Kapitel 19 Chapter 19 Chapitre 19

På bryggan

När ångbåten ”Anders Fryxell” la ut från bryggan på Borgs udde med Klara Gulla från Skrolycka ombord, stod Jan och Kattrina och stirrade efter den, ända tills de inte mer såg en skymt varken av båten eller av flickan. When the steamer "Anders Fryxell" left the dock at Borgs udde with Klara Gulla from Skrolycka on board, Jan and Kattrina stood and stared after it until they saw no more glimpses of either the boat or the girl. Alla andra människor, som hade haft något att beställa nere vid bryggan, gick sin väg. Faktorn tog ner flaggan och stängde magasinet, men de blev stående kvar. The factor took down the flag and closed the magazine, but they remained standing.

Det var väl naturligt, att de skulle stå där, så länge som de inbillade sig, att båten syntes. It was natural that they should stand there as long as they imagined that the boat was visible. Men varför de sedan inte gick sin väg, det visste de väl knappast själva. But why they didn't go away, they hardly knew themselves.

Kanske att det var så, att de var rädda för att komma hem och stiga in i den tomma stugan i varandras sällskap.

”Nu är det bara honom jag ska laga mat åt”, tänkte Kattrina, ''bara honom jag har te å vänta på. "Now it's just him I have to cook for," thought Kattrina, "just him I have tea to wait for. Men vad bryr jag mej om honom? But what do I care about him? Han kunde likaså gärna ha rest, han mä. He could just as easily have traveled, he could have... Det var jänta, som förstod sej på honom å hans pjoller, men inte jag. Es gab Mädchen, die ihn und seine Tricks verstanden, aber nicht ich. There were girls who understood him and his tricks, but not me. Det vore bättre å vara ensam.”

”Det vore lättare å gå hem mä si sorg, om jag inte hade den gamla sura Kattrina sittande i stuga”, tänkte Jan. "It would be easier to go home with my grief if I didn't have the old sour Kattrina sitting in the cabin," thought Jan. ”Flicka kunde så väl mä'na, så att ho fick'na både mild å glad. "Das Mädchen war so gut im Messen, dass sie sowohl sanft als auch glücklich war. "The girl was so good at measuring, that she was both gentle and happy. Men nu lär en aldrig mer få höra ett vänligt ord från det hållet.” Aber jetzt wirst du nie wieder ein freundliches Wort aus dieser Richtung hören." But now you will never again hear a kind word from that direction."

Bäst som det var, ryckte Jan till. Wie aufs Stichwort zuckte Jan mit den Schultern. As if on cue, Jan shrugged. Han böjde sig framåt och slog sig på knäna i förvåning. Er beugte sich vor und schlug vor Überraschung auf die Knie. He leaned forward and hit his knees in surprise. Ett nytt liv tändes i ögonen på honom, och han sken och strålade över hela ansiktet.

Han höll blickarna fästade på vattnet, och Kattrina kunde inte låta bli att tro, att han såg något märkvärdigt där, fastän hon, som stod bredvid, ingenting kunde varsna. Sein Blick blieb auf das Wasser gerichtet, und Kattrina konnte sich des Eindrucks nicht erwehren, dass er dort etwas Bemerkenswertes sah, obwohl sie, die neben ihm stand, nichts erkennen konnte. He kept his eyes fixed on the water, and Kattrina could not help thinking that he saw something remarkable there, though she, standing beside him, could tell nothing. Hon såg ingenting alls, hon, utom de små grågröna böljorna, som jagade varandra över vattenytan, utan att det någonsin kom till något slut på leken. She saw nothing at all, except the little gray-green waves, chasing each other across the surface of the water, with no end to the play.

Jan sprang så långt ut på bryggan, som han kunde, och där lutade han sig ner mot vattnet med det utseendet, som han alltid hade, när Klara Gulla kom emot honom, och som han aldrig kunde få på sig, när han talade med någon annan. Jan rannte so weit wie möglich auf den Steg hinaus und beugte sich zum Wasser hinunter, mit diesem Blick, den er immer hatte, wenn Klara Gulla auf ihn zukam, und den er nie aufsetzen konnte, wenn er mit jemand anderem sprach. Jan ran out as far as he could on the pier, and there he leaned down to the water with that look which he always wore when Klara Gulla came towards him, and which he could never put on when talking to anyone else.

Munnen öppnade sig, och läpparna ryckte, men inte ett ord hördes fram till Kattrina. The mouth opened, and the lips twitched, but not a word reached Kattrina. Det ena leendet efter det andra gick fram över ansiktet, alldeles som när flickan stod och raljerade med honom. Ein Lächeln nach dem anderen ging über sein Gesicht, so wie damals, als das Mädchen vor ihm stand und mit ihm schäkerte. One smile after another crossed his face, just like when the girl stood and joked with him.

– Men, Jan, sa Kattrina, vad är det åt dej?

Han svarade inte, bara tecknade åt henne med handen, att hon skulle vara tyst. He didn't answer, just motioned with his hand for her to be quiet.

Strax därefter reste han litet på sig, och det märktes, att han med blicken följde någonting, som begav sig bort över de små gråa vågorna, vad det nu kunde vara. A moment later he rose a little, and it was noticeable that his eyes were following something that was moving away over the little gray waves, whatever it might be.

