Euforin tar Lisa Nordén i mål
I helgen tävlar Lisa Nordén i vm-tävlingen ITU World Triathlon i Stockholm.
Redan innan Lisa Nordén tog sitt OS-silver i London skrev Agnes Dunder det här porträttet, i Modern Psykologis sommarnummer, 3/2012.
Om man ska ta fram ett recept på den perfekta triathleten, krävs det faktiskt inte så stor fysisk talang som man kan tro.
Vissa fysiska förutsättningar är så klart nödvändiga för att klara av de enorma påfrestningarna som simning, cykling och löpning innebär, men det är inte det viktigaste. Den avgörande ingrediensen är träningstalangen: viljan att alltid pressa sig till max. De 15 000 meterna frisim, 40 kilometerna cykel och 10 kilometerna löpning som utgör en olympisk triathlon är ingen lek. – Det finns inga genvägar. Du kommer att se rött och känna blodsmaken i munnen, det är det som är triathlon. Du måste ha viljan att bita ihop och bara fortsätta, säger Lisa Nordén, ett av Sveriges största medaljhopp inför sommarens OS. Trots det är det motsatsen som har fått henne dit där hon är i dag. Ett nödvändigt stopp.
Det var i juni månad 2011.
Efter fem SM-guld och lika många VM-medaljer under 00-talet var Lisa Nordén ett av de stora affischnamnen i världscupen.
Men det var något som var fel.
Trots att det var mitt i säsongen och Lisa var i toppform så kunde hon inte ta ett enda löparsteg.
Den ihållande smärtan i vaden hade kommit redan i januari, men trots att flera läkare och sjukgymnaster hade undersökt det onda området hade de inte kunnat hitta felet. Smärtan vägrade ge vika, och Lisa stod still i löparspåret hemma i Canberra, Australien. Efter en niondeplats i världscupen i Sydney och en tolfteplats i Madrid, två tävlingar som Lisa Nordén genomförde helt utan löpningsförberedelser, så höll det inte längre.
– Jag och min tränare har en smärtstege från ett till tio.
Utifrån den värderar vi smärtan. Vid tio ligger benet i slamsor vid sidan av banan, men upplever man en smärta mellan ett och tre klarar man sig genom det mesta. Vid det här tillfället vandrade smärtan mellan tre och fem i ett halvårs tid.
En hanterbar smärta för en elitidrottare, men en plåga som skapade oro. – Jag slutade lita på min kropp, och det är det värsta som kan hända en idrottare.
Jag visste inte längre vad som väntade mig när jag stod på startlinjen.
Den utmanande triathlonbanan i Madrid passade i normala fall Lisa Nordén väldigt bra, men den här gången var det för tufft.
Känslan beskriver hon som ”ett skolbarn som glömt fysikboken hemma och inte kunde plugga på, men fick skriva provet ändå”. Hon var inte tillräckligt förberedd.
Från Madrid satte hon sig på ett plan direkt till Irland för att träffa fysioterapeuten och elitlöparexperten Gerard Hartmann.
På samma massagebänk som bland andra sprintermästaren Usain Bolt hade legat i Hartmanns behandlingsrum i Limerick fick Lisa Nordén höra det där enkla ordet: Stopp. – Hartmann hittade inte bara felet, en inflammerad sena i foten, utan sade precis det jag behövde höra vid det tillfället. – Han sade att det jag höll på med förstörde min självbild, och om jag fortsatte i samma spår skulle jag bara sudda ut mitt eget namn och blekna i mina konkurrenters ögon. Att det inte fanns någon mening med att bara fylla ut startlistan på tävlingar, när jag inte var, och inte hade en chans att vara, där jag ville vara.
Var det svårt att höra? – För första gången var det lätt för mig att ta ett ”stopp”.
