Avsnitt 5: Ordförråd (1)
Rumpan? Kan man säga rumpan om svansen? Eller har jag hittat på det? Ja, jag vet inte. Det där säger de på mina barns förskola. Jag tror att för att göra det mindre, alltså ännu mer avsexualiserat kanske, en rumpa.
Lars Sandler Goon. Välkomna till, till Lysande Lagom, en podcast om svensk kultur, svensk språk och om att lära sig svenska. Jag heter Emil Molander, jag är lärare i svenska som andra språk. Och jag heter Sofi Tegsveden-Deveaux, jag driver företaget Bee Swedish som har kurser i svenska och svenskhet. Välkomna!
Du Sofi, vad är den vanligaste frågan du får när du berättar att du är lärare i svenska?
Oj, vad får jag då? Är det SFI?
Eller kommentaren, eller vad de säger? Det första är, är det SFI eller?
Och det är ju frågan om jag jobbar för det som de flesta personer går i. Men jag har ju ett eget företag och jobbar privat. Men sen är det ju frågor, jaha, vad gör ni då?
Vad frågar de dig? När jag säger att jag jobbar med utländska läkare, då säger de så här, jaha, men då är de väl väldigt motiverade? Ja! Alla säger det! Och jag bara så, ja, vilka är det som inte är motiverade som har flyttat till Sverige och ska leva här?
Jag tycker det är så konstigt, och de tror att, ja, jag brukar säga så här, ja, de är ju studievana. Jag tror det är det de kanske menar egentligen. Eller så varför skulle en läkare vara mer motiverad än någon annan? Ja, men där har jag, det är en av mina hjärtefrågor, den här liksom, motivationen man pratar om, att det är så himla viktigt att folk ska vilja lära sig.
Ja, det vill väl de flesta, men det är ju egentligen andra förutsättningar som spelar mycket större roll. Om man har tid till exempel, om man har pengar för en bra kurs, bra läromedel, en bra lärare, ja, en massa saker. Sen ska det ju passa in i livspusslet också.
Man kan välja hur mycket som helst utan att det blir någonting. Ja, och de flesta vill. Men vad är svårt med att lära sig svenska då, förutom då om man inte har motivationen? Ja, men det är ju mycket som är svårt eller inte svårt.
Det beror ju lite på vem man är och så där och vad man kan innan och så där. Men det som jag tyckte är kul att prata om, det är ju själva orden och ordförrådet. Självklart så ska man lära sig grammatik, man ska lära sig uttal, och uttal kan vara ganska svårt.
Grammatik i svenska är förhållandevis enkelt. Det är ju, det mesta är kanske inte svårt jämfört med om man ska lära sig fransk grammatik eller tysk grammatik eller till och med engelsk grammatik. Men om man kan det, man kan lära sig grammatiken till fulländning nästan.
Man kan lära sig ett bra uttal. Men sen har man det här med orden och ordförrådet och uttrycken. Det tycker jag är jätteintressant att hålla på med. Det är ganska intressant, för jag bryr mig också just för det här med orden och vokabulären och redan från ett tidigt stadium att integrera så många ord som möjligt och att hitta metoder för att lära sig ordet snabbt. Hitta bra ord, lära sig ord, komma ihåg ord, använda ord. Ofta hos många av mina kursdeltagare finns det någon slags vanföreställning om att språket är någon slags ekvation. Och då är det ofta mycket fokus på det här med grammatik. Att man ska sitta där och analysera de här olika tabellerna man håller på med. Och sen någon dag så kommer man till att då faller saker på plats och man har lösningen och då kommer man kunna svenska.
Och det där faller ju ganska snabbt. För när man har den inställningen, då tycker man inte att orden är viktiga. För man vill förstå hur språket fungerar. Men språk är ju ord. Ja, precis. Man kan ha en fullständig förståelse för språket men man kan ändå inte använda språket lika bra. Och det är ju inte samma sak. I mitt jobb träffar jag folk från väldigt olika språkbakgrunder. Men när man har träffat sig hundra italienare, jag har ju en väldigt bra uppfattning om hur italienska fungerar. Jag vet, rent kontrastivt med svenskarna har jag lärt mig
hur italienare tenderar till exempel att prata om tid. Och på så sätt har jag listat ut det italienska tempelsystemet. Men det betyder ju inte att jag kan prata italienska alls. Jag kan inte säga ett inträde ord på italienska. Jag vet hur det fungerar. Ja, men precis. Och det där märks ju också när man kommer ut i arbetslivet.
För jag har ju ofta läkare då, och då ska det vara en väldigt intensiv kurs. På ganska kort tid ska man lära sig ganska mycket. Och då jobbar man ju mycket med grammatik och uttal och förståelse. Och så försöker man pressa in så många ord som möjligt. Och även om man jobbar hårt med det så är det ju ändå några tusen ord
som man kanske hinner få in på en kurs. Och det där, alltså, man kanske kan klara sig på en arbetsplats om man kan fem eller åtta tusen ord. Eller någonting sånt. Men om man jämför då, en inföd sjuåring har man räknat ut och kan igenom sig tio tusen ord.
Så efter ett eller två år i Sverige så kan man prata ganska bra. Men ditt ordförråd är ändå väldigt litet förhållande till... Sen kanske det inte är exakt samma ordförråd som en inföd sjuåring har. Nej, det är det inte. Absolut inte, men det är ju ganska begränsat. Men har du någon aning, alltså hur många ord man kan lära sig per dag
eller per lektion? Vad finns det? Nej, det vet jag inte. Det där håller väl de här tolkskolan på med, när man gör lumpen. Där ska man ju lära sig, jag vet inte hur många, är det tusen ord per dag? Eller någonting sånt. Men det är ju ganska svårt. Och sen beror det på vad man menar med att kunna ett ord också.
