×

Nós usamos os cookies para ajudar a melhorar o LingQ. Ao visitar o site, você concorda com a nossa política de cookies.


image

Jag ska egentligen inte jobba här, Kapitel 13

Kapitel 13

VI KRÅNGLAR IN LIFTSKYNKET under Astrids kropp.

Måndagsmorgon utanför och måndagsångest inuti och en påbörjad pjäs hemma på mitt köksbord och en känsla av att jag inte alls borde vara här.

Jag styr liften medan Leena med två e står färdig med rullstolen,

som hon enligt alla kursers regler lutar en aning bakåt.

Astrids orörliga kropp lyfts från sängen i ultrarapid.

Liftens dova surrande. Leenas kritiska ögon.

Och hela scen 2 kommer till mig. Som från ingenstans.

Samma scenrum. Samma kvinnor. Suggestiv musik.

Dovare ljussättning.

Kvinna 1:s monolog. Kvinna 2 i frusen position.

Kvinna 1 reser på sig. Går mot publiken.

Vita klänningar. Tunna tyger. Röda detaljer i scenografin.

»Hjälp, släpp ner mig, för Guds skull släpp ner mig.«

»Moa, vad fan håller du på med?«

Leenas ögon i mig. Hennes röst, hård som betonggolven.

Jag har bara tryckt på knappen med pilen uppåt.

Tryckt och tryckt.

Och nu ser jag hur Astrid hänger och dinglar i jämnhöjd med sin kristallkrona.

»Släpp ner mig för helvete, släpp ner mig.«

Astrid låter förtvivlad.

Eller livrädd.

Och jag vet inte varför, men när jag ser Astrids åderbråcksben dingla långt däruppe,

är det som om någonting brister inuti mig och jag skrattar som jag aldrig har skrattat förut.

Det förbjudna skrattet.

Som inte äger rätt att komma ut i den riktiga världen.

Men kristallkronan och Astrid, åderbråcksbenen och Leenas tillrättavisning blir för mycket för mig.

Jag måste släppa fjärrkontrollen.

Måste sätta mig i en av Astrids fåtöljer. Måste torka tårarna.

Och när jag äntligen har skrattat färdigt vet jag inte hur övergången från skratt till allvar ska bli.

»Jävla människa«, skriker Astrid. »Förbannade jävla människa.«

Jag sneglar mot Astrid som nu är nerhissad och sitter i sin stol.

Det räcker att jag tittar på henne för att det återigen ska brista för mig.

Hon ser så vansinnigt rolig ut. Nu börjar Leena med två e också skratta.

Lika hysteriskt som jag.

Hon låter som en traktor med startproblem.

Hon skrattar så mycket att jag ser hennes amalgamfyllda tänder och hennes röda mandlar.

Jag ser ett par gluggar i nedre käken, och jag tänker på hur hon skulle se ut som tandlös.

Jag skrattar ännu mer, och ju mer jag skrattar desto mer skrattar Leena.

Jag tror att det både är första och sista gången som jag ser Leena med två e skratta.

När vi äntligen lugnat ner oss, lovar vi varandra att inte prata om missödet med någon.

Och Astrid har redan glömt vad det var som var så fasligt lustigt.

Morgon blir till eftermiddag utan att jag vet hur det går till.

Har varken druckit kaffe, ätit lunch eller kissat.

Det är en sådan eftermiddag när alla bajsar samtidigt och några kaskadspyr och Leena med två e säger vinterkräksjukan och ser allvarlig ut,

fast det bara är augusti.

Det är en sådan eftermiddag när två i huset ligger inför döden och vi är en man kort.

Jag har precis torkat golvet rent från spyor hos D5 när Astrid larmar.

Jag hänger av mig den gula rocken.

Tvättar och spritar mina händer upp till armbågarna.

Går in till Astrid och trycker på den gröna knappen på dörrpostens vänstersida.

Astrid har kissat igenom blöja, byxor, friktionsskydd och rullstolsdyna.

Jag vet att vi borde vara två.

Händer det något nu är det kört. Jag blir anmäld.

Omskriven i pressen. Janne Josefssons mikrofon.

