Kapitel 36
JAG ÄR INTE UPPVUXEN MED EN MASSA GULL
Fabio Capello, Juventus tränare, är inte din kompis.
Till honom går du inte med dina problem.
Han snackar inte med spelarna på det sättet.
Han är sergente di ferro, sergeanten av stål. Jag gillade den stilen. Jag är inte uppvuxen
med en massa gull. Jag tycker om gubbar med makt
och attityd, som säger vad de tycker. Capello trodde på mig från början. — Du har inget att bevisa, sa han. Jag vet vem du är
och vad du kan. Men han ville att jag skulle ändra spelstil. Han sa:
— Jag ska banka Ajax ur kroppen på dig. Han gillade inte den holländska stilen.
Han ville att jag skulle göra mål.
Ingen tackar dig för dina klacksparkar
om ditt lag förlorar, ungefär. Jag var osäker först. Jag ville vara killen
som kunde allt, inte bara en målskytt.
Visst, jag hade alltid haft vinnarskalle.
Men för mig hade fotbollen alltid varit
ett sätt att synas.
Det var applåderna för tricksen som fått mig
att växa och bli bättre. Men Capellos hårdhet smittade av sig
Jag blev mindre artist och mera slugger. Capello sa att jag aldrig fick lämna boxen, straffområdet.
Det var där jag skulle vara och skjuta, skjuta.
Jag fick specialträna. Femtio, sextio, hundra skott.
Sakta blev jag tuffare och effektivare.
Jag var fortfarande rätt spinkig. Åttiofyra kilo
på hundranittio sex centimeter. — Har du någonsin styrketränat? frågade Capello.
— Aldrig. Han fick fystränaren att köra hårt med mig i gymmet.
För första gången började jag bry mig om vad jag åt.
Jag blev en tyngre och kraftfullare spelare.
Tuffare, snabbare och bättre. Steg för steg blev jag till den jag är idag.
Jag blev den Zlatan som osar av ilska
efter en förlorad match.
Jag skriker och lever om.
Capello förvandlade mig som fotbollsspelare.
Han gjorde mig till killen som kommer till en klubb
och kräver att laget ska vinna ligan.
Det där har hjälpt mig mycket.