Kapitel 56
JAG ÄR EN OROLIG TYP
Vi hade inlett ligan bra. Mitt knä var bättre och jag sköt
det ena otroliga målet efter det andra.
Det kändes tidigt att vi skulle vinna scudetton igen.
Men det var inte så märkvärdigt längre.
Jag hade vunnit fyra gånger redan.
Champions League kändes viktigare.
Det blev en fix idé för mig.
Jag hade aldrig tagit mig långt i den turneringen.
Nu skulle vi möta Manchester United i åttondelsfinalen. Första matchen på vår hemmaplan San Siro blev en besvikelse.
Vi fick bara noll-noll och jag kom inte
riktigt in i spelet. Vi åkte till Manchester Uniteds
hemmaplan Old Trafford för att vinna returen.
Vi spelade fyra-fem-ett med mig på topp
och jag kände trycket att göra mål.
Men jag blev för ensam där framme
och jag var hårt bevakad. Mourinho vrålade:
— Upp och hjälp Ibra! Men United var för bra. Jag blev ensam där uppe.
Redan efter tre minuter nickade Vidić in
ett-noll för United. Det var en kalldusch.
Det räckte med ett mål från oss
för att vi att vi skulle gå vidare,
eftersom mål på bortaplan räknas dubbelt.
Det gick bättre och bättre. Efter en halvtimme
fick jag ett inlägg och nickade hårt, rakt på mållinjen.
Bollen studsade upp och tog i ribban och ut. Vi hade chans efter chans.
Adriano sköt ett volleyskott i stolpen.
Men nej, det gick inte. Istället nickade
Christiano Ronaldo in två-noll till United.
Det var tungt. Minuterna gick
utan att vi lyckades göra mål. Domaren blåste av
och vi var utslagna ur turneringen. Nu började jag tänka att jag aldrig
skulle vinna Champions League med Inter.
Vi var inte tillräckligt bra, trodde jag.
Det var då tanken började gro i mig. Jag ville vidare.
Jag är en orolig typ. Jag har alltid flyttat.
Jag bytte skolor, hem, klubbar redan som barn. Redan i de första intervjuerna efter matchen
uttryckte jag mig tveksamt. Eller rättare sagt,
jag svarade ärligt. Journalisterna frågade:
— Kan du vinna Champions League om du stannar i Inter? — Jag vet inte, svarade jag. Vi får se. Jag borde säkert ha kört samma skitsnack
som många andra stjärnor:
Jag kommer alltid stanna i min klubb, bla bla bla.
Men jag kan inte hålla på så där. Jag var osäker
på framtiden och det sa jag.
Många blev irriterade. Framför allt fansen.
De såg det som ett förräderi.
Särskilt när jag sa grejer som:
— Jag skulle vilja testa någonting nytt.
Jag har varit i Italien i fem år nu.
Jag gillar teknisk fotboll och det spelar de i Spanien. För det var till Spanien jag ville.
Allra helst till Barcelona som spelade lysande det året
och hade killar som Lionel Messi, Xavi och Iniesta.
Min agent Mino förstod precis.
Problemet var att jag sågs som för dyr.
Till och med Mourinho pratade om det:
— Ibra stannar. Ingen klubb kan betala de summor
som krävs. Ingen kan ge hundra miljoner euro. Det kändes vansinnigt. Var jag för dyr för marknaden?
Tidningarna skrev att Real Madrid kanske ville
köpa mig eller Christiano Ronaldo i Manchester United.
Men det var bara snack. Det kom inga bud. Det påverkade inte mitt spel, tvärtom.
Jag var skadefri nu och bättre än någonsin.
Jag fortsatte att göra allt för att få Mourinho
att reagera, att visa några känslor. Mot Reggina dribblade jag förbi tre försvarare.
Publiken trodde säkert att jag skulle avsluta
med ett hårt skott, men jag såg att målvakten
stod för långt ut. Då fick jag en bild, en tanke,
och jag chippade bollen över killen. Bollen gled in i krysset och hela arenan jublade.
Utom Mourinho, förstås. Han stod där i sin grå kostym
och tuggade tuggummi lite bistert.
Det var som vanligt alltså.
Med det målet gick jag upp i delad ledning
i skytteligan. Det är stort i Italien.
Jag siktade på att toppa den för att få en utmaning.
Ingen älskar målgörare så mycket
som de italienska fansen. Men ingen hatar målgörare
som vill lämna sin klubb så mycket heller.