Det hade varit ett tungt halvår, mentalt sett var jag mycket svag. När jag tränade tänkte jag hela tiden ”snart kommer smärtan”. Jag började ställa ut cyklar längs löparspåret om det skulle vara så att jag inte skulle lyckas ta mig runt. Och när jag stod på startlinjen i en tävling visste jag aldrig om jag skulle klara av det. Det var ohållbart.
Att sluta träna helt visade sig också vara det enda rätta.
En kortisonspruta trollade bort smärtan från den inflammerade senan och fyra veckors vila tog henne tillbaka mentalt.
Två månader senare stod Lisa Nordén åter på startlinjen i ett storlopp.
Arrangören till triathlonloppet Hy Vee i Des Moines i Iowa, USA, hade fått ett återbud och skickade ett mejl till henne på vinst och förlust.
På samma premisser ställde Lisa Nordén upp – och vann. – Jag svävade som på ett moln efter den segern. Jag kunde inte riktigt förstå vad som hade hänt. Efter Des Moines vann jag även tävlingen i Dallas, kom sjua i världscupen i Yokohama och slutade fyra i den stora världscupfinalen i Peking. Jag hade vänt något negativt till något positivt och kommit tillbaka där jag ville vara.
"Kombinationen av simning i öppet hav, följt av en tuff cykeletapp och avslutande löpning ses som det ultimata mandomsprovet. Det vilar en mystisk aura kring sporten triathlon.
Kombinationen av simning i öppet hav, följt av en tuff cykeletapp och avslutande löpning ses av många som det ultimata mandomsprovet. En utmaning som handlar om att pressa sin kropp utöver det normala.
Redan under 1920-talet utövades en tidig form av triathlon i Frankrike.
I les trios sports tog sig de tävlande mellan städerna Meulan och Poissy genom att löpa tre kilometer, cykla tolv kilometer och simma över floden Marne. Men den moderna triathlonens upphov anses vara Hawaiian Ironman Triathlon. Tävlingen sägs vara ett resultat av långa hetsiga diskussioner mellan simmare, löpare och cyklister om vilken av idrotterna som krävde den mest vältränade atleten. År 1977 skulle konflikten avgöras; då slog man ihop tre tävlingar som redan fanns på Hawaii – Waikiki roughwater swim, Around-Oahu bike race och Honolulu Marathon – under en och samma dag. Tävlingen lanserades med en annons som löd: ”Swim 2,4 miles, bike 112 miles, run 26,2 miles, brag for the rest of your life!” (Simma 2,4 miles, cykla 112 miles, spring 26,2 miles, skryt under resten av livet! )
Det var inte samma ord, men väl en annons i lokaltidningen som lockade den då 16-åriga Lisa Nordén in i triathlonvärlden för tolv år sedan, när Århus triathlonsällskap anordnade sin årliga tävling. – Jag och mamma hade precis cyklat till Italien.
Vi hade tränat på ganska bra inför resan och jag kände mig i toppform när jag såg annonsen. Det verkade vara en kul utmaning. En fräck grej.
Hur gick det? – Jag var usel på att simma så efter simningen låg jag näst sist, men sedan tog det sig.
Jag vann min klass för 16–19-åringar. Men jag minns inte så mycket av själva loppet, mer än att jag fick en mäktig wow-känsla efteråt. Jag hade pushat mig till max.
Resultatet var tillräckligt bra för att locka henne tillbaka till samma tävling nästa år, och till slut även till en elitsatsning.
År 2002 vann Lisa Nordén junior-SM och året därpå SM. År 2006, efter ytterligare tre SM-guld, plockades hon in i Svenska olympiska kommitténs topp- och talangprogram. Två år senare stod Lisa Nordén på startlinjen i OS i Peking, då som rankad femma i världen efter bland annat ett guld i U23-VM 2007 och ett EM-brons 2008. – Jag insåg ganska snabbt att jag hade en bra motor i mitt huvud. Jag gillade att pressa mig och fick direkt ut min energi i resultat, vilket sporrade mig ännu mer. Visst var jag tvungen att slipa på en hel del detaljer; jag kunde inte ens simma frisim när jag började.
