×

Nós usamos os cookies para ajudar a melhorar o LingQ. Ao visitar o site, você concorda com a nossa política de cookies.


image

Selma Lagerlöf - Kejsarn av Portugallien, Kapitel 9

Kapitel 9

Skolexamen

När den lilla flickan var sex år gammal, gick Jan i Skrolycka en vårdag till Östanby skolhus för att höra på skolexamen.

Det var det första skolhuset i socknen, och alla människor tyckte, att det var bra roligt, att det hade kommit till stånd. Förut hade klockar Svartling inte haft annan utväg än att vandra omkring från gård till gård med sina lärjungar.

Ända till år 1860, då det nya huset blev färdigt, hade han fått byta om skolsal var fjortonde dag, och många gånger hade han och hans små skolbarn måst sitta i ett rum, där husmodern lagade mat och husbonden stod vid sin hyvelbänk och snickrade, där gammalfolket låg i sängen kvar hela dagen och hönsen hade sin lilla bur under långbänken.

Det hade nog gått bra med undervisningen i alla fall, för klockar Svartling var en man, som kunde hålla respekten uppe i alla väder, men nog måtte det ha känts ljuvligt för honom att få arbeta i ett rum, som inte skulle användas till annat än skolsal. Här skulle inte väggarna betäckas med sängskåp och kärlhyllor och arbetsredskap. Här skulle det inte sättas upp en skymmande vävstol framme vid fönstret, där det var bästa dagern, och här skulle ingen grannhustru komma in för att språka och dricka kaffe mittunder skoltimmarna.

Nej, här fick han klä väggarna med bilder ur bibliska historien och med djurtavlor och porträtt av svenska konungar. Här hade barnen riktiga små pulpeter och låga bänkar och behövde inte sitta uppkrånglade kring höga slagbord, där de ibland inte kunde få näsan i jämnhöjd med bordsskivan. Och här hade klockar Svartling en egen kateder med hyllor och fack, där han hade utrymme för sina stora betygsböcker och där han satt och såg helt annorlunda myndig ut under timmarna än förr i världen, då han mången gång hade förhört läxorna sittande på spishällen med en god brasa i ryggen och barnskaran framför sig, hopkrupen på golvet. Här hade han en bestämd plats för svarta tavlan och hängare för kartor och tabeller och behövde inte ställa upp dem mot skåpdörrar och sofflock, som man eljest hade måst göra.

Nu visste han var han hade gåspennorna, och nu kunde han komma åt att lära barnen att rita raka streck och ovaler, så att hela socknen skulle bli lika skönskrivande som han själv. Och nu var det möjligt att lära barnen att resa sig på en gång och gå ut i jämna led som soldater. Det var ingen ände med alla de förbättringar, som kunde införas nu, sedan skolhuset var färdigt.

Så glada som alla människor var åt skolhuset, var det ändå inte utan, att föräldrarna kände sig litet främmande för barnen, sedan de hade börjat gå där. Det var, som om de hade kommit in i något nytt och förnämt, dit de gamla inte hade tillträde. Men det var ju bara orätt att tycka så. De måste ju vara nöjda med att barnen fick åtnjuta så mycket gott, som de själva inte hade fått del av.

Den dagen, då Jan i Skrolycka gick till skolexamen, vandrade han och den lilla Klara Gulla hand i hand, som de alltid brukade göra, hela vägen och var goda vänner och kamrater. Men när Klara Gulla kom i närheten av skolhuset och såg barnen, som stod samlade därutanför, drog hon sin hand ur hans och gick över på andra sidan vägen. Och så snart som de var framkomna, övergav hon honom alldeles och sprang och sällade sig till en barnflock.

Under examen satt Jan i Skrolycka på en stol helt nära skollärarns kateder ända uppe bland herrskaper och skolrådsledamöter. Han var tvungen att ta den platsen, annars hade han inte fått se annat än nacken på Klara Gulla, som satt på allra främsta bänken till höger om katedern, där de minsta var placerade. Han skulle aldrig ha satt sig så högt upp förr i världen, men den, som var far till en sådan liten flicka som Klara Gulla, behövde inte känna sig sämre än någon annan.