Och en mamma och en pappa och en farmor som får skämmas.

Men så tänker jag på Leena med två e som alltid tar alla dubbelbemanningar själv och drar ner liftskynket bakom Astrids rygg.

Enerverande pip och röda siffror signalerar larm hos D7.

D7 kommer att vara död innan kvällen.

Hon har redan haft ångestskriken och ryckningarna,

och nu sover hon bara mycket tungt. Jag hinner inte ens reflektera över att D7 är oförmögen att själv trycka på larmknappen. Känner mig bara stressad över att det är fler som behöver min hjälp.

Jag byter, tvättar, puttar och rullar Astrids otympliga kropp.

Krånglar och stånkar och pustar. Astrid luktar svagt av apotek, svampinfektion och urin.

Det är som om tanterna har kissat på sig i för många år för att kisslukten helt ska gå att tvätta bort.

Eller så är det bara mina näsborrar som spelar mig ett spratt. Ibland är det som att olika odörer sätter sig fast i näsan.

Jag får av friktionsskyddet och stolsdynan.

Lägger dit ett pappersdrag för att skydda rullstolen från ytterligare en olycka.

När jag placerar Astrid i rullstolen känner jag mig tryggare med liften, och snart är operationen över.

Vid det här laget larmar inte bara D7, utan även D3 och D1.

Jag spänner fast Astrid i stolen med ett säkerhetsbälte, eftersom hon med jämna mellanrum glömmer bort att hon inte kan gå.

Sedan småspringer jag genom korridoren fram till D7:s rum. Hon har sin dotter hos sig. Hon är i upplösningstillstånd.

D7 spottar blod och har svårt att andas.

Dottern skriker på mig. Hennes ansikte är stelt av förtvivlan.

Och av kirurgiska ingrepp.

Till en början tror jag att hon är arg eftersom jag har dröjt,

men sedan förstår jag på hennes bedjande blick att hon sätter sitt sista hopp till mig.

Även om jag blir smickrad, kan jag fortfarande ingenting om medicin.

Men jag förstår att det är bråttom.

Jag lämnar rummet för att leta rätt på någon.

Korridorer, långa och trånga som Gamla stans gränder.

Den enda jag hittar är Martina, en blivande makeup-artist utan ögonbryn.

Inte heller hon kan så mycket om vård i livets slutskede. Trots att det är hennes jobb.

Vi fortsätter att leta. När jag ser Eva blir jag lättad.

D7 dör lugnt och stilla med Evas hand på sin panna.

Rummet fylls av ett ljus.

Något lämnar D7:s tärda kropp.

Eva håller kvar sin hand medan D7 kallnar.

Hon tar sig tiden. Hon tar sig tiden trots alla larm.

När jag ska köra ut tanterna till middagen fylls jag av panik.

Astrid.

Jag har glömt Astrid i rullstolen. Jag vet inte hur många timmar hon kan tänkas ha suttit utan tillsyn.

Jag går in till henne omedelbart. Stannar i hallen. Det är obehagligt tyst. Hela jag stannar. Hjärtat, andningen och tankarna.

»Hallå! Astrid? Astrid?«

Jag fortsätter in i rummet och ser att hon har kanat ner i sin rullstol.

Att hon har sitt säkerhetsbälte runt halsen.

Hon är blå och livlös.

Det är jag som har tagit bort rullstolsdynans friktionsskydd och ersatt det med ett pappersdrag.

Det är jag som har mördat henne. Det svartnar för ögonen. Inte svimma nu Moa. Inte svimma. Jag står en stund och tittar på henne. Hon är väldigt blå.

Slutligen tar jag mitt förnuft till fånga.

Jag låser dörren och rullar ner persiennerna.

Även om jag är livrädd för lik och allt vad död innebär går jag fram till henne.

Hon ser hemsk ut, är nästan svart.

Jag tar ett djupt andetag och tänker att det är bra att hon i alla fall blev nittiosju.

Jag går ut i hallen och känner på dörrhandtaget igen.

Den är låst. Dörren är verkligen låst.

Och här står jag med Astrids lik. Jag hanterar mitt offer som den våldsförbrytare jag är. Försöker att dra upp hennes livlösa kropp i stolen, men hon är tung.