Du började med triathlon ganska sent, hur har det påverkat din satsning? – Hade jag börjat senare hade det nog aldrig gått, men jag tror också att min ålder gjorde att jag satsade mer fokuserat. – Jag var en inbiten hästtjej innan och hade en klar målbild för mig själv i hästvärlden.
När jag insåg att de drömmarna kanske aldrig skulle bli verklighet i stallet, men däremot på triathlonbanan, var valet enkelt. Och jag var väldigt fokuserad på att drömmarna skulle slå in den här gången.
Det låter som att du har en riktig vinnarskalle. – Tävlingsinstinkten har alltid funnits i mig, och mina föräldrar har alltid uppmuntrat den.
Jag tävlade i allt när jag var liten. Om mamma bad mig gå och köpa mjölk var jag aldrig särskilt samarbetsvillig, men sade hon ”spring till butiken och köp mjölk så tar jag tid på dig”, for jag i väg som ett skott.
Men det krävs mer än vinnarskalle för att lyckas i triathlon.
Som Lisa Nordén själv uttrycker det så är det viljan att träna som räknas. Ett utmärkande drag för en triathlet är disciplinen. – När man är ute och tävlar blir det nästan lite komiskt. Alla runt omkring är precis som jag. Vi kollar på klockan och vet precis vad vi ska göra nästa minut, och nästa och nästa. Det finns inga överraskningar i vår lilla värld.
Själv lägger Lisa Nordén nära 30 timmar i veckan på träning.
Fysiken ska byggas upp och detaljerna ska slipas så att de två bytena mellan grenarna blir så friktionsfria som möjligt. – Först ligger du i vattnet och jobbar med armarna under frisimmet. Under de sista 200–300 meterna höjs tempot och du går upp till en puls på 180. Efter det ska du plötsligt ställa dig upp och snabbt få ner blodet i fötterna, samtidigt som du får på dig skor och hjälm till cyklingen. Det är enormt påfrestande.
I slutet av de 40 kilometerna i cykelsadeln är det dags för triathleten att förbereda sig inför nästa växling.
Det gäller att stå stadigt på fötterna när du ställt ifrån dig cykeln i växelområdet och dessutom ha förmågan att öka takten inför mållinjen i löpningen. – Det är så mycket som kan gå fel i ett triathlonlopp. Det är som en enda lång kom ihåg-lista som du måste bocka av. Du kanske inte vinner ett lopp genom att göra allt rätt, men du kan definitivt förlora ett lopp genom att missa en liten detalj.
Du måste alltså rent psykiskt alltid vara ett steg före din fysik? – På sätt och vis ja, du måste kunna visualisera nästa moment hela tiden och ha tydliga bilder i huvudet.
Det tog många tävlingar för mig att hitta dem, men nu ser jag hela tiden klart och tydligt vad jag ska göra i nästa moment. – När man är på topp går kroppen snabbt, men händelserna upplevs i slowmotion. Världen runt omkring känns plötsligt långt borta, men kroppen närmare än någonsin. Du hör varje hjärtslag och du verkligen känner hur musklerna jobbar. Fokuseringen är enorm, det finns bara en tanke i huvudet och allt annat suddas ut. – Tröttheten och smärtan finns där, du känner den samtidigt som du inte känner den. Det är när det här lugnet infinner sig som du når bäst resultat.
Och när du kommer i mål? – Det är då endorfinerna och den verkliga kicken kommer, men jag måste kämpa hårdare och hårdare för att nå dit ju bättre jag blir.
"Hjärnforskaren Huda Akil kallade runner's high för en ren fantasi. Långdistanslöpare och forskare har, alltsedan upptäckten av kroppens egenproducerade opiater, endorfinerna, på 1970-talet, diskuterat fenomenet runner's highs vara eller icke-vara.
