Kapitel 45 Chapter 45

Kattrinas död

När Klara Gulla trädde in i den lilla stugan i Skrolycka, låg Kattrina i sängen, likblek och med slutna ögon. Det såg ut, som om slutet redan skulle vara kommet. It looked like the end had already come.

Men så snart Klara Gulla stod bredvid henne och strök hennes hand, såg hon upp och började genast tala.

– Jan vill ha mej te sej, fick hon fram med stor ansträngning. - "Jan wants me to go," she said with great effort. Han räknar mej inte te last, att jag for ifrån'en. He doesn't blame me for leaving.

Klara Gulla ryckte till. Klara Gulla flinched. Hon började förstå varför modern dog. She began to understand why her mother died. Hon, som hade varit trogen ett helt liv, hade grämt sig till döds över att hon hade svikit Jan i det sista.

– Inte kan ni väl ligga å oroa er fördenskull! - You can't lie around worrying about it! sa Klara Gulla. Det var ju jag, som tvinga er å resa. It was I who forced you to travel.

– Det har vart så svårt å tänka på i alla fall, sa Kattrina. - It's been so hard to think about anyway," said Kattrina. Men nu är allt gott å väl igen emellan oss.

Hon slöt ögonen på nytt och låg alldeles stilla. Det spred sig liksom ett litet sken av lycka över det tärda ansiktet.

Men hon började snart tala igen. Det var saker, som nödvändigt måste sägas. Hon kunde inte få ro förr.

– Var inte så ond på Jan för att han sprang efter dej! Han mena' bara väl mä dej. Du har inte haft'et bra, sen ni blev skilda åt. You haven't had a good time since you were separated. Det var det han visste. Å inte han heller. And neither does he. Ni gick vilse var på sitt håll. You each got lost in your own way.

Klara Gulla hade vetat, att hon skulle komma att säga något sådant, och hon hade stålsatt sig på förhand. Men det, som modern sa, rörde henne mer, än hon hade trott, och hon försökte att ge henne ett gott svar.

– Jag ska tänka på far, sådan som han var förr i världen, sa hon. - I will think of my father as he was in the past," she said. Ni minns ju så goa vänner vi jämt var på den tiden? Weißt du noch, wie gut wir damals immer befreundet waren?

Det såg ut, som om Kattrina skulle ha blivit nöjd med svaret, för hon la sig omigen till ro. It looked as if Kattrina would have been satisfied with the answer, for she settled down again. Hon hade säkert inte ämnat säga något mer, men helt plötsligt började hon småle mot dottern med stor kärleksfullhet.

– Jag är så glad, Klara Gulla, sa hon, för att du har blitt vacker igen. - Ich bin so glücklich, Klara Gulla", sagte sie, "dass du wieder schön geworden bist. - 'I'm so happy, Klara Gulla,' she said, 'that you have become beautiful again.

För det leendet och de orden vek all Klara Gullas självbehärskning. For that smile and those words gave way to all of Klara Gullas' self-restraint. Hon föll på knä invid den låga sängen och började gråta. Sie fiel neben dem niedrigen Bett auf die Knie und begann zu weinen. She fell to her knees beside the low bed and began to cry. Det var första gången alltsedan hemkomsten, som hon hade brutit ut i riktig gråt.

– Jag vet inte hur ni kan vara sån mot mej, som ni är, mor. - Ich weiß nicht, wie du so zu mir sein kannst, wie du es bist, Mutter. - I don't know how you can be like that to me, as you are, Mother. Det är mitt fel, att ni dör nu, å te fars död är jag också skuld.

Kattrina smålog alltjämt och rörde sina händer till en liten smekning.

– Ni är så go, mor, ni är så go mot mej, sa Klara Gulla, alltmedan hon grät och snyftade. - "You are so good, mother, you are so good to me," said Klara Gulla, as she cried and sobbed.

Kattrina grep hårt hennes hand och lyfte sig upp i sängen för att kunna avlägga ett sista vittnesbörd.

– Allt gott, som finns hos mej, sa hon, det har jag lärt åv Jan. - Alles Gute, was in mir steckt, sagte sie, habe ich von Jan gelernt. Efter detta sjönk hon tillbaka och sa sedan intet mer hörbart eller redigt. After this she sank back and then said nothing more audibly or honestly. Dödsarbetet började, och hon dog nästa morgon.

Men under hela dödskampen låg Klara Gulla gråtande på golvet bredvid sängen. But throughout the death struggle, Klara Gulla lay crying on the floor next to the bed. Hon låg där och grät bort sin ångest, sina feberdrömmar, sin skuldbörda. She lay there and cried away her anxiety, her feverish dreams, her guilt. Det kunde inte bli något slut på hennes tårar. There was no end to her tears.