Kapitel 24
LEENA MED TVÅ E är bisexuell.
Det har Martina sagt. Och anarkafeminist.
Det är väl antagligen därför som hon inte rakar sig under armarna.
»Ja du, Moa«, säger Leena med två e samtidigt som hon sätter sig mittemot mig vid personalrummets matbord.
Tystnaden är liksom till för att brytas.
Det luktar mynta och vitlök från hennes matlåda.
Jag tittar ner i min kålpudding som flyter runt i Kokerskans feta brunsås.
Det är obekvämt att vara ensam med Leena med två e. Det har ingenting med hennes politiska åsikter eller sexuella läggning att göra, det är bara så det är.
»Lön idag«, fortsätter hon.
Hon dricker några klunkar ur sitt vattenglas.
»Jag har varit sjuk i två omgångar den här månaden.«
Hon suckar.
»Det är för jävligt, att ha karensdagar när man blivit smittad i jobbet.
Straffas för att man torkar andras spyor.«
Leena med två e ser arg ut. Hon pratar så bulgurn sprutar ur munnen.
»Moa, är det inte för jävligt?«
»För jävligt.«
I själva verket har jag aldrig tänkt på karensdagar.
»Men nu ska Kommunal höja lönerna, trehundra kronor extra i månaden. Det blir ju nästan en limpa Marlboro light.«
Leena med två e låter sarkastisk.
»För jävligt«, säger jag igen och ser allvarlig ut.
Det blir tyst. En tystnad, som efter ett tag är omöjlig att bryta.
Leenas annars grådaskiga hy har röda flammor.
Hon torkar sig om munnen med en bit hushållspapper,
innan hon ställer ut tallriken i köket, hämtar en kopp kaffe och stoppar in en snus.
Elna kommer gående genom korridoren med fågelburen på rollatorn.
Hon är klädd i en sådan där yllekappa,
som efter hennes död kommer att hamna i någon av Stadsmissionens butiker.
Någon kommer ge en hundralapp för den. Någon som läser teaterhistoria.
På huvudet har hon en stor mössa.
Den ser ut som en rysk kvarleva från något kallt vinterkrig.
»Jag tänkte bara ta mig ett bloss.
Det är inte något som hör till vanligheterna, men det är ju trots allt lördag«,
säger hon och plirar med ögonen.
Elna får inte gå ut själv. Sådana är bestämmelserna.
Det skulle kunna få förödande konsekvenser och Liljebacken skulle bli ansvarigt.
»Jag kan följa dig hem igen«, säger jag.
»Följa mig hem? Det är en bra bit, ska jag säga dig. Jag bor på Djursholm.«
Vi går efter en stunds övertalning in på hennes rum. Jag hjälper henne av med jackan och mössan.
»Det finns inte så mycket att göra på ett sånt här ställe«,
säger hon, stoppar i sig några fågelfrön och ger ifrån sig ett ljud,
som eventuellt ska likna ett fågelläte.
»Röker gör jag inte, dricker gör jag inte och fruntimmer är jag själv.«
Hon makar sig sakta ner i soffan.
»Slå dig ner för all del.«
Hon pekar mot rokokofåtöljen.
»Jag har egentligen inte tid«, försöker jag.
Jag stoppar ner mina händer i bussarongfickorna. I den ena ligger en flaska handsprit och i den andra stencilen med Juliamonologen.
Jag behöver repetera. Det börjar dra ihop sig.
Jag har beställt flygbiljett till Luleå och bokat rum på vandrarhem. Åker på måndag. Har fått ledigt och Gullan håller tummarna.
»Skulle du kunna göra mig en tjänst?«
frågar jag Elna till slut. Och i samma stund som jag frågar blir jag osäker på mitt förslag.
»Ja, det finns inte så mycket att göra på det här stället,
röker gör jag inte, dricker gör jag inte och fruntimmer, det är jag själv.«
Jag tar upp pappret ur fickan och ger det till Elna.
»Vad är det här för nåt?«
Elna tittar på stencilen.
»En teatergrej bara.
Det enda du behöver tänka på är att läsa texten som är markerad med grön understrykningspenna.«
Jag vet inte hur mycket jag kan förklara för Elna. Hur mycket hon förstår.
Det är som att det blir fullt i huvudet när man blir gammal.
Som att det inte finns plats för mer.
»Gojan, nu blir det teater.«
Elna öppnar buren, tar ut fågeln, sätter honom på sin axel.
»Första parkett, Gojan.«
»Parkett«, svarar fågeln.
Jag inleder Juliamonologen.
Betraktad av fågelögon.
Gojan kraxar. Elna hyssjar honom.
När det blir dags för Romeos replik pekar jag på Elna.
Hon harklar sig och sträcker på nacken. Ser allvarlig ut och tar sats.
Hon tittar inte ens på pappret. Det gör mig orolig.
»San borronbon en liten by förutan gata, nästan i kanten av den blåa Atlanten …«
Hon deklamerar med klar och tydlig stämma.
Som om hon inte hade gjort något annat i hela sitt liv.
Jag avbryter henne. Hon tittar förvånat på mig.
»Elna, nu blev det visst lite tokigt, om jag tar det från
Och lägg mig ej till last mitt hjärtas ömhet,
är det bara för dig att läsa den text som är markerad med grönt när jag är färdig.«
Jag pekar på pappret som Elna håller i sin högra hand,
och följer texten med mitt pekfinger:
Jag svär dig vid den helga månen där, som över trädens toppar strö sitt silver.
»Aj, aj, kapten.«
Jag säger den sista repliken rent tekniskt och pekar återigen på Elna.
»Det går en dans på Sunnanö, där dansar Rönnerdahl …«