Med begreppet menas ett euforiskt tillstånd som inträder när kroppen befinner sig under stor ansträngning. Många löpare sade sig ha upplevt det, men ingen forskare kunde bevisa hur endorfinerna, som är relativt stora molekyler, kunde tränga in genom blodbarriären i hjärnan. Hjärnforskaren Huda Akil kallade till och med i början av 2000-talet runner's high för en ”ren fantasi i en modern popkultur”. Men för fyra år sedan kom till slut rapporten som gjorde myten till ett faktum.
Henning Boecker och hans forskarlag vid universitetet i Bonn lyckades bevisa sambandet mellan kroppens eget opiatrus och hög ansträngning.
Med en så kallad PET-skanner kunde forskarna följa radioaktivt markerade molekyler i hjärnan. Boecker använde sig av en molekyl som specifikt binder till endorfinreceptorerna på nervcellerna, för att kartlägga endorfinernas resa, och mätte sedan utslaget hos tio löpare före och efter ett högintensivt träningspass på två timmar. Skannern visade att samtliga löpare hade massor av endorfiner i hjärnan efter träningen, särskilt i de områden som har med känslor att göra. Runner's high gav inte bara löparna lyckokänslor utan var också smärtlindrande, vilket i sin tur frigjorde mer energi.
För Lisa Nordén är tillståndet något som hon ständigt jagar.
Ett drömtillstånd för triathleten. – För mig är det lika förvånande varje gång. Det är som om kroppen tar mig till en annan plats. Jag känner fortfarande blodsmaken i munnen, jag ser fortfarande rött, men det finns en energi som gör att jag fortsätter. Det är som om jag var inne i en bubbla. – När det händer är det fantastiskt, och när det inte händer är det ändå den bilden av de tillfällena som jag tar med mig och har i bakhuvudet när det är som jobbigast. Det är just den känslan som man tränar för varje dag.
Motsatsen till runner's high, brukar kallas för runner's blues.
Om det begreppet finns inte lika mycket forskning, och det är inte heller lika debatterat. Men en enkel sökning på Google visar ändå hur pass vanligt tillståndet är bland löpare. Författaren och långdistanslöparen Haruki Murakami beskriver runner's blues i sin bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning som en själslig utmattning då han inte längre förmår uppleva någon naturlig entusiasm för att springa. Trots att Haruki Murakami är van att hantera ord, har han svårt att beskriva fenomenet närmare än så. Han upplever en tomhet i kroppen, men vet inte vad som har flyttat in i tomrummet – kanske går det att likna vid en sorts uppgivenhet.
Runner's blues upplevs olika från fall till fall, men i grund och botten handlar känslan om brist på motivation – när utmaningen inte känns som en utmaning längre.
Många maratonlöpare tar då steget över till just triathlon eller så kallade ultralopp. Är man redan på den nivån, får man ta till andra knep. – Jag har faktiskt aldrig varit rädd för att min motivation ska ta slut, men jag vet att det krävs förändring för att hålla spänningen och glädjen vid liv. Så funkar människor, vi tröttnar. Men det gäller att planera så att man aldrig kommer till den punkten. Efter OS i London kommer jag bland annat att byta tränare och ändra mitt träningsupplägg en hel del för att bryta cirklarna, säger Lisa Nordén.
Känner du aldrig att nu skiter jag i det här och ligger hemma på soffan i stället? – Jo, det är klart att det inte alltid känns så kul att träna, att man ibland skulle vilja göra något annat.
Det tror jag bara är mänskligt. Precis som andra kanske inte tycker att det är så himla kul att gå till jobbet på måndag morgon så känner jag inte för att träna varje dag. Men det är just så jag ser det. Det här är mitt jobb, det är jobbigt. Jag håller inte på med det här för att det är trevligt.