Jag är lugn och metodisk.

Om jag bara får henne i upprätt ställning, skulle hon kunnat ha dött av sig själv.

Vad som helst kan hända i gamla kroppar.

Jag drar och sliter i hennes armar. Kämpar för att få upp henne i stolen.

Då känner jag pulsen.

Då hör jag andetagen.

Hon slår upp ögonen.

Hela min kropp skakar och jag slår och slår på Astrids hängiga kinder.

Jag slår henne tillbaka till livet.

»Vakna Astrid, vakna!«

Hon hämtar färg.

Eller det blåsvarta avtar och hon blir vit.

Jag försöker fånga hennes blick, men hon har svårt att fokusera sina ögon.

»Kom igen Astrid.«

»Aj!« skriker hon.

»Förlåt, förlåt mig, men lever du?«

»Klart att jag lever.«

Jag vet inte vad som flyger i mig, men jag kramar henne.

Det känns som om jag aldrig kommer att släppa.

Det gör jag emellertid rätt fort, när jag känner kisslukten och hennes fräna andedräkt.

Jag drar upp persiennerna och låser upp dörren.

Försöker låtsas att allt är i sin ordning.

Hon kanske tror att hon har drömt.

Men jag är skärrad och måste ha hjälp.

Jag trycker utan eftertanke på akutlarmet. Det dröjer inte länge förrän Eva kommer.

»Lilla gumman vad är det som har hänt?«

Jag vet inte om det är mig eller Astrid som Eva tilltalar. Jag har sjunkit ihop på Astrids säng.

»Vad har hänt?«

Eva sätter sig bredvid mig.

»Astrid måste ha försökt ta sig ur stolen på något sätt …«

Jag stakar mig. Är antagligen lika blek som Astrid.

»Jag kan inte förstå hur hon har burit sig åt.«

Eva reser på sig.

Klappar Astrid på ryggen.

Ser pappersdraget. Lyfter på det och ser stolsdynan utan friktionsskydd.

Tittar på mig och säger: »Det kunde lika gärna varit jag.«

Det är inte sant.

Men de anmäler mig inte på Liljebacken.

Inte för någonting som jag gör.

De anmäler mig inte för här är ingen fri från skuld.


Kapitel 13 Kapitel 13 Chapter 13

VI KRÅNGLAR IN LIFTSKYNKET under Astrids kropp. WIR ERHÖHEN DEN LIFT HINK unter Astrids Körper. WE INCREASE THE LIFT HINK UNDER Astrid's body.

Måndagsmorgon utanför och måndagsångest inuti och en påbörjad pjäs hemma på mitt köksbord och en känsla av att jag inte alls borde vara här. Montagmorgen draußen und Montag Angst drinnen und ein Spiel zu Hause auf meinem Küchentisch und das Gefühl, dass ich überhaupt nicht hier sein sollte. Monday morning outside and Monday anxiety inside and a started play at home on my kitchen table and a feeling that I should not be here at all.

Jag styr liften medan Leena med två e står färdig med rullstolen, I steer the lift while Leena with two e is finished with the wheelchair,

som hon enligt alla kursers regler lutar en aning bakåt. which she, according to the rules of all courses, leans slightly backwards. que ella, de acuerdo con las reglas de todos los cursos, se inclina ligeramente hacia atrás.

Astrids orörliga kropp lyfts från sängen i ultrarapid. Astrids unbeweglicher Körper wird in Zeitlupe aus dem Bett gehoben. Astrid's motionless body is lifted from the bed in ultra-fast time.

Liftens dova surrande. The elevator's dull buzzing. Leenas kritiska ögon. Leena's critical eyes.

Och hela scen 2 kommer till mig. And the whole scene 2 comes to me. Som från ingenstans. As if from nowhere.

Samma scenrum. The same stage room. Samma kvinnor. Suggestiv musik.

Dovare ljussättning. Deaf lighting. Iluminación más tenue.

Kvinna 1:s monolog. Kvinna 2 i frusen position. Woman 2 in frozen position. Mujer 2 en posición de congelación.

Kvinna 1 reser på sig. Går mot publiken.