Det var omöjligt, att Klara Gulla inte skulle se fadern där hon satt, men hon gav honom inte en blick. Det var, som om han inte fanns till för henne.

Däremot hängde Klara Gullas blickar vid skollärarn. Han höll på att förhöra de stora barnen, som hade sin plats till vänster om katedern. De fick läsa innantill och peka ut länder och städer på kartan och räkna på svarta tavlan, och han hade knappt tid att titta åt småbarnen på högra sidan. Det kunde alltså inte ha betytt så mycket, om Klara Gulla hade kastat en sidoblick på sin far, men hon inte så mycket som vände huvudet åt hans håll.

En liten tröst var det ju, att alla barnen gjorde på samma sätt. De satt med sina små klara ögon riktade mot skollärarn. Och de små kräken låtsade, som om de förstod, när han sa något kvickt, för då stötte de till varandra med armbågarna och skrattade.

Det var nog en överraskning för föräldrarna att barnen skickade sig så väl, som de gjorde på examen. Men klockar Svartling var en märkvärdig man. Han kunde få dem till vad som helst.

Jan i Skrolycka för sin del började på att bli både förlägen och ängslig. Han visste inte längre om det var hans egen lilla flicka, som satt där, eller om det var en annans barn. Rätt som det var, makade han sig bort från platsen bland skolrådsledamöterna och flyttade sig närmare dörrn.

Till sist hade de stora barnen blivit prövade tillräckligt, och nu kom turen till de små, de, som nätt och jämnt hade lärt att läsa rent. Det var inte stora kunskapsförråd, som de satt inne med, men några frågor skulle de väl ha, de också. Och så skulle de göra litet reda för skapelsehistorien.

Först fick de svara på frågan vem det var, som skapade världen, och den kunde de klara, men sedan föll det sig till all olycka så, att skollärarn frågade om de visste någon annan benämning på Gud.

Då blev de bet, alla de små abcdarierna. De blev heta i kinderna, och de rynkade ihop pannskinnet, men det var omöjligt för dem att tänka ut svaret på en sådan förståndsfråga.

I de bänkarna, där de stora barnen satt, blev det ett viftande med händerna och ett viskande och ett fnissande. Men de åtta små nybörjarna knep ihop munnarna och fick inte ett ord för sig, inte Klara Gulla och inte någon av de andra heller.

– Det är en bön, som vi bruka läsa varje dag, sa skollärarn. Huru kalla vi Gud där?

Nu kom Klara Gulla på det! Hon förstod, att skollärarn ville, att de skulle svara, att de kallade Gud för fader, och så sträckte hon upp handen.

– Vad kalla vi Gud för, Klara Gulla? sa skollärarn.

Klara Gulla reste sig upp i bänken med högt blossande kinder och den lilla snärten till fläta bak i nacken stående rätt ut.

– Vi kallar honom Jan, svarade hon med hög och tydlig röst. Och med detsamma gick det ett litet fnissande genom hela skolhuset. Herrskaper och skolrådsledamöter och föräldrar och skolbarn, alla drog de litet på munnen, och till och med skollärarn såg road ut.

Klara Gulla rodnade och fick tårar i ögonen, men skollärarn stötte pekpinnen i golvet och ropade:

– Tyst! Sedan sa han ett par ord för att förklara saken.

– Det var väl far, som Klara Gulla ville säga, sa han, å så sade hon Jan i stället, därför att hennes egen far heter Jan. Men vi få inte undra så mycket på den här lilla flickan, ty jag vet knappt om det finnes något barn i skolan, som har en så god fader som hon. Jag har sett honom stå här å vänta på henne utanför skolhuset i regn å rusk, å jag har sett honom komma bärande med henne till skolan, då vi ha haft yrväder å vägen har varit full av snö. Man får inte undra på att hon säger Jan, när hon ska nämna det bästa hon vet.

