Kapitel 39
JAG VAR IL GLADIATORE
Det här året var det stenhård strid om ligasegern.
Både vi i Juventus och Milan hade sjuttio poäng.
De flesta trodde på Milan.
Många tyckte att de var Europas bästa lag.
Vi skulle mötas den åttonde maj
och det kändes som en ligafinal.
Problemet var att jag hade blivit avstängd
efter en match mot Inter. Ni skulle bli chockade om ni visste
vad som händer på planen.
Det är slag och svordomar, det är en ständig fajt.
Mot Inter var det värre än vanligt.
Det var brutalt.
Det var hat och förolämpningar.
Det var skitsnack om min familj och min heder.
Jag svarade med att spela extremt tufft.
Det skulle inte vara enkelt att möta Zlatan, tänkte jag. Jag var ingen klen Ajaxdribblare längre.
Jag var bitigare och snabbare.
Men Inters backar gav mig såna tacklingar alltså,
och jag tacklade tillbaka. Jag var en vilde.
Jag var en Gladiatore, gladiatorn,
som tidningarna skrev. Jag krockade tidigt med Iván Córdoba,
en colombian med mycket muskler.
Han började blöda och fick sys i huvudet.
Senare i matchen ville han hämnas och sparkade mig
i höften. Då blev han varnad. De ledde med ett-noll och när det bara var en minut kvar
möttes jag och Córdoba igen. Vi stötte ihop
och jag gav honom ett slag mot hakan eller halsen,
som en reflex. Det var en del av fajten på plan.
Inget allvarligt, och domaren såg det inte.
Men i Italien finns det en disciplinnämnd.
De kan se filmbilder från matcher och döma
en spelare i efterhand. De beslöt
att stänga av mig i tre matcher. Det var katastrof.
Nu skulle jag missa den viktiga matchen mot Milan.
Tidningarna skrev att mina utbrott skulle kosta oss
segern i ligan. Det var verkligen inget kul.
Milan var favoriter. De hade hemmaplan.
Vi hade inte vårt bästa gäng
medan Milan hade en fantastisk laguppställning.
Men mina lagkamrater i Juventus
var otroligt motiverade. David Trézéguet nickade in ett-noll.
Det var långt kvar och Milan pressade hårt.
Bland annat var Filippo Inzaghi fri,
men målvakten Buffon räddade. Matchen slutade ett-noll.
Plötsligt hade vi störst chans att vinna ligan.
En tyngd släppte från mina axlar. Den femtonde maj skulle vi möta Parma hemma.
Nu skulle jag få spela igen, och pressen på mig var stor.
Tio stora fotbollstidningar hade röstat fram mig
till den tredje bästa anfallaren i Europa.
Jag måste prestera. Jag måste vara taggad.
Men det fick inte bli några nya utbrott och avstängningar.
Jag var otroligt spelsugen. När matchen mot Parma började gjorde vi snabbt ett-noll.
Och mitt i första halvleken kom ett högt inlägg mot mig.
Jag hade fått kritik för att jag nickade för dåligt.
Nu nickade jag med full kraft i mål. Det var underbart.
Jag var tillbaka. Några dagar senare tappade Milan poäng
i sin match mot Parma. Vi var italienska mästare.
Folk grät på gatorna i Turin.
Alla sjöng, hurrade och skrek. Det var inte klokt.
Ingen svensk hade vunnit ligan sedan 1968.
Jag blev vald till bästa utlänningen i ligan
och viktigaste spelaren i Juventus.
Det var inget snack om det, jag hade gjort skillnad.
Det var min scudetto, min ligaseger. Hela laget gick ut och festade.
Jag dricker sällan. Jag har för många jobbiga minnen
från uppväxten. Men nu släppte alla spärrar.
Jag drack och drack. David Trézéguet hetsade mig.
Det var vodka hit och dit.
Jag blev full som ett ägg.
När jag kom hem snurrade allt omkring mig.
Jag tänkte att en dusch kanske skulle hjälpa.
Till slut somnade jag i badkaret. Helena bara skrattade åt mig.
Men jag har sagt åt henne att hon inte får säga
ett ord om det.