Vita klänningar. White dresses. Tunna tyger. Thin fabrics. Röda detaljer i scenografin. Red details in the set design.

»Hjälp, släpp ner mig, för Guds skull släpp ner mig.« "Help, let me down, for God's sake let me down."

»Moa, vad fan håller du på med?« "Moa, was zum Teufel machst du?" "Moa, what the hell are you doing?"

Leenas ögon i mig. Hennes röst, hård som betonggolven. Her voice, hard as the concrete floor.

Jag har bara tryckt på knappen med pilen uppåt. I just pressed the button with the up arrow.

Tryckt och tryckt. Printed and printed.

Och nu ser jag hur Astrid hänger och dinglar i jämnhöjd med sin kristallkrona. Und jetzt sehe ich, wie Astrid auf der gleichen Höhe wie ihr Kristallleuchter hängt und baumelt. And now I see how Astrid hangs and dangles level with her crystal chandelier. Y ahora veo cómo Astrid cuelga y cuelga al nivel de su araña de cristal.

»Släpp ner mig för helvete, släpp ner mig.« "Let me down for hell, let me down."

Astrid låter förtvivlad. Astrid sounds desperate. Astrid suena desesperada.

Eller livrädd. Or terrified.

Och jag vet inte varför, men när jag ser Astrids åderbråcksben dingla långt däruppe, And I don't know why, but when I see Astrid's varicose legs dangling way up there,

är det som om någonting brister inuti mig och jag skrattar som jag aldrig har skrattat förut. Es ist, als ob etwas in mir fehlt und ich lache, als hätte ich noch nie zuvor gelacht. it's like something bursts inside me and I laugh like I've never laughed before.

Det förbjudna skrattet. Das verbotene Lachen. The forbidden laughter. La risa prohibida.

Som inte äger rätt att komma ut i den riktiga världen. Wer hat nicht das Recht, die reale Welt zu betreten. Who have no right to enter the real world. Quién no tiene derecho a entrar en el mundo real.

Men kristallkronan och Astrid, åderbråcksbenen och Leenas tillrättavisning blir för mycket för mig. But the crystal chandelier and Astrid, the varicose veins and Leena's rebuke are too much for me.

Jag måste släppa fjärrkontrollen. I have to drop the remote control. Debo soltar el control remoto.

Måste sätta mig i en av Astrids fåtöljer. Måste torka tårarna.

Och när jag äntligen har skrattat färdigt vet jag inte hur övergången från skratt till allvar ska bli.

»Jävla människa«, skriker Astrid. »Förbannade jävla människa.« "Cursed fucking man."

Jag sneglar mot Astrid som nu är nerhissad och sitter i sin stol. I glance at Astrid who is now lowered and sitting in her chair. Miro a Astrid que ahora está bajada y sentada en su silla.

Det räcker att jag tittar på henne för att det återigen ska brista för mig. All I have to do is look at her and my heart breaks again. Me basta con mirarla para que vuelva a estallar para mí.

Hon ser så vansinnigt rolig ut. She looks so insanely funny. Nu börjar Leena med två e också skratta. Now Leena with two e's also starts laughing.

Lika hysteriskt som jag. Just as hysterical as me.

Hon låter som en traktor med startproblem. She sounds like a tractor with starting problems.

Hon skrattar så mycket att jag ser hennes amalgamfyllda tänder och hennes röda mandlar. She laughs so much that I can see her amalgam-filled teeth and her red tonsils.

Jag ser ett par gluggar i nedre käken, och jag tänker på hur hon skulle se ut som tandlös. I see a couple of gaps in her lower jaw, and I think about what she would look like toothless. Veo un par de hendiduras en la mandíbula inferior y pienso en cómo se vería sin dientes.

Jag skrattar ännu mer, och ju mer jag skrattar desto mer skrattar Leena. I laugh even more, and the more I laugh, the more Leena laughs.

Jag tror att det både är första och sista gången som jag ser Leena med två e skratta. I think this is the first and last time I see Leena with two e's laughing.

När vi äntligen lugnat ner oss, lovar vi varandra att inte prata om missödet med någon. When we finally calm down, we promise each other not to talk about the mishap with anyone.