Skollärarn klappade den lilla flickan på huvudet, och människorna skrattade och var rörda på samma gång.

Klara Gulla satt och såg ner och visste inte var hon skulle göra av sig, men Jan i Skrolycka var glad som en kung, för han hade helt plötsligt fått klart för sig, att den lilla flickan, hon var alltjämt hans och ingen annans.


Kapitel 9 Kapitel 9 Chapter 9 Chapitre 9

Skolexamen Examen escolar

När den lilla flickan var sex år gammal, gick Jan i Skrolycka en vårdag till Östanby skolhus för att höra på skolexamen. When the little girl was six years old, Jan went to Skolanycka one spring day to Östanby schoolhouse to attend school.

Det var det första skolhuset i socknen, och alla människor tyckte, att det var bra roligt, att det hade kommit till stånd. Es war das erste Schulhaus in der Gemeinde, und alle Leute fanden es toll, dass es gebaut wurde. It was the first schoolhouse in the parish, and all the people thought it was good fun, that it had come about. Förut hade klockar Svartling inte haft annan utväg än att vandra omkring från gård till gård med sina lärjungar. In der Vergangenheit hatte Bell Blackie keine andere Wahl, als mit seinen Schülern von Farm zu Farm zu ziehen. Before, bells Svartling had had no choice but to wander from farm to farm with his disciples.

Ända till år 1860, då det nya huset blev färdigt, hade han fått byta om skolsal var fjortonde dag, och många gånger hade han och hans små skolbarn måst sitta i ett rum, där husmodern lagade mat och husbonden stod vid sin hyvelbänk och snickrade, där gammalfolket låg i sängen kvar hela dagen och hönsen hade sin lilla bur under långbänken. Bis 1860, als das neue Haus fertiggestellt war, musste er alle vierzehn Tage das Schulzimmer wechseln, und oft mussten er und seine kleinen Schulkinder in einem Zimmer sitzen, in dem die Hausfrau kochte und der Bauer an seiner Hobelbank stand und schreinerte, wo die alten Leute den ganzen Tag im Bett lagen und die Hühner ihren kleinen Käfig unter der langen Bank hatten. Until 1860, when the new house was completed, he had had to change the school hall every fortnight, and many times he and his small school children had to sit in a room, where the housewife cooked and the master stood by his planer bench and carpented, where the old people lay in bed all day and the hens had their little cage under the long bench.

Det hade nog gått bra med undervisningen i alla fall, för klockar Svartling var en man, som kunde hålla respekten uppe i alla väder, men nog måtte det ha känts ljuvligt för honom att få arbeta i ett rum, som inte skulle användas till annat än skolsal. Der Unterricht wäre wahrscheinlich in jedem Fall gut gelaufen, denn Herr Svartling war ein Mann, der sich bei jedem Wetter Respekt verschaffen konnte, aber es muss ein wunderbares Gefühl für ihn gewesen sein, in einem Raum arbeiten zu können, der für nichts anderes als für die Schule genutzt werden sollte. It would have gone well with the teaching in any case, for watches Svartling was a man who could keep the respect up in all weathers, but probably it must have felt lovely for him to work in a room that would not be used for anything other than schoolroom. Här skulle inte väggarna betäckas med sängskåp och kärlhyllor och arbetsredskap. Hier würden die Wände nicht mit Nachttischen, Regalen und Werkzeugen bedeckt sein. Here, the walls would not be covered with bedside cabinets and vessel shelves and work tools. Här skulle det inte sättas upp en skymmande vävstol framme vid fönstret, där det var bästa dagern, och här skulle ingen grannhustru komma in för att språka och dricka kaffe mittunder skoltimmarna. An den besten Tagen würde kein schattiger Webstuhl am Fenster stehen, und keine Nachbarsfrau würde mitten in der Schulzeit zum Kaffee trinken und Plaudern vorbeikommen. Here, an obscure loom would not be set up in front of the window, where it was the best day, and no neighbor's wife would come in here to talk and drink coffee in the middle of school hours.

