×

We gebruiken cookies om LingQ beter te maken. Als u de website bezoekt, gaat u akkoord met onze cookiebeleid.


image

Jag är Zlatan, Kapitel 61

Kapitel 61

TIDNINGARNA SKREV OM IBRAMANIA

Jag flög hem till vårt rosa hus på Limhamnsvägen,

till Helena och barnen. Jag hade längtat efter

att få komma hem och berätta om alltihop.

Men där hemma var det helt galet

eftersom jag skulle till Barcelona. Journalister och fans sov utanför.

De ringde på dörren.

De sjöng och viftade med Barcelonaflaggor.

Det var rent vansinne. Det fanns inte en chans

att tänka igenom grejen på allvar.

Det hände saker hela tiden.

Eto'o strulade och ville ha mer pengar. Helena och jag diskuterade var vi skulle bo.

Efter bara två dagar stack jag till Barcelona. På den tiden var jag van vid privatplan,

men nu flög jag med ett vanligt. Barcelona ville det.

I Barcelona hade man fötterna på jorden, sades det.

De var inte som Real. Visst, det lät ju sympatiskt. Det kan låta snobbigt

med privatplan. Men det är inte lätt för mig

på de vanliga flygen. Alla är på mig.

Det blev kaos både på flygplatsen och ombord.

Jag landade på eftermiddagen.

Hundratals fans och journalister väntade på mig.

Tidningarna skrev om Ibramania. Det var inte klokt.

Jag skulle presenteras den dagen

på Barcelonas arena Camp Nou.

Det är en tradition i klubben. Minst sextio tusen fans

väntade på mig där. Jag bytte om till mina Barcakläder.

Jag hade fått nummer nio. Samma nummer som Ronaldo

haft i klubben. Nu började det bli känslosamt.

Jag hörde hur det dånade av applåder ute på arenan.

Det kokade på läktarna. Jag drog efter andan,

och så klev jag ut med en boll i handen.

Jag kommer aldrig kunna beskriva känslan. Jag tricksade med bollen. Upp och ner, på bröstet,

på huvudet, klackar, allt sånt.

Och så kysste jag klubbmärket på tröjan. Jag fick mycket skit för den grejen:

Hur kunde han pussa klubbmärket när han precis

lämnat Inter? Struntade han i sina gamla fans?

Alla möjliga gnällde på det.

Men Barcas presskillar hade bett mig om det.

De var helt vilda:

— Kyss märket, kyss märket! Jag var som en liten pojke. Jag lydde.

Det var för mycket adrenalin. Jag var skakig.

När det till slut var över tittade jag åt Mino.

I såna stunder är han allt för mig.

Tillsammans gick vi in i omklädningsrummet.

Vi tittade på alla namnen på väggen.

Messi, Xavi, Iniesta, Henry och Maxwell. Allihop.

Och så mitt, Ibrahimović. Det stod redan där.

Mino var alldeles tagen. Det var som om han fått

ett barn. Ingen av oss kunde fatta.

Det kändes större än vi kunnat föreställa oss.

Just då plingade ett sms i min telefon.

Det var från Patrick Vieira. Han skrev:

— Enjoy. Det här händer inte många spelare. När en kille som Vieira skickar ett sånt meddelande,

då vet du att du har varit med om något otroligt.

Kapitel 61 Kapitel 61 Chapter 61

TIDNINGARNA SKREV OM IBRAMANIA

Jag flög hem till vårt rosa hus på Limhamnsvägen, Ich flog nach Hause zu unserem rosa Haus am Limhamnsvägen,

till Helena och barnen. Jag hade längtat efter

att få komma hem och berätta om alltihop.

Men där hemma var det helt galet Aber zu Hause war es völlig verrückt

eftersom jag skulle till Barcelona. Journalister och fans sov utanför.

De ringde på dörren.

De sjöng och viftade med Barcelonaflaggor.

Det var rent vansinne. Det fanns inte en chans

att tänka igenom grejen på allvar. die Sache ernsthaft durchdenken.

Det hände saker hela tiden.

Eto'o strulade och ville ha mer pengar. Helena och jag diskuterade var vi skulle bo.

Efter bara två dagar stack jag till Barcelona. På den tiden var jag van vid privatplan,

men nu flög jag med ett vanligt. aber jetzt bin ich mit einem regulären geflogen. Barcelona ville det.

I Barcelona hade man fötterna på jorden, sades det.

De var inte som Real. Visst, det lät ju sympatiskt. Sicher, es klang nett. Det kan låta snobbigt Es mag versnobt klingen

med privatplan. Men det är inte lätt för mig

på de vanliga flygen. Alla är på mig.

Det blev kaos både på flygplatsen och ombord.

Jag landade på eftermiddagen.

Hundratals fans och journalister väntade på mig.

Tidningarna skrev om Ibramania. Det var inte klokt.

Jag skulle presenteras den dagen Ich sollte an diesem Tag vorgestellt werden

på Barcelonas arena Camp Nou.

Det är en tradition i klubben. Minst sextio tusen fans

väntade på mig där. Jag bytte om till mina Barcakläder.

Jag hade fått nummer nio. Samma nummer som Ronaldo

haft i klubben. Nu började det bli känslosamt.

Jag hörde hur det dånade av applåder ute på arenan.

Det kokade på läktarna. Es brodelte auf der Tribüne. Jag drog efter andan, Ich atmete tief ein,

och så klev jag ut med en boll i handen. und dann stieg ich mit einem Ball in der Hand aus.

Jag kommer aldrig kunna beskriva känslan. Ich werde das Gefühl nie beschreiben können. Jag tricksade med bollen. Upp och ner, på bröstet,

på huvudet, klackar, allt sånt.

Och så kysste jag klubbmärket på tröjan. Jag fick mycket skit för den grejen:

Hur kunde han pussa klubbmärket när han precis

lämnat Inter? Struntade han i sina gamla fans?

Alla möjliga gnällde på det.

Men Barcas presskillar hade bett mig om det.

De var helt vilda:

— Kyss märket, kyss märket! Jag var som en liten pojke. Jag lydde.

Det var för mycket adrenalin. Jag var skakig.

När det till slut var över tittade jag åt Mino.

I såna stunder är han allt för mig.

Tillsammans gick vi in i omklädningsrummet.

Vi tittade på alla namnen på väggen.

Messi, Xavi, Iniesta, Henry och Maxwell. Allihop.

Och så mitt, Ibrahimović. Det stod redan där.

Mino var alldeles tagen. Mino afallamıştı. Det var som om han fått Es war, als hätte er es bekommen Sanki

ett barn. Ingen av oss kunde fatta.

Det kändes större än vi kunnat föreställa oss. Es fühlte sich größer an, als wir uns hätten vorstellen können.

Just då plingade ett sms i min telefon.

Det var från Patrick Vieira. Han skrev:

— Enjoy. Det här händer inte många spelare. När en kille som Vieira skickar ett sånt meddelande,

då vet du att du har varit med om något otroligt.