Kapitel 66
DU HAR INGA PUNGKULOR!
José Mourinho är Pep Guardiolas motsats.
Han säger vad han vill. Jag gillar Mourinho.
Han är ledaren för armén. Men han bryr sig också.
Han messade mig hela tiden i Inter och undrade
hur jag mådde. Om Guardiola drar ner gardinerna
när han går in i ett rum lyser Mourinho upp det. Det var dags för vår viktigaste match hittills.
Semifinal i Champions League mot Inter på San Siro.
Men det gick inte att flyga dit för askmolnet
från vulkanen på Island. Något ljushuvud i Barca
tyckte att det var en bra idé att åka buss.
Resan blev en katastrof. Den tog sexton timmar
och vi var helt slut när vi kom till Milano. Jag var skadefri och fick spela från start.
Vi gjorde ett-noll. Sen vände det. Jag byttes ut
efter sextio minuter och vi förlorade med tre-ett.
Jag fick försöka tänka på returen på Camp Nou.
Spänningen i Barcelona byggdes upp, dag för dag.
Det liksom mullrade i luften av allt tryck.
Vi behövde vinna stort för att gå vidare.
Men sen ...
jag vill inte tänka på det.
Eller, jo, det vill jag. Det gjorde mig starkare.
Vi vann med ett-noll i returen, men det räckte inte.
Vi åkte ur Champions League. Efteråt såg Guardiola på mig som om allt var mitt fel.
Efter den matchen kändes det som om
jag inte var välkommen i klubben längre.
Jag mådde illa när jag körde deras Audi. När vi mötte Villarreal borta lät Guardiola mig spela
i fem minuter. Fem minuter! Det riktigt kokade i mig.
Inte för att jag satt på bänken.
Jag kan köpa det, om tränaren är man nog att säga:
Du är inte tillräckligt bra, Zlatan. Du platsar inte!
Men Guardiola sa inte ett ord. Nu räckte det. Om jag varit Guardiola skulle jag varit rädd.
Inte så att jag är en slagskämpe!
Jag har gjort allt möjligt skit, men jag slåss inte.
Eller jo, på plan har jag väl skallat en och annan. Explosionen var nära. Jag var inte glad,
och inne i omklädningsrummet stod nu min fiende
och kliade sig i flinten. Jag stirrade på metallboxen
där vi lägger våra kläder. Sen sparkade jag till den.
Jag tror den flög typ tre meter.
Men jag var inte klar än. Jag skrek:
— Du har inga pungkulor!
Du bajsar på dig för Mourinho! Jag var helt galen. Man kunde ha väntat sig
att Guardiola skulle säga något i stil med:
Lugna ner dig, så pratar man inte med sin tränare.
Men han är inte sån. Han är en feg ynkrygg.
Han bara plockade upp metallboxen,
som en duktig liten pojke. Så gick han ut
och pratade aldrig mer om det.
Det blev krig och vi var två personer.
Det var ingen lek. Med en annan person hade det inte varit någon fara.
Raseriutbrott är ingen stor grej för mig.
Jag är uppvuxen med dem. Ofta har såna grejor
varit bra. Utbrottet har rensat luften.
Vieira och jag blev vänner efter ett rejält bråk. Men Pep Guardiola ... Han fixade det inte.
Tystnaden och psykningarna fortsatte.
Jag tänkte: Jag är tjugoåtta år.
Jag har gjort tjugotvå mål och femton assist
bara här i Barca. Ändå blir jag behandlad
som om jag inte finns. Ska jag ta det?
Aldrig i livet!