Nej, här fick han klä väggarna med bilder ur bibliska historien och med djurtavlor och porträtt av svenska konungar. Nein, hier musste er die Wände mit Bildern aus der biblischen Geschichte, Tierbildern und Porträts schwedischer Könige schmücken. No, here he had to cover the walls with pictures from biblical history and with animal paintings and portraits of Swedish kings. Här hade barnen riktiga små pulpeter och låga bänkar och behövde inte sitta uppkrånglade kring höga slagbord, där de ibland inte kunde få näsan i jämnhöjd med bordsskivan. Hier hatten die Kinder richtige kleine Tische und niedrige Bänke und mussten nicht an hohen Klapptischen kauern, an denen sie manchmal nicht einmal mit der Nase auf die Tischplatte stoßen konnten. Here the children had real small pulpits and low benches and did not have to sit huddled around high percussion tables, where they sometimes could not get their noses level with the table top. Och här hade klockar Svartling en egen kateder med hyllor och fack, där han hade utrymme för sina stora betygsböcker och där han satt och såg helt annorlunda myndig ut under timmarna än förr i världen, då han mången gång hade förhört läxorna sittande på spishällen med en god brasa i ryggen och barnskaran framför sig, hopkrupen på golvet. Und hier hatte Herr Svartling seinen eigenen Schreibtisch mit Regalen und Fächern, wo er Platz für seine großen Notenhefte hatte, und wo er saß und während der Stunden ganz anders autoritär aussah als früher, als er so manches Mal am Ofen sitzend, mit einem guten Feuer im Rücken und den Kindern vor sich, zusammengerollt auf dem Boden, die Hausaufgaben abgefragt hatte. And here Svartling's bells had its own chair with shelves and compartments, where he had room for his large grade books and where he sat and looked completely different in age than before in the world, when he had many times heard the homework sitting on the hob with a good fire in the back and the crowd in front of him, huddled on the floor. Här hade han en bestämd plats för svarta tavlan och hängare för kartor och tabeller och behövde inte ställa upp dem mot skåpdörrar och sofflock, som man eljest hade måst göra. Hier hatte er einen festen Platz für die Tafel und Aufhänger für Karten und Tabellen und musste sie nicht wie sonst an Schranktüren und Sofadecken aufhängen. Here he had a definite place for the blackboard and hangers for maps and tables and did not have to line them up against cupboard doors and sofa covers, as one would otherwise have had to do.

Nu visste han var han hade gåspennorna, och nu kunde han komma åt att lära barnen att rita raka streck och ovaler, så att hela socknen skulle bli lika skönskrivande som han själv. Jetzt wusste er, wo er seine Bleistifte aufbewahrte, und er konnte den Kindern das Zeichnen von geraden Linien und Ovalen beibringen, so dass die ganze Gemeinde so gut lesen und schreiben konnte wie er selbst. Now he knew where he had the pens, and now he could teach the children to draw straight lines and ovals, so that the whole parish would be as beautiful as he himself. Och nu var det möjligt att lära barnen att resa sig på en gång och gå ut i jämna led som soldater. Jetzt war es möglich, den Kindern beizubringen, sofort aufzustehen und wie Soldaten in einer geraden Linie hinauszugehen. And now it was possible to teach the children to rise at once and go out in even ranks like soldiers. Det var ingen ände med alla de förbättringar, som kunde införas nu, sedan skolhuset var färdigt. Nach der Fertigstellung des Schulgebäudes gab es viele Möglichkeiten für Verbesserungen. There was no end to all the improvements that could be made now that the schoolhouse was finished.