Och Astrid har redan glömt vad det var som var så fasligt lustigt. And Astrid has already forgotten what it was that was so awfully funny. Y Astrid ya ha olvidado qué fue lo que fue tan gracioso.

Morgon blir till eftermiddag utan att jag vet hur det går till. Morning turns into afternoon without me knowing how it happens. Sabah, nasıl olduğunu bilmeden öğleden sonraya dönüşür.

Har varken druckit kaffe, ätit lunch eller kissat. I haven't had coffee, lunch or pee. No he bebido café, almorzado ni orinado.

Det är en sådan eftermiddag när alla bajsar samtidigt och några kaskadspyr och Leena med två e säger vinterkräksjukan och ser allvarlig ut, Es ist so ein Nachmittag, an dem alle gleichzeitig kacken und einige Kaskadentürme und Leena mit zwei E die Winter-Erbrechen-Krankheit sagen und ernst aussehen, It's one of those afternoons when everyone poops at the same time and some cascade vomit and Leena with two e's says winter vomiting and looks serious,

fast det bara är augusti. obwohl es erst August ist. even though it is only August.

Det är en sådan eftermiddag när två i huset ligger inför döden och vi är en man kort. Es ist so ein Nachmittag, an dem zwei im Haus vor dem Tod stehen und wir einen Mann klein haben. It is one of those afternoons when two in the house are facing death and we are one man short. Es una tarde así en la que dos en la casa se enfrentan a la muerte y nos falta un hombre.

Jag har precis torkat golvet rent från spyor hos D5 när Astrid larmar. I have just wiped the floor clean of vomit at D5 when Astrid raises the alarm.

Jag hänger av mig den gula rocken. Ich hänge meinen gelben Mantel ab. I take off my yellow coat. Me cuelgo mi abrigo amarillo.

Tvättar och spritar mina händer upp till armbågarna. Washing and spraying my hands up to my elbows. Lavarme y rociarme las manos hasta los codos.

Går in till Astrid och trycker på den gröna knappen på dörrpostens vänstersida. Enter Astrid's room and press the green button on the left side of the doorpost. Entra a Astrid y presiona el botón verde en el lado izquierdo del poste de la puerta.

Astrid har kissat igenom blöja, byxor, friktionsskydd och rullstolsdyna. Astrid has peed through a diaper, trousers, friction protection and a wheelchair cushion. Astrid ha orinado a través de un pañal, pantalones, protección antifricción y un cojín para silla de ruedas.

Jag vet att vi borde vara två. I know there should be two of us.

Händer det något nu är det kört. Wenn jetzt etwas passiert, ist es vorbei. If something happens now, it's over. Si pasa algo ahora, se acabó. Jag blir anmäld. I'm being notified. Me notifican.

Omskriven i pressen. In der Presse umgeschrieben. Rewritten in the press. Reescrito en la prensa. Janne Josefssons mikrofon. Janne Josefssons Mikrofon. Janne Josefsson's microphone.

Och en mamma och en pappa och en farmor som får skämmas. Und eine Mutter und ein Vater und eine Großmutter, die sich vielleicht schämen. And a mother and a father and a grandmother to be ashamed of.

Men så tänker jag på Leena med två e som alltid tar alla dubbelbemanningar själv och drar ner liftskynket bakom Astrids rygg. Aber dann denke ich an Leena mit zwei E, die immer alle Doppelcrews selbst nimmt und den Aufzugsvorhang hinter Astrids Rücken herunterzieht. But then I think of Leena with two e's who always does all the double staffing by herself and pulls down the hitching post behind Astrid's back.

Enerverande pip och röda siffror signalerar larm hos D7. Annoying beeps and red numbers signal an alarm at D7.

D7 kommer att vara död innan kvällen. D7 will be dead by evening.

Hon har redan haft ångestskriken och ryckningarna, She has already had the screams of anxiety and the twitches, Ella ya ha tenido los gritos de ansiedad y los espasmos,

och nu sover hon bara mycket tungt. and now she just sleeps very heavily. Jag hinner inte ens reflektera över att D7 är oförmögen att själv trycka på larmknappen. Ich habe nicht einmal Zeit darüber nachzudenken, dass der D7 den Alarmknopf selbst nicht drücken kann. I do not even have time to reflect on the fact that the D7 is unable to press the alarm button itself. Känner mig bara stressad över att det är fler som behöver min hjälp.

