Kapitel 65
ETT LAG MÅR BRA AV OLIKA TYPER
Ingen begrep vad som pågick. Inte ledningen,
inte spelarna, ingen. Men det är underligt
med den mannen, Guardiola alltså. Som sagt, jag vill inte ta ifrån honom hans framgångar
eller säga att han inte är bra som tränare på andra sätt.
Men han måste ha allvarliga problem.
Han verkar inte kunna hantera killar som jag.
Kanske är han rädd att förlora makten över laget.
Sånt är inte ovanligt, eller hur?
Chefer som inte klarar av starka personligheter.
Chefer som fryser ut dem. Fega chefer, med andra ord! Priset är att de stora personligheterna jagas iväg.
Det var ingen slump att mannen haft problem med killar
som Ronaldinho, Deco, Eto'o, Henry och mig. Killar som vill gå sina egna vägar.
Då kände han sig hotad och försökte få bort oss.
En riktig tränare hanterar olika personligheter.
Det hör till hans jobb. Ett lag mår bra av olika typer.
Vissa är lite tuffare. Andra är som Maxwell
eller som Messi och gänget. Men i Guardiolas Barca skulle alla vara som Xavi,
Iniesta och Messi. Inget ont i dem, inte en sekund.
Det var underbart att vara i samma lag som de.
Men se på deras bakgrund. Alla tre hade kommit
till Barca innan de var tretton. De visste inget annat,
och det var säkert bra för dem.
Det var deras grej, men det var inte min.
Jag kom utifrån och det verkade inte finnas plats
för hela min personlighet i Guardiolas lilla värld. Ännu värre: han sprang ifrån sina problem.
Han pallade inte att se dem i ögonen.
Det gjorde allt bara värre. Jag var glad att jag hade Thierry Henry. Vi kunde skämta
om det tillsammans. Jag började också strunta
i hela grejen. Vad kunde jag annars göra?
Fotboll kändes för första gången inte så viktigt.
Jag satsade på Maxi, Vincent och Helena.
Jag kom närmare dem den här tiden.
Jag är tacksam för det. Barnen betyder allt.
Det är sanningen.