Så glada som alla människor var åt skolhuset, var det ändå inte utan, att föräldrarna kände sig litet främmande för barnen, sedan de hade börjat gå där. So sehr sich alle über das Schulhaus freuten, so sehr fühlten sich die Eltern von den Kindern entfremdet, seit diese die Schule besuchten. As happy as all the people were for the schoolhouse, it was not without reason that the parents felt a little foreign to the children, after they had started going there. Det var, som om de hade kommit in i något nytt och förnämt, dit de gamla inte hade tillträde. Es war, als hätten sie etwas Neues und Raffiniertes betreten, zu dem die alten keinen Zugang hatten. It was as if they had entered into something new and noble, to which the ancients had no access. Men det var ju bara orätt att tycka så. Aber es war einfach falsch, so zu denken. But it was just wrong to think so. De måste ju vara nöjda med att barnen fick åtnjuta så mycket gott, som de själva inte hade fått del av. Sie müssen sich freuen, dass die Kinder in den Genuss von so vielen guten Dingen kommen, die sie selbst nicht genießen konnten. They must be happy that the children enjoyed so much good that they themselves had not experienced.

Den dagen, då Jan i Skrolycka gick till skolexamen, vandrade han och den lilla Klara Gulla hand i hand, som de alltid brukade göra, hela vägen och var goda vänner och kamrater. An dem Tag, an dem Jan nach Skrolycka fuhr, um seine Schulprüfungen abzulegen, gingen er und die kleine Klara Gulla wie immer Hand in Hand den ganzen Weg und waren gute Freunde und Gefährten. On the day when Jan i Skrolycka went to his school graduation, he and little Klara Gulla walked hand in hand, as they always did, all the way and were good friends and comrades. Men när Klara Gulla kom i närheten av skolhuset och såg barnen, som stod samlade därutanför, drog hon sin hand ur hans och gick över på andra sidan vägen. Aber als Clare Gulla in die Nähe des Schulhauses kam und die Kinder draußen versammelt sah, nahm sie ihre Hand von seiner und ging auf die andere Seite der Straße. But when Klara Gulla came near the schoolhouse and saw the children, who were standing outside, she pulled her hand out of his and went over to the other side of the road. Och så snart som de var framkomna, övergav hon honom alldeles och sprang och sällade sig till en barnflock. Sobald sie ankamen, ließ sie ihn völlig im Stich und lief zu einer Gruppe von Kindern. And as soon as they arrived, she completely abandoned him and ran and joined a group of children.

Under examen satt Jan i Skrolycka på en stol helt nära skollärarns kateder ända uppe bland herrskaper och skolrådsledamöter. Während seiner Prüfungen saß Jan in Skrolycka auf einem Stuhl ganz in der Nähe des Lehrerpults, direkt neben den Adeligen und den Mitgliedern des Schulrats. During graduation, Jan in Skrolycka sat on a chair very close to the school teacher's chair all the way up among gentlemen and school council members. Han var tvungen att ta den platsen, annars hade han inte fått se annat än nacken på Klara Gulla, som satt på allra främsta bänken till höger om katedern, där de minsta var placerade. Er musste diesen Platz einnehmen, sonst hätte er nur den Hals von Klara Gulla gesehen, die auf der allerersten Bank rechts vom Katechismus saß, wo die Jüngsten untergebracht waren. He had to take that place, otherwise he would have seen nothing but the neck of Klara Gulla, who was sitting on the very front bench to the right of the chair, where the little ones were placed. Han skulle aldrig ha satt sig så högt upp förr i världen, men den, som var far till en sådan liten flicka som Klara Gulla, behövde inte känna sig sämre än någon annan. Niemals hätte er sich so hoch in die Welt gestellt, aber der Vater eines kleinen Mädchens wie Klara Gulla musste sich niemandem unterlegen fühlen. He would never have sat so high up in the world before, but the one who was the father of such a little girl as Klara Gulla did not have to feel worse than anyone else.