Det har gått nästan ett år sedan besöket hos Gerard Hartmann på Irland. Hösten har kommit till Canberra och Lisa Nordén packar ihop sitt liv. Efter sex månader off season är det nu dags för tävlingssäsong. Och inte vilken tävlingssäsong som helst, utan ett OS-år. Senast det begav sig i Peking 2008 var Lisa Nordén en av de sista som togs ut till OS-truppen. Inför sommarens olympiska spel i London var hon först bland de svenska nomineringarna. Efter den smått fantastiska avslutningen på fjolårssäsongen har Lisa Nordén i dag seglat upp som ett av våra största OS-hopp. – När jag satt där med min smärta på Irland hade jag inte blivit uttagen än, men jag visste att jag med största sannolikhet skulle bli uttagen. Det bidrog nog till att jag kunde ta de där fyra veckornas vila. Jag har vuxit mycket på det mentala planet sedan Peking.
Hur skiljer sig den Lisa Nordén som stod på startlinjen i Peking från den som kommer att tävla i London? – Jag har lärt mig att hantera och acceptera det som händer i ett lopp på ett helt annat sätt.
OS i Peking var en stor upplevelse, men inte enbart positiv.
Hur menar du? – Ett OS är ett OS.
Trots att det är samma funktionärer vid sidan om och samma konkurrenter på startlinjen som under vilken världscupstävling som helst så är OS så mycket mer. Det är cirkusen runt OS-byn, det är massor av medier och så klart förhoppningarna från alla där hemma som ser en på tv. – För mig blev det mycket ”tänk om” i Peking. Jag hade presterat väldigt bra under hela säsongen, vilket gjorde att jag kände att jag hade möjligheten att verkligen lyckas i OS. När jag slutade på en artondeplats blev jag väldigt besviken.
Kan du hantera pressen bättre nu? – Det har vuxit fram steg för steg.
Jag har vant mig mer vid uppmärksamheten, inte minst efter VM-silvret 2009. Den pressen ser jag i dag mest som smickrande. För mig är det svårare med pressen som jag sätter på mig själv. Men även där har jag fått hjälp av en psykolog i vårt tränarteam. En sådan liten grej som att alltid gå igenom exakt samma uppvärmning oavsett tävling har fått mig att slappna av mer och inte tänka så mycket på tävlingsmomentet. Om nervositeten kryper på är rutiner bra att ha. – Det är viktigt att komma ihåg att ett triathlonlopp i det stora hela är en ganska liten och obetydlig sak. Precis före ett lopp brukar jag alltid ställa mig frågan: Är det verkligen det här du vill göra i dag? Svaret har hittills alltid varit ja, men om jag någon gång känner något annat så kommer jag att gå tillbaka till hotellrummet och strunta i tävlingen.
Lisa Nordén har lärt sig att lyssna på sin kropp och sitt huvud.
Det finns alltid ett stopp, och det är okej. Vare sig det kommer på Irland, eller på startlinjen i London. Men om stoppet inte kommer den 4 augusti är målbilden solklar. – Jag tänker på OS varje dag. Jag kan inte ha något annat mål än att ta medalj när starten väl går. Agnes Dunder är grafisk formgivare på Modern Psykologi och sportjournalist
Lisa Nordén Född 24 november 1984 i Kristianstad.
Bor mestadels i Canberra, Australien, där hon tränas av Darren Smith. Tränar mellan 25 och 30 timmar i veckan. Hennes största meriter på olympisk distans i triathlon är ett VM-silver 2009, ett VM-brons 2010, dubbla EM-brons 2008 och 2010, ett U23 VM-guld 2007 och fem SM-guld 2003, 2004, 2005, 2007 och 2008. Har även ett VM-guld i sprintdistans 2010.
Det här är triathlon Triathlon är en uthållighetssport där de tre momenten simning, cykel och löpning genomförs i följd, utan avbrott.
Det finns sju olika distanser: motionsdistans, sprintdistans, olympisk distans, medeldistans, halv Ironman, långdistans och Ironman. Den olympiska distansen består av 1 500 meter simning, 40 kilometer cykel, 10 kilometer löpning. Den tuffaste distansen, Ironman, består av 3 800 meter simning, 180 kilometer cykel och 42 kilometer löpning.