Det drog hastigt sin väg åt samma håll som ångbåten nyss. It hastily made its way in the same direction as the steamer just now. Snart stod Jan inte mer framåtböjd, utan helt upprätt och skyggade ögonen med handen för att kunna se bättre. Bald war Jan nicht mehr gebückt, sondern ganz aufrecht und beschattete seine Augen mit der Hand, um besser sehen zu können. Soon Jan was no longer hunched over, but fully upright, shading his eyes with his hand to see better.

Så stod han, till dess det inte måtte ha varit något mer att se. Då vände han sig mot Kattrina. He then turned to Kattrina. Han gick till och med ända fram till henne. Er ist sogar direkt auf sie zugegangen. He even walked right up to her.

– Du kanske inte såg nånting, du? sa han.

– Vad skulle det vara å se här annat än sjön å vågorna? - What would there be to see here but the sea and the waves? frågade hon tillbaka.

– Det var den lilla flicka, som kom roende, sa han och sänkte rösten med detsamma, så att han bara viskade. - Es war das kleine Mädchen, das gerudert kam", sagte er und senkte sofort seine Stimme zu einem Flüstern. - 'It was the little girl who came rowing,' he said, and immediately lowered his voice to a whisper. Ho hade fått låna båt åv kapten. She had borrowed a boat from the captain. Jag såg, att den var märkt på samma sätt som ångbåten. Ich habe gesehen, dass er genauso beschriftet war wie der Dampfer. Ho sa, att ho hade glömt e sak, när ho for. She said that she had forgotten something when she left. Det var nånting, som ho ville tala mä oss om. There was something she wanted to talk to us about.

– Käre du, du vet väl inte vad du säjer! - Meine Liebe, du weißt nicht, was du da sagst! - My dear, you don't know what you're saying! sa Kattrina. Om flicka hade kommit tebaka, så skulle jag väl ha sett'na, jag också.

– Tyst nu, ska du få höra vad ho ville oss! viskade Jan lika hemlighetsfullt och högtidligt. Jan whispered just as secretively and solemnly. Jo, det var så, att ho hade blitt bekymrad för hur vi två nu skulle få det. Ja, es stimmte, sie hatte sich Sorgen gemacht, wie wir beide miteinander auskommen würden. Yes, it was true that she had been worried about how the two of us would get along. Förr i väla, sa ho, hade ho gått mellan oss mä mej i den ena hanna å dej i den andra, å på det sättet hade allt gått bra. Früher, sagte sie, sei sie zwischen uns gegangen, mit mir an der einen und dir an der anderen Hand, und so sei alles gut gegangen. In the past, she said, she had walked between us with me on one hand and you on the other, and in that way everything had gone well. Men när ho nu inte gick där å höll oss samman, så visste ho inte hur det skulle gå. But when she didn't go there to keep us together, she didn't know what would happen. ”Nu kommer far å mor kanske te å gå åt var sitt håll”, sa ho. "Jetzt können Vater und Mutter getrennte Wege gehen", sagte sie. "Now father and mother may go their separate ways," she said.

– Kors, att ho kunde tänka på detta! - Meine Güte, dass sie daran denken konnte! - Goodness, that she could think of this! sa Kattrina. Kattrina said. Hon blev så gripen av orden, därför att det var hennes egna tankar, som gick igen i dem, att hon glömde, att dottern omöjligt kunde ha kommit roende till bryggan och talat vid mannen, utan att hon skulle ha märkt det. She was so seized by the words, because her own thoughts were reflected in them, that she forgot that her daughter could not possibly have come calmly to the bridge and spoken to the man without her noticing.

– ”Så nu har jag kommit tebaka för te å lägga era händer i varandras, å ni får inte släppa taget, utan hålla fast för mi skull, te dess jag kommer igen å tar en åv er i vardera hanna som förr i väla”, sa ho. - Jetzt bin ich also zurückgekommen, um eure Hände in die des anderen zu legen, und ihr dürft nicht loslassen, sondern müsst euch um meinetwillen festhalten, bis ich zurückkomme und eine von euch in jede Hand nehme, wie zuvor", sagte sie. - "So now I have come back to put your hands in each other's hands, and you must not let go, but hold on for my sake, until I come back and take one of you in each hand as before," she said. Å så snart som ho hade sagt detta, rodde ho bort igen.

Det blev tyst en liten stund där på bryggan.

– Å här är nu mi hand, sa Jan med osäker röst, som om han var både blyg och ängslig, och räckte fram en hand, som alltid höll sig besynnerligt mjuk, hur styvt han än arbetade. - "Here is my hand," said Jan in an uncertain voice, as if he were both shy and anxious, and held out a hand that always remained strangely soft, however hard he worked. Det är därför, att flicka vill'et, la han till. That's why the girl wants it," he added.

– Ja, å här är mi, sa Kattrina. - Yes, here's mine," said Kattrina. Jag förstår inte vad det kan ha varit, som du såg, men om du å flicka vill, att vi ska hålla ihop, så nog vill jag. I don't understand what it could have been that you saw, but if you want us to stay together, I do.

Sedan gick de hand i hand hela vägen hem till stugan. Then they walked hand in hand all the way back to the cottage.