Det var omöjligt, att Klara Gulla inte skulle se fadern där hon satt, men hon gav honom inte en blick. Es war unmöglich, dass Klara Gulla ihren Vater nicht sah, wo sie saß, aber sie schenkte ihm keinen Blick. It was impossible that Klara Gulla would not see her father where she sat, but she did not give him a glance. Det var, som om han inte fanns till för henne. It was as if he did not exist for her.

Däremot hängde Klara Gullas blickar vid skollärarn. Klara Gullas hingegen behielt die Lehrerin im Auge. On the other hand, Klara Gulla's eyes hung on the school teacher. Han höll på att förhöra de stora barnen, som hade sin plats till vänster om katedern. Er befragte die älteren Kinder, die links vom Rednerpult saßen. He was interrogating the large children, who had their seat to the left of the chair. De fick läsa innantill och peka ut länder och städer på kartan och räkna på svarta tavlan, och han hade knappt tid att titta åt småbarnen på högra sidan. Sie mussten Länder und Städte auf der Karte auswendig lernen und an der Tafel zählen, und er hatte kaum Zeit, die kleinen Kinder auf der rechten Seite anzusehen. They had to read inside and point out countries and cities on the map and count on the blackboard, and he barely had time to look at the small children on the right. Det kunde alltså inte ha betytt så mycket, om Klara Gulla hade kastat en sidoblick på sin far, men hon inte så mycket som vände huvudet åt hans håll. Es hätte also nicht viel ausgemacht, wenn Klara Gulla einen Seitenblick auf ihren Vater geworfen hätte, aber sie drehte nicht einmal den Kopf in seine Richtung. It could not have meant so much, if Klara Gulla had cast a momentary glance at her father, but she did not so much as turn her head in his direction.

En liten tröst var det ju, att alla barnen gjorde på samma sätt. Es war ein kleiner Trost, dass alle Kinder es auf die gleiche Weise taten. It was a little consolation, after all, that all the children did the same. De satt med sina små klara ögon riktade mot skollärarn. Sie saßen mit ihren leuchtenden Augen auf die Lehrerin gerichtet. They sat with their small clear eyes directed at the school teacher. Och de små kräken låtsade, som om de förstod, när han sa något kvickt, för då stötte de till varandra med armbågarna och skrattade. Und die kleinen Kreaturen taten so, als würden sie ihn verstehen, wenn er etwas Witziges sagte, denn sie stießen ihre Ellbogen an und lachten. And the little vomit pretended, as if they understood, when he said something quick, because then they bumped into each other with their elbows and laughed.

Det var nog en överraskning för föräldrarna att barnen skickade sig så väl, som de gjorde på examen. Für die Eltern war es wahrscheinlich eine Überraschung, dass die Kinder bei der Prüfung so gut abgeschnitten haben, wie sie es taten. It was probably a surprise to the parents that the children did as well as they did on graduation. Men klockar Svartling var en märkvärdig man. But watches Svartling was a remarkable man. Han kunde få dem till vad som helst. Er konnte sie dazu bringen, alles zu tun. He could make them do anything.

Jan i Skrolycka för sin del började på att bli både förlägen och ängslig. Jan in Skrolycka seinerseits begann, sich peinlich berührt und besorgt zu fühlen. Jan in Skrolycka for his part began to become both embarrassed and anxious. Han visste inte längre om det var hans egen lilla flicka, som satt där, eller om det var en annans barn. He no longer knew if it was his own little girl sitting there, or if it was someone else's child. Rätt som det var, makade han sig bort från platsen bland skolrådsledamöterna och flyttade sig närmare dörrn. So kam es, dass er sich von seinem Platz unter den Schulratsmitgliedern entfernte und sich der Tür näherte. Just as it was, he snuck away from the seat among the school board members and moved closer to the door.