Jag byter, tvättar, puttar och rullar Astrids otympliga kropp. I change, wash, push and roll Astrid's unwieldy body. Cambio, lavo, hago putter y ruedo el torpe cuerpo de Astrid.

Krånglar och stånkar och pustar. Aufregung und Aufregung und Aufstoßen. Troubles and stinks and breathes. Problemas, apesta y respira. Astrid luktar svagt av apotek, svampinfektion och urin. Astrid smells faintly of pharmacy, fungal infection and urine.

Det är som om tanterna har kissat på sig i för många år för att kisslukten helt ska gå att tvätta bort. Es ist, als hätten die Tanten zu viele Jahre auf sich selbst gepinkelt, als dass der Geruch von Pisse vollständig weggespült werden könnte. It's as if the aunts have been wetting themselves for too many years for the pee smell to be completely washable. Es como si las tías llevaran demasiados años orinando como para que el olor a orina desapareciera por completo.

Eller så är det bara mina näsborrar som spelar mig ett spratt. Or maybe it's just my nostrils playing tricks on me. O son solo mis fosas nasales jugándome una mala pasada. Ibland är det som att olika odörer sätter sig fast i näsan. Sometimes it's like different smells get stuck in your nose.

Jag får av friktionsskyddet och stolsdynan. Ich bekomme vom Reibungsschutz und vom Sitzkissen. I get the friction cover and the seat cushion off. Me sale la protección contra la fricción y el cojín del asiento. Sürtünme korumasını ve koltuk minderini çıkarıyorum.

Lägger dit ett pappersdrag för att skydda rullstolen från ytterligare en olycka. Adds a paper cover to protect the wheelchair from another accident. Agrega una toalla de papel para proteger la silla de ruedas de otro accidente.

När jag placerar Astrid i rullstolen känner jag mig tryggare med liften, och snart är operationen över. Wenn ich Astrid in den Rollstuhl setze, fühle ich mich mit dem Aufzug sicherer und bald ist die Operation beendet. As I place Astrid in the wheelchair, I feel more confident with the lift, and soon the operation is over.

Vid det här laget larmar inte bara D7, utan även D3 och D1. Zu diesem Zeitpunkt werden nicht nur D7-Alarme, sondern auch D3 und D1.

Jag spänner fast Astrid i stolen med ett säkerhetsbälte, eftersom hon med jämna mellanrum glömmer bort att hon inte kan gå. I fasten Astrid to the chair with a seat belt, as she periodically forgets that she can't walk.

Sedan småspringer jag genom korridoren fram till D7:s rum. Dann jogge ich durch den Korridor zu D7s Zimmer. Then I walk through the corridor to D7's room. Hon har sin dotter hos sig. Hon är i upplösningstillstånd. Sie ist in einem Zustand der Auflösung. She is in a state of dissolution.

D7 spottar blod och har svårt att andas. D7 spits blood and has difficulty breathing. D7 escupe sangre y tiene dificultad para respirar.

Dottern skriker på mig. Hennes ansikte är stelt av förtvivlan. Her face is rigid with despair.

Och av kirurgiska ingrepp. And of surgical procedures.

Till en början tror jag att hon är arg eftersom jag har dröjt, At first, I think she is angry because I have been delayed,

men sedan förstår jag på hennes bedjande blick att hon sätter sitt sista hopp till mig.

Även om jag blir smickrad, kan jag fortfarande ingenting om medicin. Even if I am flattered, I still know nothing about medicine.

Men jag förstår att det är bråttom. But I understand that it's in a hurry.

Jag lämnar rummet för att leta rätt på någon. I leave the room to look for someone.

Korridorer, långa och trånga som Gamla stans gränder. Corridors, long and narrow like the alleys of the Old Town.

