.

När jag väl kommer fram har de flesta avlägsnat sig, antingen jublande eller gråtande. Sobald ich ankomme, sind die meisten gegangen, entweder jubelnd oder weinend. By the time I arrive, most people have left, either cheering or crying.

Jag söker febrilt efter mitt nummer och mitt namn. I frantically search for my number and my name.

202 Anders Berg,

387 Louise Carlsson,

123 Katarina Vilhelmsson,

354 Moa Bergsten.

Jaaa!!!! Jag står med. I'm in.

Andas ut. Jublar. Cheers.

Det är bara efternamnet som är felstavat.

Dessutom har jag inte nummer 354 utan 375. Vem ska jag kontakta?

Vem bär ansvar för felet? Who is responsible for the error?

Jag tittar mig omkring i rummet.

Går runt i den stora scenskolebyggnaden, Walking around the large stage school building,

som sakta men säkert håller på att tömmas på folk. das wird langsam aber sicher von Menschen geleert.

Utanför Bottenviken. Outside the Gulf of Bothnia. Utanför minusgrader. Outside, sub-zero temperatures.

Till slut ser jag den där eleven, som lotsade mig in till slussningsrummet och juryn. Schließlich sehe ich diesen Studenten, der mich in den Umkleideraum und die Jury geführt hat. Finally, I see the student who guided me to the sluice room and the jury.

»Ursäkta mig, mitt namn är Moa Bengtsson och det har uppstått ett fel.« "Excuse me, my name is Moa Bengtsson and there has been an error."

»Jaha«, svarar hon med sin mörka teaterelevröst. »Vadå för fel?«

»Alltså, jag står inte med på någon av listorna.« "Well, I'm not on any of the lists."

Hon tittar på mig. Isblå blick. Ice blue eyes.

»Eller rättare sagt, jag står ju med, men det står fel namn.« "Or rather, I am on the list, but the name is wrong."

Hon fortsätter att titta på mig.

Jag skrattar lite mörkare än jag brukar och rufsar mig själv i håret, Ich lache etwas dunkler als sonst und kräusele meine Haare. I laugh a little darker than usual and ruffle my hair,

så att hon förstår att hon och jag är jämlikar. damit sie versteht, dass sie und ich gleich sind. so that she understands that she and I are equals.

»Mitt efternamn är felstavat, det står Bergsten,

jag heter Bengtsson, men det är absolut inget jag klandrar dig för.«

Jag tar tag i hennes arm, som för att påvisa att jag menar det jag precis sa. I grab her arm, as if to show that I mean what I just said.

Stackars scenskolelev, hon ska ju inte behöva ta på sig någon skuld. Die arme Bühnenschülerin sollte keine Schulden machen müssen. Poor stage school student, she shouldn't have to take any blame.

Då ser jag döskallen. Dann sehe ich den Schädel. Then I see the skull.

Kvar är bara scenskolelevens kranium och mörka röst.

Huden och köttet har försvunnit. The skin and flesh have disappeared.

Jag försöker att behärska mig, I try to control myself,

men ju mer jag försöker att frammana hennes ursprungliga utseende desto läskigare blir hon. but the more I try to conjure up her original appearance, the scarier she gets.

Ögonhålorna djupnar och tänderna ser oproportionerliga ut mot det vita käkbenet.

Plötsligt vet jag vad hon kommer att dö av.

En sprängd aorta. A ruptured aorta. Lika dramatiskt som hennes gravallvarliga uppsyn. So dramatisch wie ihr ernsthafter Blick. As dramatic as her grave and serious demeanor.

»Vad sa du?« frågar jag.

»Jag har inte sagt någonting«, säger hon förbryllad. "Ich habe nichts gesagt", sagt sie verwirrt.

»Nähä, men vem är ansvarig?«

Jag blir påmind om min halländska ödmjukhet och tillägger: I am reminded of my Hallandian humility and add:

»Det är ju helt världsligt allt det här, »Das alles ist völlig weltlich, »All this is completely worldly,

men jag behöver verkligen komma i kontakt med den ansvariga.« but I really need to get in touch with the person in charge. «

Plötsligt är hon ingen döskalle längre.

Hon har fått tillbaka huden och ögonen i de mörka hålorna. She has regained the skin and eyes in the dark hollows.

Jag hämtar min jacka och går ut från Teaterhögskolan i Luleå.

Det heter ju inte ens scenskola längre. Es heißt nicht einmal mehr Bühnenschule.

Jag går. Ich gehe. Och nu kommer gråten och nummerkänslan. Und jetzt kommt das Weinen und die Taubheit. And now comes the crying and number crunching.

C2, B7, A5 och alla ni andra,

jag vet hur det är att vara ett nummer.

Utanför minusgrader och en massa vandrande skelett. Outside, sub-zero temperatures and a lot of walking skeletons.

En massa aortor. En massa framtida dödsorsaker.