Till sist hade de stora barnen blivit prövade tillräckligt, och nu kom turen till de små, de, som nätt och jämnt hade lärt att läsa rent. Endlich waren die älteren Kinder ausreichend geprüft worden, und nun waren die Kleinen an der Reihe, die kaum richtig lesen gelernt hatten. In the end, the big kids had been tested enough, and now it was the turn of the little ones, the ones who had barely learned to read cleanly. Det var inte stora kunskapsförråd, som de satt inne med, men några frågor skulle de väl ha, de också. Sie hatten nicht viel Wissen, aber sie hatten auch einige Fragen. They did not have large stores of knowledge, but they would have some questions, too. Och så skulle de göra litet reda för skapelsehistorien. Und dann recherchierten sie ein wenig über die Schöpfungsgeschichte. And then they would make a little clear about the history of creation.

Först fick de svara på frågan vem det var, som skapade världen, och den kunde de klara, men sedan föll det sig till all olycka så, att skollärarn frågade om de visste någon annan benämning på Gud. Zuerst mussten sie die Frage beantworten, wer die Welt erschaffen hat, was sie auch schafften, aber dann fragte der Lehrer leider, ob sie einen anderen Namen für Gott kennen. First they had to answer the question of who it was that created the world, and they were able to do it, but then unfortunately it happened that the school teacher asked if they knew any other name for God.

Då blev de bet, alla de små abcdarierna. Dann wurden sie gebissen, all die kleinen Abcdarianer. Then they were bitten, all the little abcdars. De blev heta i kinderna, och de rynkade ihop pannskinnet, men det var omöjligt för dem att tänka ut svaret på en sådan förståndsfråga. Ihre Wangen wurden heiß, und sie runzelten die Stirn, aber es war ihnen unmöglich, eine Antwort auf eine solche Frage der Vernunft zu finden. They became hot in the cheeks, and they wrinkled their forehead skin, but it was impossible for them to think of the answer to such a question of understanding.

I de bänkarna, där de stora barnen satt, blev det ett viftande med händerna och ett viskande och ett fnissande. In den Bänken, in denen die älteren Kinder saßen, wurde mit den Händen gewedelt, geflüstert und gekichert. In the benches, where the big children sat, there was a waving of the hands and a whispering and a giggling. Men de åtta små nybörjarna knep ihop munnarna och fick inte ett ord för sig, inte Klara Gulla och inte någon av de andra heller. Aber die acht kleinen Novizen hielten sich den Mund zu und kamen nicht zu Wort, nicht Klara Gulla und auch nicht die anderen. But the eight little beginners narrowed their mouths and did not get a word for themselves, neither Klara Gulla nor any of the others.

– Det är en bön, som vi bruka läsa varje dag, sa skollärarn. - Es ist ein Gebet, das wir früher jeden Tag gelesen haben", sagte die Lehrerin. - It is a prayer, which we usually read every day, said the school teacher. Huru kalla vi Gud där? Wie können wir Gott dort anrufen? What do we call God there?

Nu kom Klara Gulla på det! Jetzt hat Klara Gulla es erkannt! Now Klara Gulla came up with it! Hon förstod, att skollärarn ville, att de skulle svara, att de kallade Gud för fader, och så sträckte hon upp handen. Sie erkannte, dass der Schulleiter wollte, dass sie antworteten, dass sie Gott Vater nannten, und hob ihre Hand. She understood that the schoolteacher wanted them to answer, that they called God Father, and so she stretched out her hand.

– Vad kalla vi Gud för, Klara Gulla? - Wie nennen wir Gott, Klara Gulla? - What do we call God, Klara Gulla? sa skollärarn.

Klara Gulla reste sig upp i bänken med högt blossande kinder och den lilla snärten till fläta bak i nacken stående rätt ut. Klara Gulla stand mit geröteten Wangen auf der Bank, und der kleine Zopf in ihrem Nacken stand gerade ab. Klara Gulla got up on the bench with high-flared cheeks and the small flick of the braid at the back of her neck stood straight out.