Den enda jag hittar är Martina, en blivande makeup-artist utan ögonbryn. The only one I find is Martina, an aspiring makeup artist without eyebrows. La única que encuentro es Martina, una aspirante a maquilladora sin cejas.

Inte heller hon kan så mycket om vård i livets slutskede. Sie weiß auch nicht viel über die Pflege am Lebensende. She does not know much about end-of-life care either. Tampoco sabe mucho sobre la atención al final de la vida. Trots att det är hennes jobb. Even though it is her job.

Vi fortsätter att leta. We keep looking. När jag ser Eva blir jag lättad.

D7 dör lugnt och stilla med Evas hand på sin panna. D7 dies quietly with Eva's hand on her forehead.

Rummet fylls av ett ljus. The room is filled with a light.

Något lämnar D7:s tärda kropp. Something leaves D7's battered body. Algo sale del cuerpo alquitranado de la D7.

Eva håller kvar sin hand medan D7 kallnar. Eva holds her hand while D7 cools down.

Hon tar sig tiden. She takes her time. Hon tar sig tiden trots alla larm. She takes her time despite all the alarms.

När jag ska köra ut tanterna till middagen fylls jag av panik. Wenn ich die Tanten zum Abendessen vertreibe, gerate ich in Panik. When I drive the aunts out to dinner, I panic. Teyzeleri yemeğe götürmeye gittiğimde panikliyorum.

Astrid.

Jag har glömt Astrid i rullstolen. Jag vet inte hur många timmar hon kan tänkas ha suttit utan tillsyn. Ich weiß nicht, wie viele Stunden sie unbeaufsichtigt verbracht hat. I don't know how many hours she might have been left unattended. No sé cuántas horas habrá pasado desatendida.

Jag går in till henne omedelbart. Stannar i hallen. Det är obehagligt tyst. It's uncomfortably quiet. Hela jag stannar. Das ganze bleibe ich. The whole me stops. Hjärtat, andningen och tankarna. Das Herz, die Atmung und die Gedanken. The heart, the breath and the thoughts.

»Hallå! "Hello! Astrid? Astrid?« Astrid?"

Jag fortsätter in i rummet och ser att hon har kanat ner i sin rullstol. Ich gehe weiter ins Zimmer und sehe, dass sie in ihren Rollstuhl gefallen ist. I continue into the room and see that she has fallen into her wheelchair. Continúo en la habitación y veo que se ha subido a su silla de ruedas.

Att hon har sitt säkerhetsbälte runt halsen. That she has her seat belt around her neck.

Hon är blå och livlös.

Det är jag som har tagit bort rullstolsdynans friktionsskydd och ersatt det med ett pappersdrag. I am the one who removed the friction protection of the wheelchair cushion and replaced it with a piece of paper.

Det är jag som har mördat henne. I am the one who murdered her. Det svartnar för ögonen. Es schwärzt die Augen. It blackens the eyes. Inte svimma nu Moa. Ohnmächtig jetzt nicht Moa. Don't faint now Moa. Inte svimma. Not fainting. Jag står en stund och tittar på henne. I stand for a moment and look at her. Hon är väldigt blå. She is very blue.

Slutligen tar jag mitt förnuft till fånga. Schließlich fange ich meinen Grund ein. Finally, I capture my reason.

Jag låser dörren och rullar ner persiennerna. I lock the door and roll down the blinds.

Även om jag är livrädd för lik och allt vad död innebär går jag fram till henne. Obwohl ich Angst vor Leichen habe und alles, was der Tod bedeutet, gehe ich auf sie zu. Even though I am terrified of corpses and all that death entails, I walk up to her.

Hon ser hemsk ut, är nästan svart. She looks awful, is almost black.

Jag tar ett djupt andetag och tänker att det är bra att hon i alla fall blev nittiosju. I take a deep breath and think that it's good that at least she turned ninety-seven.

Jag går ut i hallen och känner på dörrhandtaget igen. I go out into the hall and feel the door handle again.

Den är låst. Dörren är verkligen låst.

Och här står jag med Astrids lik. Jag hanterar mitt offer som den våldsförbrytare jag är. Ich behandle mein Opfer als den gewalttätigen Verbrecher, den ich bin. I treat my victim as the violent criminal I am. Försöker att dra upp hennes livlösa kropp i stolen, men hon är tung. I try to pull her lifeless body up in the chair, but she is heavy.

