Kapitel 19

JAG HADE INTE ENS CORNFLAKES HEMMA

Jag minns flygresan till Amsterdam

och kvinnan som mötte mig. Hon jobbade för Ajax.

Jag ansträngde mig verkligen för att vara trevlig.

Med sig hade hon en grabb i min ålder.

Han verkade blyg, men talade rätt bra engelska.

Han sa att jag kunde kalla honom Maxwell.

Maxwell var också ny i Ajax. Han kom från Brasilien.

Där hade han spelat för Cruzeiro.

Ronaldo hade också lirat där. Vi bytte telefonnummer. Sedan fick jag skjuts

till det lilla radhus som klubben ordnat till mig.

Det låg i Diemen, långt bort från stan.

Där satt jag med en säng från Hästens,

en sextiotums teve och inget annat.

Jag spelade Playstation och undrade vad som skulle hända. Jag hade inte fattat att det dröjer en månad

innan man får lön. Snart var kylskåpet tomt.

Det var löjligt. Jag var proffs, såld för sjuka summor.

Men jag hade inte ens cornflakes hemma.

Jag satt där i mitt radhus utan möbler

och ringde alla jag kände. Kompisarna, farsan,

lillbrors an och syrran. Till och med Mia, trots att vi

gjort slut. Jag var ensam, rastlös och hungrig. Då kom jag att tänka på brassen på flygplatsen.

Vi hade hängt lite. Maxwell var ingen partykille.

Han var otroligt känslig. Och nästan för snäll.

Jag ringde Maxwell och sa:

— Det är kris. Jag har inte ens cornflakes hemma.

Får jag bo hos dig? — Självklart. Kom hit på en gång, svarade han. I tre veckor sov jag på en madrass

hemma hos Maxwell. Vi lagade mat ihop och snackade.

Jag gillade verkligen Maxwell.

Hos honom fick jag ordning på mig själv.

Jag fick tillbaka känslan av att det här var fantastiskt.