– Vi kallar honom Jan, svarade hon med hög och tydlig röst. - Wir nennen ihn Jan", antwortete sie mit lauter und deutlicher Stimme. - We call him Jan, she answered in a loud and clear voice. Och med detsamma gick det ett litet fnissande genom hela skolhuset. Und sofort ging ein kleines Kichern durch das ganze Schulgebäude. And at once there was a little giggling throughout the schoolhouse. Herrskaper och skolrådsledamöter och föräldrar och skolbarn, alla drog de litet på munnen, och till och med skollärarn såg road ut. Herren und Schulräte, Eltern und Schüler zuckten mit den Schultern, und selbst der Schulleiter sah amüsiert aus. Gentlemen and school councilors and parents and school children, they all pulled their mouths a little, and even the schoolteacher looked amused.

Klara Gulla rodnade och fick tårar i ögonen, men skollärarn stötte pekpinnen i golvet och ropade: Klara Gulla wurde rot und hatte Tränen in den Augen, aber die Lehrerin schlug den Stock auf den Boden und schrie: Klara Gulla blushed and got tears in her eyes, but the school teacher pushed the pointer into the floor and shouted:

– Tyst! Sedan sa han ett par ord för att förklara saken. Dann sagte er ein paar Worte, um die Angelegenheit zu erklären. Then he said a few words to explain it.

– Det var väl far, som Klara Gulla ville säga, sa han, å så sade hon Jan i stället, därför att hennes egen far heter Jan. - Klara Gulla wollte Vater sagen, sagte er, und so sagte sie stattdessen Jan, weil ihr eigener Vater Jan heißt. - It was probably father, as Klara Gulla wanted to say, he said, oh so she said Jan instead, because her own father is named Jan. Men vi få inte undra så mycket på den här lilla flickan, ty jag vet knappt om det finnes något barn i skolan, som har en så god fader som hon. Aber wir dürfen uns nicht so sehr über dieses kleine Mädchen wundern, denn ich weiß nicht, ob es ein Kind in der Schule gibt, das einen so guten Vater hat wie sie. But we must not wonder too much about this little girl, for I hardly know if there is any child in the school who has as good a father as she. Jag har sett honom stå här å vänta på henne utanför skolhuset i regn å rusk, å jag har sett honom komma bärande med henne till skolan, då vi ha haft yrväder å vägen har varit full av snö. Ich habe ihn gesehen, wie er bei Regen und Schneeregen vor dem Schulhaus auf sie gewartet hat, und ich habe gesehen, wie er sie zur Schule getragen hat, als es gewittert hat und die Straße voller Schnee war. I have seen him standing here waiting for her outside the schoolhouse in the rain and debris, I have seen him come carrying her to school, when we have had dizzy weather and the road has been full of snow. Man får inte undra på att hon säger Jan, när hon ska nämna det bästa hon vet. Kein Wunder, dass sie Jan sagt, wenn sie das Beste nennen will, was sie kennt. One must not wonder that she says Jan, when she should mention the best she knows.

Skollärarn klappade den lilla flickan på huvudet, och människorna skrattade och var rörda på samma gång. Die Lehrerin gab dem kleinen Mädchen einen Klaps auf den Kopf, und die Leute lachten und waren gleichzeitig gerührt. The schoolteacher patted the little girl on the head, and the people laughed and were moved at the same time.

Klara Gulla satt och såg ner och visste inte var hon skulle göra av sig, men Jan i Skrolycka var glad som en kung, för han hade helt plötsligt fått klart för sig, att den lilla flickan, hon var alltjämt hans och ingen annans. Klara Gulla saß da und wusste nicht, was sie mit sich anfangen sollte, aber Jan in Skrolycka war glücklich wie ein König, denn er hatte plötzlich erkannt, dass das kleine Mädchen immer noch ihm gehörte und niemandem sonst. Klara Gulla sat and looked down and did not know where to turn, but Jan in Skrolycka was happy as a king, because he had suddenly realized that the little girl, she was still his and no one else's.