Jag är lugn och metodisk. I am calm and methodical.

Om jag bara får henne i upprätt ställning, skulle hon kunnat ha dött av sig själv. Eğer onu dik bir pozisyona getirseydim, kendi kendine ölebilirdi.

Vad som helst kan hända i gamla kroppar.

Jag drar och sliter i hennes armar. I pull and tear in her arms. Kämpar för att få upp henne i stolen. Struggling to get her into the chair.

Då känner jag pulsen.

Då hör jag andetagen.

Hon slår upp ögonen. She opens her eyes. Ella abre los ojos.

Hela min kropp skakar och jag slår och slår på Astrids hängiga kinder. My whole body is shaking and I hit and hit Astrid's sagging cheeks.

Jag slår henne tillbaka till livet. I beat her back to life. Le devolví la vida a golpes.

»Vakna Astrid, vakna!« "Wake up Astrid, wake up!"

Hon hämtar färg. She picks up paint. Recoge pintura.

Eller det blåsvarta avtar och hon blir vit.

Jag försöker fånga hennes blick, men hon har svårt att fokusera sina ögon. I try to catch her eye, but she has trouble focusing her eyes.

»Kom igen Astrid.«

»Aj!« skriker hon.

»Förlåt, förlåt mig, men lever du?«

»Klart att jag lever.«

Jag vet inte vad som flyger i mig, men jag kramar henne. I don't know what comes over me, but I hug her.

Det känns som om jag aldrig kommer att släppa. Es fühlt sich an, als würde ich niemals loslassen. It feels like I will never let go.

Det gör jag emellertid rätt fort, när jag känner kisslukten och hennes fräna andedräkt. However, I do it pretty fast, when I smell the pee and her pungent breath. Sin embargo, lo hago bastante rápido, cuando siento el olor a orina y su aliento acre.

Jag drar upp persiennerna och låser upp dörren.

Försöker låtsas att allt är i sin ordning. Trying to pretend that everything is in order.

Hon kanske tror att hon har drömt.

Men jag är skärrad och måste ha hjälp. Aber ich habe Angst und brauche Hilfe. But I'm cut and need help.

Jag trycker utan eftertanke på akutlarmet. Without thinking, I press the emergency alarm. Det dröjer inte länge förrän Eva kommer. It's not long before Eva arrives. No pasará mucho tiempo antes de que llegue Eva.

»Lilla gumman vad är det som har hänt?« "Little old woman, what's happened?"

Jag vet inte om det är mig eller Astrid som Eva tilltalar. Jag har sjunkit ihop på Astrids säng.

»Vad har hänt?«

Eva sätter sig bredvid mig.

»Astrid måste ha försökt ta sig ur stolen på något sätt …« "Astrid debe haber intentado levantarse de la silla de alguna manera ..."

Jag stakar mig. I'm staking my claim. Me estoy apuñalando. Är antagligen lika blek som Astrid. Is probably as pale as Astrid.

»Jag kan inte förstå hur hon har burit sig åt.« "Ich kann nicht verstehen, wie sie sich verhalten hat." "I can not understand how she has behaved." "No puedo entender cómo se ha comportado".

Eva reser på sig.

Klappar Astrid på ryggen.

Ser pappersdraget. See the paper trail. Ver el dibujo de papel. Lyfter på det och ser stolsdynan utan friktionsskydd. Lift it and see the seat cushion without friction protection.

Tittar på mig och säger: »Det kunde lika gärna varit jag.« Looks at me and says: "It might as well be me." Bana baktı ve dedi ki: "Ben de olabilirdim."

Det är inte sant. This is not true.

Men de anmäler mig inte på Liljebacken. Aber sie registrieren mich nicht bei Liljebacken. But they don't register me at Liljebacken.

Inte för någonting som jag gör. Nichts für was ich tue. Not for anything I do.

De anmäler mig inte för här är ingen fri från skuld. They don't report me because no one here is free from guilt. Beni ihbar etmiyorlar çünkü burada kimse suçsuz değil.