Jag vet vad det betyder, men hur använder man ordet? Hur ser formerna ut och så vidare? Det är ju ganska mycket med det. Det är ganska intressant om man tänker på det här. Kan man ett ord eller kan man inte ett ord? Om man tänker på sig själv, det finns ju vissa ord som man kanske läser i en text
och förstår ungefär vad det betyder om man tycker att man kan det. Men kan man använda det själv? Skulle jag kunna använda det här i mening? Och då, oh nej, men jag vet inte riktigt vad det betyder. Så det är ju en gråskala där över vilka ord man kan beroende på i vilket sammanhang de presenteras.
Så det är inte att man har en lista, de här 10 000 orden kan jag och resten av dem kan jag inte. Det är mycket, mycket luddigare än så. Ja, men det är dels det där som man brukar kalla för aktivt och passivt ordförråd. Fast nu för tiden säger man väl receptivt och produktivt ordförråd. Produktivt, du kan använda orden.
Fast jag tycker ändå att det finns ingen riktigt klar gräns mellan det heller. Nej, men det är ju inte det. Om du kan ordet liksom köpa. Du vet att det heter köper och köpte, men vad kan man köpa då? Vad kan man använda det tillsammans med?
Det kan skilja sig mellan språken. Ja, och det är ju ett transitivt verb, vilket väldigt många av mina alltså ett verb som måste komma med ett objekt. Alltså du måste köpa en liten bil eller en ny bil. Det är väldigt vanligt fel bland kursdeltalare. Liksom, ja, idag ska jag köpa. Ja, jag var på stan och köpte. Ja, vi ska åka och köpa.
Och det är också, tror jag, ibland att de blandar ihop det med shoppa. Som ett engelskt ord som vi har lånat in. Och kanske också handla. Det är också intransitivt. Jag ska gå till I. Exakt. Precis, men man vet vad köpa betyder. Alltså det är självklart. To buy something, kaufen på tyska.
Men det betyder ändå inte att du kan det på alla sätt. Och vad betyder köpa ut till exempel? Det är något helt annat. Det är väldigt stort. Språket är stort och varje ord har ganska stort utrymme. Du har ju väldigt spännande. Du håller ju på att jobba med läkare.
Du har också skrivit den här boken, Kroppen på svenska. En sak som fick ganska mycket uppmärksamhet när du höll på att jobba med det här och gjorde lite research, det var ju när du började kartlägga olika synonymer för könsord och för att kissa och för rumpa och sådär. De heter ju olika saker, men ska inte en läkare bara lära sig ett ord?
Det är ju ganska intressant. Vad heter rumpa då? De flesta säger kanske rumpa, men vad är det för skillnad mellan rumpa och skärt? Sen finns det här lite mer formella som är säte. Som läkare kan man ju lära sig skärt och rumpa.
Men du kan få en patient som kommer in och säger att jag har ont i röven. Det där ordet måste man ju också kunna. Det finns massor med ord. Ända, bak, bakdel, stuss, ändalykt, arsle.
Det finns massor. Det som jag gjorde här var en liten undersökning av vad de har för egenskaper. Är det neutralt, är det gammaldags, är det barnsligt, är det vardagligt, är det vulgärt? Det där är ganska intressant. Jag fick ett mail av en språkforskare som heter Karin Milles.
Hon jobbar mycket med språk kopplat till kön och genus. Hon hade funderat på det där när det pratades om kulturprofilen och kronprinsessan. Hade han tagit henne i baken eller nypt henne i rumpan? Är det baken eller rumpan?
Hon hade granskat om vad tidningstexterna hade skrivit. Då fick jag veta, de som svarade på enkäten, vad de tyckte var för skillnad mellan rumpa och bak. Vad är skillnaden? Vad skulle du säga? Baken känns lite avsexualiserat för mig.
Det känns ganska trött och gammalt. Men rumpan har fortfarande lite... Tycker du rumpan har en sexuell koppling? Lite mer än bak. Det som jag fick fram var att både rumpa och bak anses som ganska neutrala ord.
Rumpa anses som barnsligt, vilket inte bak gör. Bak är verkligen något gammalt och utan svikt i. Just det, precis. Båda anses vardagliga.
Men det är bara ett djur som kan ha en bak eller en bakdel. Djuren har inte rumpa, brukar man inte säga. Det där var den lilla skillnaden som kanske finns. Men det blir ännu mer intressant när man kommer in på könsorden. Penis kan man säga.
Snoppe är ett ganska neutralt ord att säga. Som man kan använda. Och som läkaren kan använda, tänker jag. Det är väldigt viktigt att läkaren inte säger att man kan titta på kuken. Samtidigt måste läkaren förstå vad det betyder.
Det är skillnad på vilka ord man förstår när andra använder dem. Och vad man själv kan sätta i sin mun i ett professionellt sammanhang. Precis, man kan få patienter som är ganska blyga av sig och säger underliv.
Eller så säger de där nere. Vad menas egentligen? Och vad ska man själv använda? Det är ganska svårt. Det kan vara lite vad som helst. Och ord för att kissa tycker jag också är ganska kul. Det finns ju massor. Vad säger man? Slå en drill? Vattna potatisen, säger mina släktingar på landet.
Jag lämnar det upp i Norrland. Det har jag aldrig hört. Jag kommer ihåg en tydligt minne av när jag hörde det första gången som barn. Det var någon som berättade en historia. Han hade gått ut på natten för att kissa. Och så såg han någonting som hände.